Jag har haft en fyrvägskorsning...första hunden. Ville ha hund NUUUU och köpte en som var billig och söt. Nu var detta 1992...innan upplysningens tid och internet. Jag tyckte jag hade sååå mycket på fötterna. Uppväxt med hunderfarna föräldrar. Hemma var det Labbe som gällde. Morfar hade vigt sitt liv åt att föda upp och träna schäfer. Farmor och farfar hade jättetrevliga boxrar. Klart jag kunde hund
Så valet blev en golden/labbe/rottis/springer spaniel. Jag var blåst nog att tycka att det var ju ganska lika raser (bortsett från rottisen)
och kullen var välplanerad!
Han blev ett heltidsjobb!!!
Allt eftersom han gick mig ur händerna så försökte jag lära mig mer och jag ville så gärna lösa problemen men sanningen var att han var bara för mycket för mig då. Han hade outtröttlig energi, en jaktlust som få (visade sig att golden och labbeblodet var ren jakt....inte sällskapslinjer) Han hade mycket vakt och en hjärna som jobbade 24/7 och bad om uppgifter att lösa. När han inge fick hittade han på egna. Som att äta hål i väggar, tugga sönder soffan eller något annat som var utmanande.
Lärde mig mycket av den hunden. Men framförallt så lärde jag mig ALLA baksidor av blandraser och gullig/billighetsköp.
Frisk var han inte heller. Kostade mig 13000 i operationer för lösa benbitar och ledproblem. Mycket pengar på den tiden. Ja så billig blev han
Man lär sig så länge man lever och jag omplacerade hunden vid ca 2 års ålder ( inte pga allergi) och nästa ägare hade erfarenhet nog att ge honom ett gott liv.