Jag saknar inte mitt barn - alls.

[Hobbyryttarinna]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Inget svar på något särskilt inlägg utan bara mina tankar kring saken:
Jag tycker det är bara sunt att inte sakna sitt barn när man vet att barnet har det bra hos sin pappa/mor-farmor etc. Det betyder inte att man älskar sitt barn mindre och det finns inget fel i att få avlastning!

Jag tänker snarare att det är viktigt (och ansvarsfullt) att man som förälder ser till att få lite avlastning om man t ex är i en tuff period så att man kan vila upp sig och orka vara den goda förälder man vill vara när barnet är hemma :-)

 

[Coop]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Här kommer en till som i så fall inte är helt normal

Jag längtar till helgerna när alla barnen åker till min mamma. Och helgen tar alldeles för fort slut!

Jag är glad för mina barns och min egen skull att mamma finns. Vi måste ju få andas från varandra

Varför ska man vara ledsen när barnen åker iväg och har kul (mina vet jag har det i allafall)? Tänk på allt kul du själv kan göra när barnen inte är med, barnfritt=världen är din

 

[Lava]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag har flickvänner som 3-4 veckor efter förlossning gjort rekreationshelg på egen hand utan barn - och njutit av varenda minut utan att känna saknad.
Jag har flickvänner som, i tidigaste fallet, börjat deltidsjobba efter sju veckor.

Kvinnornas val passerar inte obemärkt i omgivningen och de får givetvis mycket skit, vilket ger dem gnagande dåligt samvete, MEN deras val gynnar moder-barnrelationen och det borde vara det viktigaste?

För min del är det du beskriver inte konstigt eller sällsynt, däremot väldigt tabu för mödrar att yttra.
Antagligen därför du upplever dig som udda med dina icke-pk-känslor.

 

[Mitten]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag känner igen lite i det du skriver. Min dotter är bara 13 månader, och ibland tar farmor och farfar och passar henne. Hon har roligt och så, och jag tycker att det är såååå skönt, speciellt om hon är borta på natten Men jag får lite ångest just för att jag borde sakna henne mer. Jag är så lycklig att hon finns men det är så skönt att få tid med bara sambon. Ibland så oroar jag mig för att farmor/farfar skall ha det jobbigt, och att hon skall gnälla och så, men mer för deras skull då än hennes .

Jag tror nog att vi är normala bägge två och skall sluta må dåligt för saker som man inte behöver må dåligt över.

 

[Mammadutt]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Det betyder inte att man inte älskar sina barn bara för att man uppskattar vara barnfri !

 

[Acses]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Havreflinga - Jag måste säga jättetack för ditt inlägg. Det har gett mig mycket att fundera över och hela dagen igår har gått åt att verkligen ta in vad du skrev. Det var så mitt i prick, varenda stavelse.

Och jag tror, att mycket av mitt dåliga mående runt Li nu hänger på att jag har alldeles för mycket att göra och ingen fri tid. Och jag har insett att jag måste omstrukturera i mitt liv ganska drastiskt om jag överhuvudtaget ska orka detta. Hur vet jag inte, men det måste göras. Jag är konstant trött och kan sova 15 timmar i sträck och jag känner att det inte är ett bra tecken för framtiden.

Så idag tog vi ledigt från allt, jag och dottern och tog en heldag. Vi åt frukost på balkongen och var och lekte i parken. Och jag känner mig mycket klarare i huvudet redan. Jag känner att just nu är den här tråden lite "för mycket att ta i" men jag har läst alla svar och tankeverksamheten är hård här borta.

Ville bara tacka dig ditt svar, det tog djupt.

 

[Bebben]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag känner i princip exakt som du. Jag längtar tills Sebbe ska åka iväg, och jag njuter varenda sekund som han är borta.
Nu är jag ensam till större delen med honom, så när hans farmor är ledig ibland så tjuter jag högt av lycka för att jag ska få en HEL NATT ensam, utan att behöva tänka på att han behöver sova den tiden, kan vakna av det ljudet etc.

Sen kan jag ofta känna så som du beskriver, att jag borde inte alls känna såhär - och kan då få dåligt samvete för att han ska få vara hos farmor & farfar i en hel helg, trots att jag inte "behöver" barnvakt för jag ska bara vara hemma..
Sen när jag är lite mer rationell kan jag inse att jag såklart är glad för det, eftersom jag har honom ensam dygnet runt i övrigt, och har så haft i 3 års tid. Han sover borta 1-5 nätter i månaden nu, hos farmor & farfar då. En gång har han åkt till min mamma uppe i Sthlm för en vecka, och det är det längsta han har varit borta. Men för ca 6 mån sen så sov han i princip aldrig borta, och jag fick aldrig någon ensamtid. Dom få ggr han var iväg i 2-3 timmar kanske, så hade jag städning, tvätt, handla och fixa saker som inte är lämpliga att ha med ett litet barn på..

Igår eftermiddag åkte han till sina farföräldrar, och kom hem 1 dygn senare. Jag har slappat och njutit hela tiden, och det behövdes verkligen - för kl 16 idag så kom min urjobbiga och dryga 3 åring i världens jävla trotsperiod hem igen, och jag är redan helt SLUT. Sen den tiden har han förmodligen skrikit, gråtit, haft utbrott på golvet, sagt "JAG VILL INTE" ungefär 95% av tiden. Jippie.

 

[havreflinga]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Ville bara tacka dig ditt svar, det tog djupt.

Nöjet är på min sida. Det är roligt att försöka gissa hur människor tänker/känner/fungerar. Och extra kul om det kan vara till nån hjälp.

Jag känner att just nu är den här tråden lite "för mycket att ta i" men jag har läst alla svar och tankeverksamheten är hård här borta.

Ja, slösa nu inte din knappa tid på att plikttroget skriva svar till var och en. Men leta gärna upp tråden igen, om några månader, och ge oss en uppdatering. Jag håller tummarna hårt för att du ska lyckas få in lite mer livskvalitet i ditt liv, men jag fattar att det är svårt när man är ensamstående småbarnsförälder.