Jobbigt med barn...?

[Nattalee]

Funderar på det, jag har ju inga egna barn nu men vill gärna ha i framtiden. och jag anser att det är ett val man gör, att skaffa barn, för det är det väl. Man har ju alltid ett val.

Det som skrämmer mig, är att höra(har många i min omgivning) föräldrar gnälla om att det är så jobbigt att ha barn. dessutom inför sina egna barn.

det är så jobbigt att hinna med dagis, skola, jobb, hemmet och samtidigt ha en sjuhelsikes massa "egen" tid. att gå på spabehandlignar, träna, sola etc.

dom flesta som gnäller om detta i min omgivning jobbar dessutom inte heltid.

Jag kan tänka mig att det är jobbigt med barn vissa stunder, men det måste ju finnas någon slags glädje över att man har blivit föräldrar, eller? och att dessutom inse att man kanske måste prioritera om när man får barn,(eller redan när man pratar om att skaffa barn) man kanske inte kan göra saker man gjorde innan, man kanske inte kan ha så mycket egen tid som vanligt..
Framför allt, blir jag så chockad över att föräldrar gnäller om sina barn när barnen är med och lyssnar. barn är inte korkade, det är väl klart dom förstår!

Är jag helt ute och cyklar som tycker detta är så fel? Jag menar, med tanke på att jag inte har egna barn och därför inte är insatt i rollen som förälder?
Det jag vet är att jag iaf inte skulle ha velat höra mina föräldrar säga att jag var en jobbig unge, när jag var kring 8 års åldern...

/N

 

[sofflan82]

Sv: Jobbigt med barn...?

Nu har ju jag inte heller barn (ännu) men jag håller med dig till fullo! Klart att man måste prioritera om i sitt privatliv när man får barn. Jag tror även att komunikation mellan mamman och pappan kan göra att man som förälder kan få lite egentid iaf.

 

[TinyWiny]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag förstår helt din tankegång för jag undrar också ibland varför vissa skaffade barn och vad de egentligen trodde?!
Trodde de att barnet skulle komma ut som färdig ja sägare och kunna ta hand om sig själv?

Jag kan bara tala för mej själv givetvis men för mej har barnen alltid varit viktigast.

Jag har fått så otroligt mycket av mina barn, mer än jag någonsin kan återgälda om man nu kan prata om sådant vilket egentligen inte går.

Visst behövde jag egen tid då och då, jag behövde få vara bara jag ibland men det behovet uppstod först efter några år.
Jag har varit ensam med mina barn sedan de var drygt 2.5 år och 9 månader och jag tyckte det jobbigaste var att aldrig ha någon att dela all glädje med.
Glädjen över något de gjorde eller sa, deras framsteg eller deras roligheter.

Mina barn började åka till sin pappa varannan helg när min minsta var drygt tre år och visst behövde jag den avlastningen men jag har svårt att förstå behovet om man är två som delar ansvaret, jag hade inte det behovet när jag och barnens pappa bodde ihop och det var inte så att han tog så mycket ansvar men jag hade helt enkelt inte det behovet.

Jag tror att många har en tanke om att barnen bara ska finnas där utan att ta tid och plats och utan att föräldrarna behöver ändra något alls i sina liv, att de kan fortsätta precis som innan.
Det blir ingen lycklig av, barn som inte får sina behov tillgodosedda blir "jobbiga" eftersom de behöver få sina behov tillgodosedda.

Behovet av närhet för den lilla bebisen är lika viktigt som reglerna är för tvååringen.

Jag frågade min svärmor en gång hur hon orkade med att få min sambo när hon var 39 år, hon menade vadå orka, barnen skötte sig själva och berättade att barnen var så snälla och låg i vagnen jämt, att hon reglade upp nappflaskan och att det inte var sådant tjafsande om att barnen skulle vara uppe hela tiden utan de låg i vagnen.
Inga kramar och gos där inte
Min sambo är yngst av sju syskon, ingen av dem kan beskyllas för någon hög EQ, kvinnorna har depressioner och ångest, svårigheter att visa känslor och duktig flicka "syndrom" och männen har problem med aggressioner, svårigheter att visa känslor och alkohol, även de har någon form av duktig flicka syndrom fast på manligt vis.
Misstag och/eller nederlag berättas aldrig, svaghet döljs bakom hårda fasader.
Det är vad man kan uträtta som räknas inte vem man är.
Min svärmor fick alltså sju barn mellan -49 och -63, den som klarat sig bäst är min sambo, han hade sin storasyster som då var 14 år som tog hand om honom.
Hon är mer som hans mamma än vad hans riktiga mamma är.

