Jobba tills man dör?

[Sonic76]

Som jag sa tidigare.
Vi som inte kan spara själva vi får jobba tills vi inte står upp.
Är riktigt trött på att jamen du får ju pension sen. NEJ Jag kommer få jobba tills jag dör om jag ska kunna försörja mig.
Hoppas jag dör fort

 

[Gnist]

jobba 40-50h per vecka i 40 år och sedan abrupt gå ner till 0h per vecka på en enda dag.

Det är ju vad de som lever för jobbet, som inte har ett liv, nån hobby, nått intresse eller sammanhang utanför jobbet gör.

Vi andra går inte från 100% till 0 över en natt.

 

[sjoberga]

Måste man vara gammal för att kunna gå i pension och ja vad är gammal? Där emot så ser jag mer av andra sidan när det blivit pensionärer och det är resa, jaga, eftersök, fiska, snickra, skaffa får, skaffa höns mm mm, alltså saker som inte funnits tid för innan eller mycket lite tid till.

Pappa som aldrig varit utomlands ( räknar inte stena båten till Danmark som utomlands) innan han fyllde 66 år planer nu vid 72 sin femte resa utomlands med flyg och vet inte hur många bussresor han avverkat.

Ser inte faran med 40 till 0 på en dag men ser faran med att inte ha något utöver jobbet.

Med gammal avsåg jag att man först ska jobba massor i massor av år (40?) för att sedan börja leva när man har 5-10 år förväntad livstid kvar.

För mig finns det skillnader mellan jobb och yrke där också, intresset för yrket hänger inte 100% ihop med en viss typ av jobb eller arbetsgivare.

 

[sjoberga]

Som jag sa tidigare.
Vi som inte kan spara själva vi får jobba tills vi inte står upp.
Är riktigt trött på att jamen du får ju pension sen. NEJ Jag kommer få jobba tills jag dör om jag ska kunna försörja mig.
Hoppas jag dör fort

För att förtydliga, jag gillade inlägget för att det tydliggör systemets orättvisor.

 

[sjoberga]

Det är ju vad de som lever för jobbet, som inte har ett liv, nån hobby, nått intresse eller sammanhang utanför jobbet gör.

Vi andra går inte från 100% till 0 över en natt.

Fast att man gillar sitt yrke och vill fortsätta bidra inom det så länge man lever, betyder inte att man inte skulle ha många andra delar i sitt liv.

Det konstiga är kanske, i mitt tycke, att man helt abrupt vill sluta göra något man valt att satsa kanske 40 år av sitt liv att bli bra på och tycker är roligt. Oavsett om det görs inom ramen för förvärvsarbete eller som en hobby eller som frivilligarbete. Men visst, man kanske har fått nog och tycker det räcker, men inom många yrken är det resonemanget ganska ovanligt.

 

[Terqa]

Jag tänker nog lite annorlunda, eller i alla fall att man kan tänka på andra sätt och inte slå i de problemen, om man får ut mycket av sina egna intressen i ett förvärvsarbete så har man mycket mindre av det behovet när man inte jobbar och kan mer helhjärtat ägna sig åt familj och andras behov.

Alltså jämfört med att först jobba 8h på ett ställe som bara dränerar energi och är tråkigt, sedan försöka hitta tid till något man gillar för att trivas och därefter kunna fokusera på andras behov.

Mest tror jag att det inte spelar någon roll för barn om anledningen att de inte prioriteras högt av sina föräldrar är förvärvsarbete, andra intressen eller andra orsaker. De förtjänar att finnas högst upp om möjligheten finns.

Jag tror att det är färre förunnat än vad många tror som arbetar med något slags intresse, man jobbar för att tjäna pengar för att kunna försörja sin familj med allt vad det innebär. Sen försöker nog de allra flesta att hitta ett jobb man trivs med, och det tror jag desto fler gör, men att ha det som intresse tror jag är mer sällsynt.

Jag tycker inte mitt jobb är tråkigt, min släkting älskade ju vad hen gjorde så där klämmer nog sällan skon. Känns lite privilegiat att kunna utföra en tillfredsställande hobby som yrke. Alla har verkligen inte den valmöjligheten.

Det är klart det inte gör, men arbeten tenderar att slita ut människor mer än vad ett intresse eller hobby gör. Jag arbetar heltid, jag gör mina åtta timmar sen åker jag hem och umgås med min familj och utövar mina intressen.

