Jag vill men inte han...

[Madde_padde]

Sv: Jag vill men inte han...

Jag vet inte om jag tycker att det behöver bli så dumt. Båda mina föräldrar studerade när de fick mig och brorsan. Som student har man ofta mer fri tid än vad man har som anställd. Det är väl ekonomin som kan vara lite tuffare, men om man är två stycken som hjälps åt så tror jag att det går. Mina föräldrar är glada åt att de fick oss under den perioden i sitt liv när de inte var tvungna att vara borta hela dagarna och jobba. Det fanns mycket mer tid åt oss barn än vad det skulle göra ett par år senare när de var klara med sina utbildningar och ville göra karriär på arbetsmarknaden istället.

fast han ville juh läsa på annan ort!
skaffa rdom barn kommer de antaligen inte bli så! och han kommer känna sig grymt överkörd och besviken...frågan är va som händer då den dan dom ahr de lite dåligt?

 

[No1]

Sv: Jag vill men inte han...

Är man inte mogen vid 20 så är inte jag mogen (fyller 22 om typ 2 veckor )
.

Jag uppfattar att åren fram till ca 25 så händer det mkt i människors mognadsprocess.
Efter 25 verkar det däremot ha stabiliserat sig lite mellan öronen.

 

[Bebben]

Sv: Jag vill men inte han...

Ja, det händer rätt så mycket för många. Men en del var klara redan innan dom blev 20 också.

Jag fick barn precis efter att jag fyllt 20 år, och själva mognaden hade jag långt innan dess. Jag fick bli vuxen rätt så tidigt i livet, och har långt mycket mer livserfarenhet än många som är 40 år.

Jag anser att man inte ska generalisera så mycket Även om inte just du gör det, så gör många här på Buke det.

 

[tuggummi_]

Sv: Jag vill men inte han...

Vad är det för utbildning din kille ska gå, hur ser det ut efter hans utbildning är klar, finns det jobb där ni bor nu eller på annan ort?
Vill du jobba där du jobbar nu om 5 år? Är framtiden säker på ditt jobb?


Det kan väl vara himla klokt att vänta ut din kille, låt honom tänka över sina pluggplaner i lugn och ro utan en massa bebistjat.

Han funderar på civilingenjör men han vet inte vad inom det. Eller han är inte ens säker på om det är civilingenjör han vill bli, eller om han ens kommer orka plugga till det. Antar att det finns jobb åt honom efter det?

Ja, jag har tänkt mig jobba kvar här några år och ja, jobb här finns det. Jag har jobbat här 3 år som extra/vik och jag trivs här. Lessnar jag på det här jobbet har jag tänkt kanske gå nån utbildning på max 1 år här där jag bor och ta jobb inom det. Och det kan jag ju göra fastän jag har barn.

Jag har gått och grubblat, deppat, mått bra osv osv några dagar nu och funderat en mass på det här och kommit fram till:

Om han ska plugga på annan ort: Jag kan inte följa med honom eftersom jag är helt arbetslös om jag säger upp mig på mitt jobb och jag tycker det är väldigt dumt. Då blir det nog svårt att få fast igen när jag kommer tillbaka trots att det finns masssssor av extrajobb.
Och ska han plugga kommer det som sagt ta minst 7 år innan det blir tal på barn....och det vet jag inte om jag vill vänta
MEN, tar det slut där kanske jag ändå står ensam om 7 år? och det vill jag ju ännu mindre

Ska han inte plugga: Han kan försöka få fast där han jobbar nu? Gå nån utbildning här istället där faktiskt samma utbildning finns? Dock kanske inte med samma ststus som på andra orten, men utbildningen finns ju.
jag kan fortsätta på mitt jobb.

Shit jag måste få bort dom här tankarna Vissa dagar kan jag bli totaldeppig av alla dom här tankarna
Är det dumt att prata med honom om det?

Har sagt att jag är rädd att jag tjatar på honom om detta men han har sagt att det är lugnt...

 

[jerseyko]

Sv: Jag vill men inte han...

Fast du vill väl inte skaffa barn med honom för att hålla honom kvar?

MEN, tar det slut där kanske jag ändå står ensam om 7 år?

Tycker du ska försöka prata med honom, inte om att jag vill ha ett barn, utan om Eran framtid.

Han verkar ju ha ganska mycket att fundera på med jobb och utbildning. Ge honom tid att tänka på det först, bli "klar med sig själv".


Det är SKIT jobbigt att gå och bara sukta ihjäl sig efter en bebis när ens kille inte alls är intresserad.

 

[tuggummi_]

Sv: Jag vill men inte han...

Nej nej inte alls. Han är mitt livs stora kärlek och vi funkar perfekt ihop i alla lägen och det är underbart

Ja jag ska försöka prata med honom lite om hur framtiden ser ut. Men just nu verkar det som om barn ligger väääldigt långt borta Idag när vi var på stan inne i en affär var det en liten bebis som skrek och då började han gnälla på hur hemskt illa det låter och det måste vara det hemskaste ljud han vet
Sa han så bara för han vet jag vill ha barn? För att jag ska fatta hur mycket han inte vill? Eller?

Varför skulle just Min kille inte vilja ha barn?