Jag blev helt kall när hon berättade det här, nog för att många barn fick vara med tidigt på gården och hjälpa till, det fick min mamma och hennes fem syskon också (min mamma är född -45 och hennes yngsta bror -52) men nog fick de plats i knät, både hos mamma och pappa.

Jag tror att det helt enkelt är så att vissa skaffar barn utan att inse att de är de som har ansvaret för hur barnet mår, de har för stort ego helt enkelt och det är bara jag jag jag som räknas och barnets behov kommer i skymundan och barnet blir mer och mer "besvärligt".

När mina barn föddes så levde jag för dem, andades för dem och var så lycklig när jag fick vara nära dem, jag har blivit beskylld för att leva genom mina barn ibland men det tar jag med en klackspark eftersom jag vet att det inte är sant.
Bara för att de är viktigast och har fått ta all plats de har behövt så betyder det inte att jag inte har ett eget jag, utan kanske just för att jag har ett eget jag har jag kunnat släppa dem när det har behövts och hållt i dem när det har behövts.

Nu när mina barn snart är vuxna (17 och 19 år) så kan jag säga att varje ålder och varje utvecklings steg har sina tjusningar.
Att få den förmånen att få följa och guida ett litet knyte till en vuxen människa är så stort att jag får tårar i ögonen bara jag skriver om det.
Att få gå balans gång på den tunna linjen som skiljer hjälp från stjälp, att få se hur deras personlighet och kunskaper mognar och slår ut i full blom.

Jag har gjort massor av fel med mina barn och vi har kunnat prata om det nu, men det jag har gjort gjorde jag för att jag trodde att det var bäst just då.
Att det blev fel ibland är mänskligt och det känns så bra att barnen helt naturligt tar upp saker som kan uppfattas av många som anklagande mot mej, det ger ju mej en chans att be om ursäkt för att jag gjorde fel och det ger barnen en chans att som vuxna förstå varför jag gjorde som jag gjorde eftersom jag då kan förklara.

 

[Mirre]

Sv: Jobbigt med barn...?

Visst är det tufft att ha barn och ja det är skitjobbigt! Ibland.
Man får tycka så men givetvis sa man inte säga det inför sitt barn.

När man för 564664 gången räddar telefonen undan en säker död, sonen springer med huvudet före rätt in i elementet eller börjar gallskrika för 45332 så det skär i öronen trots att han var jätteglad för 1 sek sedan, då är det jobbigt.

Men sedan har man de gånger han ler mot en och säger "min mamma", kommer och vill upp i knäet och gosa, eller skrattar så han kiknar då glömmer man allt det jobbiga och svåra. När han efter en lång dag somnar i knäet (vilket dock inte är så ofta längre tyvärr), kommer med skorna och vill gå ut eller är så söt som bara han kan vara då försvinner allt annat.

/Mirre som har en som på snart 14 månader

 

[Mirre]

Sv: Jobbigt med barn...?

 

