Jag är så trött

[Gnist]

Låter märkligt om det är antingen eller.

Vore väl kanske idé med en medicin att ta om/när ångesten slår till och en till kvällen för att sova ordentligt under natten?

 

[Karro-Lina]

Jag upplever att det verkar gå ganska tydligt upp och ner och när du känner att allt känns tungt så blir det väldigt negativt och ingenting fungerar. Det är väl bara 14 dagar sedan du beskrev hur bra snöskottning var som ångestdämpande och hur du njöt av fysiskt ansträngande skogspromenader.
Förstår att det känns hopplöst när tröttheten är helt bedövande men periodvis är det ju uppenbart bättre och du får en hel massa gjort som du inte får glömma bort när det känns som allra tyngst.

 

[Alexandra_W]

Angående tröttheten så har du kikat på pacing t ex? Det är något du kan prova själv. Planera in pauser och vila. Ät vitaminer, ta järntillskott, ät extra d- och b-vitmin. Sådant du kan prova utan blodprov och utan vården.

Sover du bra på natten?

Sen, om inte tröttheten beror på medicineringen eller någon brist så är även vården väldigt begränsad i den hjälp de kan ge förutom på nivån hjälp acceptera läget och om aktuellt sjukskrivning.

 

[Wille]

Finns möjlighet till kbt online också.

Jag behöver någon i samma rum som jag. Om jag svimmar. Jag är inte trygg alls ensam och då blir det svårare att genomföra terapin.

Har du någon vårdkontakt via VC som kan hjälpa? Jag tänker att KBT inte bara kan hjälpa mot sprutfobin utan mot annat som ger ångest också. Men ja det är viktigt att det får ta tid! Hinner man inte samla sina tankar blir det bara pannkaka. Meningen är ju att man ska vara i kontroll mentalt.

Jag har råkat ut för samma när det gäller min spindelfobi. "Vi hittade ingen liten spindel så vi tog den här" *halar fram en källarspindel modell XXL*. Men jag tror mycket på terapiformen och har nästan botat min flygrädsla och helt blivit av med spruträdsla på egen hand. Och spindelfobin blev faktiskt bättre än innan, men jag måste alltid underhålla den för att det inte ska trilla tillbaka.

Nej. Jag har ingen kontakt alls med VC. Jag har bara kontakt med allmänpsykiatrin för mediciner och sjukskrivning. Inget annat.

Men poängen var inte att du måste ta lergigan eller propavan, den var att vården har föreslagit lösningar som du inte vill ha. Om du känner till andra mediciner som faktiskt hjälpt dig, har du inte bett att få dem igen då?

Vården har föreslagit lösningar som inte fungerar. Det vet jag ju redan eftersom jag provat den ena och den andra inte är mot ångest så att jag kan ta den vid behov på Ica. Och med den sistnämnda medicinen är risken för suicid för hög.

Kan du inte få samma medicin nu då?

Vet inte. Jag har inte frågat. Och jag är också lite skeptisk mot de medicinerna trots att jag tagit dem förut.

Alltså jag äter antihistaminer mot min astma.
Och av de medicinerna, bl.a. lergigan, så blir jag helt utslagen hela dagen.
Så det kan ju vara så enkelt att du kan byta medicin.
Jag har fått andra mediciner mot astman och det är en väldigt skillnad faktiskt.

Lergigan ska inte ge den effekten om man tar den regelbundet. Det var därför jag fick prova den. Men den funkade inte bra så jag bytte tillbaka till alimemazin.

Fattar jag det rätt att du vet vilka mediciner du vill ha, men du får dem inte? Vad är det för mediciner du vill ha, som fungerade förut?

Jag har inte bett om dem. Men förr har jag tagit både Klomipramin och Lyrica som har minskat min ångest. Jag vet dock inte om de hjälper mot panikattacker som triggas av min fobi. Och det är väl där jag har störst problem.

Låter märkligt om det är antingen eller.

Vore väl kanske idé med en medicin att ta om/när ångesten slår till och en till kvällen för att sova ordentligt under natten?

Tror inte att jag kan blanda mediciner hur som helst. Så det är väl därför.

Angående tröttheten så har du kikat på pacing t ex? Det är något du kan prova själv. Planera in pauser och vila. Ät vitaminer, ta järntillskott, ät extra d- och b-vitmin. Sådant du kan prova utan blodprov och utan vården.

