Jag orkar inte leva längre

Den kan fungera utmärkt i Sverige med. Men det är tyvärr inte alltid den fungerar som tänkt.
Västra Götalandsregionen verkar inte direkt briljera i klassen heller, vad jag förstår. Och det är väl där TS skrev att hon bor?

Orkar du hjälpa henne att dra lite i det hela, så tror jag det vore väldigt värdefullt.
 
Tack. Vad fina ni är. Jag bor i Västra Götaland men har tyvärr inget hopp öht när det kommer till vården. Varken med eller utan sällskap.

Som sagt, jag har blivit hemskickad i en överdos med skador som krävde operation, och då hade jag sällskap som är bra på att kriga. Och det var tio år sedan. Idag är psykvården ÄNNU värre. Du måste nästan redan vara död för att få hjälp. Och mediciner får de inte skriva ut.

Jag bor också i Västra Götaland och jag kan intyga att det är lite som att stånga sig blodig gällande att försöka få adekvat vård, och att jag upplever det som att psykiatrin är förjävlig här. MEN jag kan ändå rekommendera mobila teamet. Finns det något sådant där du bor? Där har jag faktiskt fått hjälp när jag mått som värst.
 
Västra Götalandsregionen verkar inte direkt briljera i klassen heller, vad jag förstår. Och det är väl där TS skrev att hon bor?

Orkar du hjälpa henne att dra lite i det hela, så tror jag det vore väldigt värdefullt.

Det måste ju komma från TS själv, alltså att hon vill och tillåter det. Men gör hon det så kan både jag och många andra hjälpa till. Och Buke har ju hjälpt till med sådant förr :)
 
Men det låter ju helt galet. Så som ts når nu borde ju nåt ske nu? Är det verkligen så illa i Sverige att folk inte får hjälp?

Här krävs ju akut hjälp både för barnen och mamman. Helst igår eller för flera år sedan!

Vet personalen på dagis hur familjen mår? Hur har de reagerat? Kan de pressa psyk för att familjen ska få hjälp?

Här känner jag att det krävs någon form av stödfamilj främst för barnen. Finns det möjlighet till sånt där?

@Görel @vallhund @Vallmo
Är dålig på att veta vilka stödinsatser man kan få när det gäller familjen.
Helt klart kan Ts söka hjälp från akutpsykiatrin. Med tanke på Ts mående ser jag det som uteslutet att de inte skulle ta emot och hjälpa på något sätt. Inläggning på psykiatrisk avdelning låter inte som en omöjlig åtgärd.

Till @Genomskinlig jag instämmer med det @vallhund skriver, det är din depression som talar nu.:heart
Har själv varit svårt deprimerad och känner igen dom där tankarna så himla mycket. Först kunde jag inte ta livet av mig pga barnen och sen var jag helt övertygad om att det bästa jag kunde göra för barnen var att ta livet av mig. :crazy:
Jag tycker det vore bra om du kunde bli inlagd och bli insatt på mediciner eller få dina mediciner justerade så att det blir så bra som möjligt för dig

Jag har liksom du flera olika diagnoser som gör mig mer sårbar men jag är också högfungerande mellan varven. Har också ett barn med en diagnos och jag vet vilken påfrestning det innebär också.

Jag har gått i MBT och det har hjälpt mig väldigt mycket.
Det är en otroligt tuff terapiform och jag hade det väldigt jobbigt under terapin.
Var nog egentligen i för dåligt skick när jag började. :crazy:
Nu är det ett år sedan jag slutade och det är väl egentligen först nu som jag känner att den har gjort mig väldigt mycket starkare.

Ett handgripligt tips är också att låta bli att överdosera och att självskada dig.
Jag har också gjort det och vet att det hjälper inte ett dugg. Det spär bara på den negativa självbilden.