[snurran]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag tror jag kan tacka min egen mentalitet för att min roll som mamma verkar ha lyckats. När jag var gravid, vilket jag verkligen HATADE att vara så kunde jag verkligen inte se att ha barn som något i en vacker drömbubbla, men heller inte som något skräckscenario.
Jag hade aldrig innan hållit i ett spädbarn och hade ingen erfarenhet eller förväntningar efter att ha varit med andras barn, inget att jämföra med helt enkelt.
Inte tyckte jag att jag hindrades att "leva" trots barn. Hade ju eget stall och två hästar då lillen kom och detta skötte jag helt själv utan hjälp, tog lillen med i barnvagnen och hade han sovandes i en av boxarna. Skulle jag ner till stan och träna med hästarna trots att jag ammade så nog fick lillen följa med. Min tränare var snäll och kikade till honom då jag satt på hästryggen.
Nu är grabben 5 år och jag kan väl inte klaga och tycka att han är jobbig. Dessutom har jag börjat "låna" en grannes barn, en grabb på 4 och en tjej på 11 som jag släpar med mig ner till ridskolan en gång i veckan. Jag tycker att det är kul, barnen älskar att få följa och grannen behöver få lite barnfritt emellanåt också.
Men nog kan jag ju erkänna att det kan vara jobbigt att ha barn, men det är INTE pga sonen, utan snarare att jag inte orkar "räcka till" och bjuda på mig själv varje dag. Är helt och hållet hos mig det problemet sitter. Är min son jobbig är det inte hans fel utan mitt eget.

 

[cirkus]

Sv: Jobbigt med barn...?

Usch -

För mig är det (alldeles förskräckliga) HELIGA - Hur Det Skall Vara som du besksriver.


Bilden av förädraskap och familj känns väldigt enkelspåringt.
Och för mig verkar just kraven på Hur Det Skall Vara så oändligt mycket jobbare än själva barnen.

 

[KisseNova]

Sv: Jobbigt med barn...?

*kl*

Det kan stundtals vara tufft att ha barn och få ihop alla bitar men jag får nya krafter av min son. Jag la mer än gärna mitt gamla liv på hyllan för hans skull, att få ge sonen en bra uppväxt betyder allt för mig. Jag unnar mig egen tid när jag hinner men helst gör jag saker med min son som tex gå till en lekplats eller ta med honom när jag fikar med kompisar.

Pratade med en tjej för några år sen som ångrade sin abort och som funderade att bli gravid på nytt för att få bli mamma. När vi pratat ett tag så kom det fram att hon ville absolut inte sluta festa varje helg för barnet skulle ju ha morföräldrar som kunde vara barnvakt. Jag blev så ledsen åt hennes framtida barns skull att jag var tvungen att gå iväg. Varför skaffa barn om man inte vill ta hand om dom ?

 

[skogstomten]

Sv: Jobbigt med barn...?

Alltså då är jag nog jätte hemsk,
för mina kompisar får nog höra mig gnälla.
Däremot skulle jag ju inte gnälla inför barn så...

Grabben som är 2 nu känns mycket lättare.
Visst testar han en massa,
men det är ju mer en utmaning
att se hur man ska tackla det på bästa sätt.

Sen är han där i mellan väldigt kramig och go och lekfull
Rätt normal skulle jag tro.

Dottern är däremot en sån där liten härlig en med besvärlig mage.
Hon är 3 månader nu och bvc säger att allt är ok med henne och det är ju skönt.
"Bara" besvärlig mage, mkt humör och stor aptit på livet är deras syn på henne.
De två sista är ju ändå rätt bra iof.
Men när hon vägrar vagn, skumpa i bilen inte hjälper mot magontet.
Det enda som fungerar är att ha bäselen och gå i rask takt,
då blir det faktiskt jobbigt.
Jag vill ju det bästa för henne och gör följaktiligen så gott jag kan.
Men när man får skavsår på fötterna genom skavsårsplåster,
ryggen och nacken värker är bärselen (ja ergonomisk variant)
då är det rätt lätt att det blir gnäll

Jag vet att det går över,
men det hjälper inte när det är som värst.

 

[Druvan]

Sv: Jobbigt med barn...?

Inte tyckte jag att jag hindrades att "leva" trots barn. Hade ju eget stall och två hästar då lillen kom och detta skötte jag helt själv utan hjälp, tog lillen med i barnvagnen och hade han sovandes i en av boxarna. Skulle jag ner till stan och träna med hästarna trots att jag ammade så nog fick lillen följa med. Min tränare var snäll och kikade till honom då jag satt på hästryggen.

