Jag vill inte vara så trött 😭

Kan inte göra någonting. Knappt skriva ens. Ångesten sliter mig i stycken för jag blir så arg och frustrerad på mig själv. Fick nyss ett meddelande om ett hundtäcke jag har till salu. Orkar inte ens svara trots att jag vill. Jag orkar ingenting. Hela dagen har jag legat i sängen utom när jag släpat mig upp för att kissa hundarna och mata marsvinen. Jag har flera meddelanden att svara på men jag kan inte. Det är så jävla lätt men jag kan inte

 

[Lyan]

Hoppas att du får sova lugnt och gott, @Lyan.

Tack

 

[Lyan]

Allting är skit och jag klarar ingenting. Varken huvudet eller kroppen funkar. Jag kan inte göra något men jag kan inte inte göra något heller. Jag håller på att bli fullkomligt tokig av frustration

 

[Lyan]

varför skriver jag ens? Det ändrar inget. Det är bara en jävla massa gnäll som alla nog helst hade sluppit. Jag gnäller jämt. Jag kan aldrig bara vara glad eller ha roligt ens en liten stund. Jag bara känner mig så jobbig samtidigt som jag inte orkar träffa någon så hur kan jag vara jobbig när jag bara ligger hemma i sängen. Jag orkar knappt svara pojkvännen och jag har inte svarat alls på jättelänge när min vän har ringt. Allting är bara så meningslöst och jag är så fruktansvärt trött. Jag har ställt in två gånger med mamma denna veckan trotd att jag tycker om att träffa henne för jag orkar inte. Jag vill bara sova men jag kan inte. Jag somnar inte på kvällarna, vaknar en massa och vaknar tidigt och kan inte somna om. Jag vill bara sova hela dagen men det går inte

 

[Lyan]

Hade jag bara kunnat ha något litet hopp så hade det kanske varit lättare, men det har jag inte längre för det har gått för lång tid. Jag är såhär nu. Jag tror att det är för sent att kunna ändra på mig även om jag blir piggare för all pessimism och dysterhet förföljer mig. Det är som att jag har ett tungt svart överkast över mig som jag inte orkar lyfta och de få gångerna jag lyckas kika lite under kanten så totalkraschar huvudet av alla intryck även om det bara var ett yttepyttelitet ögonblick. Jag kommer att bli som farmor, som alltid stod ihopsjunken och tittade på ingenting samtidigt som hon suckade djupt

 

[Lyan]

Jag försökte gå en långpromenad men efter 100m la Poppy in bromsen så jag bara gick hem eftersom det kanske gör ont. Jag vill bara att det ska bli 2:a oktober så jag iallafall kan få en prognos, men som det har varit sista tiden så känns det inte alls som någon som är lättlöst Sedsn vet jag ju inte om hon känner att jag mår piss och därför inte vill heller. Hon är väldigt känslig för negativa saker, men jag gör ju inget direkt negativt mot henne vad jag vet iallafall. Det ska väl vara om hon känner att jag är så nära att ge upp och hon känner att ”om matte lika gärna vill ha mig död så tänker inte jag försöka heller” och om det är så så är det ju helt fruktansvärt Om jag förlorar Poppy också så vill jag inte ha hund alls, men Bella kommer inte att ta en ny omplacering bra och jag kan ju inte avliva henne bara för att, och det kommer jag inte att klara heller. FAN Och det dåliga samvetet sliter mig i stycken för jag vill ha Ping och Pärla istället

 

[Lyan]

Vad jag än gör eller inte ikväll så kommer jag att misslyckas så nu måste jag bestämma vad jag ska misslyckas med

 

[sorbifolia]

Förlåt att jag inte svarat på några dagar.

Jag tycker det är bra att du skriver här, om det hjälper dig få ut lite tankar, och kanske känna att någon lyssnar och bryr sig.

Samtidigt så känns din situation nu helt ohållbar. När var läkartiden igen, var det den 28/9?

