Jag saknar inte mitt barn - alls.

[Acses]

Ofta springer man ju på mammor som längtar ihjäl sig efter sina barn. Det var ju en tråd uppe om det alldeles nyss här vill jag minnas. Och jag känner många mammor som säger det samma, vissa av dem gråter för att de saknar sina barn så mycket när de är iväg till mormor och morfar eller hos pappa om man bor isär.

Och jag börjar undra om det är något allvarligt fel på mig. För jag saknar verkligen inte min dotter när hon inte är hemma. Jag älskar verkligen mitt barn, för det mesta har vi en väldigt trevlig vardag tillsammans, men jag längtar ändå något sjukt efter att hon ska åka iväg när det börjar närma sig. Och känner nästan lite, jag vet inte vad jag ska kalla det, sorg? När hon kommer hem, för att helgen var så kort och jag hann inte med att göra någonting. Misstolka mig inte, självklart tycker jag det är roligt att ha henne hemma, skönt och mysigt. Men jag känner ett vemod över att veta att den lediga helgen svischade förbi och allt jag hann göra var att städa och tvätta.


Jag känner inte riktigt att jag vågar prata om det här med mina vänner, för jag är livrädd för att inse att jag fan är den enda, och att jag saknar någon viktig moderskännsla. Jag känner mig som världens kassaste mamma som inte kan gråta av längtan till mitt barn. Jag mår verkligen dåligt av att höra hur andra föräldrar beskriver sorgen efter sina barn, när jag själv inte kan känna det.

Finns det speciella psykologer som vänder sig till föräldrar som saknar vissa känslor för sina barn? Eller är jag fullt normal jag också?

 

[havreflinga]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Det finns terapi för alla möjliga knutar i känslolivet. Men om det ska vara någon mening bör man själv tycka att man faktiskt har något problem, att man har något att vinna på att förändra sig.

Tycker du att det är ett problem att du aldrig saknar ditt barn? Eller är problemet snarare att du får för lite barn-fri tid - att den snabbt äts upp av en massa "måsten"? Eller har du helt enkelt för många "måsten"?

 

[jerseyko]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Känner inte heller den där saknade, vet en tjej som när barnet var 1½ år. Inte fixade att lämna barnet hos mormor och morfar för en myskväll med sin kille (pappan) de bor på samma ort, 10 min med bil.

Rasmus mormor och morfar kom och kidnappa honom i onsdags, han kommer hem på söndag och jag kan väl inte direkt påstå att jag ligger sömnlös för han inte är hemma. Kanske saknar jag honom "inte" för jag vet att han är hos mina föräldrar och blir helt sjukt bortskämd och för min mamma är min mammaförebild som jag alltid frågar om hjälp och råd?

Visst saknar jag honom, allt mys och gos. Någon som ropar "Mamma mamma" på morgonen och att allt går i 200 km/h om dagarna Men samtidigt är det så himla skönt att faktiskt bara kunan skita i allt. Det gör inget om godispåsen och glas står framme på vardagsrumsbordet över natten, jag behöver inte spänna fast stolarna under köksbordet så fort ingen sitter där osv osv.

Jag ska fösöka hinna med allt i morgon, städa, klippa gräsmattan, köra hö, rida, putsa fönster, tvätta och gå på 50 års fest!


Jag gick till en mödrapsykolog förut. Fick kontakt med henne via min vårdcentral där även min barnmorska jobbar. Jag gick dit för jag hade skuldkänslor, för jag inte kunde vara den där glada mamman fast jag fått världen finaste son. För jag inte grät och hade de där moderskänslorna "alla" får vid förlossningen utan mer kände "Jahopp, så var de här klart, jag går och jobbar nu..."

 

[bananabambi]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Alla är väl olika, jag tror inte det är något fel på dig alls. Kanske är det så stor vardag i att hon lämnas bort att det inte bekommer dig. Och kanske vet du att hon har det så bra där hon är, att du kan fokusera på dig själv?

Jag kan däremor inte känna som du, för jag saknar mina barn så fort jag jobbar. Och har ständigt dåligt samvete när jag inte är med dom.

Ser jag någon på stan med barn tänker jag att "usch, jag jobbar och mina är på dagis. Jag som kunde ha hittat på något kul med pojkarna istället om jag varit hemma". Jag är ytterst sällan utan barnen, så fort jag äe ledig har jag dom i släptåg. Och gör jag saker har jag skitsvårt att fokusera på det, just för att jag kanske kunde ha tagit med barnen istället för att åkt själv.