Fast så där snälla är långt ifrån alla barn, he he. Hela första året kunde jag inte ha med min dotter hos hästarna överhuvudtaget, hon bara skrek och skrek så fort jag satte henne i vagnen eller ens försökte gå på toa/laga mat/whatever. Fick vackert vänta tills pappan kom hem sent på kvällen innan det gick att göra saker som att sköta hästar. Så jag tyckte livet var slut när jag fick barn, det första året var det värsta jag varit med om! Fast nu när alla andra börjar klaga på att det är jobbigt (2-3 årsåldern) tycker jag det är skitlätt med barn, hon pysslar med sin shettis och leker i stallet och är allmänt rolig att vara med . Men det där första året vill jag aldrig uppleva igen, det går inte att föreställa sig hur jobbigt det kan vara..

 

[Lamborghini]

Sv: Jobbigt med barn...?

det går inte att föreställa sig hur jobbigt det kan vara..

Men behöver inte vara.
___

Innan jag fick barn så har jag nog bara hört hur jobbigt det är från dag 1 att ha barn. Från allt o alla... Well, håller inte med nånstans.

 

[Kimz0r]

Sv: Jobbigt med barn...?

Håller med.

Har själv växt upp med att få höra en sådan jävla jobbig unge jag är. Det känns. Mitt äldre syskon var minsann så jävla tyst och snällt och perfekt hela jävla tiden och jag var väl i princip satans avkomma. Det blev dessutom en självuppfyllande profetia. Min omgivning förväntade sig ett beteende värdigt satans avkomma, alltså betedde jag mig således. Att göra motsatsen lönade sig ju aldrig.

Såhär ca. 20 år senare inser jag att jag egentligen inte vet vad det var jag gjorde som var så fruktansvärt jobbigt. Jag var en viljestark och envis unge, ja, men jag var ändå rätt välartad om man sätter mig i relation till hur jag kan se barn bete sig idag, och en del av min envishet kom sig av att jag visste att envishet lönade sig. Mitt syskon nöjde sig alltid med ett "nej". Jag gjorde inte det.

Har en bekant som bara gnäller stup i ett. Allt ungen gör är jobbigt, hela tiden, men hon har noll insikt i och kunskap om att vissa beteenden är fullkomligt normala för åldern och de övriga beteendena har hon själv skapat. Är ungen mammig är inte det bra och är ungen pappig så är det också jobbigt o.s.v. i all oändlighet. Det smakar lite illa.

 

[Sol]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag kan inte svara för någon annan än mig själv och mitt liv har förändrats enormt mycket av att få barn, men samtidigt inte. Jag kan inte påstå att det finns en massa saker jag inte hinner med bara för att jag har fått barn. Det enda jag inte hinner med är att gå och träna, å andra sidan kommer jag ut och rör på mig mycket mer nu så behovet av träning är kanske inte lika stort.

Visst kan det stundom vara jobbigt, men så är det ju. Annat hade jag inte väntat mig.

Kanske kom jag lätt undan eftersom jag inte hade ett liv tidigare och inte har haft några förväntningar om hur det ska vara att få barn. Plus att jag faktiskt haft tur och fått ett väldigt lättsamt barn.

Det skulle aldrig falla mig in att beklaga mig inför honom. Visst, ibland måste man vädar ur sig lite men det gör man ju inte inför barnen!

 

[Lydia]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag har fått två "krävande, intensiva" barn, så Ja det är jobbigt att ha barn.

Första 4 åren så fick vi aldrig någon egentid på kvällarna, utan först var det storasyster som inte sov bra, sen kom lillasyster. Och ena somnade 19, den andra 21. Och den som somnade först (lillasyster) vaknade kl 21 och var vaken till 23 när vi slocknade allihopa.. Sen var det bara att gå upp kl 5 när minst en av dem tyckte att det var morgon. Ingen av dem har sovit mkt på dagtid heller..


Självklart älskar jag mina barn massor, men oj vad skönt det är nu när de sover på kvällarna och sover relativt ok på nätterna!

Får man ett barn som sover mkt på nätterna och en bra stund på dagen, så är det så mkt lättare (mina har haft några såna dagar och vilken skillnad i ork det blir! både för barnen och man själv).