Angående hundarna så kan jag nästan garantera att de inte "resonnerar" såpass avancerat som det du skrev at Poppy kanske tänkte. Angående Bella, skulle du kunna kolla upp om någon av de hon bott hos förut kan och vill ta tillbaka henne? Så skulle det inte bli som en "ny" omplacering i så fall? Kom på det nu pga en kompis just köpt tillbaka en gammal häst bara för att ha den som pensionär, så det finns ju folk som saknar sina f.d. djur....

 

[Lyan]

Förlåt att jag inte svarat på några dagar.

Jag tycker det är bra att du skriver här, om det hjälper dig få ut lite tankar, och kanske känna att någon lyssnar och bryr sig.

Samtidigt så känns din situation nu helt ohållbar. När var läkartiden igen, var det den 28/9?

Angående hundarna så kan jag nästan garantera att de inte "resonnerar" såpass avancerat som det du skrev at Poppy kanske tänkte. Angående Bella, skulle du kunna kolla upp om någon av de hon bott hos förut kan och vill ta tillbaka henne? Så skulle det inte bli som en "ny" omplacering i så fall? Kom på det nu pga en kompis just köpt tillbaka en gammal häst bara för att ha den som pensionär, så det finns ju folk som saknar sina f.d. djur....

Det är ingen fara Det är ingen som är tvingad att svara

Jo, så är det ju. Men det måste också vara väldigt irriterande att hela tiden läsa samma klagan om och om och om igen

27:e. Så om 1,5 vecka. Fast de kommer med största sannolikhet inte göra något denna gången heller. Varför ska de? Alla andra säger ju att jag är normal. Det är bara slöseri med resurser att ta emot mig. Det tycker psykiatrin också. Jag har aldrig sett dem reagera så fort som när jag satte ut litiumen för då behövde inte slösa resurser på mig längre. Samtidigt tycker jag faktiskt att det är illa att först ta blodprover som visar skit och sedan bara slänga bort mig när jag inte ville fortsätta med litium utan att iallafall skicka mig vidare till någon annan. För nu måste de ju ta om blodproverna och då blir det ännu mer resursslöseri

Jag vet inte. Hundarna är helt klart påverkade av mig. Framförallt Bella håller tillbaka nästan hela tiden för jag är så tråkig. Poppy har alltid varit väldigt känslig för allt som är negativt, samtidigt som hon knappt visar något alls utåt. Hon blir alltid mycket gladare när det är någon annan med.
Jag vet inte med Bellas förra matte. Jag har inte kontakt med henne alls, men hon kanske finns kvar på Facebook. Uppfödaren hade nog definitivt tagit tillbaka henne, men där vill jag inte att hon hamnar! Jag vet en som förlorade sin hund som jag litar på, men samtidigt vill jag inte ta några beslut innan jag vet hur det går med Poppy. Men samtidigt ändå så hade jag bara velat lämna bort henne och säga ”Gör allt som behövs. Jag betalar” för att slippa att ha all ångest och konstanta oro precis ovanpå mig hela tiden och för att slippa alla resor och kontakt med människor som jag inte klarar
Men jag förstår inte hur jag klarar två hundar mycket mycket sämre än fyra

 

[Lyan]

Ge det en chans om du får chansen ändå, det finns många gånger som det faktiskt hjälper att vara där en period. Jag har haft triljoner dåliga inläggningar men dom senaste har faktiskt hjälpt på ett annat sätt. Med vetskapen om att hunden hade det bra så kunde jag vila på riktigt utan krav. Jag sov nog nästan dynget runt i över en vecka och var utvilad när jag kom därifrån.

Låt inte tidigare upplevelser påverka och låt dom hjälpa dig och då kommer ni säkerligen tillsammans komma fram till vad det är du behöver för att bli piggare och må bättre.

Det som är bra nu iallafall här är att man kan se sin journal samma dag som dom skriver den så man har koll på vad som händer och varför dom gör som dom gör. Då kan man också ifrågasätta sådant som inte stämmer snabbare och få lite klarhet i vad som händer.

