Jag saknar min hund :(

[MrsScabtree]

Det är tomt här, både i huset och i själen. Jag saknar min hund så mycket.
Igår var det 8 veckor sedan Harley togs bort och tvärtemot att tiden läker alls sår känns det som att det har gått bakvänt den här gången.

Jag har sörjt alla mina andra djur som gått bort, men då har det liksom varit i rätt ordning. Först jätteledsen för att sedan sakta avta.

När vi tog bort Harley så kändes det bra, det var rätt och det tycker jag fortfarande...men allt eftersom att tiden gått blir så känns det som ett stort gapande hål i själen. Jag känner mig amputerad, har aldrig haft en sån relation till ett djur som jag hade med Harley. Det var som att vi visste precis om varandra, vad vi tänkte och kände. Hans närvaro var alltid så påtaglig och stark. Det är som att jag gått i 13 år med skyhög dånande musik i öronen och plötsligt har det stängts av och allt är knäpptyst. Vardagen fortskrider ju, jag gråter inte så ofta. Men jag tänker mycket och märker att jag gärna snabbt bläddrar förbi bilderna på honom för att slippa känna. Är det vad det handlar om? Att jag inte vågar känna hur ont det gör, att jag inte orkar bryta ihop?

Jag saknar hans glada skall och fnatt, hans morriga morr, hans oförstående blick när man tjatade på honom att "MEN KOM NU!" när man var ute och gick och han var mitt uppe i något "viktigt". Hans stöddighet.När han la sig under mina fötter om jag satt vid datorn så att jag kunde ha honom som fotpall.
Det går inte i text att förklara vilken fantastisk hund han var!!! Han var så personlig.

Till och med min granne som ändå inte träffade Harley SÅ ofta sa när jag skulle skaffa Ian att "men det kommer aldrig att bli Harley". Han älskade Harley, det är en tuff grabb med "dålig" bakgrund som egentligen tjusas mest av hundar av rottis/vagliknande typ. Men som han sa, Harley var "kungen" här och det visste han. Han och hans tjej passade honom ibland.

Nu menade han inte att Ian skulle bli Harley, det vet vi alla att han inte blir och jag vill ändå inte ha en "ny" Harley. Han menade bara att alla som umgåtts lite med Harley förstod vilken speciell liten person han var.

När han dog grät min mammas vänninor och grannarna på gården där jag växte upp som inte träffat honom på mycket länge. Folk som bara hejjat på honom då och då fick tårar i ögonen när dom undrade vart jag hade Harley och jag sa att han var borta nu...

Ursäkta ett långt inlägg, men jag behövde verkligen skriva av mig. Jag måste tillåta mig att sörja ordentligt. Men inget har någonsin gjort så ont i mig.


Han fattas mig...

 

[vallhund]

Sv: Jag saknar min hund

Vi minns dom med kärlek, o tassarna kan höras i decennier efteråt.

 

[Miss_Laari]

Sv: Jag saknar min hund

Ja du, vad säger man

Jobbigt att läsa om din smärta, att höra att tiden läker alla sår känns antagligen "pointless" för dig i nuläget..
Låter som du gav din fina lille grabb ett riktigt bra liv, och att han berikade ditt.

Jag tycker du är modig som skriver så öppet och ärligt hur du känner, kanske det i sig är ett sätt att läka litet?

**Massa kramar**

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Ja, jag tror det..tack för orden! Du också vallhund. Du har så rätt.

 

[Monsieur de Mai]

Sv: Jag saknar min hund

Jag blir helt tårögd här...

Men samtidigt får man komma ihåg, att ju mer du sörjer Harley desto mer visar det hur mycket du älskar honom. Så våga sörja honom!

Styrkekramar

 

[vallhund]

Sv: Jag saknar min hund

En hjärtvärmare:
http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Inget dämpar dock sorgen.

 

[Krystalline]

Sv: Jag saknar min hund

Vi minns dom med kärlek, o tassarna kan höras i decennier efteråt.

'

Det är så sant.
TS, jag förlorade mina hundar för nio år sedan. Man minns dem alltid, men på något sätt lär man sig acceptera livet utan dem. Mina cavalierer togs ifrån mig långt före deras tid var kommen, och jag kände som du beskriver,länge.

Jag lovar dig, det blir så småningom lite lättare att bära!

Styrkekramar!!!

 

[YorkWann]

Sv: Jag saknar min hund

Sorg måste få ta sin tid, sorg känner man på olika sätt. sorg kan aldrig minimeras på nått sätt. Låt dig känna det du gör och tänk inte att det på nått sätt är bakvänt denna gången, eller annorlunda denna gången. Harley var ju som ingen annan, eller hur? Hur man än vänder och vrider på det tar de med sig en bit av hjärtat när de lämnar oss, samtidigt som dess avtryck hos oss aldrig kommer försvinna, vissa avtar med åren, men försvinner gör de aldrig.