 

[Mitten]

Sv: Jobbigt med barn...?

Men behöver inte vara.
___

Innan jag fick barn så har jag nog bara hört hur jobbigt det är från dag 1 att ha barn. Från allt o alla... Well, håller inte med nånstans.

Jag kan känna såhär - när man tar beslutet att försöka bli gravid, så "måste" man ställa in sig på att de närmsta åren måste jag vara redo att leva helt och fullt för någon annan. Vara en betjänt, städare, levande vagga och restaurang .
Sedan kan man ha tur och ha en jättesnäll bebis, och en nöjd liten parvel som kanske inte trotsar så mycket senare. Och man inser att man hinner med andra saker också. Men det får komma då liksom, min dotter är inte heller så jobbig som 'alla sa', speciellt var hon inte det det första halvåret, och jag hinner med en del iaf (fast jag vill helst vara med henne och sambon ).

Många jag känner har inställningen att 'att få barn skall inte förändra mitt liv alls' och de flesta som har den inställningen får det nog lite jobbigt när barnet kommer. Och kanske inte VILL ligga i vagnen medan mamma rider och kanske är vaken hela nätterna ...

Vissa dagar är det jobbigt även för oss som har relativt enkla barn. Vissa dagar är hon billig. Ibland vill jag låsa in mig på toa och bara gråta för jag orkar bara inte lyssna på henne och orkar inte lyfta ner henne för miljonte gången och orkaaaaaaar inteeeee. Och så måste man få känna! Men absolut inte säga inför barnet - vi gör det inte nu, och hon är bara 13 månader och jag vet inte hur mycket hon förstår, men det är bra att få in den vanan snabbt. Jag tycker det låter så himla hemskt att klaga inför barnen

 

[Freyja_bus]

Sv: Jobbigt med barn...?

kl

Jag tycker absolut inte att man ska beklaga sig inför sina barn, det skulle jag aldrig göra. Dock är vi föräldrar inte mer än människor och måste naturligtvis också få ventilera våra tankar lite när det är jobbigt, men då får man göra det utan barnen i närheten. Jag har en nöjd och glad liten dotter som är förhållandevis "enkel", men jag kan absolut förstå att man som förälder blir trött om man har ett barn med magont som skriker hela dagar/kvällar/nätter. Inte bara för att själva tröttheten är jobbig, utan också för den frustration som väcks av att inte kunna hjälpa sitt barn.

Nu har ju jag bara varit mamma i fyra månader, men hittills har det varit tusen gånger enklare än vad jag hade trott. Jag har också alltid fått höra att det är så kämpigt att ha barn, att aaaaaaaaallla småbarn har kolik de första tre månaderna och att man ska ställa in sig på att aldrig få sova och att alltid vara trött. Så har det absolut inte blivit för oss. My är en nöjd och glad bebis för det mesta, sover bra på nätterna och även några pass på dagen (som dock börjar bli kortare och färre). Jag måste säga att jag känner mig mycket mer utvilad nu än när jag var gravid. Dessutom är jag ju så lycklig för att vi fått ett sådant litet mirakel som My, och bara de känslorna kan jag bli pigg och glad av och leva på hur länge som helst!

Innan My kom fick jag höra att jag inte skulle hinna med min häst alls när jag väl blev mamma och att jag nog gjorde bäst i att skaffa medryttare... Jag vågar nog påstå att jag har BETYDLIGT mer tid för hästen nu än tidigare, eftersom jag inte jobbar och inte pluggar och inte bygger hus längre Nu är jag ju "bara" mammaledig, och än så länge fungerar det jättebra att ha med My i stallet. Några dagar i veckan kan jag åka ensam och lämna My med sin pappa och det är också jätteskönt. Visst är jag förberedd på att det kanske itne alltid kommer att vara såhär enkelt, men då får man ta det när det kommer och lösa det då. My kommer alltid att gå före allt annat. Det är verkligen överväldigande och helt fantastiskt att vara mamma till henne!

//julia

 

[Lamborghini]

Sv: Jobbigt med barn...?

