Jag tror att jag håller på att misslyckas med min examen

[monster1]

Jag har försökt göra upp en reservplan ganska länge nu. Egentligen känner jag i hela kroppen att den skriker efter kravlöshet, vila, tid, ridning och yoga, men som sagt så är jag rädd för hur jag skulle må rent psykiskt av allt annat som också följer: finansiell osäkerhet, jobbsökande, ensamhet. Som att välja mellan pest eller kolera just nu.

Igår åkte jag och hälsade på tre av mina klasskamrater som tagit en paus. Nästan alla har problem med panikångest, går på anti-depressiva och beskrev precis samma sak som mig. De försökte jobba med sina projekt i somras på alla sätt, tvinga sig själv, göra mer, göra mindre. Inget fungerade, det kom inte ut något och det var framförallt inte roligt. Skillnaden är att de inte ser det som ett misslyckande att ta en paus.
De undrar också hur lärarna och skolledningen kan undgå att se att det finns brister i utbildningen, när nästan hela klassen har psykiska problem på ett eller annat sätt. Och så undrar de varför folk försvinner?

Är nästan helt övertygad om att jag kommer att gå in i en depression om jag tar en paus, men alternativet är att tvingas in i någon sorts kreativ hyperaktivitet, som jag inte känner att jag har energin för. Det tar otroligt mycket energi från mig att befinna mig där, och det verkar vara ett stadie jag undviker till varje pris just nu.

Jag är en kontrollmänniska utan dess like, och analyserar och vrider och vänder på allt. Jag var ätstörd i några år och tog kontroll över det enda jag kunde kontrollera =kroppen, eftersom att jag upplevde min tillvaro så okontrollerbar. Det blev en hobby, som jag tyvärr än idag inte kan skilja från min andra hobby, som är mina studier. Svälta sig själv=endorfinpåslag=hyperaktivitet=rastlös=energi att lägga in i studierna.
Skjuta upp att äta, bara göra, göra, göra, göra. Precis vad som efterfrågas av handledarna just nu. Besatthet.
Förstår inte varför jag är så rädd för det här, det brukar ändå vara någon slags njutningsfull känsla av att befinna sig i kreativt flow, men den här gången har jag inte ens riktigt gett mig själv chansen att komma dit? Trycker på bromsen hela tiden känns det som.

Så jag tror att varför jag inte lägger ner min själ i mitt arbete just nu har nog dels att göra med att jag är orkeslös rent fysiskt men också för att jag är rädd för att gå in i det hyperaktiva stadiet eftersom det är något jag förknippar med att tappa fotfästet. Som så många andra med "duktig flicka-syndromet" har jag en otrolig rädsla för att misslyckas, vill vara alla till lags, vill känna mig "duktig" och inte göra någon besviken ifall jag inte skulle nå ett bra resultat med mitt arbete. Märk då, någon, som i någon annan.
Sjukligheter poppar upp som gubben i lådan.

Jag vet fortfarande inte hur man skiljer på en hälsosam kreativitet från en ohälsosam? För mig är det alldeles för många likhetstecken. Är det någon annan som har samma upplevelser?

Nu sitter jag här och försöker boka i ett möte med min kursledare, inget svar ännu. Det här landet alltså...

När jag läser dina inlägg så känns det som att du försöker springa ikapp det mående. Om jag bara gör det här kommer jag må bättre. Hanterar du ditt mående (det depressiva, ätstörda och hyperaktiva) på något sätt. Får du behandling?

Jag kämpade mig igenom mitt exjobb, resultatet blev inte bra och jag kraschade efteråt och haltar fortfarande fyra och ett halvt år efter.

Jag tror inte du ska vara så rädd för sjukskrivning (det var jag också, har ångestdiagnos) du ska ju behandlas också inte bara gå hemma. Man kan hitta andra saker att göra, tex träffa dina kursare som också pausat. Kanske åka hem till Sverige och bli ompysslad?

Flow är absolut en drog för mig, för mig är det ångestdämpande, jag går helt upp i det jag gör, livsfarligt om man använder det så. Priset betalar man efteråt.
Man har lättare att hitta flowet och behålla det när man mår bra (äter rätt, sover, tar pauser, har rutiner osv). Det finns ett positivt flow som inte föds ur destruktivt beteende.
http://www.psykologifabriken.se/tag/flow/

 

[Kijona]

När jag läser dina inlägg så känns det som att du försöker springa ikapp det mående. Om jag bara gör det här kommer jag må bättre. Hanterar du ditt mående (det depressiva, ätstörda och hyperaktiva) på något sätt. Får du behandling?

Jag kämpade mig igenom mitt exjobb, resultatet blev inte bra och jag kraschade efteråt och haltar fortfarande fyra och ett halvt år efter.

Jag tror inte du ska vara så rädd för sjukskrivning (det var jag också, har ångestdiagnos) du ska ju behandlas också inte bara gå hemma. Man kan hitta andra saker att göra, tex träffa dina kursare som också pausat. Kanske åka hem till Sverige och bli ompysslad?

Flow är absolut en drog för mig, för mig är det ångestdämpande, jag går helt upp i det jag gör, livsfarligt om man använder det så. Priset betalar man efteråt.
Man har lättare att hitta flowet och behålla det när man mår bra (äter rätt, sover, tar pauser, har rutiner osv). Det finns ett positivt flow som inte föds ur destruktivt beteende.
http://www.psykologifabriken.se/tag/flow/

Tack för svaret!
Det är absolut så att jag använt flow som ångestdämpande. Jag använder det mesta i min omgivning som ångestdämpande, att skjuta upp saker och undvika är min favoritmetod just nu, men det fungerar ju av uppenbara skäl inte. Tack för länken!
Är en extrem beroendeperson, som bara flyttar runt mina beroendetendenser till olika saker. Min ätstörning var ett extremt beroende som var ångestdämpande, likaså att jag var ute och sprang och promenerade mycket.

Har träffat kurator 5ggr i Sverige, samt gått i KBT 10ggr. KBT träffade mig i fel "läge", dvs remissen gick iväg och när jag gick tid så var det när jag jobbade med ett projekt 18 timmar om dagen och var "hög". Han tyckte att man kan inte behandla en depression som inte finns där. Well, sant. Men hur skulle jag kunna tajma in det? Kuratorn refererade mig till Ätstörningsklinik eftersom hon ansåg att jag hade problem jag behövde jobba med och jag fick inte träffa henne mer än 5ggr. Hon var helt fantastisk och kunde lätt bara sätta stopp för mina konstiga tankar.
På Ätstörningskliniken sa de att jag var för frisk och berömde mig för att jag lyckats ta mig dit på egen hand. När jag då sa att men, jag har fortfarande kvar samma tankar bara det att det inte syns utanpå, så tyckte de inte att det var rätt plats för mig iallafall, men "ring om du blir ätstörd igen". En orsak till varför jag lyckades bryta mitt mönster med att kontrollera mat och träning, samt min extrema rastlöshet och hyperaktivitet var att jag började röka faktiskt

Sjukt dåligt stöd i Sverige alltså, men nu ska jag träffa en psykolog för utvärdering här. En grej som faktiskt är bra här är att man inte betalar något för läkarbesök. Har insett att jag fortfarande har smått konstiga tankar att reda ut för att jag ska kunna fungera bättre.

 

[monster1]

Tack för svaret!
Det är absolut så att jag använt flow som ångestdämpande. Jag använder det mesta i min omgivning som ångestdämpande, att skjuta upp saker och undvika är min favoritmetod just nu, men det fungerar ju av uppenbara skäl inte. Tack för länken!
Är en extrem beroendeperson, som bara flyttar runt mina beroendetendenser till olika saker. Min ätstörning var ett extremt beroende som var ångestdämpande, likaså att jag var ute och sprang och promenerade mycket.

Har träffat kurator 5ggr i Sverige, samt gått i KBT 10ggr. KBT träffade mig i fel "läge", dvs remissen gick iväg och när jag gick tid så var det när jag jobbade med ett projekt 18 timmar om dagen och var "hög". Han tyckte att man kan inte behandla en depression som inte finns där. Well, sant. Men hur skulle jag kunna tajma in det? Kuratorn refererade mig till Ätstörningsklinik eftersom hon ansåg att jag hade problem jag behövde jobba med och jag fick inte träffa henne mer än 5ggr. Hon var helt fantastisk och kunde lätt bara sätta stopp för mina konstiga tankar.
På Ätstörningskliniken sa de att jag var för frisk och berömde mig för att jag lyckats ta mig dit på egen hand. När jag då sa att men, jag har fortfarande kvar samma tankar bara det att det inte syns utanpå, så tyckte de inte att det var rätt plats för mig iallafall, men "ring om du blir ätstörd igen". En orsak till varför jag lyckades bryta mitt mönster med att kontrollera mat och träning, samt min extrema rastlöshet och hyperaktivitet var att jag började röka faktiskt

Sjukt dåligt stöd i Sverige alltså, men nu ska jag träffa en psykolog för utvärdering här. En grej som faktiskt är bra här är att man inte betalar något för läkarbesök. Har insett att jag fortfarande har smått konstiga tankar att reda ut för att jag ska kunna fungera bättre.

Jag tänker att man måste göra något åt ångesten som gör att du "behandlar" dig själv med diverse saker som tex motion, rökning, arbete osv. Jag har träffat lite olika terapeuter, läkare och psykiatrer på min resa och ibland träffar man någon som inte funkar av någon anledning och då får man söka sig vidare till någon annan. Återkommande depressioner är ju ett symptom på någon och iallafall har det hittills varit så för mig att jag inte ens orkar söka hjälp förrän jag mår lite bättre, alltså efter krisen/uttmattningenspeak...men det är ju något som gör att den återkommer.

Jag håller tummarna för att du får hjälp och var inte så rädd för sjukskrivning, men se till att du får hjälp, ta stöd av vänner och familj!