Genomskinlig
Trådstartare
Mitt liv är en jävla soppa och jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och ser inget ljus alls.
I hela mitt liv har jag krigat. Diagnostiserad med personlighetsstörning, npf, bipolär sjukdom typ 2 med rapid cycling och mixed state, ätstörning, stressyndrom av olika slag och dessutom reumatisk värk har jag varit i sjukvården, både primärvården och psykiatrin, så gott som hela mitt liv. Min kropp är full med ärr från olika sorters självskador. Ärren på insidan blöder fortfarande hela tiden och jag förblöder snart!
Under perioder i mitt liv har jag kunnat leva rätt normalt. Jag har utbildning och jag har arbetat under långa perioder. Jag har också varit sjukskriven i långa perioder. Jag har varit gift och har tre barn, men jag känner mig inte som en mamma. Mina barn mår dåligt av mig och jag har sedan ett tag tillbaka tagit avstånd från dem. Min minsta visar tydliga stressyndrom och jag tror det är mitt fel. Min äldsta har också npf och min mellersta har det nog också men det är inte utrett. Jag har hittills haft barnen som anledning att inte ta livet av mig. Jag har inte velat att de ska behöva leva med skulden och skammen i att ha haft en mamma som tog livet av sig. Men nu har jag börjat tänka annorlunda. Jag skadar mina barn med mitt mående. Jag är en dålig mamma. De har en otrygg uppväxt. Som sagt, speciellt den lilla visat detta tydligt. Fyra år gammal har hon börjat med tics av olika slag, tom på förskolan har de reagerat. Jag har börjat tänka att mina barn har det bättre utan mig. Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig. Jag vill verkligen inte att de ska må mer dåligt än nödvändigt.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara tänker på att dö 24/7 och allt är så hopplöst. Jag sa upp mig från mitt jobb i en idiotisk impuls och nu är ekonomin helt åt helvete. Lyxfällan nästa. Jag har vart tvungen att sälja mina hästar och min hund. Jag har en destruktiv relation som äter upp mig men jag är livrädd för att vara ensam. Jag är ganska isolerad för jag känner mig så förbannat jävla värdelös att jag gör mig ovän med mina vänner.
Min ångestnivå är monumental. Jag vill bara dö. Jag gråter hela tiden. Jag oooooorkar inte mer. Jag orkar inte. Snart 40 år gammal och i samma jävla pissliv som när jag var 20 år. Ska det vara såhär när jag är 60 år också? Nej tack. Nej. Jag ser ingen anledning öht att fortsätta andas. Ingen.
Vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden.
I hela mitt liv har jag krigat. Diagnostiserad med personlighetsstörning, npf, bipolär sjukdom typ 2 med rapid cycling och mixed state, ätstörning, stressyndrom av olika slag och dessutom reumatisk värk har jag varit i sjukvården, både primärvården och psykiatrin, så gott som hela mitt liv. Min kropp är full med ärr från olika sorters självskador. Ärren på insidan blöder fortfarande hela tiden och jag förblöder snart!
Under perioder i mitt liv har jag kunnat leva rätt normalt. Jag har utbildning och jag har arbetat under långa perioder. Jag har också varit sjukskriven i långa perioder. Jag har varit gift och har tre barn, men jag känner mig inte som en mamma. Mina barn mår dåligt av mig och jag har sedan ett tag tillbaka tagit avstånd från dem. Min minsta visar tydliga stressyndrom och jag tror det är mitt fel. Min äldsta har också npf och min mellersta har det nog också men det är inte utrett. Jag har hittills haft barnen som anledning att inte ta livet av mig. Jag har inte velat att de ska behöva leva med skulden och skammen i att ha haft en mamma som tog livet av sig. Men nu har jag börjat tänka annorlunda. Jag skadar mina barn med mitt mående. Jag är en dålig mamma. De har en otrygg uppväxt. Som sagt, speciellt den lilla visat detta tydligt. Fyra år gammal har hon börjat med tics av olika slag, tom på förskolan har de reagerat. Jag har börjat tänka att mina barn har det bättre utan mig. Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig. Jag vill verkligen inte att de ska må mer dåligt än nödvändigt.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara tänker på att dö 24/7 och allt är så hopplöst. Jag sa upp mig från mitt jobb i en idiotisk impuls och nu är ekonomin helt åt helvete. Lyxfällan nästa. Jag har vart tvungen att sälja mina hästar och min hund. Jag har en destruktiv relation som äter upp mig men jag är livrädd för att vara ensam. Jag är ganska isolerad för jag känner mig så förbannat jävla värdelös att jag gör mig ovän med mina vänner.
Min ångestnivå är monumental. Jag vill bara dö. Jag gråter hela tiden. Jag oooooorkar inte mer. Jag orkar inte. Snart 40 år gammal och i samma jävla pissliv som när jag var 20 år. Ska det vara såhär när jag är 60 år också? Nej tack. Nej. Jag ser ingen anledning öht att fortsätta andas. Ingen.
Vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden.
Senast ändrad: