Jag orkar inte leva längre

[Rugge]

Såg en dokumentär på SVT1 imorse som handlade om självmord, och hur det är för de efterlevande familjemedlemmarna.
De intervjuar även en person samt dennas fru som har försökt ta livet av sig just p.g.a depression.
30 liv i veckan heter den
Kanske kan vara något att titta på.
Blev väldigt berörd av den

 

[Rosett]

Såg en dokumentär på SVT1 imorse som handlade om självmord, och hur det är för de efterlevande familjemedlemmarna.
De intervjuar även en person samt dennas fru som har försökt ta livet av sig just p.g.a depression.
30 liv i veckan heter den
Kanske kan vara något att titta på.
Blev väldigt berörd av den

Tänkte också tipsa om den. Den är i tre delar och programledarna är Anne Lundberg vars far och farfar tog sina liv, och Sofia Helin som har någon slags psykisk ohälsa, vet inte om det är återkommande depressioner.
https://www.svtplay.se/video/132672...liv-i-veckan-avsnitt-1?start=auto&tab=senaste

 

[monster1]

Jag vill bara berätta som motvikt och lite hoppingivande att jag har fått god hjälp av psykiatrin även om jag just då under sjukdomen tyckte det gick för långsamt och var för lite. Jag hoppas TS att du fortsätter försöka, tillslut så hittar du och sjukvården rätt och du får de mediciner, den terapi du behöver och det stöd i omgivningen som behövs. Jag instämmer i kören av att det bästa för dina närstående är att du är vid liv!

 

[Vallmo]

@Genomskinlig hur går det för dig?
Har du orkat söka hjälp? Hur mår du idag? Känns det fortfarande likadant?

 

[ricca]

Har brutit ut en del OT-inlägg. Denna tråden tillhör @Genomskinlig och ingen annan. Ni som vill fortsätta diskutera självmord OT kan göra det här: http://www.bukefalos.com/threads/utbruten-allman-diskussion-kring-sjalvmord.1435949/

/ricca, moderator

 

[TinyWiny]

Har brutit ut en del OT-inlägg. Denna tråden tillhör @Genomskinlig och ingen annan. Ni som vill fortsätta diskutera självmord OT kan göra det här: http://www.bukefalos.com/threads/utbruten-allman-diskussion-kring-sjalvmord.1435949/

/ricca, moderator

Tack!

 

[tuaphua]

Jag läser era svar men kan nog inte riktigt ta in dom. Känner mig vimmelkantig av alla ord och vet inte i vilken ände jag ska börja svara.

Tog mig med hjälp till VC imorse. Det finns ingen psykakut i min närhet så jag fick hålla tillgodo med VC. Har en läkare där som jag hittills upplevt vara väldigt bra. Jag talade om att jag mår sämre och att jag tom börjat skada mig själv igen. Visade såret. Han tittade på det, och erbjöd mig Atarax. Det var som att få en käftsmäll. Vad fan ska jag med Atarax till? Mina starka Stesolid är slut och hanerbjuder Atarax.

Detkänns helt jävla hopplöst. Har sovit resten av dagen. Nu ska jag dricka vin. Finns liksom ingen annan utväg. Det enda jag kan tänka på är känslan av att gå mot tåget eller luftdraget runt kroppen när jag faller. Några tabletter har jag ju inte och blod vill jag undvika. Så vin tänker jag, det kanske iaf kan döva lite av smärtan och förhoppningsvis somnar jag om igen. Som en neverending story. Känner mig som Drew Barrymore i den där filmen där hon tappar minnet varje natt.

Hur är det med dig TS?

 

[Genomskinlig]

@Genomskinlig hur går det för dig?
Har du orkat söka hjälp? Hur mår du idag? Känns det fortfarande likadant?

Hur är det med dig TS?

Jag vet inte. Det är som en dimma. Jag orkar inte svara när folk söker mig. Jag orkar inte äta. Jag har inte orkat duscha på flera dagar. Jag luktar nog rätt illa. Jag dricker vin och fipplar med både rakblad och tändare. Men jag tänker inte på hur jag ska dö just precis nu. Så det är väl kanske bra antar jag.

 

[tuaphua]

Jag vet inte. Det är som en dimma. Jag orkar inte svara när folk söker mig. Jag orkar inte äta. Jag har inte orkat duscha på flera dagar. Jag luktar nog rätt illa. Jag dricker vin och fipplar med både rakblad och tändare. Men jag tänker inte på hur jag ska dö just precis nu. Så det är väl kanske bra antar jag.

Det ÄR bra! Jag blir jätteglad över att du iaf inte känner så just nu.
Massor av kramar och styrka till dig!