Det går att komma ut det där värsta hålet. Jag lovar det. :heart Jag trodde själv att jag aldrig skulle göra det men det har jag gjort.
Nu arbetstränar jag igen på mitt arbete och det går jättebra. Snart ska jag gå upp och jobba halvtid.
Mitt liv i övrigt börjar också ordna sig till det bättre. Jag orkar vara en bra mamma idag och jag känner mig inte längre som en belastning för dom.

Och när du mår bättre; sluta inte med dina mediciner. Kör inte för hårt med dig själv. Kom ihåg att du är sårbar och att du behöver ta hand om dig själv lite mer än vad andra behöver.
 
Jag läser era svar men kan nog inte riktigt ta in dom. Känner mig vimmelkantig av alla ord och vet inte i vilken ände jag ska börja svara.

Tog mig med hjälp till VC imorse. Det finns ingen psykakut i min närhet så jag fick hålla tillgodo med VC. Har en läkare där som jag hittills upplevt vara väldigt bra. Jag talade om att jag mår sämre och att jag tom börjat skada mig själv igen. Visade såret. Han tittade på det, och erbjöd mig Atarax. Det var som att få en käftsmäll. Vad fan ska jag med Atarax till? Mina starka Stesolid är slut och hanerbjuder Atarax.

Detkänns helt jävla hopplöst. Har sovit resten av dagen. Nu ska jag dricka vin. Finns liksom ingen annan utväg. Det enda jag kan tänka på är känslan av att gå mot tåget eller luftdraget runt kroppen när jag faller. Några tabletter har jag ju inte och blod vill jag undvika. Så vin tänker jag, det kanske iaf kan döva lite av smärtan och förhoppningsvis somnar jag om igen. Som en neverending story. Känner mig som Drew Barrymore i den där filmen där hon tappar minnet varje natt.
 
Problemet är väl att det är så jäkla individuellt även om formellt ska alla behandlas lika oberoende av var man bor i landet. En engagerad läkare kan göra underverk. När jag mådde dåligt så hade jag en sån tur att jag efter en del krångel (att ha en syster som är läkare även om hon inte är inom psykvården som kunde ringa och bråka på 'läkarspråk' var guld värt) kom till en mottagning som var helt fantastisk, med kompetenta och förtroendegivande läkare som verkligen kunde sin sak, dessutom på ett av det största universitetssjukhusen i Stockholm så de smällde högt vad gällde intyg och annat.

De visste precis hur man skulle handskas med FK som var som små lamm :D inget ifrågasättande här inte. De sammankallade på ett mycket tidigt stadium till ett gemensamt möte och FK satt där och nickade och sa ja och amen till allt. Kan väl säga att ett intyg från överläkaren på mottagningen slog betydligt mycket högre än en allmänläkare på VC. De jag träffade har allmänt varit mycket bra, medan jag väntade på en utredning bestämdes att jag skulle gå kvar på KBT:n i nästan tre gånger (kan fö rekommenderas eftersom man då tar in mycket mer) eftersom de absolut inte ville släppa taget om mig. Psykologen som utredde träffade jag två gånger i veckan, fick hennes direktnummer för att ringa om jag mådde dåligt.

Senare under sommaren vi pratar juli-augusti, fick jag träffa samma två psykologer, de gick omlott sas, om det var något lite mer akut så ringde jag och fick en tid nästa dag i princip. Vad som faktiskt var bäst var att de lyssnade inte alltid vanligt hos vården och att vi kunde diskutera fram bästa alternativen. Tex fick jag en remiss till rehab eftersom en del av måendet var pga fysisk smärta. Att gå till rehab poolen en gång i veckan och jobba med en sjukgymnast hjälpte mycket. Kedjetäcke provades ut, etc, etc. De tog verkligen ett helhetsgrepp om kropp och själ. De diskuterade också igenom eventuell medicinering och hur den kunde påverka mig och var/är mycket emot att bara tratta i mig en massa piller.

Jag vill inte ta över men bara belysa att det faktiskt finns helt fantastisk sjukvård att tillgå i Sverige :love: men att det är så förbannat individuellt var man hamnar och vilka kontakter man har. Sjukvården är ju allmänt så utskälld men det finns även bra vård att få!

