Jobba tills man dör?

[Sirap]

Jag funderar istället på det här med att hur man ser på sitt jobb. Jag ser inte att jag vill slippa jobba, är verkligen inte skapt för att inte jobba. Trivs verkligen människor bättre att som äldre gå hemma?

Men vaddå, man behöver väl inte gå hemma för att man inte jobbar? Finns ju tusen miljoner saker att göra som man har svårt att hinna med när man jobbar.

 

[Ramona]

Varför tas det så väldigt för givet att alla som inte trivs som pensionärer har ett trist liv eller inget sammanhang? Kan det inte vara så att man helt enkelt värderar sitt jobb och synen på vad det betyder för en person annorlunda än vad andra personer gör?

Jag tror ärligt talat att det är en klassfråga. Man har inte haft råd eller energi att ha extravaganta intressen som tar upp stora delar av ens liv. Dessutom finns det en viss heder i att jobba om man är arbetsför.

Ju högre upp i klasserna man kommer så är man mer vana vid fritid, intressen som prioriteras, borta från jobb etc. I arbetarklassen har man inte kunnat "jobba hemifrån" så man är van att gå till jobbet varje dag.

 

[Sirap]

Är det verkligen mentalt fattigt att inte ha hittat något annat innehåll i tillvaron än att jobba eller är det mentalt fattigt att inte hittat ett jobb som man känner att man verkligen trivs med och vill ägna sitt liv till att göra? Jag skulle vilja säga det senare. Tänk att jobba så många år som man är yrkesverksam- och längta till pensionen, det känns främmande för mig, ett trist yrkesliv så att säga. Eller precis som du själv uttryckte det så väl, mentalt fattigt, faktiskt. Kan tycka det är intressant hur olika man känner!

Inte jag heller klankar ner på någon annans syn. Tänker ofta bara att det måste vara jobbigt att jobba för jobbandet skull och inte för att man tycker om att göra det man gör. Och sorgligt, om det är så att man inte hittat rätt i sitt yrkesliv till något man verkligen trivs med så väl. Fast det kanske man har, men man ser det bara annorlunda än vad jag gör.

(Rent krasst är jag glad över att jag faktiskt tycker så mycket om att jobba som jag gör. När livet krymper pga syn och hörsel och det blir fler och fler saker jag inte "kan" göra längre, så håller jag stenhårt fast vid det jag fortfarande kan och älskar- jobba )

Jag trivs superbra med mitt jobb men det finns ju onekligen sådant som jag tycker är ännu roligare att göra. Eftersom man jobbar i såååå många år så känns det viktigt att få några år där man kan ägna sig åt allt annat roligt på heltid också. Så ser jag det.

 

[Sirap]

Fast min mamma hade ett sammanhang hon också, bara det att hon trivdes bättre när hon jobbade. Samma för andra i min närhet som däremot fortsatt jobba efter pensionsåldern.

Varför tas det så väldigt för givet att alla som inte trivs som pensionärer har ett trist liv eller inget sammanhang? Kan det inte vara så att man helt enkelt värderar sitt jobb och synen på vad det betyder för en person annorlunda än vad andra personer gör?

Kanske av samma anledning som det tas för givet att alla som vill gå i pension tidigt har ett jobb de inte tycker om?

 

[Enya]

Jag tror ärligt talat att det är en klassfråga. Man har inte haft råd eller energi att ha extravaganta intressen som tar upp stora delar av ens liv. Dessutom finns det en viss heder i att jobba om man är arbetsför.

Ju högre upp i klasserna man kommer så är man mer vana vid fritid, intressen som prioriteras, borta från jobb etc. I arbetarklassen har man inte kunnat "jobba hemifrån" så man är van att gå till jobbet varje dag.

Så det är därför det är lite "fult" att vilja jobba när man är i pensionsåldern? Man tillhör helt enkelt en annan samhällsklass?

 

[Enya]

Kanske av samma anledning som det tas för givet att alla som vill gå i pension tidigt har ett jobb de inte tycker om?

Tja, det får i alla fall mig att fundera... om man inte går i pension av hälsoskäl, har man då lyckats välja rätt yrke som man trivs med? Var och en till sig själv ju.

Jag sa i alla fall redan som tonåring att jag inte tänkte leva ett helt yrkesliv med ett yrke jag inte trivs med. Så oerhört tragiskt att ständigt längta till helgen, förbanna måndagar och se fram emot semester, röda dagar och pension. Hellre är jag död än ett sådant liv.

På tal om mentalt fattigt, som uttryck.

 

[nullo-modo]

Tja, det får i alla fall mig att fundera... om man inte går i pension av hälsoskäl, har man då lyckats välja rätt yrke som man trivs med? Var och en till sig själv ju.