/Maria, som också fällde en och annan tår över Harley.

 

[Kosmostanten]

Sv: Jag saknar min hund

Åh, nu gråter jag
Vet precis hur du menar.
Tog bort min hund för precis en vecka sen, och det är alldeles fruktansvärt tomt efter honom.
Försök inte tvinga dig själv att gå vidare förrän det kommer av sig självt...man måste få sörja färdigt, hur lång tid det än tar.

Kram på dig.

 

[Zoya]

Sv: Jag saknar min hund

Jag vet hur du känner dig. Det är nu drygt 2 år sedan jag hastigt och lustigt var tvungen att ta beslutet om att låta min älskade Zoya gå (hon fick en hjärnblödning).
Varje gång jag tänker på henne, än idag, så rinner tårarna. Jag har hennes urna stående i bokhyllan - med ett foto och två ljus som tänds nästan varje kväll. Hon har en speciell plats i mitt hjärta som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån henne, precis som Harley har hos dig.

Usch nu gråter jag igen...

Jag vet inte riktigt varför jag känner så här fortfarande. Är det för att jag aldrig riktigt fick chansen att säga adjö? Eller är det för att jag än idag funderar på om jag tog rätt beslut? Är det för att hon var min min första hund som verkligen bara var min (och inte familjens)?
Ja, jag vet inte riktigt men detta är ju tyvärr baksidan med att ha djur. När Zoya dog sa min sambo, som var lika fäst vid Zoya, "varför ska man ha djur egentligen när det alltid bara slutar med hjärtesorg" men jag försöker tänka som så att de ger en så himla mycket under tiden de lever så det är liksom "värt det" (eller vad man nu ska säga) det där slutgiltiga. Man får helt enkelt försöka förtränga att den dagen till slut kommer och leva i nuet. Ta en dag i taget liksom...

Zoya
960516 - 070216

 

[KopparbergsEmme]

Sv: Jag saknar min hund

Finaste finaste Harley!
Jag tror du ska ta det hela med ro att du är ledsen, han hade ett värdigt liv och ett fint slut. Länge efteråt kommer kanske dagarna rulla på och du tänker hela tiden på vad han gjorde eller skulle gjort precis nu, precis vid den stenen, på den promenaden...
..När dom etsar sig fast, så djupt inom oss, bleknar de väldigt sakta. Tillslut kommer han vara den vackra bilden som då och då slår till när du pysslar med något och då kommer du kunna le istället för att känna tomrum.

Låt det ta tid. Förök inte "slippa undan" det jobbiga, jag tror de flesta runt omkring dig förstår...speciellt de som träffat det lilla underverket

*kram*

 

[TinyWiny]

Sv: Jag saknar min hund

Jag förstår dej tyvärr precis
Min gammelhund dog den 25 november förra året och jag gråter efter honom fortfarande, jag gråter nu och jag vet ärligt talat inte hur man ska gå vidare, eller hur jag ska kunna resa mej igen.

Han var verkligen allt för mej, den bästa vännen man kunde hitta

Det sägs att tiden läker alla sår men jag tror inte på det längre, för ju längre tiden går desto mer saknar jag honom.

Visst kan jag prata om honom med glädje och minnas alla små ögonblick, men att aldrig få se honom mer aldrig mer få säga "godnatt jag älskar dej" och ge honom en klapp och få den där blicken tillbaka, det är mer än vad jag står ut med.
Att aldrig mer få se honom studsa runt av glädje, att aldrig mer få se honom måna om katterna, att aldrig mer...det känns som om en stor del av mej försvann den dagen, endel jag behövde ha kvar.

Jag hoppas att jag och alla andra som har förlorat en sådan här vän en dag kan känna att det finns underbara minnen kvar, att bara få minnas vår tid ihop med glädje istället för med tårarna trillande.

Jag hoppas att den dagen kommer snart för annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra.

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Tack allihopa för era vänliga ord, det värmer. Just nu känns allt så dystert. Men som ni säger, det lär lätta så småningom..

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag saknar min hund

Kanske kan det vara så att du gick ganska länge och var orolig och vaksam för att se hur han mådde att själva slutet blev lite uppblandat i lättnad för hundens skull, "nu vet jag iaf att han inte mår dåligt". Beslutet var rätt men först nu kommer sorgen när man börjar märka hur jäkla mycket utrymme en liten hund kunde uppta.

Kanske... Så var det för mig efter Billie. Det är nästan 1,5 år sen och jag saknar fortfarande det där speciella bandet som fanns mellan skithunden och mig. (Jag har inte det med Loka, hon är mera husses hund faktiskt.) Fast idag så kan jag tänka tillbaka på alla hyss hon gjorde och skratta.

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Jo, det är nog precis så det är! Puh, känns ändå tufft att behöva släppa det nu och börja sörja. Jag är så rädd för det på något vis..