Önskar bara att jag kunde hjälpa dig TS på något sätt och att hitta de kontakter du behöver för att förbättra ditt mående. :( Kanske en privatläkare som är ansluten till landstingen, eg högkostnadskortet, vore ett alternativ? Bodde du närmare Stockholm så skulle jag absolut rekommendera 'min' mottagning även om den är svår att få remiss/accept av remiss till.

Många, många kramar till dig
 
Jag läser era svar men kan nog inte riktigt ta in dom. Känner mig vimmelkantig av alla ord och vet inte i vilken ände jag ska börja svara.

Tog mig med hjälp till VC imorse. Det finns ingen psykakut i min närhet så jag fick hålla tillgodo med VC. Har en läkare där som jag hittills upplevt vara väldigt bra. Jag talade om att jag mår sämre och att jag tom börjat skada mig själv igen. Visade såret. Han tittade på det, och erbjöd mig Atarax. Det var som att få en käftsmäll. Vad fan ska jag med Atarax till? Mina starka Stesolid är slut och hanerbjuder Atarax.

Detkänns helt jävla hopplöst. Har sovit resten av dagen. Nu ska jag dricka vin. Finns liksom ingen annan utväg. Det enda jag kan tänka på är känslan av att gå mot tåget eller luftdraget runt kroppen när jag faller. Några tabletter har jag ju inte och blod vill jag undvika. Så vin tänker jag, det kanske iaf kan döva lite av smärtan och förhoppningsvis somnar jag om igen. Som en neverending story. Känner mig som Drew Barrymore i den där filmen där hon tappar minnet varje natt.

Som jag skrev innan, bor du på en ort som något mobilt team åker till (har du långt till en psykakut så borde du kanske ha tillgång)? Nu under helgen kan du nog inte få hjälp av ett sådant, men till veckan. Är de riktigt akut kan de nog åka till dig samma dag till dig.
 
Jag läser era svar men kan nog inte riktigt ta in dom. Känner mig vimmelkantig av alla ord och vet inte i vilken ände jag ska börja svara.

Tog mig med hjälp till VC imorse. Det finns ingen psykakut i min närhet så jag fick hålla tillgodo med VC. Har en läkare där som jag hittills upplevt vara väldigt bra. Jag talade om att jag mår sämre och att jag tom börjat skada mig själv igen. Visade såret. Han tittade på det, och erbjöd mig Atarax. Det var som att få en käftsmäll. Vad fan ska jag med Atarax till? Mina starka Stesolid är slut och hanerbjuder Atarax.

Detkänns helt jävla hopplöst. Har sovit resten av dagen. Nu ska jag dricka vin. Finns liksom ingen annan utväg. Det enda jag kan tänka på är känslan av att gå mot tåget eller luftdraget runt kroppen när jag faller. Några tabletter har jag ju inte och blod vill jag undvika. Så vin tänker jag, det kanske iaf kan döva lite av smärtan och förhoppningsvis somnar jag om igen. Som en neverending story. Känner mig som Drew Barrymore i den där filmen där hon tappar minnet varje natt.

Jag blev felbehandlad av psykvården då jag var dålig. Min pappa hjälpte mig och eskalerade till högre och högre instanser när det inte fungerade längre ner.
Till slut fick han tag i den som var ansvarig för all psykvård i Stockholms län. När han hotade visa min journal för pressen tog det fart och helt plötsligt fick jag vård(och läkaren sparken).

Om det nu är så dålig psykvård där ni bor tänker jag att fler skulle gagnas av om någon orkade ta den striden. Jag förstår helt att du inte orkar! Men om någon här orkar, skulle den kunna få hjälpa dig då?