 

[Vallmo]

Jag vet inte. Det är som en dimma. Jag orkar inte svara när folk söker mig. Jag orkar inte äta. Jag har inte orkat duscha på flera dagar. Jag luktar nog rätt illa. Jag dricker vin och fipplar med både rakblad och tändare. Men jag tänker inte på hur jag ska dö just precis nu. Så det är väl kanske bra antar jag.

Det låter som du har det jobbigt ändå, trots att du inte har suicidtankar.
Kan du ringa någonstans? Psykjour eller ambulans? Kan du låta någon bukefalist i din närhet hjälpa dig om du inte orkar söka vård själv?
Det kan vara att någon via pm hjälper dig, tänker jag,

Försök låta bli vinet. Det brukar inte bli så bra av det. Och eventuell baksmälla brukar ge ännu mer ångest, så frågan är om det inte blir ännu jobbigare för dig.

Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer handgripligt, men jag bor för långt borta från dig.

 

[SaraXX]

God morgon @Genomskinlig .

 

[Trissa]

Ts, bodde du i västra Götaland? Det gör jag med, kan jag hjälpa dig på något sätt?

 

[Genomskinlig]

För några år sedan gick jag in i väggen. Jag minns att det var som en dimma, att jag kunde titta på tv men utan att egentligen varken se eller höra vad som visades. Som att jag var i en bubbla liksom där världen runt om fortsatte som vanligt men jag kunde inte ta in den. Min dåvarande partner brukade säga att jag hade sjumilablick, liksom bara tittade utan att titta på något. Samma med hörseln, jag hörde vad folk sa men jag lyssnade inte, det gick inte in. Jag såg att deras läppar rörde sig och jag hörde att det kom ljud, men jag kunde inte ta in orden. Precis så känns det i mig nu. Jag var ute och körde bil förut och bara styrde runt utan att egentligen veta var jag skulle. Tänkte bara att det vore så otroligt skönt att bara trampa gasen i botten och sikta på ett träd. Men rädslan för att misslyckas och bli handikappad fysiskt är för stor. Igår brände jag mig och imorse hade det blivit blåsor som jag har roat mig med att ta hål på. Hela tiden med sjumilablick. Det är som att jag inte är inne i mig själv liksom, som att mitt liv är en film. Förr har jag haft problem med dissociation och jag tror att det är påväg igen. Har en overklighetskänsla hela tiden, som att det inte är jag själv som kör bilen eller drar rakbladet över huden. Svårt att förklara. Som att jag är två personer. En kroppslig och en okroppslig. Har författat en lång skrivelse, i fall om att. Den kroppsliga delen av mig tänker att det måste finnas en väg ut men den okroppsliga delen verkar leva ett helt jävla eget liv och jag litar inte på den jäveln.

 

[tuaphua]

För några år sedan gick jag in i väggen. Jag minns att det var som en dimma, att jag kunde titta på tv men utan att egentligen varken se eller höra vad som visades. Som att jag var i en bubbla liksom där världen runt om fortsatte som vanligt men jag kunde inte ta in den. Min dåvarande partner brukade säga att jag hade sjumilablick, liksom bara tittade utan att titta på något. Samma med hörseln, jag hörde vad folk sa men jag lyssnade inte, det gick inte in. Jag såg att deras läppar rörde sig och jag hörde att det kom ljud, men jag kunde inte ta in orden. Precis så känns det i mig nu. Jag var ute och körde bil förut och bara styrde runt utan att egentligen veta var jag skulle. Tänkte bara att det vore så otroligt skönt att bara trampa gasen i botten och sikta på ett träd. Men rädslan för att misslyckas och bli handikappad fysiskt är för stor. Igår brände jag mig och imorse hade det blivit blåsor som jag har roat mig med att ta hål på. Hela tiden med sjumilablick. Det är som att jag inte är inne i mig själv liksom, som att mitt liv är en film. Förr har jag haft problem med dissociation och jag tror att det är påväg igen. Har en overklighetskänsla hela tiden, som att det inte är jag själv som kör bilen eller drar rakbladet över huden. Svårt att förklara. Som att jag är två personer. En kroppslig och en okroppslig. Har författat en lång skrivelse, i fall om att. Den kroppsliga delen av mig tänker att det måste finnas en väg ut men den okroppsliga delen verkar leva ett helt jävla eget liv och jag litar inte på den jäveln.

Det låter verkligen som du skulle behöva få hjälp. Kan du inte låta de i tråden som erbjudit sig få hjälpa dig?
Du är värdefull för din familj och vänner och får inte försvinna för dem.

Jag känner igen känslan och vet hur avdomnad och obrydd man blir. Det är en farlig känsla.
Jag är idag glad att jag klarade mig igenom den och mår bra.
Du kan få hjälp bara du låter någon slåss åt dig. Och nu har ju folk erbjudit sig.

 

[Chilla]

Käraste Du! Mitt hjärta gråter för dig!
Förstår att du är i det mörkaste helvete i ditt inre! Känner så väl igen mig i dina känslor av mörker o vanmakt. Men du måste hänga kvar, en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget. Jag vet också hur det är att stånga sitt inre blodigt för hjälp inom vården/psykiatrin. Men det kan räcka med en ny kontakt som faktiskt lyssnar på dig o du måste försöka hoppas att denna enda faktiskt kommer i din väg. Jag hade "tur" (missförstå inte) att min dotters pappa redan tagit sitt liv o att jag kunde bara inte göra det fruktansvärda mot henne att också lämna. Det finns ingen grymmare handling mot ens barn, för resten av deras liv så ska dom gråta, sakna, undra varför dom inte var mer älskade av sin mamma/pappa.
Du är så duktig på att skriva o formulera dig, försök att använda det i kanske fler trygga grupper el forum som en liten del i din svåra ångest.
Snälla lilla... häng kvar trots mörkret, du är så viktig!, oerhört viktig!,även om det inte känns så i avgrunden!
Varmaste o största kramar till dig!

 

[Ramona]

Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig.

Men du, barnen kan få hjälp och stöd även om du är i livet.

Det är inte lätt att växa upp med en psykisk sjuk mamma, men det är ännu svårare att växa upp med en psykisk sjuk mamma som dessutom tog livet av sig. Jag vet med säkerhet att dina barn kommer att må bättre av att du är i livet än om du inte är det. Jag vet också att det du tänker skulle underlätta för barnen, är någoting som istället kommer att tynga dem.

Och vad din partner anbelangar så är han ju verkligen ingenting att hålla i handen när åskan går. Varför är du ihop med honom? Hur är det bättre att ha ångest över att han inte bryr sig och rädsla för att vara ensam, än att ha ångest över att du är ensam? Gör dig själv en tjänst och släpp honom dit de andra själlösa och obrydda människorna förpassas - någon annanstans än i våra liv. Du förtjänar mer än en sådan där obrydd och egocentrerad kille. Du förtjänar en man som vill ditt bästa!!

 

[Alexandra_W]

@Genomskinlig
Vad vill du? Vill du ha hjälp?

Strunta i vad du tror/vet om det går att få hjälp osv.

Vill du ha hjälp?

Det är som jag ser det den fråga du först måste ta tag i, eftersom du uppvisar ambivalens där. Du vill ha hjälp - ingen hjälp finns att få - hjälp erbjuds - du tvekar och vet inte. Osv.

Så. Bortom allt, innerst inne. Är du trött på att må såhär osv och "färdig" att faktiskt låta andra hjälpa dig? Eller har du inte riktigt kommit dit än? (Det kan ta sin tid. Dessutom är ofta blotta tanken på att må bättre ångestframkallande för man har glömt hur det är etc)

 

[ztsu]

Jag bor också i VG och kan hjälpa dig. Jag har mycket egen erfarenhet av psykiatrin.

Hur mår du idag?

 

[mandalaki]

Jag vet faktiskt inte. Mmedicinering för min biopolära sjukdom hade nog gjort stor skillnad. Bara att ha en stadigvarande kontakt inom psykiatrin som kan lära känna mig, se migunder lång tid, sätta in mediciner som sagt. Psykolog har jag men han säger alltid att han inte kan göra mer än att lyssna, och på vilket sätt det hjälper mig när jag bara får komma en gång i månaden vet jag inte. Jag har trots över 20 år i psykiatrin bara blivit runtskickad.

I övrigt vet jag inte. När jag är i mitt vanliga state of mind och i mina hypomanier klarar jag mig här hemma, men när jag är i mina depressioner förvandlas lägenheten till ett äckligt ställe och även jag själv blir äcklig. Då skulle jag nog behöva någon typ av stöd.

DBT eller MBT hade jag också gärna velat. Jag har läst att många blir hjälpta av det.

I det akuta skedet, som just nu, när jag tänker på döden och formulerar avskedsbrev och skadar mig själv önskar jag att det fanns en fungerande akutvård.

Skulle också väldigt gärna slippa känna mig så fasligt ensam så jag kunde ta mig ur min relation

Jag undrar över det här. Medicinerar du alltså inte mot bipolär? Varför?

Om du inte gör det låter det inte konstigt om dina depressiva skov blir såhär bottenlösa som du beskriver dem. Men så ska du inte behöva ha det.

 

[Genomskinlig]

Idag var jag ute och körde bil i jakt på något ställe att trycka på gasen och köra in i ett träd. Just då skickade en vän ett sms som väckte mig ur min dimma och hon tog med mig till psykakuten. Efter tre timmar där beräknade de minst ytterligare fem timmars väntetid. Så nu är jag hemma igen. Klarade inte av att sitta kvar där. Ska försöka sova istället, känner mig faktiskt trött.