 

[Nikkis]

Sv: Jag saknar min hund

Uscha, nu rinner tårarna ner för mina kinder... Vet inte vad jag ska säga som inte redan har blivit sagt... Han var verkligen något utöver det vanliga, din fina Harley.

Jag minns våra träningar då du ännu inte hade Grima och Nero var en liten skit. Hur han gjorde sina tjusiga ballerina piruetter av glädje när han sprang med/efter Iko, hur han skällde ut Nero efter noter - han skulle minsann inte tro något! *Thihi tänker på den där bilden*
Hans ivriga och ihållande skall som ekade, dom alltid klokt tittande och undrande ögonen. Han fick alltid en och annan extra godis av mig "bara för att"
Den sista promenaden vi tog med bara Harley och Gobbi, fantastiskt väder och dom var så fina ihop


Du måste tillåta dig själv att sörja honom. Ni fick så otroligt många och fina år tillsammans, sånt är guldvärt!
Men jag förstår, det Är svårt, det Är jobbigt...

Usch nu bölar jag (Och du ringde nyss )

Jag finns här för dig, skickar en massa tröstkramar.

 

[Berin]

Sv: Jag saknar min hund

Det är okej att sakna, sörja och bryta ihop.
Jag kan inte påstå att det känns ett dugg bättre idag än dagen efter jag lät min hund somna in den 18:e juli -08. Jag kan inte titta på bilder som hon finns med på. Men jag tillåter mig att gråta, sakna och sörja. Och jag tycker att du måste tillåta dig själv att göra det också. Det finns inget rätt eller fel i ett sorgearbete. Bara du vet hur du måste bearbeta den. Många tycker att det känns lättare att prata (eller som här skriva), andra vill bara ha sorgen för sig själv. Men hur man än reagerar är det inte fel.

Skickar massor av tröstkramar!

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag saknar min hund

Men 8 veckor är ingenting! Ingen tid att sörja! Sorg är ett arbete man måste rakt igenom, det finns inga omvägar, inga snabbsträckor, man måste traska rakt fram, tvärs igenom. Som en ändlös mörk skog kan det kännas ibland. Jag vet. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på Bamse, min GordonSetter som somnade in med sitt vackra huvud i min famn - för 30 år sedan!!!
Men idag gör det inte ont hela tiden. Jag tänker inte ens på honom varje dag (tror jag...). Sorgen blir mer som ett dis som man kan se igenom, inte så tung. Ett bitterljuvt minne!
Jag miste min mamma för 2 år sedan. Nej, inte kan man jämföra människor och djur, varför ska man egentligen behöva jämföra något alls, sorg är vad den är... Men, det tog lång tid innan jag ens kunde tänka mig att känna glädje igen! Det var omöjligt! Hålet var nattsvart! Jag gråter fortfarande ibland, men det är inte lika tungt, inte så förtvivlat bottenlöst.
Sorg tar TID. 8 veckor är ingen tid. Men det kommer att släppa, mer och mer, så småningom... Mörkret blir till ett silverfärgat dis...!
Kram!

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag saknar min hund

Nej det är ju inte det, men jag tror att det känts så tungt för att jag har tryckt undan mina känslor och drömt dom här drömmarna. Det är inte för än nu det har börjat sippra fram, den riktiga sorgen. Helt enkelt för att väggarna brister ibland.

Jag saknar naturligtvis mina andra djur också, jag kan sakna min råtta som jag hade när jag var liten. Men även min fina häst som jag hade saknar jag oerhört. Sorgearbetet över dom var ändå..ja inte enklare...men det var liksom " pang" och så var det över. Jag grät hysteriskt varje dag i flera veckor , sedan kanske bara en gång i veckan..sedan en gång i månaden osv..

Jag har inte gråtit mycket alls över Harley. Jag har varit så kall, det är som en molande långdragen sorg som inte sitter i för stunden utan jämt. Som en grå slöja för ögonen...men nu inser jag allt mer att det här är min nya vardag. Min syserson 2 år sa häromdagen att " Nu åka ti Mostej och Tomas, o Gijma och Hali"...Då blev det så påtagligt. För min syster var tvungen att förklara att Harley inte fanns mer Min systerson är min ögonsten och han älskar hundarna, och han är ännu för ung för att förstå att någon kan dö. Hur man än förklarar så ser man ändå att han kikar lite extra efter Harley..

Nähe..skulle man ta tjuren vid hornen..

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag saknar min hund

Jag upplever samma sak. Det var "enklare" att gå in i sorgen med de första djuren men samtidigt tuffare. Idag är man mer medveten om hur jäkla jobbigt det blir så då går man och håller igen och hoppas att det ska gå över ändå, men det dras bara ut på tiden.

Jag hade den där gråa hinnan väldigt länge. Men jag undvek medvetet att gå in i sorgen också. Jag hoppas du är starkare än mig i det.