Men jag börjar lära mig, att släppa lite på det där. Det handlar inte om att jag tror att de har det dåligt hos alla utam mig, uten mer att det är min "roll" att ständigt ha barnen, jag kan inte släppa att jag är en dålig mamma som gör saker utan dom. Vi är ju en familj, då ska vi ju göra saker ihop. Även fast jag vet att de har det bra när jag inte är med dom.

Vi har aldrig barnen bortlämnade. Tror senaste gången var våren -07 när jag var gravid med nummer två, då fick äldste sova hos farmor för vi var på kryssning. Det är enda gången vi varit iväg, båda två samtidigt. Sedan Alvin kom sommaren -07 har de sovit hemma varje natt.

Farmor erbjöd sig (oplanerat) att ha pojkarna över natten för någon helg sedan, då jag och sambon skulle gå ut. Men det slutade med att jag stannade hemma, då det kom med så kort varsel.

Sedan har både jag och sambon min varit bortresta i jobbet, men då har alltid en av oss varit hemma.

 

[Gnist]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Eller är jag fullt normal jag också?

Du är helt normal
Jag har alltid tyckt det varit ganska skönt när barnen åkt bort några dagar (även när de var bebisar) så att jag fått lite ensamtid och kunnat pyssla på helt ostörd hemma.

Jag älskar mina barn över allt annat, men som mamma behöver man också sin ensamtid!

 

[bananabambi]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag saknar det inte förrän jag är där. Ensamtiden alltså. Det är ingenting som jag går och längtar efter, men när jag väl får möjligheten (som igår när yngsta sov i bilen och äldsta var ute med pappa), wow vad skönt det var att kunna dammsuga ioch plantera om blommor utan två småttingar som ska vara med och gräva i jorden.

 

[Sunshine]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Du ar helt normal

Jag saknar inte heller mina nar jag ar pa Sverigebesok ensam for att ladda batterierna. Visst tanker jag pa dem, pratar mycket om dem och koper saker till dem snarare an till mig, men samtidigt njuter jag av egentiden och har inga problem att vara borta i flera dagar. Och jag ser fram emot och langtar efter dessa resor, som iofs bara sker ett par ggr om aret. Men rattsa ofta har jag ocksa heldagar borta, nar jag aker pa spa eller till stan for att shoppa etc.
Barnen har det ju precis lika bra med pappan som med mig, sa oroa mig behover jag inte. Kanske hade jag kant annorlunda om de varit med nagon annan

Iaf, jag kanner som du sa du ar inte ensam

 

[Sunshine]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Och ett tillagg: jag jobbar ju da inte utan ar hemma 24/7 med mina barn sa det kanske ar darfor jag langtar efter/behover min egentid sa mycket...

 

[Luna10]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Du är helt normal.

Jag skrev om det i tråden om min förlossning - jag saknade inte ens sonen direkt efter förlossning när jag låg på uppvaket. Kankse för att jag visste att han hade det bra hos pappan.

Jag hade heller inga problem med att gå ut till stallet, rida och så några timmar när sonen var 2-3 veckor, det var bara skönt att få vara själv.

Nu är han 7,5 månader och jag jobbar 40%, alltså 2 dagar i veckan. Visst tänker jag på honom ibland under dagen, men det stör mig inte alls att vara borta.
Jag brukar också "låna ut" honom åt farmor och farfar när jag vill rida eller bara pyssla lite själv, det går jättebra!
Över natten har han inte varit borta än men det beror enbart på att han fortfarande ammar nattetid.

 

[Bollen]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Att du inte saknar ditt barn tycker jag inte är konstigt, men det jag funderar på är att du känner vemod över att den lediga helgen är slut.
Prova att inte städa och tvätta en helg du är "ledig", prioritera annat.

Som det låter tycker du att detta är ett problem och då vore det väl skönt att gå och prata med någon. Alla BVC har en psykolog knyten till sig som du kan ta kontakt med.

Om jag har förstått det rätt så är du ensamstående med din dotter?! Det i säg är ganska betungande kan jag tänka mig och det är inte konstigt att du vill ha egen tid.

 

[escodobe]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Ofta springer man ju på mammor som längtar ihjäl sig efter sina barn. Det var ju en tråd uppe om det alldeles nyss här vill jag minnas. Och jag känner många mammor som säger det samma, vissa av dem gråter för att de saknar sina barn så mycket när de är iväg till mormor och morfar eller hos pappa om man bor isär.

