Jag vill, men inte han...

[styrka]

Har skaffat mig ett tillfälligt hemligt nick, ämnet känns lite känsligt då det är ganska många som känner mig här på forumet...

Lite grundfakta, jag och min sambo har bott ihop i 5 år och har en jättebra relation på alla sätt, och har ett barn som är 4. Jag har ända sedan första barnets födelse, velat ha ett till, men det vill inte min sambo. Jag har så svårt att hantera det, självklart vill jag att bägge ska vilja, men min egen önskan efter ett barn till är så stark... Jag tänker på det här jämt och ständigt, gråter ofta och tycker det är jättejobbigt att han inte vill.

Anledningen till att sambon inte vill är flera, dels att graviditeten och även första halvåret med barn 1 var väldigt tufft och svårt med en del komplikationer (men vårat barn mår helt och fullt bra idag) och han vet inte om han, och kanske ännu mer jag, orkar gå igenom en sådan grej till. Inte för att man kan veta att det skulle bli samma sak igen, men risken finns ju.

Det andra problemet är att sambon startade eget företag för ett par år sedan och det börjar äntligen gå framåt med det, och han vill kunna lägga mkt tid och engagemang på det nu när han äntligen börjat få en kundkrets (samtidigt som han jobbar heltid som anställd på ett annat företag, för att få det att gå runt) Vårat barn är nu såpass stort att det ofta följer med pappa på besök och till kontoret, och på så vis får ganska mycket tid med honom i alla fall. En bäbis däremot skulle sambon inte få mycket tid över för i dagsläget, och har han inte tid att vara med det, så vill han inte ha fler barn. Vilket absolut är en jättebra inställning, sambon är en jättebra pappa som verkligen vill vara med sitt barn...

Men det hjälper inte mig, det gör lika ont ändå! Min biologiska klockan tickar så jäkla högt och jag vill så gärna... Jag vet liksom inte hur jag ska göra för att kunna hantera det här. Jag vill vara nöjd med det fantastiska barn vi redan har, och det är jag ju förstås så, men jag vill verkligen ha ett litet syskon också...

 

[Calazirya]

Sv: Jag vill, men inte han...

Usch vilken otroligt svår situation, jag lider verkligen med dig.

Har han sagt finitio, det blir inga mer barn så måste du förlika dig med den tanken om du skall forts att leva med honom..

Jag skulle faktiskt råda dig att gå och prata med någon professionell, det här måste vara otroligt tungt. Att avstå ett barn du önskar dig eller att avstå den man du älskar och som är far till erat barn.

 

[styrka]

Sv: Jag vill, men inte han...

Jag vill leva resten av mitt liv med min sambo, det råder det inga tvivel om. Och han vill enligt egen utsago göra det samma med mig.

Jag vet inte om jag kan leva med att inte iaf försöka få fler barn. Men lämna min sambo är ett alternativ som inte ens existerar. För jag vill ju ha ett barn till med honom...

Flera av mina närmaste vet om problemet, och tycker att jag ska vara nöjd med att jag redan har världens finaste, goaste barn. Att jag ska lägga min energi på detta, vara glad över det fantastiska jag har och inte gråta över det jag inte har. Men det är så lätt att säga. I praktiken är det inte så enkelt!

Sambon säger inte med all säkerhet att han aldrig kommer vilja ha ett barn till. Men att han inte tror det, och nu vill han absolut inte. Och inte om 2 år heller. När (om...?) företaget så småningom går bra (5 år? om vi har tur...) och han bara kan jobba där och få allt att fungera, då kanske han kan ta sig en funderare. Men som sagt, han tror inte att han kommer vilja då heller...

 

[styrka]

Sv: Jag vill, men inte han...

När jag tittar runt omkring mig, hos vänner och bekanta, så skaffas det både barn 1 och 2 och 3, trots att fäderna i det närmaste aldrig är hemma och ser sina barn.

Ibland önskar jag att min sambo också var sådan, tyckte att det var helt ok att skaffa fler trots att han bara träffade dem korta stunder på veckokvällarna (om ens det när de är riktigt små) och några timmar på helgerna. Ibland kan jag känna att det är negativt att han vill vara "pappa på riktigt", trots att det egentligen är jättebra...

 

[Calazirya]

Sv: Jag vill, men inte han...

Om det är din man du ska leva med så måste du förlika dig med tanken på att ha ett barn som det ser ut. Jag tror ändå att det skulle vara bra för dig att gå och prata med någon om detta, det är ju en förlust för dig.

 

[styrka]

Sv: Jag vill, men inte han...

Puttar upp min egen tråd lite. Ingen annan som har någon ide, eller annat?

Allt känns nu ännu värre på sätt och vis, storasyrran outade idag att jag blir moster igen om ett halvår, är förstås glad för deras skull men min egen längtan späddes ju på också...

 

[MagicaDeHex]

Sv: Jag vill, men inte han...

JAg håller med ovanstående.
Vill du leva med honom så får du förlika dig med tanken att inte få mer barn.
Och oxå att gå och prata med ngn.

