Scharlotte
Trådstartare
(OBS! Långt)
Har ett problem jag gruvat mig över länge nu och hoppas på att få hjälp med lite nya tankar...
Jag är gift sedan många år och bor på en hästgård tillsammans med man och vår 5årige son. Vi delar vårt hästintresse och har 4st hästar tillsammans, min make har även ett brinnande hundintresse och har en liten kennel(0-1kull/år). Vi har även några andra smådjur på gården.
Innan vår son föddes så hade vi "bestämt" att vi skulle ha två barn inte allt för långt ifrån varandra i ålder. Min man tycker de är viktigt med syskon då han vuxit upp i stor familj, själv är jag ensambarn.
Att bli med barn var inte så enkelt som vi trodde, men tillslut med hjälp av hormonterapi för mig och hjälp med insemination blev jag gravid. Jag hade en ganska tuff graviditet med rejält illamående som började i månad 2 och inte slutade förens i månad 7. Jag låg inne 4 ggr på sjukhus för att vätska upp och få lite näring i mig. Jag som var normalviktig från början gick ner 20kg, förlorade all muskelmassa och var i det stora hela bara ett skelett med stora tuttar och mage.
Förlossningen gick bra men det var nu eländet började. Jag säger elände för det var så jag upplevde bebis och småbarnsåren. Jag älskar min son över allt annat men den första 2-3åren var jobbiga. De första månaderna när dygnen aldrig ville ta slut, äta-skita-sova-äta-skita-sova, han gick inte att lägga i vagnen för då skrek han, det var bara att sitta med honom i famnen om jag skulle få ngn som helst vila själv. Jag hade även stora problem med amningen fick eksem som gjorde att när han sög kändes det som att man drog en rasp fram och tillbaka över bröstvårtorna. Så När han var ca 1mån slutade jag amma och satt istället med bröstpumpen fram tills han var 3mån. Då gav jag upp och började ge ersättning istället och det var det bästa jag någonsin gjort!
Men... då där vid 5mån kom kolliken istället... han skrek och skrek och skrek.. och vi bar och bar och vyssade och vyssade men inget hjälpte. Som tur var sov han lite på nätterna iallfall.
Min son blev äldre och piggare och piggare. Maken till unge att nå överallt, han kunde klättra innan han kunde gå och allt inom räckhåll hamnade på golvet. Vårt hem blev en sabla röra med saker stående på hyllor i takhöjd eller utdragna längs hela golvet. Jag vet att det är sådant man kan förvänta sig av småbarn och att det bara visar att jag har en levnadsglad nyfiken och mkt självsäker liten kille, men för mig var det jobbigt, mycket jobbigt.
Nu är han 5år och kan mycket själv. Jag har fått tillbaka min kropp( tog ca 2-3år innan jag hade musklat upp mig igen efter graviditeten) och mitt liv med hästarna tillbaka. Jag har en välväxt liten kille som klarar av att roa sig själv en stund och jag har äntligen börjat förstå tjusningen med att ha barn.Nu kan vi ju leka med varandra.
(Ska nämnas att min man har varit den perfekte pappan + lite till. Varit hemma med mig( jag var sjukskriven ett tag efter förlossningen) + varit pappaledig, Han har matad och bytt och städat lagat mat tagit hand om djuren mm. Ska faktiskt säga att han mer har varit "mamma" i vårt förhållande än jag varit.)
Nu till mitt problem...
När vår son blivit fyra och jag började se ljuset i tunneln, säger min make att nu är det väl hög tid för en till. Kanske det, svarar jag, och går iväg med en stor klump i magen, för vad jag egentligen vill svara är NEJ!!! aldrig i livet!
Min makes biologiska klocka verkar dock ticka för fullt och jag får utstå en kampanj av titta så söt bebis, längtar du inte efter en till, vi måste ju börja nu för det tog ju lite tid förra gången osv. Han håller i bekantas bebisar och ser alldels förtjust ut och folk tittar menande på mig och min mage. Jag har fullständig panik inombords och försöker vänligt men bestämt tacka nej till bebishållande/ bebis snusande.
Vi har pratat om det flera gånger och när jag försökt tala mer om ur jag känner det, ser han så ledsen ut i ögat så att jag slutar. Jag har gjort allt för att skjuta på det hela, min senaste ursäkt var att vi måste renovera först( han har inte varit så pigg på att snickra) men nu i sommar så drog han igång det hela med motiveringen att nu gör vi det här i sommar så kan vi försöka i vinter igen.
Renoveringen är snart klar.... och min klump i magen väger ton. Jag är gift med den bästa pappan i världen men jag vill inte ha fler barn. Jag vill inte gå igenom helvetet igen. Jag älskar vår son och han duger utmärkt som han är, jag vill inte ha fler syskon. Jag vet att jag är självisk som vill ha tid för mig själv och mina hästar, men det är bara så jag är inte den där "urmamman" som ger upp hela sitt liv bara för att ha barn, det är inte jag.
Så jag behöver råd och tips... Hur ska jag förklara för honom hur jag känner, utan att såra honom fullständigt. Karln är ju ute och köper bebiskläder för fariken..(ursäkta språket). Måste jag stå för det jag lovade innan allt började(minst 2 barn)?
Älskar du inte vår son? undrar han. Jo, men jag vill inte ha fler...
/Lotta
Har ett problem jag gruvat mig över länge nu och hoppas på att få hjälp med lite nya tankar...
Jag är gift sedan många år och bor på en hästgård tillsammans med man och vår 5årige son. Vi delar vårt hästintresse och har 4st hästar tillsammans, min make har även ett brinnande hundintresse och har en liten kennel(0-1kull/år). Vi har även några andra smådjur på gården.
Innan vår son föddes så hade vi "bestämt" att vi skulle ha två barn inte allt för långt ifrån varandra i ålder. Min man tycker de är viktigt med syskon då han vuxit upp i stor familj, själv är jag ensambarn.
Att bli med barn var inte så enkelt som vi trodde, men tillslut med hjälp av hormonterapi för mig och hjälp med insemination blev jag gravid. Jag hade en ganska tuff graviditet med rejält illamående som började i månad 2 och inte slutade förens i månad 7. Jag låg inne 4 ggr på sjukhus för att vätska upp och få lite näring i mig. Jag som var normalviktig från början gick ner 20kg, förlorade all muskelmassa och var i det stora hela bara ett skelett med stora tuttar och mage.
Förlossningen gick bra men det var nu eländet började. Jag säger elände för det var så jag upplevde bebis och småbarnsåren. Jag älskar min son över allt annat men den första 2-3åren var jobbiga. De första månaderna när dygnen aldrig ville ta slut, äta-skita-sova-äta-skita-sova, han gick inte att lägga i vagnen för då skrek han, det var bara att sitta med honom i famnen om jag skulle få ngn som helst vila själv. Jag hade även stora problem med amningen fick eksem som gjorde att när han sög kändes det som att man drog en rasp fram och tillbaka över bröstvårtorna. Så När han var ca 1mån slutade jag amma och satt istället med bröstpumpen fram tills han var 3mån. Då gav jag upp och började ge ersättning istället och det var det bästa jag någonsin gjort!
Men... då där vid 5mån kom kolliken istället... han skrek och skrek och skrek.. och vi bar och bar och vyssade och vyssade men inget hjälpte. Som tur var sov han lite på nätterna iallfall.
Min son blev äldre och piggare och piggare. Maken till unge att nå överallt, han kunde klättra innan han kunde gå och allt inom räckhåll hamnade på golvet. Vårt hem blev en sabla röra med saker stående på hyllor i takhöjd eller utdragna längs hela golvet. Jag vet att det är sådant man kan förvänta sig av småbarn och att det bara visar att jag har en levnadsglad nyfiken och mkt självsäker liten kille, men för mig var det jobbigt, mycket jobbigt.
Nu är han 5år och kan mycket själv. Jag har fått tillbaka min kropp( tog ca 2-3år innan jag hade musklat upp mig igen efter graviditeten) och mitt liv med hästarna tillbaka. Jag har en välväxt liten kille som klarar av att roa sig själv en stund och jag har äntligen börjat förstå tjusningen med att ha barn.Nu kan vi ju leka med varandra.
(Ska nämnas att min man har varit den perfekte pappan + lite till. Varit hemma med mig( jag var sjukskriven ett tag efter förlossningen) + varit pappaledig, Han har matad och bytt och städat lagat mat tagit hand om djuren mm. Ska faktiskt säga att han mer har varit "mamma" i vårt förhållande än jag varit.)
Nu till mitt problem...
När vår son blivit fyra och jag började se ljuset i tunneln, säger min make att nu är det väl hög tid för en till. Kanske det, svarar jag, och går iväg med en stor klump i magen, för vad jag egentligen vill svara är NEJ!!! aldrig i livet!
Min makes biologiska klocka verkar dock ticka för fullt och jag får utstå en kampanj av titta så söt bebis, längtar du inte efter en till, vi måste ju börja nu för det tog ju lite tid förra gången osv. Han håller i bekantas bebisar och ser alldels förtjust ut och folk tittar menande på mig och min mage. Jag har fullständig panik inombords och försöker vänligt men bestämt tacka nej till bebishållande/ bebis snusande.
Vi har pratat om det flera gånger och när jag försökt tala mer om ur jag känner det, ser han så ledsen ut i ögat så att jag slutar. Jag har gjort allt för att skjuta på det hela, min senaste ursäkt var att vi måste renovera först( han har inte varit så pigg på att snickra) men nu i sommar så drog han igång det hela med motiveringen att nu gör vi det här i sommar så kan vi försöka i vinter igen.
Renoveringen är snart klar.... och min klump i magen väger ton. Jag är gift med den bästa pappan i världen men jag vill inte ha fler barn. Jag vill inte gå igenom helvetet igen. Jag älskar vår son och han duger utmärkt som han är, jag vill inte ha fler syskon. Jag vet att jag är självisk som vill ha tid för mig själv och mina hästar, men det är bara så jag är inte den där "urmamman" som ger upp hela sitt liv bara för att ha barn, det är inte jag.
Så jag behöver råd och tips... Hur ska jag förklara för honom hur jag känner, utan att såra honom fullständigt.
Karln är ju ute och köper bebiskläder för fariken..(ursäkta språket). Måste jag stå för det jag lovade innan allt började(minst 2 barn)? Älskar du inte vår son? undrar han. Jo, men jag vill inte ha fler...
/Lotta