 

[Luff]

Jag trivs så himla bra med mina arbrtsuppgifter. Men det sociala spelet - ja spelet på jobbet - tär på mig. Jag vill jobba, skratta lite, jobba, tjöta lite skit, jobba. Men det är ju förlegat. Det läggs alldeles för mycket tid på att ha det trevligt. Jobbet verkar komma i andra hand.

 

[nullo-modo]

Med gammal avsåg jag att man först ska jobba massor i massor av år (40?) för att sedan börja leva när man har 5-10 år förväntad livstid kvar.

För mig finns det skillnader mellan jobb och yrke där också, intresset för yrket hänger inte 100% ihop med en viss typ av jobb eller arbetsgivare.

Jag är så avundsjuk på folk som kan jobba med något 170h i månaden i 40 plus år utan att tröttna. Det jobbet jag har haft som längst är i 5 år.
Att jobba i 40 år låter underbart för det innebär att jag kan gå vid 60 år.

 

[Manji]

Systemet är under utbyte. Det blir större och större inslag av egen inbetalning och ATP-systemet är på väg ut.

Fast principen verkar fortfarande bygga på att kommande generationer betalar åt föregående generationer. Enda skillnaden är att när kommande generation betalar åt oss, får vi inte lika mycket som vi betalat åt andra.

 

[BernT]

Fast det beror ju på bransch. Vi har flera 70+ kollegor på mitt jobb, och de är man ju glad över att lyckas få med i något projekt pga sin enorma erfarenhet. De har ju valt att fortsätta jobba, men vi andra är glada över att de vill vara kvar. I universitetsvärlden, där jag jobbar, är det sen länge ganska vanligt att professor emeriti har kvar sina arbetsrum och fortsätter forska långt efter pensionsåldern.

Fysiska yrken håller väl kanske inte kroppen för när man blir äldre, men skrivbordsyrken sätter inte åldern stop för lika snabbt.

Ja alltså jag har också skrivbordsjobb men med inslag av att vara ute och göra farliga saker och hantera farliga saker. Då vill jag ha skärpta kollegor som orkar. Har svårt att se att någon som är 70+ klarar det.

 

[Tuvstarr]

Hade jag fått jobba med det jag är utbildat till, alternativt något av det jag är intresserad av, med rimlig arbetsbörda och rimligt många timmar i veckan, då hade jag säkert orkat knata på tills jag dör.

Men nu får jag inte sådana jobb, så istället sliter jag på på ett fysiskt slitande industrijobb som tråkar ut mig mentalt, och siktar på att sluta arbeta så tidigt som möjligt.

 

[turbofling]

Undra om lärdom finns att hämta från andra länder i Europa som har lägre än vi, högre är bara Island och Irland som har.

I Österrike är det 60 år för kvinnor och 65 år för män. Men det är på gång att ändras, framförallr för kvinnor.

Högre utbildningar är i de flesta fall kostnadsfria men det finns inga studiebidrag eller så att försörja sig med. I vissa fall kan man söka stipendier men de flesta måste jobba vid sidan av studierna vilket innebär att utbildningen ofta tar längre tid.

 

[Enya]

Fast att man gillar sitt yrke och vill fortsätta bidra inom det så länge man lever, betyder inte att man inte skulle ha många andra delar i sitt liv.

Det konstiga är kanske, i mitt tycke, att man helt abrupt vill sluta göra något man valt att satsa kanske 40 år av sitt liv att bli bra på och tycker är roligt. Oavsett om det görs inom ramen för förvärvsarbete eller som en hobby eller som frivilligarbete. Men visst, man kanske har fått nog och tycker det räcker, men inom många yrken är det resonemanget ganska ovanligt.

Det här är något jag tycker är trist och även konstigt. Bara för att man gillar sitt jobb och att jobba förutsätts det att man inte har något övrigt liv, att man försummar familjen (och till på köpet riskerar att sluta som alkoholist som pensionär eftersom man inget liv har) och har ett trist och tråkigt liv utanför arbetstid.

Varför?

