kan det bli värre?

[Niyama]

Sv: kan det bli värre?

Fast saken är ju att här varade glömskan i sex timmar, inte ett ögonblick. Det är inte att glömma binda fast hästen och komma på det strax efteråt, det är att glömma att binda fast hästen, åka från stallet, och först sex timmar senare komma på att hästen förmodligen promenerar på motorvägen vid det laget.

Det är ju en annan nivå av glömska.

Exakt

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Nej, man glömmer att göra något, handlingen eller brist på handling ör den samma. Nästa steg är att komma på att man glömt det och det är förmodligen här stress och distraktion kommer in.

Om man glömmer att binda hästen och sätter sig och fikar med kompisarna och pratar häst så är det lätt att komma på medan om man glömmer det och far i ilfart till sjukhuset för att sonen råkat ur för en olycka så är det större risk att man inte kommer på det. I de allra flesta fall så kommer man på sig snabbt, men så kommer den där gången som inte får hända... och även då är det oftast någon som räddar en och binder fast hästen eller räddar barnet ur bilen i tid. Men enstaka gånger för enstaka personer så slår det slint...och det leder till en tragisk olycka.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Och då är ändå hästen inte alls samma sak som ett tvåårigt barn. Det är ljusår i skillnad.

förvisso inte, men risken att en tvååring omkommer för att en häst kommit lös genom slarv/glömska (bilolycka till exempel) är troligen större eller i vart fall i samma storleksordning än att man glömmer barnet i en bil 8-9 timmar.

 

[sjoberga]

Sv: kan det bli värre?

förvisso inte, men risken att en tvååring omkommer för att en häst kommit lös genom slarv/glömska (bilolycka till exempel) är troligen större eller i vart fall i samma storleksordning än att man glömmer barnet i en bil 8-9 timmar.

Ja, den risken är nog större. Men risken är inte universell. Risken att mina barn skadas av en häst är ljusår större än risken att de ska dö i en varm bil. Trots mina insatser som förälder.

Det jag menar är bara att risken med varma bilen faktiskt i princip inte existerar för 80% av föräldrarna. Sedan är den högst osannolik även för de 20% som har svårt att inse sitt ansvar och svårt att helt och fullt förstå det ansvaret. Men då finns ändå sannolikheten att glömma barnet eller bilen i en tokig situation, inte medvetet.

Jag tror verkligen att det är svårt att förstå skillnaden om man inte själv har barn. Tyvärr.

 

[TomasN]

Sv: kan det bli värre?

Det riktigt jobbiga tycker jag är att fundera på om det här kunde hänt mig? Jag känner spontant att det absolut inte kan hända mig men så tänker väl alla? Det är otroligt lätt att säga att man själv är mycket mer närvarande osv osv. Men man kan inte veta 100% säkert trots allt. Och jag tror faktiskt att risken att drabbas är större om man inte alls inser att man själv kan fela. För vi förebygger ju inte faror som inte kan inträffa.

Men mest av allt är det här tragiskt och jag blir illa till mods av alla spekulationer även om jag inte är helt utan fel där jag heller.

 

[Niyama]

Sv: kan det bli värre?

Ja en om man nu skulle fara i ilfart till sjukhuset för att ens ena barn råkat ut för en olycka, skulle man då helt glömma bort att man har ett till barn? Lämna barnet man har med sig i bilen? De flesta skulle nog inte det. Jag har inte barn själv, men alla föräldrar jag känner planerar ständigt för sina barn, och när något allvarligt dyker upp verkar första tanken vara "vem tar hand om x?".

Och i det aktuella fallet verkar ju pappan ha jobbat hela dagen, inte befunnit sig på sjukhus.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Alltså jag tar exempel, alla är inte så perfekta som du som aldrig under några omständigheter skulle kunna glömma något så viktigt som ett barn. De flesta kan bli distraherade mer eller mindre av yttre omständigheter. Det är bara att gratulera de ofelbara.

 

[Niyama]

Sv: kan det bli värre?

Alltså jag tar exempel, alla är inte så perfekta som du som aldrig under några omständigheter skulle kunna glömma något så viktigt som ett barn.

Nu blir jag lite trött.

Jag är långt ifrån perfekt. Jag har under perioder av mitt liv haft extremt svårt att ha koll på nånting. Men jag är medveten om problemet. Det kallas självinsikt. Det gör att jag har rutiner och dubbelkollar viktiga saker.

Numera har jag inte djur, så saker som behöver dubbelkollas är inte så många som tidigare.

 

[Inte_Ung]

Sv: kan det bli värre?

... men just att änvända minnestekniker för att inte glömma det jag "aldrig" glömmer för att inte missa en gång på 10000 känns sisådär.