Jag förstår dock att de inte vill skriva ut så starka mediciner som du går på hur lätt som helst. Och att du mår dåligt nu kan faktiskt bero på abstinens om du gått på dem regelbundet och nu har slut.
Googla och läs på om abstinens efter Stesolid etc om du inte redan vet hur det funkar. Folk beskriver den abstinensen som bland den värsta av alla. Med enormt mycket ångest.
Kanske kan det hjälpa dig om du vet att det är därför du har mer ångest(om det är så). Då vet man ju att den går över.
Man kan få abstinens även om man går på den och fortsätter ta sin dos. Men man får ångest och abstinens när tabletten slutar verka och man måste ta fler bara för att dämpa ångesten själva tabletten ger när den går ur kroppen.
Skitsvårt att komma ur den cirkeln!

Jag vet också hur det är att känna att man måste ha tabletter för att må bra. Men ärligt talat tror jag en hel del av mitt dåliga mående berodde på för mycket och fel medicin. Det berodde också på trauman och adhd. Men övermedicineras på det var inte bra.Det var ett helvete att sluta. Men efter det mår jag så himla mycket bättre.

Jag hoppas du kan låta någon hjälpa dig få vård och inte bara drogas ner. Mediciner är en kortsiktig lösning. Terapi kan hjälpa dig få ett hållbart resultat där du kanske tom kan dra ner medicinerna och känna att du klarar dig ändå. Där du känner trygghet i dig själv och inte i mediciner, självskadebeteende etc.
Du är värd det!
 
Jag blev felbehandlad av psykvården då jag var dålig. Min pappa hjälpte mig och eskalerade till högre och högre instanser när det inte fungerade längre ner.
Till slut fick han tag i den som var ansvarig för all psykvård i Stockholms län. När han hotade visa min journal för pressen tog det fart och helt plötsligt fick jag vård(och läkaren sparken).

Om det nu är så dålig psykvård där ni bor tänker jag att fler skulle gagnas av om någon orkade ta den striden. Jag förstår helt att du inte orkar! Men om någon här orkar, skulle den kunna få hjälpa dig då?

Jag förstår dock att de inte vill skriva ut så starka mediciner som du går på hur lätt som helst. Och att du mår dåligt nu kan faktiskt bero på abstinens om du gått på dem regelbundet och nu har slut.
Googla och läs på om abstinens efter Stesolid etc om du inte redan vet hur det funkar. Folk beskriver den abstinensen som bland den värsta av alla. Med enormt mycket ångest.
Kanske kan det hjälpa dig om du vet att det är därför du har mer ångest(om det är så). Då vet man ju att den går över.
Man kan få abstinens även om man går på den och fortsätter ta sin dos. Men man får ångest och abstinens när tabletten slutar verka och man måste ta fler bara för att dämpa ångesten själva tabletten ger när den går ur kroppen.
Skitsvårt att komma ur den cirkeln!

Jag vet också hur det är att känna att man måste ha tabletter för att må bra. Men ärligt talat tror jag en hel del av mitt dåliga mående berodde på för mycket och fel medicin. Det berodde också på trauman och adhd. Men övermedicineras på det var inte bra.Det var ett helvete att sluta. Men efter det mår jag så himla mycket bättre.

Jag hoppas du kan låta någon hjälpa dig få vård och inte bara drogas ner. Mediciner är en kortsiktig lösning. Terapi kan hjälpa dig få ett hållbart resultat där du kanske tom kan dra ner medicinerna och känna att du klarar dig ändå. Där du känner trygghet i dig själv och inte i mediciner, självskadebeteende etc.
Du är värd det!

Nej, jag har inte abstinens. Har inte ätit benzo på över ett år. Men har alltid en burk hemma för när de här djupdyken kommer. Den är dock slut nu. Hade verkligen behövt den nu :(
 
Jag läser era svar men kan nog inte riktigt ta in dom. Känner mig vimmelkantig av alla ord och vet inte i vilken ände jag ska börja svara.