Ja det är ju smart att ställa in sig på att det ska bli så. Gjorde ju jag med och fick en positiv överaskning - än så länge

 

[vindvissla]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag håller med alla andra visa talare här, visst är det jobbigt ibland men % ligger på 95% roligt och 5% jobbigt, tycker jag i alla fall. Något som är jobbigt däremot är att åka och handla mat, så sjukt tråkigt! Och vad får man ut av det? Ett tomt konto!

 

[Bebben]

Sv: Jobbigt med barn...?

Jag är en av dom som tycker att det är väldigt jobbigt att ha barn, inte alltid - men ofta.

Jag var 19 år när jag blev gravid, och klarade inte av tanken på abort. Varför lyckades jag aldrig komma fram till, men jag kände bara att det inte gick. Detta till trots att jag faktiskt aldrig velat ha barn tidigare, och egentligen inte ville då heller.

När Sebastian föddes hade jag precis fyllt 20 år. Jag var en 20 åring med en jobbig psykisk historia, sjukskriven i flera år redan, jobbig uppväxt, försökte fortfarande hantera min pappas självmord och med en del psykiska diagnoser så som borderline och annat.
Till största delen ensam, då hans pappa inte är hemma mycket alls.
Dom första 6 månaderna var väldigt lätta, förutom en kort period då han fick ont i magen av sin mjölkallergi och skrek konstant.
Han sov minst 12 timmar varje natt i övrigt, var alltid glad, och låg där man lade honom så att säga.
Nästföljande halvår avlöpte nästan lika lätt!

Nu är han snart 3 år gammal, och det senaste halvåret har varit ett riktigt helvete för mig. Hans trots och starka vilja är väldigt mycket på gränsen till vad jag klarar av, utan att bryta ihop psykiskt själv. Att alltid, alltid få tjata, argumentera och prata om allt. Att alltid få höra skrik, se utbrott i affären för att han inte får som han vill, att konstant få lyssna till "nej" "Jag vill inte" "Du är dum" och gud vet allt - ÄR JOBBIGT.

Och det är tråkigt att ha förlorat all sin frihet faktiskt. Jag gillar att umgås med Sebbe, men jag vill kunna göra annat också och det är svårt med en 3 åring med, som inte är sugen på någonting.
Jag var absolut ingen festidiot innan han föddes, det hade jag lagt bakom mig flera år tidigare. Jag brukar vilja gå ut och hitta på något 2-3 ggr per år kanske, som involverar alkohol.
Sebbe har varit med på nästan alla tillställningar hittills, och det är superkul att se honom mingla bland alla våra vänner, dansa själv framför högtalarna och skratta konstant! Men ibland vill jag kunna släppa allt ansvar och koll också, och bara vara JAG. Göra precis vad jag vill, när jag vill.

Jag tror att Sebastian har allt han behöver och lite till, om man ska tro omgivningen i alla fall. Detta trots att jag verkligen mår skitdåligt i mig själv, och är helt slutkörd konstant. Självklart går han först, även fast jag inte ens orkar det ibland, så bara gör man det som mamma ändå.
Men mina vänner och min familj får ofta höra hur jobbigt jag tycker att det är. Jag behöver spy galla, för att orka en stund till. Och när Sebbe åker till sina farföräldrar över en helg, så är det total lycka för mig! Jag får sova. Han sover som en klocka, men jag har grava sömnstörningar och kan sällan sova när man "ska" sova. Men jag kan ju heller inte sova när han är vaken, vilket leder till 1-3 timmars sömn per dygn för mig ungefär.

Så ja, det är skitjobbigt att ha barn i min värld. Och jag kommer aldrig att utsätta mig för det igen. Men jag älskar min son över allt annat, och jag skulle göra precis vad som helst för honom.
Trots att jag klagar ofta.

 

[Mirre]

Sv: Jobbigt med barn...?

Finns det ingen möjlighet att pappan kan vara hemma mer så du får lite avlastning? Ni är ju ändå två om barnet, inte ska väl du behöva köra slut på dig själv?

Eller finns det någon annan i din närhet som kan avlasta lite?
Alla behöver få komma ifrån ibland och få ladda energi.