Jag gör det ca 2ggr i veckan.
Det känns inte så ofta faktiskt.
Det är också för saker mindre viktiga än att inte glömma ett barn så att det blir kokat i en bil.

Vilka saker, ja det gäller ju att prioritera där.
Och att känna sig själv så att man vet vad man behöver påminnas om.
Är det viktigt nog så ser man till att inte glömma.
Viktigast för mig i mitt liv är mina barn.

Den där pappan verkade ha andra saker för sig som var viktigare.
Jag kan inte känna sympati för den prioriteringen.

 

[sjoberga]

Sv: kan det bli värre?

Men mest av allt är det här tragiskt och jag blir illa till mods av alla spekulationer även om jag inte är helt utan fel där jag heller.

Håller med till 100% oavsett hur allt hänger ihop. En tragedi för alla inblandade.

Fast jag tror verkligen inte att just det här kan hända vem som helst.

Däremot är jag inte heller av åsikten att jag skulle vara ofelbar och ingenting kan hända mina barn. Tvärtom. Man gör mycket rätt och mycket fel. Har man oturen på sin sida kan det leda till extrema konsekvenser.

Just en sådan här sak - som innefattar att glömma bort sitt barn en hel dag - är jag dock övertygad om kräver en speciell sorts människa. Jag menar inte ond eller totalt puckad. Jag pratar om de 20% av människorna runtikring oss som har svårt att se sitt överväldigande ansvar som viktigt.

 

[Blue]

Sv: kan det bli värre?

Däremot är det inte alls så att det kan hända vem som helst, det krävs en hel del på vägen för att det ens ska finnas en sannolikhet.

Hur kan du möjligtvis veta det när det rör sig om en såpass otroligt ovanlig händelse? Statistiskt sett är det ju helt meningslöst att resonera utifrån sig själv då man troligtvis aldrig har haft den där "en på flera miljoner" glömska/oturliga/stressiga dagen då en människa bara lever ca 30 000 dagar.

 

[sjoberga]

Sv: kan det bli värre?

Hur kan du möjligtvis veta det när det rör sig om en såpass otroligt ovanlig händelse? Statistiskt sett är det ju helt meningslöst att resonera utifrån sig själv då man troligtvis aldrig har haft den där "en på flera miljoner" glömska/oturliga/stressiga dagen då en människa bara lever ca 30 000 dagar.

Veta? Då har du rätt.

Tycka? Ja, då känns det precis så.

 

[TomasN]

Sv: kan det bli värre?

Håller med till 100% oavsett hur allt hänger ihop. En tragedi för alla inblandade.

Fast jag tror verkligen inte att just det här kan hända vem som helst.

Däremot är jag inte heller av åsikten att jag skulle vara ofelbar och ingenting kan hända mina barn. Tvärtom. Man gör mycket rätt och mycket fel. Har man oturen på sin sida kan det leda till extrema konsekvenser.

Just en sådan här sak - som innefattar att glömma bort sitt barn en hel dag - är jag dock övertygad om kräver en speciell sorts människa. Jag menar inte ond eller totalt puckad. Jag pratar om de 20% av människorna runtikring oss som har svårt att se sitt överväldigande ansvar som viktigt.

Vi vet ju absolut inget om den här pappan. Var han mindre närvarande och mindre ansvarskännande? Kanske det? Men vet vi eller känns det bara bättre att säga att han är en av de 20% som kan göra så här och jag är bland de 80%? Och var kommer siffran 20% från och har den någon relevans?

Det är bara spekulationer om hur denna pappan är som människa.

 

[Brandgul]

Sv: kan det bli värre?

Men snälla. Även om det är frivilligt att delta måste man följa reglerna av hänsyn till verksamheten. Har man oregelbundna arbetstider så får man väl se till att lämna in de tider som gäller en vecka eller två i taget? I vår närvaropärm står en lista för de barn som kommer, vilket tid de kommer och vilken tid de går. Annars kan förskolan inte planera varken verksamhet eller personalens arbetstider. Har ni inte koll på vilka som kommer/går när så antar jag att ni inte heller har koll på vem som hämtar dem eller?

Har man sagt att man ska komma och inte dyker upp så meddelar man detta (följer reglerna) oavsett hur frivillig verksamheten är. Det är inte ett orimligt krav på något vis att ställa. Låter mest som att det är "jobbigt" att genomföra...

Jag skulle säga att du (ni) är en lydig och plikttrogen förälder och var alla som du hade allt varit mycket enkelt.

 

[sjoberga]

Sv: kan det bli värre?

Vi vet ju absolut inget om den här pappan. Var han mindre närvarande och mindre ansvarskännande? Kanske det? Men vet vi eller känns det bara bättre att säga att han är en av de 20% som kan göra så här och jag är bland de 80%? Och var kommer siffran 20% från och har den någon relevans?

Det är bara spekulationer om hur denna pappan är som människa.

Kanske känns det bättre. Det har liksom inte hänt så ofta. Pratar vi konfidens är allt i tråden spekulationer av olika kvalitet.

Ja, jag är övertygad om att han var mindre närvarande och mindre ansvarskännande. Fortfarande ser jag inte kopplingen till "medveten" eller "ond". 20% kommer från the top-of-my-mind och har ingen vetenskaplig relevans. Det är en siffra jag tagit fram genom min enstaka livserfarenhet och från det faktum att man känner att vissa personer inte är speciellt "närvarande" eller "ansvarskännande" när det gäller sina barn.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Citat från en annan artikel:

"Janette Fennell, president of kidsandcars.org, an organisation working to prevent injuries and death to children in and around vehicles, says part of the problem is that no one ever thinks this could happen to them.

‘Some people think: “I can see forgetting a child for two minutes, but not eight hours.” But what they don’t understand is that in his or her mind the parent has dropped off the baby at nursery and thinks the baby is well taken care of. ‘Once that’s in your brain, there is no reason to worry for the rest of the day."

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Det riktigt jobbiga tycker jag är att fundera på om det här kunde hänt mig? Jag känner spontant att det absolut inte kan hända mig men så tänker väl alla? Det är otroligt lätt att säga att man själv är mycket mer närvarande osv osv. Men man kan inte veta 100% säkert trots allt. Och jag tror faktiskt att risken att drabbas är större om man inte alls inser att man själv kan fela. För vi förebygger ju inte faror som inte kan inträffa.

Men mest av allt är det här tragiskt och jag blir illa till mods av alla spekulationer även om jag inte är helt utan fel där jag heller.

Jag är böjd att hålla med, när man hör historier om folk som gör oförlåtliga misstag som att binda hundar i bilen och åka iväg eller lämna hundar (eller som här barn) i en varm bil. Spontant så tänker man, det där skulle aldrig hända mig men med åren så blir man mer ödmjuk, de flesta råkar ut för en del incidenter som slutar lyckligt men som i värsta fall skulle kunna sluta betydligt värre.

Nej det är svårt att förebygga det man tror absolut inte kan inträffa. Det blir lite lättare när man är luttrad och varit med om några "close calls" och än lite lättare om man är insatt i sannolikhetsteori.

Tage Danielsson klargör det hela med sannolikhet på ett underbart sätt http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI.

Och 7 år senare eller så inträffade det osannolika igen, denna gång i Tjernobyl.

 

[Heulwen]

Sv: kan det bli värre?

*kl*

Jag kan förstå hur det blivit så här och jag tror att det kan hända många människor, fler än vad man vill tro. Hjärnan är väldigt avancerad men går ändå ganska enkelt in på autopilot - den går mycket efter rutiner/vad som brukar ske. T.ex. kan man promenera hem i sina egna tankar och faktiskt inte sett vägen eller kunna minnas något från omgivningen, hjärnan vet hur man brukar gå och hur man hittar hem och den lägger ingen energi på det. I det här fallet hade pappan aldrig (eller väldigt sällan) lämnat barnet på dagis som jag förstått det, alltså kör han till jobbet som vanligt och börjar sin jobbdag som vanligt för hans hjärna ger inte något skäl till alarm, i hans huvud är barnet tryggt på dagis för så är det alltid. Om man är väldigt stressad så är det mycket lättare att hamna i detta stadie, hjärnan kopplar bort det man inte behöver oroa sig för (barnet är ju på dagis) och fokuserar på annat som den upplever mer kritiskt. När arbetsdagen är slut och den omedelbara stressen släpper byter plötsligt hjärnan fokus, hem till familjen/barnet = var är barnet??

Jag tror inte det skulle kunna hända mig men det är för jag är överförsiktig och går igenom saker/scenarion 100 ggr. Vore jag stressad, glömsk och van vid att andra tog hand om sakerna skulle nog sådana här misstag kunna ske en väldigt dålig dag.

Jag lider med barnet och dennes familj. Värre straff går inte att få.

 

[labb]

Sv: kan det bli värre?

... Ska man skriva en lapp om allt som det är en risk att man dör om men risken är minimal så behövs det förmodligen en ryggsäck för att släpa med alla.

Inte heller att förglömma risken med att överbeskydda sitt/sina barn!

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Ja det också, var går gränsen mellan att beskydda och överbeskydda? Vad är en acceptabel risk? Bästa sättet att undvika att glömma ett barn i en bil är rimligen att inte åka bil med små barn, men det är bra drastiskt.