Förlåt för sent svar

Jag vet inte. Om det verkligen finns en Stor chans att det kan bli bättre och det är Garanterat att jag får ett eget rum så kan jag kanske överväga det, men jag vet inte. Om jag skulle hamna i samma rum som någon annan så kommer jag få fullkomlig panik. Och det där med att de skulle hjälpa mig vet jag inte om jag tror på. När jag blev inlåst så körde de med straff och otrevlighet. Det var en som brydde sig, men han var bara vikarie som var där en dag. Fast jag fick iofs en del särbehandling ändå för jag fick äta ensam på rummet för jag klarade inte att vara i närheten av någon annan och att äta med andra fanns inte på världskartan så alternativet var att jag inte åt alls.
Och komma fram till hur jag ska bli piggare och nå bättre? Jag vet inte om det överhuvudtaget är möjligt längre för min hjärna är så skadad och alla känslor och beteenden sitter som berget.

Ja, journalen är bra. Fast jag orkar sällan ta upp det som blir fel för ingen bryr sig ändå. Utom hon som kollar så att jag lever för hon blev sur

 

[Lyan]

Jag har fortfarande inte skurit mig iallafall. Håller fortfarande på med bilderna på datorn och idag kom bilderna på en del av självskadorna upp och allt är ju jättelitet?! Inte konstigt att mina ärr är så små när det bara glipade 1-2cm och det bara är några som går helt från handled till armveck. De flesta verkar bara vara typ 10-15cm eller sicksack åt alla håll och kanter. Så nu känner jag mig ännu odugligare för jag vet att trots det så kommer jag troligen inte att kunna skära lika mycket om jag skulle gjort det nu. SÅ-JÄVLA-SJUKT!
Allt är ”redo”, men en liten logisk del av hjärnan funkar fortfarande och hindrar mig. Eller så är det feghet. Jag vet inte

 

[Lyan]

Men samtidigt. Jag har sjukt bra läkkött, så kanske är ärren stora för mig? Men samtidigt så har jag inte sytt, limmat eller tejpat något. Eller jo, ibland. Om maskeringstejp räknas , men annars inte. Vilket ju dock talar för att såren måste varit jättesmå ändå, men hur kan det då ha tagit en månad för varje ”reva” att läka någorlunda? Jag har tre ”idiot-A” som var tredje gradens brännskada och de syns knappt. Det är mycket läkningen som hindrar mig, för jag vet hur lång tid det tar om jag gör ”rätt”. Och det kliar som fan, luktar illa och all hud och annat gegg som lossnar och ramlar av är så äckligt och sedan är det rött och fult i tre år. Eller ja, det är skitfult efteråt också, men då lyser det inte rött iallafall och jag har redan så mycket att det kommer inte att synas alls när det har bleknat.
Svallkött är heller ingen höjdare

 

[Lyan]

Nu har jag iallafall legat och skrivit idiotsaker tillräckligt länge för att jag inte ska orka skära längre så det är väl positivt kanske. Om än inte för er som måste läsa skiten

 

[DarkInNight]

Jag har fortfarande inte skurit mig iallafall. Håller fortfarande på med bilderna på datorn och idag kom bilderna på en del av självskadorna upp och allt är ju jättelitet?! Inte konstigt att mina ärr är så små när det bara glipade 1-2cm och det bara är några som går helt från handled till armveck. De flesta verkar bara vara typ 10-15cm eller sicksack åt alla håll och kanter. Så nu känner jag mig ännu odugligare för jag vet att trots det så kommer jag troligen inte att kunna skära lika mycket om jag skulle gjort det nu. SÅ-JÄVLA-SJUKT!
Allt är ”redo”, men en liten logisk del av hjärnan funkar fortfarande och hindrar mig. Eller så är det feghet. Jag vet inte

Det är stora självskadesår.
Det gör mig så ledsen att vården inte ser dem som det stora rop på hjälp de är.