Tog mig med hjälp till VC imorse. Det finns ingen psykakut i min närhet så jag fick hålla tillgodo med VC. Har en läkare där som jag hittills upplevt vara väldigt bra. Jag talade om att jag mår sämre och att jag tom börjat skada mig själv igen. Visade såret. Han tittade på det, och erbjöd mig Atarax. Det var som att få en käftsmäll. Vad fan ska jag med Atarax till? Mina starka Stesolid är slut och hanerbjuder Atarax.

Detkänns helt jävla hopplöst. Har sovit resten av dagen. Nu ska jag dricka vin. Finns liksom ingen annan utväg. Det enda jag kan tänka på är känslan av att gå mot tåget eller luftdraget runt kroppen när jag faller. Några tabletter har jag ju inte och blod vill jag undvika. Så vin tänker jag, det kanske iaf kan döva lite av smärtan och förhoppningsvis somnar jag om igen. Som en neverending story. Känner mig som Drew Barrymore i den där filmen där hon tappar minnet varje natt.
Har du någon vän eller bekant som kan vara hos dig?
 
Som jag skrev innan, bor du på en ort som något mobilt team åker till (har du långt till en psykakut så borde du kanske ha tillgång)? Nu under helgen kan du nog inte få hjälp av ett sådant, men till veckan. Är de riktigt akut kan de nog åka till dig samma dag till dig.

Tror inte det finns.

Har berättatför två vänner och bett om hjälp, varav en bor typ 200m bort. Och för min partner. Ändå sitter jag här ensam. Han tog ett extrapass på jobbet istället för att vara med mig. Fysiskt ensam och otroligt ensam i själen.
 
Tror inte det finns.

Har berättatför två vänner och bett om hjälp, varav en bor typ 200m bort. Och för min partner. Ändå sitter jag här ensam. Han tog ett extrapass på jobbet istället för att vara med mig. Fysiskt ensam och otroligt ensam i själen.

Det är bra att du pratar med oss iaf!
Om någon kan hjälpa dig få vård, vill du låta dem göra det då? Det finns folk här på Buke som bor i dina trakter och kan orka ta striden med den där pissiga vården.
 
Tror inte det finns.

Har berättatför två vänner och bett om hjälp, varav en bor typ 200m bort. Och för min partner. Ändå sitter jag här ensam. Han tog ett extrapass på jobbet istället för att vara med mig. Fysiskt ensam och otroligt ensam i själen.

Okej, jag vill inte fråga vart du bor, så jag berättar det jag själv har koll på. Ringer du 0515 87600 kommer du till en telefonsvarare där du kan välja antingen Skövde, Mariestad, Lidköping och kanske Falköping (lite osäker på det) och bor du i omnejden till någon av orterna så kan du hå hjälp. Jag tror dock att de har stängt för dagen (och helgen nu). Jag är också hyfsat säker på att den här sortens verksamhet finns på flera ställen i vårat län. Det jag har fått hjälp med ifjol var tex. att de kom hem till mig några gånger, uppföljning på telefon och de kunde tala med läkare om medicinering exempelvis. Upplevde det som att det gick enklare och fortare den vägen. Faktiskt så är det teamet den enda positiva erfarenheten jag haft av psykiatrin.
 
Jag blev felbehandlad av psykvården då jag var dålig. Min pappa hjälpte mig och eskalerade till högre och högre instanser när det inte fungerade längre ner.
Till slut fick han tag i den som var ansvarig för all psykvård i Stockholms län. När han hotade visa min journal för pressen tog det fart och helt plötsligt fick jag vård(och läkaren sparken).

Om det nu är så dålig psykvård där ni bor tänker jag att fler skulle gagnas av om någon orkade ta den striden. Jag förstår helt att du inte orkar! Men om någon här orkar, skulle den kunna få hjälpa dig då?