 

[Enya]

Jag tror att det är färre förunnat än vad många tror som arbetar med något slags intresse, man jobbar för att tjäna pengar för att kunna försörja sin familj med allt vad det innebär. Sen försöker nog de allra flesta att hitta ett jobb man trivs med, och det tror jag desto fler gör, men att ha det som intresse tror jag är mer sällsynt.

Jag tycker inte mitt jobb är tråkigt, min släkting älskade ju vad hen gjorde så där klämmer nog sällan skon. Känns lite privilegiat att kunna utföra en tillfredsställande hobby som yrke. Alla har verkligen inte den valmöjligheten.

Det är klart det inte gör, men arbeten tenderar att slita ut människor mer än vad ett intresse eller hobby gör. Jag arbetar heltid, jag gör mina åtta timmar sen åker jag hem och umgås med min familj och utövar mina intressen.

Även om mitt jobb inte är direkt mitt stora intresse (vilket det på ett sätt är när jag tänker efter) så innebär inte det att jag skulle sluta jobba om jag vann en summa pengar som gjorde att jag aldrig mer skulle jobba.

Som det är i dag värnar jag om min rätt att inte bli utnyttjad på arbetsplatsen och slog klackarna i golvet när någon på AF började tala om att det är rutin att jag skulle ha praktik innan min anställning (trots fem år i yrket, ingen långtidsarbetslös eller sjukdomsperiod osv)-jag arbetar banne mig inte gratis. Men det är mer en principgrej som har att göra med att jag inte tycker det är rätt att utnyttja funktionsnedsatta människor "bara för att". Finns det ingen rimlig anledning så nej, jag ska inte ha praktik.

Däremot att själv välja att arbeta trots att jag har ekonomi så att jag rent teoretiskt inte skulle behöva arbeta en dag till i mitt liv så absolut skulle jag arbeta, mitt jobb har ett värde i sig själv, inte bara lönen jag får.

 

[sjoberga]

I Österrike är det 60 år för kvinnor och 65 år för män. Men det är på gång att ändras, framförallr för kvinnor.

Högre utbildningar är i de flesta fall kostnadsfria men det finns inga studiebidrag eller så att försörja sig med. I vissa fall kan man söka stipendier men de flesta måste jobba vid sidan av studierna vilket innebär att utbildningen ofta tar längre tid.

Pensionsåldern är på väg upp i hela Europa helt enkelt för att systemet inte kan finansieras, alla länder måste få antal år innan döden med pension i snitt att minska rejält och antal år när man betalar in till det att öka. När Macron öppnade för att inte höja pensionsåldern och därmed tvingas sänka pensionerna rejält blev det ännu högre protester.

Men det finns ett systemfel i att alla har samma ålder som norm. Och då menar jag inte män vs kvinnor där uppenbarligen Österrike fastnat i forntiden, till och med Italien och Grekland har reformerat bort sådana ojämlikheter om jag minns rätt.

 

[Ajda]

Jag räknar med att få jobba till 67-70år. Har 30 år kvar dit.
Hade kunnat gå i pension imorn om man kunnat. Känns som jag har fullt upp på fritiden.

Sen vet man inte hur livet ser ut om 30 år. Hur jag mår. Hur jag lever. Har jag kvar hästintresset? Om jag kunnat spara en massa pengar till pension. Vi får se.

 

[sjoberga]

Eftersom vården har svårt att rekrytera skulle man kunna tänka sig att man genom tungt arbete där skulle kunna få tjäna in extra pension och tidsmässig möjlighet att få gå tidigare än andra. Varje arbetat slitår skulle kunna ge en liten utväxling.

https://www.forbes.com/sites/ebauer...-harmed-by-a-higher-retirement-age-what-next/

 

[Terqa]

Det här är något jag tycker är trist och även konstigt. Bara för att man gillar sitt jobb och att jobba förutsätts det att man inte har något övrigt liv, att man försummar familjen (och till på köpet riskerar att sluta som alkoholist som pensionär eftersom man inget liv har) och har ett trist och tråkigt liv utanför arbetstid.

Varför?

Man bygger väl sina åsikter på egna erfarenheter tänker jag. Jag är högst medveten om att man både kan tycka om sitt jobb och ha ett aktivt liv.
Jag tycker det är en jäkla skillnad på att som @sjoberga skrivit, att ha sitt yrke som någon slags hobbyutövning och stora intresse, och att som du skriver gilla sitt jobb och att tycka om att jobba. Jag gillar mitt jobb, mycket, och jag tycker om att jobba. Skulle inte vilja sluta jobba idag utan jag åker dit med en bra känsla varje dag.
Den negativa sidan som ivarjefall jag pratat om, är när man identifierar sig med sitt jobb, jobbet är ens värld och ens värde och man kan kan inte tänka sig ett liv utan det i framtiden alls.
Så jag förutsätter ingenting om någons liv, jag har bara berättat om min syn på saken och varför jag har den synen.

 

[Terqa]

Även om mitt jobb inte är direkt mitt stora intresse (vilket det på ett sätt är när jag tänker efter) så innebär inte det att jag skulle sluta jobba om jag vann en summa pengar som gjorde att jag aldrig mer skulle jobba.

Som det är i dag värnar jag om min rätt att inte bli utnyttjad på arbetsplatsen och slog klackarna i golvet när någon på AF började tala om att det är rutin att jag skulle ha praktik innan min anställning (trots fem år i yrket, ingen långtidsarbetslös eller sjukdomsperiod osv)-jag arbetar banne mig inte gratis. Men det är mer en principgrej som har att göra med att jag inte tycker det är rätt att utnyttja funktionsnedsatta människor "bara för att". Finns det ingen rimlig anledning så nej, jag ska inte ha praktik.

Däremot att själv välja att arbeta trots att jag har ekonomi så att jag rent teoretiskt inte skulle behöva arbeta en dag till i mitt liv så absolut skulle jag arbeta, mitt jobb har ett värde i sig själv, inte bara lönen jag får.

Ja alla har vi olika förutsättningar, liv och erfarenheter. Det är bristen på förståelse för att man inte vill jobba in i döden jag finner rätt märklig. Jag vet inte om den är sann, men känslan jag får när jag läser tråden är att det är lite "fult" att vilja ha en vettig pension, och att inte jobba med sin stora passion i livet.
Jag kommer ivarjefall gladeligen lämna över mitt jobb till den yngre generationen när den dagen kommer, man har ju i sin ungdom svurit mer än en gång över alla gamlingar som envisas med att jobba istället för att låta ynglingarna få en chans

 

[Enya]

Man bygger väl sina åsikter på egna erfarenheter tänker jag. Jag är högst medveten om att man både kan tycka om sitt jobb och ha ett aktivt liv.
Jag tycker det är en jäkla skillnad på att som @sjoberga skrivit, att ha sitt yrke som någon slags hobbyutövning och stora intresse, och att som du skriver gilla sitt jobb och att tycka om att jobba. Jag gillar mitt jobb, mycket, och jag tycker om att jobba. Skulle inte vilja sluta jobba idag utan jag åker dit med en bra känsla varje dag.
Den negativa sidan som ivarjefall jag pratat om, är när man identifierar sig med sitt jobb, jobbet är ens värld och ens värde och man kan kan inte tänka sig ett liv utan det i framtiden alls.
Så jag förutsätter ingenting om någons liv, jag har bara berättat om min syn på saken och varför jag har den synen.

Och jag får intrycket att det är lite likhetstecken på att tycka om att jobba, att inte vilja gå i pension, och att försumma andra, inte ha något liv utöver jobbet osv.

Jobbet är min värld, varför skulle det inte vara det? Det är där jag tillbringar mest tid i livet rent krasst. Det är en oerhörd stor del i vem jag är som person så att identifiera sig med sitt jobb behöver ju inte nödvändigtvis vara negativt heller tänker jag. Mitt liv skulle vara meningslöst utan jobb för en stor del av den person som är jag skulle inte bli tillfredsställd. Intressen i all ära, men för mig är det viktigt att intressen förblir just det- inte tar över hela mitt liv. Jag behöver få använda hjärnan, tänka, utmanas, det sociala, arbeta, fysiskt använda hjärnan- jag arbetar inte fysiskt med kroppen och det ger mig inte samma tillfredsställelse. På så många plan ger mitt jobb mig tillfredsställelse som i längden mina intressen inte skulle göra eftersom de fungerar på ett annat vis för mig, svårt att beskriva, men kanske kan beskriva det som...avslappning? Hjärnvila från jobbet? Jag vet faktiskt inte riktigt, har inte förrän nu försökt sätta ord på det.