Och jag är glad att du höll dig från självskadandet igår. Bra jobbat @Lyan

 

[Lyan]

Det är stora självskadesår.
Det gör mig så ledsen att vården inte ser dem som det stora rop på hjälp de är.

Och jag är glad att du höll dig från självskadandet igår. Bra jobbat @Lyan

Det är det kanske. Hade jag sett det på någon annan så hade jag nog reagerat, men på mig känns det litet. Speciellt som ärren är så små jämfört med såren, men det ska jag ju vara glad för egentligen!
Jag vet inte. När jag skadade som mest var faktiskt när jag mådde någorlunda bra. Då var det skadandet och inte shoppandet som var hjärnans fix idé, men ångesten var ju superhög ändå. Men ingen har reagerat när jag har mått superjättedåligt och skadat heller.
Pappa jobbade på både behandlingshem och utredningshem och han fick lära sig att aldrig uppmärksamma självskador, och om man ändå uppmärksammade dem så var det bara rispor oavsett allvarlighetsgrad. Jag tror inte att det är en bra taktik. För vissa kanske det funkar, men jag skulle tro att de flesta bara känner att de måste skada ännu allvarligare för att någon ska se att man menar allvar och hur dåligt man mår. Detta är många år sedan så jag vet inte om det är samma idag.
Jag själv har aldrig gått och visat upp mina sår som en del gör utan jag har dolt så gott det har gått för att jag har aldrig skadat för att få hjälp utan för min egen skull. Jag ville inte att någon alls skulle se, men samtidigt så borde ju sjukvården ha sett och reagerat tycker jag.

Just nu är det så tudelat. En del av mig är arg för att jag inte skadar och en del av mig är glad för det. Jag vet att suget kommer att gå över till slut, men det är fan så svårt under tiden

 

[Lyan]

Jag verkligen VERKLIGEN vill storstäda sovrummet idag, men jag vet inte om jag kommer att orka

 

[DarkInNight]

Jag verkligen VERKLIGEN vill storstäda sovrummet idag, men jag vet inte om jag kommer att orka

Kan du ha som mål att städa en del av sovrummet ?

Jag tror man mår bättre om man känner att man klarade sitt mål även om det är litet, än att känna att man misslyckas för att målet var för stort.

 

[Lyan]

Kan du ha som mål att städa en del av sovrummet ?

Jag tror man mår bättre om man känner att man klarade sitt mål även om det är litet, än att känna att man misslyckas för att målet var för stort.

Målet är ytterväggen och under sängen, men helst allting. Problemet är att mitt sovrum är så litet att sängen är totalt inkilad kloss på tre väggar och madrassen jättetung så risken finns att jag får sova på golvet om jag inte får madrassen rak igen Och så är det lådor och grejer under sängen. Jag har iallafall gått igenom sängbordet och minibyrån och plockat bort dem så de inte är i vägen och nu håller jag på med gardinerna. Jag hoppades på att det skulle räcka med att ruska dem riktigt ordentligt för att få bort dammet men det funkade inte så i värsta fall måste jag dra ned och tvätta allt och det är jag inte alls pigg på för det är fem gardiner och jag får nog bara plats med en åt gången i tvättmaskinen

 

[Lyan]

Jag lyckades trycka in 2,5 gardiner i tvättmaskinen så jag får hoppas att det funkar. Jag misstänker att tvättmaskinen kommer att hoppa iväg för de är så tunga att det gick inte att få vikten jämnt fördelad, varken med en eller 2,5. Överlag hoppar den iväg mer sällan när jag har proppat den knökfull, men då blir det ju inte helt rent istället

 

[Lyan]

Och nu börjar energin ta slut för jag fick bryta när jag gick ned till tvättmaskinen

 

[sorbifolia]

Men du, då har du i alla fall kommit en bra bit på vägen! Försök glädjas över det, och låt dig själv vila när energin är slut.