Jag förstår dock att de inte vill skriva ut så starka mediciner som du går på hur lätt som helst. Och att du mår dåligt nu kan faktiskt bero på abstinens om du gått på dem regelbundet och nu har slut.
Googla och läs på om abstinens efter Stesolid etc om du inte redan vet hur det funkar. Folk beskriver den abstinensen som bland den värsta av alla. Med enormt mycket ångest.
Kanske kan det hjälpa dig om du vet att det är därför du har mer ångest(om det är så). Då vet man ju att den går över.
Man kan få abstinens även om man går på den och fortsätter ta sin dos. Men man får ångest och abstinens när tabletten slutar verka och man måste ta fler bara för att dämpa ångesten själva tabletten ger när den går ur kroppen.
Skitsvårt att komma ur den cirkeln!

Jag vet också hur det är att känna att man måste ha tabletter för att må bra. Men ärligt talat tror jag en hel del av mitt dåliga mående berodde på för mycket och fel medicin. Det berodde också på trauman och adhd. Men övermedicineras på det var inte bra.Det var ett helvete att sluta. Men efter det mår jag så himla mycket bättre.

Jag hoppas du kan låta någon hjälpa dig få vård och inte bara drogas ner. Mediciner är en kortsiktig lösning. Terapi kan hjälpa dig få ett hållbart resultat där du kanske tom kan dra ner medicinerna och känna att du klarar dig ändå. Där du känner trygghet i dig själv och inte i mediciner, självskadebeteende etc.
Du är värd det!
Min egen erfarenhet är att man inte blir beroende av benz om man tar det för att man har hög ångestnivå. Tycker inte heller att det riktigt låter som Ts problematik. Benz behövs faktiskt ibland, men givetvis ska det enligt min kunskap och erfarenhet hanteras av proffs.
VC är bra för mycket men för svår psykiatrisk problematik som Ts verkar ha så hjälper det inte, om man frågar mig.

@Genomskinlig jag tror att du har mycket att vinna på att ta dig till din närmaste psykiatriska akut/intagning på ett akutsjukhus.
Tala om att du är suicidal och har tankar och planer och att du skadar dig själv. Beskriv dina tankar och planer också så de förstår hur illa det faktisk är.
Tala också om att du inte kan ta hand om dig själv just nu heller.
Det skulle vara rent otroligt om du inte blir inlagd om du lägger fram det precis som du har gjort här.

Håller med om att atarax inte hjälper ett skit. I alla fal inte just nu.
Du behöver väldigt mycket mer omfattande åtgärder, tycker jag det låter som.

Försök använda dig av dina sista krafter och ta dig till akutpsyk nu. Du behöver det onekligen låter det som.:heart
Jag vet att det är svårt att tänka klart när man mår så dåligt, men jag tror att det är det du måste göra.
Styrkekramar om du vill. :heart
 
Mitt liv är en jävla soppa och jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och ser inget ljus alls.

I hela mitt liv har jag krigat. Diagnostiserad med personlighetsstörning, npf, bipolär sjukdom typ 2 med rapid cycling och mixed state, ätstörning, stressyndrom av olika slag och dessutom reumatisk värk har jag varit i sjukvården, både primärvården och psykiatrin, så gott som hela mitt liv. Min kropp är full med ärr från olika sorters självskador. Ärren på insidan blöder fortfarande hela tiden och jag förblöder snart!

Under perioder i mitt liv har jag kunnat leva rätt normalt. Jag har utbildning och jag har arbetat under långa perioder. Jag har också varit sjukskriven i långa perioder. Jag har varit gift och har tre barn, men jag känner mig inte som en mamma. Mina barn mår dåligt av mig och jag har sedan ett tag tillbaka tagit avstånd från dem. Min minsta visar tydliga stressyndrom och jag tror det är mitt fel. Min äldsta har också npf och min mellersta har det nog också men det är inte utrett. Jag har hittills haft barnen som anledning att inte ta livet av mig. Jag har inte velat att de ska behöva leva med skulden och skammen i att ha haft en mamma som tog livet av sig. Men nu har jag börjat tänka annorlunda. Jag skadar mina barn med mitt mående. Jag är en dålig mamma. De har en otrygg uppväxt. Som sagt, speciellt den lilla visat detta tydligt. Fyra år gammal har hon börjat med tics av olika slag, tom på förskolan har de reagerat. Jag har börjat tänka att mina barn har det bättre utan mig. Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig. Jag vill verkligen inte att de ska må mer dåligt än nödvändigt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara tänker på att dö 24/7 och allt är så hopplöst. Jag sa upp mig från mitt jobb i en idiotisk impuls och nu är ekonomin helt åt helvete. Lyxfällan nästa. Jag har vart tvungen att sälja mina hästar och min hund. Jag har en destruktiv relation som äter upp mig men jag är livrädd för att vara ensam. Jag är ganska isolerad för jag känner mig så förbannat jävla värdelös att jag gör mig ovän med mina vänner.