Och jag börjar undra om det är något allvarligt fel på mig. För jag saknar verkligen inte min dotter när hon inte är hemma. Jag älskar verkligen mitt barn, för det mesta har vi en väldigt trevlig vardag tillsammans, men jag längtar ändå något sjukt efter att hon ska åka iväg när det börjar närma sig. Och känner nästan lite, jag vet inte vad jag ska kalla det, sorg? När hon kommer hem, för att helgen var så kort och jag hann inte med att göra någonting. Misstolka mig inte, självklart tycker jag det är roligt att ha henne hemma, skönt och mysigt. Men jag känner ett vemod över att veta att den lediga helgen svischade förbi och allt jag hann göra var att städa och tvätta.


Jag känner inte riktigt att jag vågar prata om det här med mina vänner, för jag är livrädd för att inse att jag fan är den enda, och att jag saknar någon viktig moderskännsla. Jag känner mig som världens kassaste mamma som inte kan gråta av längtan till mitt barn. Jag mår verkligen dåligt av att höra hur andra föräldrar beskriver sorgen efter sina barn, när jag själv inte kan känna det.

Finns det speciella psykologer som vänder sig till föräldrar som saknar vissa känslor för sina barn? Eller är jag fullt normal jag också?

Men vad är problemet? Så länge du ÄLSKAR ditt barn och tar väl hand om det när du har henne så känns det som ett mer praktiskt tillstånd att kunna lita på att den andre tar hand om henne än att gråta och oroa halvt ihjäl dig?
Varför i hela friden skulle du vara en sämre förälder för det?

Ska du gå till psykolog så hade jag snarare tyckte att det vore för att du tycker du måste känna som "alla andra" som " plågas om barnet inte är där (vilket jag vet inte är sant - det är bara så tabubelagt att folk inte vågar prata om det med andra föräldrar) och att du tror har dåligt självförtroende eftersom du tror att du är en dålig mamma.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag skrev i den tråd du hänvisar till och ja jag har gråtit mycket efter mina barn, men det hindrar inte att jag ibland kunde längta till att vara ensam, att bara få vara jag.

Att bara få gå upp när jag vill, att få göra ingenting alls.

Du är inte onormal, för vad är normalt?

Att älska sina barn kan innebära att man stöttar dem genom svårigheter livet ger eller att man inte tillåter att barnet går igenom några svårigheter.

Jag tror att vi alla är olika och att det ena inte utesluter det andra.

För mej som alltid varit ensamensam med mina barn, som alltid haft ansvaret över dem oavsett vad, för mej var ventilen att vara ensam ibland helt nödvändig, jag hade drunknat annars.
Jag hade inte varit någon jag längre utan bara mina barns mamma utan något eget liv eller egen personlighet.

Hur mycket man än älskar sina barn så behöver man vara ifrån dem ibland, särskilt om man är ensam.

 

[mik]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

kl
Då och då är min dotter hos mina föräldrar som bor ca 15 mil bort. Hon brukar då vara där en hel vecka ibland något längre eller något kortare och herregud vad det är skönt!!! Jag saknar henne på ett sätt, alla hennes roliga kommentarer, skratt och konstiga humor saknar jag. Men trottset, gnället , tjafset det saknar jag inte.

Jag kan göra saker bara för mig och framförallt när jag vill tex shoppa, rida åka till en kompis mm utan att behöva ta hänsyn eller ha dåligt samvete över att jag gör saker när jag borde göra andra saker (hoppas ni fattar hur jag menar...)

När hon sedan kommer hem så känner jag fullkommlig lycka över min gulliga, underbara, bästaste unge!

Jag tror att man mår bra av att ha paus från varandra iblan, både barn och ev sambo/man/kvinna mm.

Sedan tror jag att en viktig sak är att man totalt litar på att allting är bra där barnet är, att det blir omhändertaget på bästa möjliga sätt. Om jag skulle känna mig orolig för det så skulle nog inte ledighetn bli lika skön....

Summa=du är antagligen helt normal

 

[Acses]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Tycker du att det är ett problem att du aldrig saknar ditt barn? Eller är problemet snarare att du får för lite barn-fri tid - att den snabbt äts upp av en massa "måsten"? Eller har du helt enkelt för många "måsten"?

Från början, så tyckte jag faktiskt inte att det var något problem. Jag var väldigt glad över att jag kunde känna mig så trygg med de människor i hennes närhet som vill låna henne, att jag inte oroade mig. Första gången jag lämnade dottern i någon annans vård var hon 1 månad gammal och det var mormor som hade henne över natten när jag blev bjuden på fin restaurang och vi sov på annan ort. Redan då kände jag mig trygg, visst jag ringde ungefär 7436 gånger för att kolla att allt var okej. Men jag tyckte inte på något sätt att det var jobbigt att åka ifrån henne.

Känslan av att jag inte skulle räcka till för att jag inte saknar henne när hon är borta har smugit sig på under de senaste månaderna. Kanske för att jag tagit åt mig väldigt mycket av sådant jag hör och läser. Dotterns far var också väldigt glad (när vi fortfarande hade kontakt) i att ge mig dåligt samvete för att jag ville vara ledig ibland. Fick det att låta som en dödssynd att man behövde tid för sig själv.

Och det är klart att jag är trött, och önskar att jag kunde göra annat än "måsten" med min lediga tid. Men det hinns liksom inte. Jag pluggar och är arbetslös, har en stor lägenhet som alltid är stökig, pga arbetslösheten så försöker jag att starta ett eget företag men det är svårt och tidskrävande och tiden räcker liksom inte till. Jag har dragit ned på allt som tar tid i den mån jag kan, hästarna är utlånade och hunden av en mycket krävande ras har jag lämnat tillbaka till tidigare ägare. Och visst känns det bittert att jag fått lägga ned precis alla mina feelgood-intressen, inkl. träningen. Men det är så det är. Jag får ta upp det igen när Li blir äldre. Är man ensam med barn så är man och den tiden kommer igen någon annan gång.

Jag vet någonstans att jag inte borde ha skuldkänslor för att jag lämnar bort henne ibland, men de kommer som ett brev på posten och nu de senaste gångerna, inkl denna helgen slås jag av en lamslagande ångest så fort jag lämnat henne. "För jag borde inte. Jag borde vilja ha henne hemma hela tiden och må dåligt för att hon är borta".

Och jag känner ju själv hur osunt det är, att må dåligt över att jag inte mår dåligt.

Och tack för alla svar, jag ska fundera lite på det ni skrivit och svara sedan, nu har jag lite snålt om tid. Måste bli klar med ett Skolarbete.

 

[lobell]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag tycker inte att du verkar onormal, snarare verkar du behöva varva ner och få mer tid så du kommer ikapp dej själv. Att alltid ligga efter med saker skapar en ångest och kanske det gör att du känner att du inte längtar efter att få tillbaka dottern efter helgen, för du ägnar inte den lediga tiden åt att njuta och ladda batterierna.

När mina stora barn var små fram tills jag och sambon separerade då de var 4 och 6 lämnade jag aldrig bort dem. Sen när jag bodde ensam ett tag så hade han dem kvällar då jag jobbade. När jag sen började lämna på helger så kände jag ett stick när de gick, de var ju MINA barn, men de hade kul hos pappa och jag började slappna av mer och mer och längtade också efter de helgerna då jag kunde få göra vad jag ville med min tid.

Nu har jag småbarn på nytt och sambo, och vi har aldrig lämnat dem hos nån ens en timme då vi för det första inte har nån släkting som skulle tänka sig att vilja ta dem, för det andra vill jag inte lämna dem. De är 1,5 och 2,5.
Jag pluggar på distans och de är hemma. Men jag tror att när jag väl ska släppa iväg dem till dagis så kommer jag tycka att det är ganska skönt att bara vara jag ett par timmar om dan också. Fast just nu vill jag inte tänka på det..

Om du fortsätter må dåligt av det tycker jag att du ska prata med nån. Kanske det är normala känslor som du måste bearbeta.

Men i mina ögon verkar det mest bero på att du har tidsbrist och behöver vara ensam och ha lite kvalitetstid och inte en massa måsten som ska göras just den helgen. Bara ta det lugnt och få göra roliga saker och kanske då längtan smyger sig på för att du känner att du mår bra.

 

[Mirre]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

I så fall är det fel på mig med.
Älskar min son men eftersom det mest är jag som tar honom, sköter allt runt honom osv så är det faktiskt skönt när vi har barnvakt. Är han borta över natten är det dessutom enda gången jag kan få sova ut på morgonen.
Så jag kan också känna så.