Skulle du komma fram till att du verkligen vill ha ett till barn,så måste du nog,tyvärr,se dig om efter en annan karl.

Jag va i en liknande sits i början av mitt förhållande. (Har en dotter sedan tidigare) Min kille ville absolut ha egna barn,men jag ville inte ha fler. Det va faktiskt nära att det tog slut pga just det,för att vi ville så olika!
Vi kom dock fram till att vänta och se (om jag skulle ändra mig). Nu blev det dock så att han istället ändrade sig. Han insåg hur mkt jobb det faktiskt va med barn,och att dom inte alltid är små änglar,speciellt inte min och hennes väninnor som kan va ganska rappa i käften

Så för oss löste det sig automatiskt.

Detta va ett par år sedan,och vi har faktiskt inte pratat om det så mkt mer. Men OM jag mot all förmodan skulle bli gravid så skulle vi nog behålla nu,tror jag. Däremot har vi bara 1 år på oss,för sen har jag bestämt att sterilisera mig...hm,det sista va egentligen helt OT

 

[Teilani]

Sv: Jag vill, men inte han...

I och med att han inte har sagt att han aldrig vill ha fler barn kanske ni kan sätta er ner och prata mer om vilka premisser han skulle vilja ha uppfyllda för att fundera på ett barn till.

Hur ska det se ut tidsmässig och pengamässigt osv?

För jag antar att han älskar dig lika myket som du älskar honom och att då blåvägra något som du känner så viktigt låter lite konstigt i mina öron. Men om ni på ett bra sätt kan spalta upp "barn-nr-2-kriterierna" så skulle kanske du kan släppa lite på längtan under tiden dessa byggs upp.

 

[Calazirya]

Sv: Jag vill, men inte han...

Men vill man inte ha fler barn så vill man inte, varför låter det konstigt?

 

[Teilani]

Sv: Jag vill, men inte han...

Eftersom han inte sagt definitivt nej till barn per se, utan till omständigheterna som de ser ut just nu. OM ett andra barn ska bli av vill han vara säker på att det finns tid och ork till det barnet också. Så läser jag ts inlägg iaf.

Hade han varit benhård nej, vill inte ha mer än ett barn. punkt. Så är ju det ett annat utgångsläge än det som jag uppfattar att ts beskriver, eller läser jag tokigt?

 

[Calazirya]

Sv: Jag vill, men inte han...

Nej då

Men jag reagerade på : "För jag antar att han älskar dig lika myket som du älskar honom och att då blåvägra något som du känner så viktigt låter lite konstigt i mina öron."

Det kändes som att du ansåg att om TS man verkligen älskade TS så skulle han ge henne ett till barn, men det kanske är en feltolkning ?

 

[Teilani]

Sv: Jag vill, men inte han...

Ja, det var kanske inte riktigt så jag menade.

Jag utgick igen ifrån mig själv och tänkte på hur jag skulle må ifall den jag älskade var så ledsen som ts verkar vara. Uttryckte mig därför lite klumpigt.

Om mannen i fråga inte är direkt negativ till barn så skulle jag tycka det var konstigt om han inte ville sitta ner och prata om det och eventuellt försöka göra upp en plan för hur de kan göra för att det ska bli en möjlighet till ett andra barn, så det blir bra för båda.

Sedan kan det ju vara så att han faktiskt inte vill, men använder olika ursäkter eftersom han vet hur gärna ts vill och är rädd att hon ska lämna honom om han säger nej rent ut. Oavsett hoppas jag att det kan bli bättre om de försöker prata igenom det på ett logiskt sätt, där ts å sin sida försöker bortse från sin starka längtan och se saken mer från sin partners håll.

 

[Diplomaten]

Sv: Jag vill, men inte han...

Mitt råd är som någon redan skrivit. Att det kan vara bra att förlika sig med tanken om att det enbart blir ett barn tillsammans med din man. Och också prata med en professionell & utomstående om det. Jag förstår att din längtan är stor, men om du vill leva med din man så är det också viktigt att ta hänsyn till hans åsikter. Ni har fått ett otroligt barn tillsammans. Han verkar vilja satsa på er och sig själv nu och har inte hämtat sig från den första graviditeten.

Jag blir skrämd av människor som i tråd efter tråd råder andra att skaffa barn utan att mannen vill - för att de ändå kommer att ändra sig. Det tyder på respektlöshet i brett format.

 

[mik]

Sv: Jag vill, men inte han...

kl

Ni måste ju båda respektera varandras vilja. Det känns som om han bara säger Nej, jag vill inte därför att..punkt. Lyssnar han på när du säger att du vill? Har ni diskuterat för och nakdela?

Även om han är en bra pappa och har en del bra argument så är det väl inte bara hans vilja och argument som styr, du har väl också en vilja och argument.

Att skaffa ett barn till kan väl inte bara hänga på om han firma går bra eller inte? Det finns väl andra värden än hans firma? Man kan ju inte heller säga att, "Om 5 år kanske jag kan tänka mig att ev skaffa ett barn till"....

Jag tycker att ni ska sätta er ner och verkligen diskutera saken ordentligt. Det är väl inte meningen att du ska behöva känna dig ledsen, gråta mm över en sådan sak. Hur länge tycker han att det är ok att du mår så dåligt då? 5år eller 10?

Ni måste helt enkelt komma fram till ett beslut tillsammans oavsett vad det blir.

 

[escodobe]

Sv: Jag vill, men inte han...

När jag tittar runt omkring mig, hos vänner och bekanta, så skaffas det både barn 1 och 2 och 3, trots att fäderna i det närmaste aldrig är hemma och ser sina barn.

Ibland önskar jag att min sambo också var sådan, tyckte att det var helt ok att skaffa fler trots att han bara träffade dem korta stunder på veckokvällarna (om ens det när de är riktigt små) och några timmar på helgerna. Ibland kan jag känna att det är negativt att han vill vara "pappa på riktigt", trots att det egentligen är jättebra...

Nu låter jag som min mamma "om alla andra hoppar från ett stup, skulle du göra det med?" För det här argumentet ligger på ungefär samma nivå.

 

[jerseyko]

Sv: Jag vill, men inte han...

Har din sambo fått hjälp med de han upplevt som så jobbigt när ert första barn föddes?

 

[Ia*]

Sv: Jag vill, men inte han...

Hos oss har det varit tvärt om. Jag har ett barn sedan tidigare. Träffade min nuvarande sambo när min son var 2 år. Och det har tagit mej åtta år att känna mej redo att bli gravid igen. Från början sa jag absolut nej. Sedan har jag sagt att kanske någon gång. Sedan blev det Ja, men nästa år, ett tag. Och i sommras sa jag Nu kör vi och en månad senare var jag gravid. Känner mej fortfarande inte helt ok men det kommer och min sambo är superlycklig. Och jag är jättetacksam att han inte tjatat för då hade jag nog stretat emot ännu mer. Kan inte påstå att jag hade en jättejobbig graviditet men jag trivdes inte alls med den. Min son är det snällaste som finns på jorden. Har nog aldrig ens haft en trotsperiod. Men jag är glad att jag väntat för nu känner jag attjag kan lägga 100% på den lilla som kommer. Och att det blir äkta.
Hur gammal är du? Känner du att tiden rinner iväg? Jag är 31 nu och började väl känna lite så. Iaf att jag inte ville vänta 5 år till.

 

[styrka]

Sv: Jag vill, men inte han...

Nu låter jag som min mamma "om alla andra hoppar från ett stup, skulle du göra det med?" För det här argumentet ligger på ungefär samma nivå.

Det är inte menat som ett argument, absolut inte, för jag håller med dig, det låter som "alla mina kompisar får vara ute till 10, då ska jag också få".

Men det känns ju lite så där, bara för att jag vill så gärna. Runt omkring blir vänner och bekanta gravida och får söta små barn oavsett hur deras livsvilkor ser ut... Men hos oss ska allt vara så perfekt, jag vet inte om det ideala tillfället någonsin kommer liksom...

 

[styrka]

Sv: Jag vill, men inte han...

kl
Att skaffa ett barn till kan väl inte bara hänga på om han firma går bra eller inte? Det finns väl andra värden än hans firma?

På sätt och vis hänger det ju ganska mycket på det. Går inte företaget bra så måste han fortsätta jobba som anställd också, och då har han inte tid att vara med sitt barn... och då vill han inte. Det här företaget är hans dröm, och har varit de senaste 15 åren minst, och han (vi!) har lagt ner blod svett och tårar och investerat mycket i det här, så jag förstår honom till stor del.

Visst har vi pratat om det, många timmar. Och han vet varför jag vill, och jag vet varför han inte vill. Men barn är ju en så stor sak, vi pratar inte om att skaffa en hundvalp som det faktiskt räcker att den ena vill ha, och engagerar sig i... I ett sådant här läge känns det lite som att den som inte vill måste få vinna, för inte ska barnet behöva vara oönskat från ena föräldern!?!

Så samtidigt som jag förstår honom och hans resonemang, så vill jag ju så förskräckligt gärna, men inte mot hans vilja...

jerseyko: nej det har han inte... och han tycker väl sig inte ha ett behov av det heller. Men han är inte särskilt sugen på att uppleva det hela en gång till sas.

ia: njae, egentligen inte, jag har ett par år kvar till 30. Men jag vill inte ha nästa barn när det första är 10 eller 15år, även om det kanske är fysiskt möjligt. Tycker redan nu att åldern skulle bli onödigt lång mellan barn ett och två, även om vi tillverkade nr 2 nu. Jag skulle gärna fått nr 2 för något år sedan...

 

[Calazirya]

Sv: Jag vill, men inte han...

Men vad skulle det göra om det blev några år mellan barnen?

Det känns som moment 22!?

Han vet inte om han vill ha barn, om han någonsin vill så blir det inte nu eftersom han vill vara mer säker på att firman bär. Du vill absolut ha barn, igår var egentligen försent och du vill inte skaffa barn så det blir för stort glapp mellan barn 1 och 2 ..

Varför tycker du att ett glapp mellan barnen är otänkbart?