Jag sa i alla fall redan som tonåring att jag inte tänkte leva ett helt yrkesliv med ett yrke jag inte trivs med. Så oerhört tragiskt att ständigt längta till helgen, förbanna måndagar och se fram emot semester, röda dagar och pension. Hellre är jag död än ett sådant liv.

På tal om mentalt fattigt, som uttryck.

För mig spelar det ingen roll VAD jobbet är utan för mig handlar det om att jag tröttnar efter ett tag när det tar upp 40h per vecka vecka efter vecka.

 

[Fetaost]

Tja, det får i alla fall mig att fundera... om man inte går i pension av hälsoskäl, har man då lyckats välja rätt yrke som man trivs med? Var och en till sig själv ju.

Jag sa i alla fall redan som tonåring att jag inte tänkte leva ett helt yrkesliv med ett yrke jag inte trivs med. Så oerhört tragiskt att ständigt längta till helgen, förbanna måndagar och se fram emot semester, röda dagar och pension. Hellre är jag död än ett sådant liv.

På tal om mentalt fattigt, som uttryck.

Jag verkligen älskar mitt jobb, mina kollegor och har en grymt bra chef. Jag kan längta till jobbet vid längre ledigheter.
Men jag känner absolut längtan till helg (jobbar dock varannan) och kan känna lite ångest ibland över att det är dags att gå till jobbet igen. Men det beror inte på jobbet.
Det beror på att jag önskar mer återhämtning, en sovmorgon till, en dag till med familjen som jag värdesätter ÄNNU högre än jobbet.

 

[Kilauea]

Älskar mitt jobb. Jobbar deltid sen många år och kommer aldrig klara heltid troligen, så mycket pension blir det inte. Sparande finns dock.
Vill absolut inte jobba till graven, vill ha tid att göra annat sen. Utan stress.

 

[Enya]

Jag verkligen älskar mitt jobb, mina kollegor och har en grymt bra chef. Jag kan längta till jobbet vid längre ledigheter.
Men jag känner absolut längtan till helg (jobbar dock varannan) och kan känna lite ångest ibland över att det är dags att gå till jobbet igen. Men det beror inte på jobbet.
Det beror på att jag önskar mer återhämtning, en sovmorgon till, en dag till med familjen som jag värdesätter ÄNNU högre än jobbet.

Fast det där känner vi alla. Jag menar mer att ständigt känna så, inte bara ibland. Att dessutom se jobbet som nödvändigt ont liksom. Självklart är det skönt med helg, röda dagar, långledigt och semester osv, jag menar mer återkommande samma känslor.

 

[Ramona]

Så det är därför det är lite "fult" att vilja jobba när man är i pensionsåldern? Man tillhör helt enkelt en annan samhällsklass?

Det tror jag. Det förutsätts liksom att de som inte går i pension är för fattiga för att gå i pension och tvingas jobba några år till för att inte bli fattigpensionärer.

Eller för att de helt enkelt inte har en berikande fritid att fylla sin tid med.

Jurister och läkare är de som dock går sist i pension enligt statistiken, men där tror jag helt enkelt att det är så att det är lite status och att de samtidigt har jobbat så mycket i alla år att de liksom inte haft tid för intressen och ett liv utanför jobbet. Jobbet har varit deras liv.

 

[Enya]

Det tror jag. Det förutsätts liksom att de som inte går i pension är för fattiga för att gå i pension och tvingas jobba några år till för att inte bli fattigpensionärer.

Eller för att de helt enkelt inte har en berikande fritid att fylla sin tid med.

Jurister och läkare är de som dock går sist i pension enligt statistiken, men där tror jag helt enkelt att det är så att det är lite status och att de samtidigt har jobbat så mycket i alla år att de liksom inte haft tid för intressen och ett liv utanför jobbet. Jobbet har varit deras liv.

Jag visste det. Tanken var att jag skulle ha blivit läkare då med andra ord, det gick bara fel någonstans på vägen (bokstavligen med tanke på vad min yrkesdröm rent faktiskt alltid varit...)
Jag ser jobbet som mitt liv. Utan jobb som jag trivs med, inget liv. Det finns liksom ingen mening med ett liv utan ett jobb jag inte verkligen älskar att gå till varje morgon- eller i stort sett varje morgon-det är för mig ett liv som på riktigt är fattigt.

Ett rikt liv har alltså inget med hur ekonomin ser ut, vilka intressen man har råd med eller som man sysslar med eller vad för familj man har, utan att man har ett rikt jobb, mentalt stimulerande, givande, roligt jobb man trivs med.Det är, trots allt, det man gör allra mest av livet igenom. Jobbar.