 

[wiw31]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Så länge du inte själv ser det som ett problem, eller att det påverkar ditt barn negativt (kan inte tänka mig det.... jag har motsatta erfarenheten nämligen, men det finns säkert individer som påverkas negativt av det också, men jag känner inte ditt barn eller dig) så är det väl inte negativt. Det ska ju passa er, ingen annan.

Jag tycker personligen att det låter rätt sunt. Jag behöver själv mycket ensamhet emellanåt & en helg är långt ifrån tillräcklgt då. Men det handlar ju om den jag är & vilka behov jag har. Tycker det är starkt att du ändå kan ta upp det, många vågar kanppt det

 

[taccotad]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag älskar mina barn, jag har enormt stort behov av att vara med dom men behovet är lika stort att komma ifrån dom lite då och då. Innan lämnade vi bort Emil nån gång i månaden till mina föräldrar så han sov över där en natt, kändes konstigt första gångerna men sen kändes det nästan för bra... Var så skönt att bara göra det vi ville i den takt vi ville, ta sovmorgon, långfrukost osv. Nån gång jobbade vi på som bara den här ute med staket och annat som kommit efter och när mina föräldrar kom hit med honom kände jag såklart glädje av att se honom men samtidigt kändes det lite jobbigt att komma tillbaka till verkligheten.
Numera sen vi fick ett barn till har det inte blivit av att vi lämnat bort honom och ingen har propsat på att de velat ha honom heller. Fast jag kan ju erkänna att jag längtar till den dagen lillebror inte ammas och vi då lämnar bort båda över en natt! Men, det är nog ett antal månder tills dess

 

[havreflinga]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Jag vet någonstans att jag inte borde ha skuldkänslor för att jag lämnar bort henne ibland, men de kommer som ett brev på posten och nu de senaste gångerna, inkl denna helgen slås jag av en lamslagande ångest så fort jag lämnat henne. "För jag borde inte. Jag borde vilja ha henne hemma hela tiden och må dåligt för att hon är borta".

Och jag känner ju själv hur osunt det är, att må dåligt över att jag inte mår dåligt.

Det låter som att du har en ganska tung livssituation just nu. Det är kanske snarare den du mår dåligt över? Kanske har du bara snöat in på sakna-sitt-barn pga vad andra (t ex ditt ex) sagt, eller skrivit i olika forum?

För bara några dagar sedan pratade de mycket på nyheterna om att arbetslösa mår dåligt, så dåligt att självmorden i den gruppen ökar, särskilt bland kvinnor.

Jag tycker det låter nästan farligt tungt att du på ungefär samma gång har fått göra dig av med dina djur, slutat träna, har ambitionen att starta företag samtidigt som tiden inte finns, är missnöjd med hur ditt hem ser ut. Dessutom pluggar du, vilket för de flesta är stressande i sig, eftersom det kräver mycket självdisciplin.

Finns det något du kan ändra? Kan du t ex börja tycka det är helt okej att ha det stökigt? Måste du starta företaget just nu? (Eller kan du få nån hjälp med att starta företaget och koncentrera dig på det istället för att plugga?) Kan du hitta någon träningsform där barnet kan vara med?

Jag känner ju inte dig, men av det du skriver tycker jag det låter som att du vill lite för mycket, och kanske prioriterar det som är samhällsnyttigt, ordentligt och ansvarsfullt snarare än det som du själv brinner för i ditt hjärta.

Det låter ju rationellt och förnuftigt att göra sig av med djuren, när man inser att tiden inte räcker till. Men i din jakt på att frigöra tid kanske du bara har skurit ner på roliga saker? Det som blev kvar - är det bara förnuftiga, ansvarsfulla samhällsmedborgare-måsten? Tycker du att dina personliga intressen och nöjen är en lyx som du endast kan/får unna dig när det finns tid och ekonomi över?

 

[skogstomten]

Sv: Jag saknar inte mitt barn - alls.

Nu kommer ett löjligt "amen",
Men det ligger så mycket i det du skriver.

Jag hade tyvärr inte kunnat lyckats uttrycka det så bara.
Kanske för att jag jobbar på att ta mig ur en liknande sits,
inte samma men resultatet verkar bli liknande.

En viktig grej är nog att få tid att göra saker man gillar,
men utan att det dåliga samvetet konstant gnager...

Som dom sa till mig;
Dåligt samvete har man bara rätt till när man medvetet sårat någon

Inte så lätt men värt att tänka på kanske.