Min ångestnivå är monumental. Jag vill bara dö. Jag gråter hela tiden. Jag oooooorkar inte mer. Jag orkar inte. Snart 40 år gammal och i samma jävla pissliv som när jag var 20 år. Ska det vara såhär när jag är 60 år också? Nej tack. Nej. Jag ser ingen anledning öht att fortsätta andas. Ingen.

Vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden.
Kan nog inte förstå hur du känner, men nej, jag är övertygad om att idina barn INTE skulle må bättre om du var död. Så tänker många när de har självmordstankar, men jag har aldrig någonsin hört någon anhörig till ngn som begått självmord säga att de tycker det hjälpte dem att slippa sin anhöriga. Du behöver bättre hjälp!

Jag känner via mina föräldrar en ung man som förlorade sin mamma på det sättet när han var ca 19 år. Efter en hel uppväxt med en mamma med depression (kanske annan/andra diagnoser också som jag inte vet). Jag lovar att TROTS att det var jobbigt för honom med hans mammas mående hade han hellre haft kvar henne....

Finns säkerligen andra som kan mer om hjälpmöjligheter o har bättre insikt än jag.

En reflektion bara angående ticsen på barnet. Vi har en 9åring som började med tics i den åldern och fortsätter. Han har också orosproblem, begynnande tvångsproblem och har haft några panikångestattacker. Vi har sökt hjälp hos bup.

Saken är den att varken jag eller maken har någon diagnos eller hans problem (även om maken i någon mån känner igen en del hos sig själv). Så; jag förstår att du känner "skuld", MEN det kan faktiskt uppstå såna problem ändå; vår son har dessa problem trots att han har en mamma helt utan.
Du mår dåligt och lägger skulden för allt på dig själv. Det är inte sant att alla skulle ha det bättre utan dig! Kontakta vården, snälla...

Tills dess en Stor kram till dig! Som givetvis inte hjälper, men...
 
Tror inte det finns.

Har berättatför två vänner och bett om hjälp, varav en bor typ 200m bort. Och för min partner. Ändå sitter jag här ensam. Han tog ett extrapass på jobbet istället för att vara med mig. Fysiskt ensam och otroligt ensam i själen.
Var i västra Götaland finns du? Jag bor i Göteborgstrakten och kan köra dig till psykakuten. Skicka PM om du behöver hjälp i min närhet!

/B
 
Fortfarande utan att veta var du bor, så finns här en lista över akuta psykmottagningar i regionen. https://www.1177.se/Vastra-Gotaland...Att-soka-psykiatrisk-hjalp-i-Vastra-Gotaland/

Bäckefors, Uddevalla, Strömstad och Trollhättan har psykiatriska mobila akutteam.
I Göteborg, Mölndal och Öckerö finns Mobila fältteamet.

Om du har svårt att ta dig till närmaste akutpsyk, kan du högst troligt få ersättning för resa med taxi. https://www.1177.se/Vastra-Gotaland...r/Ersattning-for-sjukresor-i-Vastra-Gotaland/

Jag förstår om TS inte orkar ta sig igenom dessa länkar, men jag tänker att de kan vara bra att ha om/när TS klarar av att ta emot hjälp av bukefalister.
 

Liknande trådar

Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
6 609
Senast: Roheryn
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 091
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 308
Senast: Grazing
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
8 005
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp