Jag saknar min hund :(

[soma]

Sv: Jag saknar min hund

Usch, lider med dig. Bara tanken på att Wilton ska dö en dag gör mig tårögd... Hoppas att den absoluta tomheten snart försvinner och att du får mer glädje än sorg av dina fina minnen!

 

[Kilauea]

Sv: Jag saknar min hund

Jag känner så väl igen mig i dina ord!
Saknar vår älskade labbe så det gör ont, och hon avlivades den 29 oktober förra året. Tänk att man varit utan henne så länge....
Om vi pratar om henne "för mycket" får jag tårar i ögonen. Hon fattas verkligen i mitt liv. Ibland tänker jag att hon bara är borta tillfälligt, men det är hon inte.

Jag tror att hon är den där individen man träffar en gång i livet. Även om man älskar sina andra djur så finns det vissa som bara är något extra, ens allt mer än något annat. Och detta trots att de andra djuren också tillhör familjen och man inte vill tänka på den dagen då de inte finns mer.

Blev jobbigt häromdagen när hennes "lillasyster", hunden som är kvar, såg en gammal labbe på långt håll. Hon ställde sig på bakbenen och tittade och tittade för att se noga. Att man inte kan förklara, det är jobbigt!

Jag minns henne med glädje samtidigt som det gör ont av saknad. Så visst går det över, men bara till en viss del. Saknaden kommer alltid finnas kvar!

 

[tesora]

Sv: Jag saknar min hund

Sorgen går aldrig över ! MEN det är dom glada stunderna man tänker och minns mer och mer av ju längre tiden går

Jag gråter fortfarande ibland efter mina gammlingar Lilla Femman som blev 19 år och fem månader och hennes dotter som blev nästan 21 år,

Harlye var din soulmate och du kommer aldrig sluta sörja ,men det blir lättare med åren,

8 veckor är ingenting om man jämför alla dessa år ni hade tillsammans.
Men gråt över honom , Man får vara arg ,ledsen och förtvivlad det är naturligt !

Jag vet hur du känner det , Man tappar en stor del av sig själv när ens gamla vovve försvinner , Det är tomt och tyst , Ingen som ser på en med den speciella blicken som förstår allt

Eller när dom spelade stendöva när man ropade på dom och gav en den där blicken att DU jag är så gammal nu så jag gör som jag vill

Harley verkar ha varit en underbar liten herre som har lämnat många tassavtryck i många människors hjärtan

Tröstkram till dig !!

Tesora

 

[DuploBit]

Sv: Jag saknar min hund

Åh... förstår dig, blir tårögd av att läsa om din kärlek/sorg för din fina Harley.

Förstår lite hur du känner..
Jag hade en helt UNDERBAR Gordonsettertik som hette Vera. Hon var mitt allt, men jg kunde inte ta henne med mig när jag åkte iväg på skola, bara hästen kunde vara med, så hon blev hemma med familjen. En sommar fick hon rävskabb, vi behandlade henne och hon blev frisk, men det hade på något sätt satt sig ändå så hon fick grava problem med immunförsvar och matsmältning så hon gick på medicin i 2 år. Sen så slant det till i mitt lilla underverks huvud och hon blev "knäpp" som en liten valp igen, hon jagade saker som inte fanns och hon kastade sig handlöst ner i skoställen och det sprutade saker om henne överallt. Hon hade fått ögonflimmer och jagade de små prickarna som flimmrade för henne.. 10 januari 2007, Dagen innan hon fyllde 10 år, tog pappa med henne till skogen där hon var som lyckligast och sköt henne.. Han kom inte ut från sitt rum på 2 dagar. Jag fick inte ens säga hejdå, inte klappa om min älskling en sista gång utan mitt sista minne var en glad och lekfull Vera, jag var vid min skola och att ta bort henne gjorde han helt utan förvarning. Jag tror att han hade nog inte fixat det om han inte hade gjort så, han klarar inte tårfylda farväl. Men vi kämpade för lilla Vera och visste att det var hennes "tur" jag vet att hon hr det bra där hon är nu. Ingen kommer ersätta henne, men det vill jag inte heller, hon gv mnig mina allra vackraste av minnen och jag minns henne som om det var igår. Jag har 2 andra små älsklingar nu och jag avgudar dom också, men på sitt eget sätt.. Förstår din känsla.. Inget är väl så uttjatat som att säga "det är bara att gå vidare" men det är tyvärr sant, det går över, tiden läker de flesta sår, tillåt dig att känna.

Ursäkta om det blev lite långt, men jag blev så sentimental av din berättelse.


*många kramar*

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Tack allihopa! Ni är så snälla och kloka. Ni har så rätt, det gäller bara att våga släppa taget om sig själv och påbörja sorgearbetet...men det är obehagligt

 

[gadriel]

Sv: Jag saknar min hund

*kramar om länge, länge*

 

[inverterad]

Sv: Jag saknar min hund

Det är helt naturligt att försöka undvika att gå in i sorgen, att försöka hålla det på avstånd av rädsla för vad som komma skall, men som Skogstrollet skrev så gör det bara processen längre och mer plågsam. Tillåt dig själv att släppa in sorgen ordentligt, för den finns ju där, och ju längre du håller den ifrån dig desto svårare blir det.

Det är väldigt lätt för mig att säga, jag vet, jag som inte är mitt i det. Stor kram. Du klarar det här. Låt det ta tid bara. Ge dig själv tid.

 

[Ciindy]

Sv: Jag saknar min hund

Du skriver verkligen fint om din bästa vän. Man kan verkligen sätta sig in i eran situation, er vänskap. Jag gråter, tanken på att alla djurägare (även jag) måste gå igenom detta skrämmer mig.

Jag har också den tendensen att "stänga av" mina känslor. Jag intalar mig själv att jag mår bra, visst jag är ledsen men jag mår bra. Jag försöker att inte vara ledsen, jag försökar att kämpa utan att alla ska veta om att jag går igenom någonting som känns fruktansvärt. Min vän (ej hund) försvann från mig för snart ett år sedan, Först grät jag i 4-5 veckor och allt kändes hemskt, sedan bestämde jag mig för att nu får jag skärpa mig. Jag stängde av totalt, tänkte jag på henne motade jag undan tankarna, jag fick inte tänka, inte tänka, inte tänka! Jo visst det gick, ingen såg att jag var ledsen, egentligen kände jag mig inte ledsen just då, antagligen för att jag inte lät mig sörja. Men nu 10 månader efter har allt bara kommit över mig i en enorm våg, spelar ingen roll vart jag är, gråter gör jag ändå! Jag tror det handlar om att jag först nu inser att det här är på riktigt, det är ingenting jag drömmer och som jag bara kan trycka bort, måste acceptera det.
(Förlåt för ev. stavfel, svårt att trycka på rätt knappar när man inte ser vad man skriver)

Ger dig massor av styrkekramar, jag kan tyvärr inte säga någonting som kommer att hjälpa dig, det är jobbigt och saknaden kommer nog aldrig att försvinna..

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Ja, det är verkligen så som du beskriver det. Jag har aldrig förlorat en "människovän" eller en närstående människa så det kanske inte gå att jämföra. Men din beskrivning låter som jag, jag skjutsar undan bilderna jag får av honom i huvudet. Det är som att jag bara flämtar till när dom dyker upp och liksom ruskar dom ur huvudet. Det här är nog den tyngsta sorgen jag har varit tvungen att bära hittils, vilket gör att jag inte riktigt vågar möta den..