 

[Inte_Ung]

Det beror på att jag önskar mer återhämtning, en sovmorgon till, en dag till med familjen som jag värdesätter ÄNNU högre än jobbet.

Men när man kan få hur många sovmornar som man vill och återhämta sig så mycket som man önskar så blir arbete med balla grejor ganska så lockande.

 

[Inte_Ung]

Jag tror ärligt talat att det är en klassfråga. Man har inte haft råd eller energi att ha extravaganta intressen som tar upp stora delar av ens liv. Dessutom finns det en viss heder i att jobba om man är arbetsför.

Ju högre upp i klasserna man kommer så är man mer vana vid fritid, intressen som prioriteras, borta från jobb etc. I arbetarklassen har man inte kunnat "jobba hemifrån" så man är van att gå till jobbet varje dag.

Du kan inte ana hur fel du har.
Överklassen jobbar jämt.
Det är en del av livsstilen.

 

[Ramona]

Du kan inte ana hur fel du har.
Överklassen jobbar jämt.
Det är en del av livsstilen.

Njaa, skulle jag vilja säga. De är ute och seglar i veckor, de spelar golf, de är i sommarhuset ute på ön, etc. Sen kanske det görs affärer där med, men det är ändå en annan frihet och mer ledig tid. Jag skulle vilja säga att vissa i överklassen jobbar mycket, medan andra är mycket mer lediga. De flesta kvinnor har tex historiskt sett inte jobbat så hårt för lön.

 

[Inte_Ung]

Njaa, skulle jag vilja säga. De är ute och seglar i veckor, de spelar golf, de är i sommarhuset ute på ön, etc. Sen kanske det görs affärer där med, men det är ändå en annan frihet och mer ledig tid. Jag skulle vilja säga att vissa i överklassen jobbar mycket, medan andra är mycket mer lediga. De flesta kvinnor har tex historiskt sett inte jobbat så hårt för lön.

Jasså det är så vi lever.
Så bra att någon kan berätta det för oss.

 

[nullo-modo]

Du kan inte ana hur fel du har.
Överklassen jobbar jämt.
Det är en del av livsstilen.

Ja det beror ju på vad en ser som jobb skulle jag vilja påstå.

 

[Inte_Ung]

Ja det beror ju på vad en ser som jobb skulle jag vilja påstå.

Sådant som upptar tid och genererar pengar kanske?
Eller i varje fall är menat att generera pengar.

 

[sjoberga]

Men när man kan få hur många sovmornar som man vill och återhämta sig så mycket som man önskar så blir arbete med balla grejor ganska så lockande.

Ja, ganska precis så tänker jag. Det finns ingen annanstans än i mitt förvärvsarbete som jag kan bidra till mänskligheten med så mycket balla och intressanta grejor som i det yrke man valt och blivit riktigt duktig på. Dessutom vill man gärna hjälpa yngre yrkesintresserade att hitta de förmågorna och den passionen, vilket är något äldre yrkesutövare är väldigt lämpade för om de vill bidra med det. Den förmågan går förhoppningsvis inte från 100 till 0 vid specifik dag, utan det vill man fortsätta göra - även om man behöver mer återhämtning, lite annat urval av arbetsuppgifter, kanske mindre direkt ansvar och inte kan göra det på samma sätt som tidigare.

Samtidigt kan jag också förstå att om man inte alls känner så inför sitt yrke, eller har ett yrke som faktiskt tär rejält på hälsan, att man önskar att helt dra sig ur abrupt.

Det här med att man den dag man inte längre måste arbeta för inkomsten, absolut vill göra något helt annat än man ägnat största delen av sitt friska liv åt - har en ganska tragisk klang tycker jag. Men visst, bättre sent än aldrig, och det är såklart också privilegierat att få jobba med något man tycker är roligt och intressant nästan varje dag i sitt liv.

 

[athena_arabians]

Jag ser pensionen som något gradvis i värderingen som går från att uppskatta till att det känns roligt och intressant att gå till jobbet varje måndag-fredag till att kräva att det gör det, annars minskar man engagemanget i just det jobbet. Men det kan likaväl vara något annat intressant jobb som man kan göra till del, som att helt sluta.

Att säga att man har ett fattigt liv för att man gillar att göra saker som man kan få betalt för är ganska konstigt.

Ja, jag verkligen älskar mitt jobb som geolog. Så länge min knopp och kropp klarar det har jag inga problem att fortsätta jobba bortom pensionsålder, just för att det är så roligt. De allra flesta geologer jag känner tänker på ett liknande sätt, det är liksom lite av ett kall, inte bara ett yrke och ett jobb Hon som lärde mig moränprovtagning mer eller mindre jobbade tills hon dog (för att hon ville det kan jag tillägga, både hon och hennes man hade så roligt att de inte ville sluta).