 

[Amandas]

Sv: Jag vill men inte han...

Nej nej inte alls. Han är mitt livs stora kärlek och vi funkar perfekt ihop i alla lägen och det är underbart

Ja jag ska försöka prata med honom lite om hur framtiden ser ut. Men just nu verkar det som om barn ligger väääldigt långt borta Idag när vi var på stan inne i en affär var det en liten bebis som skrek och då började han gnälla på hur hemskt illa det låter och det måste vara det hemskaste ljud han vet
Sa han så bara för han vet jag vill ha barn? För att jag ska fatta hur mycket han inte vill? Eller?

Varför skulle just Min kille inte vilja ha barn?

Ojojoj vad jag känner igen mig i din situation! Verkligen på pricken men jag har väl lagt de lite åt sidan.. Vill inte pressa min gammla gubbe till något han inte vill! Kan hända att de slutar i kaos. Får vänta in honom! Att vilja ha barn är inget man blir poff utan de är en känsla som måste få växa till sig och bli så pass stark att han känner att han vill ha barn!
Du får nog stå ut ett tag till, prata om de men kom ihåg att tjata inte för då kanske de blir pannkaka av de hela!

Lycka till..
Kramar A

 

[tuggummi_]

Sv: Jag vill men inte han...

Ja nu har jag gått och grubblat och varit på sånt dåligt humör ett tag så jag hade tänkt prata med honom i helgen. I alla fall vad han har för funderingar om hur framtiden ser ut. Hur det känns nu osv osv.

Har en väääldigt stark känsla av att han inte vill ha barn på en iaf 5 år och säger han något liknande vet jag att jag kommer grubbla och vara på dåligt humör ett tag till

 

[tuggummi_]

Sv: Jag vill men inte han...

uppdaterar lite om nån är intresserad eller har lust att stötta med lite funderingar eller åsikter....

Vi pratade lite snabbt om detta lördag kväll och han var halvt inne på att plugga om han inte får fortsätta på det jobb han har nu. Han tyckte vi kunde vänta till sista året på hans utbildning och försöka med barn då. Och finns det inget jobb åt mig i den orten är det väl dumt att jag flyttar med...
Alltså, jag ska få lov att flytta till en liten 1a och sitta ensam under veckodagarna tills vi får träffas en lite stund på helgerna, i 4-5 år. En kompis har jag men han och min pojkvän har ett lite komplicerat förhållande till varanrda och min pojkvän vill inte att jag träffar honom utan att han vet av det, vad vi gjort osv. Alltså, jag kommer knappt ens kunna umgås med det lilla umgänge jag har.

Summa=det kommer aldrig funka

Eller har ni några synpunkter?

 

[lillsmurfagirl]

Sv: Jag vill men inte han...

men då kanske det är dags att skaffa lite fler vänner? jag har upptäckt att det inte alls är så svårt.. pratade en hel del med en tjej igår och vi bytte nr, jag frågade om hennes nr så kanske vi kunde ses å fika nån dag..

 

[egocentrisk]

Sv: Jag vill men inte han...

Ta dig samman, lär dig vara ensam, skaffa ett självförtroende och träffa för allt i världen din kompis. Vad är det för kille som kontrollerar när och hur du umgås med dina vänner? Skrämmande.

Jag tycker din kille tar ett moget beslut som väljer att han vill plugga och få en utbildning innan han börjar fundera på barn.
Förövrigt håller jag med pmm i det hon skrivit, bl.a. att det krävs lite mer för att fostra ett barn än det gjorde för 50-100 år sedan.

 

[Vaccan]

Sv: Jag vill men inte han...

uppdaterar lite om nån är intresserad eller har lust att stötta med lite funderingar eller åsikter....

Vi pratade lite snabbt om detta lördag kväll och han var halvt inne på att plugga om han inte får fortsätta på det jobb han har nu. Han tyckte vi kunde vänta till sista året på hans utbildning och försöka med barn då. Och finns det inget jobb åt mig i den orten är det väl dumt att jag flyttar med...
Alltså, jag ska få lov att flytta till en liten 1a och sitta ensam under veckodagarna tills vi får träffas en lite stund på helgerna, i 4-5 år. En kompis har jag men han och min pojkvän har ett lite komplicerat förhållande till varanrda och min pojkvän vill inte att jag träffar honom utan att han vet av det, vad vi gjort osv. Alltså, jag kommer knappt ens kunna umgås med det lilla umgänge jag har.

Summa=det kommer aldrig funka

Eller har ni några synpunkter?

Inga konkreta råd, jag vill bara att du ska försöka skapa dig ett eget liv, inte direkt utan honom men du kan inte bygga ditt liv på honom.
Du kämpar och sliter och våndas, sluta med det -ta hans studerande som det kommer.
Oroa dig inte för mycket utan försök jobba med dig själv och skulle det gå åt pipsvängen så var det inte meningen bara.
En ska inte vilja ha barn och den andra dras med på det fast h*n inte vill, båda ska vilja för att det ska bli bra.

Lycka till.

 

[jerseyko]

Sv: Jag vill men inte han...

Summa=det kommer aldrig funka

Eller har ni några synpunkter?

Skriver det en gång till, ingenting är jobbigare för ett förhållande än första året med bebisen.