Sover du bra på natten?

Sen, om inte tröttheten beror på medicineringen eller någon brist så är även vården väldigt begränsad i den hjälp de kan ge förutom på nivån hjälp acceptera läget och om aktuellt sjukskrivning.

Jag sover ofta som en klubbad säl. Men inte på lergigan. Då vaknar jag och kan inte somna om. På alimemazin sover jag oftast.

 

[Inte_Ung]

Lergigan ska inte ge den effekten om man tar den regelbundet. Det var därför jag fick prova den. Men den funkade inte bra så jag bytte tillbaka till alimemazin.

Jag kom aldrig igenom det där.
Så efter att ha fungerat en zombie alldeles för länge blev jag tvungen att sluta med den.

Det kommer hela tiden nya mediciner så det är bara att försöka att hitta något bättre.

 

[Alexandra_W]

Jag sover ofta som en klubbad säl. Men inte på lergigan. Då vaknar jag och kan inte somna om. På alimemazin sover jag oftast.

Toppen, en mindre sak att behöva rodda med. Har du provat vitamintillskott och järntillskott? Har du provat pacing?

 

[Wille]

Toppen, en mindre sak att behöva rodda med. Har du provat vitamintillskott och järntillskott? Har du provat pacing?

Jag har inte tagit vitaminer på länge. Järn är tydligen inte bra att ta om man inte har en konstaterad brist. Det kan skada mer än det hjälper.

Jag vet inte vad pacing är.

 

[hundtant]

Jag behöver någon i samma rum som jag. Om jag svimmar. Jag är inte trygg alls ensam och då blir det svårare att genomföra terapin.


Nej. Jag har ingen kontakt alls med VC. Jag har bara kontakt med allmänpsykiatrin för mediciner och sjukskrivning. Inget annat.


Vården har föreslagit lösningar som inte fungerar. Det vet jag ju redan eftersom jag provat den ena och den andra inte är mot ångest så att jag kan ta den vid behov på Ica. Och med den sistnämnda medicinen är risken för suicid för hög.


Vet inte. Jag har inte frågat. Och jag är också lite skeptisk mot de medicinerna trots att jag tagit dem förut.


Lergigan ska inte ge den effekten om man tar den regelbundet. Det var därför jag fick prova den. Men den funkade inte bra så jag bytte tillbaka till alimemazin.


Jag har inte bett om dem. Men förr har jag tagit både Klomipramin och Lyrica som har minskat min ångest. Jag vet dock inte om de hjälper mot panikattacker som triggas av min fobi. Och det är väl där jag har störst problem.


Tror inte att jag kan blanda mediciner hur som helst. Så det är väl därför.


Jag sover ofta som en klubbad säl. Men inte på lergigan. Då vaknar jag och kan inte somna om. På alimemazin sover jag oftast.

Jag tycker bara inte att du kan fortsätta säga att vården inte är intresserad av att lösa problemet. Du har ju fått förslag på lösningar - det är för att de försöker lösa det, även om du kan förklara varför förslaget inte fungerar. Då får ni fortsätta försöka, du får fråga vilka andra mediciner som skulle kunna funka ångestdämpande utan att du blev så trött. Du får be att få pröva de gamla som tidigare funkade och det duger inte att vara "lite skeptisk" mot dem. Då får du ju stå ditt kast, de kan inte trolla fram något om du sen inte prövar det.

Du pratar om vad som "erbjudits" men du får nog vara mer aktiv och själv fråga. Och om du får en ny medicin, strunta i att läsa fass/bipacksedel. Du hittar garanterat något där som skrämmer dig. Alvedon kan ge andningssvårigheter, det gör inte att hundratusentals människor inte kan andas när de tagit Alvedon. Om du vet att du inte kommer att kunna avhålla dig från att läsa om biverkningar, be förskrivande läkare om en NOGGRANN genomgång av ev biverkningar med dig annan.

Det är inte bra för dig själv att trumma in bilden av att vården skiter i att hjälpa dig, det är bättre att ligga på och sen LÅTA dem hitta lösningar för dig.

 

[aiquen]

Jag sover ofta som en klubbad säl. Men inte på lergigan. Då vaknar jag och kan inte somna om. På alimemazin sover jag oftast.

Det är min erfarenhet av alimemazin också. Att man sover som en klubbad säl.

Jag säger nu inte emot att det finns individuella skillnader men jag har aldrig ens testat att ta över 20 mg för det räcker för att nära nog däcka mig. Jag kan sova 10-12 h, men samtidigt ändå inte räkna med att känna mig utvilad när jag vaknar, snarare lätt bakfull. Jag har alltså fått effekten jag är ute efter = djupare och mer sammanhängande sömn men priset för det är att jag inte kan förvänta mig att utföra några stordåd dagen efter. Jag blir trött, mentalt seg och det får jag helt enkelt ha med i beräkningen när jag väljer att ta den.

Men utifrån det är propavan av dessa två mitt förstahandsval (även om jag kan uppleva viss kvarhängande trötthet av den med, dock inte i närheten, och jag delar inte din grannes upplevelse gällande propavan, för övrigt). Samtidigt som ju alimemazin kanske ändå kan vara ett bättre alternativ för dig, utifrån att det inte bara handlar om att kunna sova på natten, utan också om hög ångest dagtid.

Det är ju lite så det är tyvärr. Jag kan ju inte veta något i specifikt ditt fall, men jag tror inte att vården generellt är dåliga på att tänka vilka konsekvenser en medicin kan ha - snarare tvärtom att man gällande de flesta läkemedel måste väga fördelar mot nackdelar. Vad gäller beräknad och önskvärd effekt, möjliga biverkningar, hur detta står i proportion till annat etc. Som att dåsighet eller trötthet kan vara påtaglig biverkning av vissa ångestdämpande eller sömnfrämjande läkemedel, medan andra kan ha risk för toleransutveckling som gör att effekten på ordinerad dos på sikt avtar o.s.v.

Jag är nu varken läkare eller farmaceut men det läkemedel som ger maximal effekt för bara exakt det man önskar, utan risk för några sidoeffekter (även om listade biverkningar ju dock inte alls betyder att man nödvändigtvis kommer drabbas av dem, eller att alla ens är speciellt troliga att drabbas av) … det finns nog inte?

Men med det sagt kanske man kan behöva testa sig fram till vad som fungerar mest optimalt. Har du inte nämnt för vården att du önskar en specifik medicin du haft tidigare kanske du kan ta upp och förklara hur du tänker kring det? Och känner du en enorm oro för att testa en ny medicin, skulle det t.ex. kunna finnas möjlighet till tätare kontakt och uppföljning i samband med att du sätter in den? Jag vet inte, men att ställa frågor och ha en dialog är ju en viktig del ifråga om vård.

 

[Wille]

Jag tycker bara inte att du kan fortsätta säga att vården inte är intresserad av att lösa problemet. Du har ju fått förslag på lösningar - det är för att de försöker lösa det, även om du kan förklara varför förslaget inte fungerar. Då får ni fortsätta försöka, du får fråga vilka andra mediciner som skulle kunna funka ångestdämpande utan att du blev så trött. Du får be att få pröva de gamla som tidigare funkade och det duger inte att vara "lite skeptisk" mot dem. Då får du ju stå ditt kast, de kan inte trolla fram något om du sen inte prövar det.

Du pratar om vad som "erbjudits" men du får nog vara mer aktiv och själv fråga. Och om du får en ny medicin, strunta i att läsa fass/bipacksedel. Du hittar garanterat något där som skrämmer dig. Alvedon kan ge andningssvårigheter, det gör inte att hundratusentals människor inte kan andas när de tagit Alvedon. Om du vet att du inte kommer att kunna avhålla dig från att läsa om biverkningar, be förskrivande läkare om en NOGGRANN genomgång av ev biverkningar med dig annan.

Det är inte bra för dig själv att trumma in bilden av att vården skiter i att hjälpa dig, det är bättre att ligga på och sen LÅTA dem hitta lösningar för dig.

Jag har tjatat flera gånger. Det enda jag får till svar är att jag får välja mellan lergigan och alimemazin.

Jag kan inte strunta i vad som står om biverkningar. Det handlar om en riskbedömning. För drabbas jag av något jag inte klarar så blir jag suicidal. Jag klarar inte trauma.

Det är min erfarenhet av alimemazin också. Att man sover som en klubbad säl.

Jag säger nu inte emot att det finns individuella skillnader men jag har aldrig ens testat att ta över 20 mg för det räcker för att nära nog däcka mig. Jag kan sova 10-12 h, men samtidigt ändå inte räkna med att känna mig utvilad när jag vaknar, snarare lätt bakfull. Jag har alltså fått effekten jag är ute efter = djupare och mer sammanhängande sömn men priset för det är att jag inte kan förvänta mig att utföra några stordåd dagen efter. Jag blir trött, mentalt seg och det får jag helt enkelt ha med i beräkningen när jag väljer att ta den.

Men utifrån det är propavan av dessa två mitt förstahandsval (även om jag kan uppleva viss kvarhängande trötthet av den med, dock inte i närheten, och jag delar inte din grannes upplevelse gällande propavan, för övrigt). Samtidigt som ju alimemazin kanske ändå kan vara ett bättre alternativ för dig, utifrån att det inte bara handlar om att kunna sova på natten, utan också om hög ångest dagtid.

Det är ju lite så det är tyvärr. Jag kan ju inte veta något i specifikt ditt fall, men jag tror inte att vården generellt är dåliga på att tänka vilka konsekvenser en medicin kan ha - snarare tvärtom att man gällande de flesta läkemedel måste väga fördelar mot nackdelar. Vad gäller beräknad och önskvärd effekt, möjliga biverkningar, hur detta står i proportion till annat etc. Som att dåsighet eller trötthet kan vara påtaglig biverkning av vissa ångestdämpande eller sömnfrämjande läkemedel, medan andra kan ha risk för toleransutveckling som gör att effekten på ordinerad dos på sikt avtar o.s.v.

Jag är nu varken läkare eller farmaceut men det läkemedel som ger maximal effekt för bara exakt det man önskar, utan risk för några sidoeffekter (även om listade biverkningar ju dock inte alls betyder att man nödvändigtvis kommer drabbas av dem, eller att alla ens är speciellt troliga att drabbas av) … det finns nog inte?

Men med det sagt kanske man kan behöva testa sig fram till vad som fungerar mest optimalt. Har du inte nämnt för vården att du önskar en specifik medicin du haft tidigare kanske du kan ta upp och förklara hur du tänker kring det? Och känner du en enorm oro för att testa en ny medicin, skulle det t.ex. kunna finnas möjlighet till tätare kontakt och uppföljning i samband med att du sätter in den? Jag vet inte, men att ställa frågor och ha en dialog är ju en viktig del ifråga om vård.

Jo, jag tycker att vården är dåliga på att se vilka konsekvenser en medicin kan ge. De tänkte ju ge mig en medicin som hade rätt hög risk att få diabetes. Det var den första biverkningen som nämndes. Om jag får det så är det slut med mitt liv.

Jag behöver vara inlagd vid insättning av ny medicin.

 

[Motacilla]

Kan du tänka dig att testa betablockerare om du får ångest? Betablockerare lugnar kroppen (sänker pulsen något) utan att vara tröttande.

Jag tänker att det känns ju ohållbart att du har EN medicin som funkar, men som samtidigt gör dig så trött att du inte orkar med speciellt mycket annat.

Då behöver du och vården jobba tillsammans: vad kan provas? Skulle du kunna tänka dig att ta en ny medicin då du har boendestödet på plats, ifall du behöver nån som pratar med dig och ev hjälper dig?

När du gått i terapi, har du då diskuterat din fobi mot läkemedel?

 

[aiquen]

Jo, jag tycker att vården är dåliga på att se vilka konsekvenser en medicin kan ge. De tänkte ju ge mig en medicin som hade rätt hög risk att få diabetes. Det var den första biverkningen som nämndes. Om jag får det så är det slut med mitt liv.

Jag behöver vara inlagd vid insättning av ny medicin.

Jag har också sagt tvärnej till medicin p.g.a. möjlig biverkning, fast åtminstone min vårdkontakt inte själv verkade ha stött på den som vanligt förekommande. Men, mitt val och helt okej. Men oavsett så är ju inte mål och mening med att föreslå en medicin att den ska ge någon mer eller mindre trist biverkning. Återigen handlar det ju om att göra en helhetsbedömning och att väga fördelar mot nackdelar, för sådana finns det nog i princip alltid.

Har du lyft om det kan vara ett alternativ, planerad inläggning vid byte eller nyinsättning av medicin för att minska risken för ev. bakslag?

 

[Wille]

Kan du tänka dig att testa betablockerare om du får ångest? Betablockerare lugnar kroppen (sänker pulsen något) utan att vara tröttande.

Jag tänker att det känns ju ohållbart att du har EN medicin som funkar, men som samtidigt gör dig så trött att du inte orkar med speciellt mycket annat.

Då behöver du och vården jobba tillsammans: vad kan provas? Skulle du kunna tänka dig att ta en ny medicin då du har boendestödet på plats, ifall du behöver nån som pratar med dig och ev hjälper dig?

När du gått i terapi, har du då diskuterat din fobi mot läkemedel?

Nej, det har jag aldrig gjort. Tanken har aldrig slagit mig. Det är också något som verkar ha blivit värre med åren, även om jag alltid haft svårigheter med mediciner.

Jag vet inte om betablockerare kan vara något. Jag borde kunna få samma effekt av långa djupa yogiska andetag. Eller genom att andas genom vänster näsborre. Men det funkar dåligt.

Boendestöd är bara här 1,5 timme två gånger i veckan så det är inte mycket till stöd vid en medicininsättning. Jag skulle behöva stöd dygnet runt ända tills man märker hur medicinen fungerar.

Jag har också sagt tvärnej till medicin p.g.a. möjlig biverkning, fast åtminstone min vårdkontakt inte själv verkade ha stött på den som vanligt förekommande. Men, mitt val och helt okej. Men oavsett så är ju inte mål och mening med att föreslå en medicin att den ska ge någon mer eller mindre trist biverkning. Återigen handlar det ju om att göra en helhetsbedömning och att väga fördelar mot nackdelar, för sådana finns det nog i princip alltid.

Har du lyft om det kan vara ett alternativ, planerad inläggning vid byte eller nyinsättning av medicin för att minska risken för ev. bakslag?

Nej, jag har inte föreslagit det. Och vården är liksom bara : det är de här två alternativen som finns. Take it or leave it. Känns svårt att föra en diskussion då.

 

[Nepenthe]

Har du provat träning?
Pulshöjning, intervaller.

 

[Wille]

Har du provat träning?
Pulshöjning, intervaller.

Nej. Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska orka det. Eller hur jag ska orka duscha efteråt. Och den här tjockisen kan inte springa. Jag gjorde det när jag var 40 kilo lättare.

Men jag går promenader nästan dagligen. Idag skottade jag snö i stället för att promenera.

 

[MJLee]

Pratade idag men en kollega som har extrem nålfobi och behövde opereras och de måste sätta in en infart. Hon fick lustgas eller något liknande så var helt borta när de satte in infarten. Tänker att man kan göra något liknande. Lustgas och sedan ta alla proverna som krävs vid samma tillfälle.

 

[hundtant]

Jag kan inte strunta i vad som står om biverkningar. Det handlar om en riskbedömning. För drabbas jag av något jag inte klarar så blir jag suicidal. Jag klarar inte trauma.

För mig låter det som att det är värre för dig att läsa om biverkningar än att faktiskt få en biverkning.
Bara nyfiken, vilken medicin är det som kan orsaka diabetes?

 

[Raderad medlem 68338]

Det finns ingen medicin "som orsakar diabetes". Däremot kan vissa mediciner och läkemedelsklasser vara förknippade med en ökad risk för att utveckla diabetes, särskilt om de används under lång tid eller vid höga doser.
Exempelvis kortison är väl det mest kända, speciellt vid långtidsehandling. Vissa antipsykotiska läkemedel, särskilt så kallade atypiska antipsykotika som olanzapin och risperidon, har i sällsynta fall kunnat öka risken för insulinresistens och diabetes. Vissa sk. selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), har också associerats med en ngt förhöjd risk för diabetes.

Kortison är nog betydligt värre än både antipsykotiska och SSRI och som jag förstår har inte en långtidsehandling med kortison varit aktuellt för dig @Wille ?

 

[Wille]

För mig låter det som att det är värre för dig att läsa om biverkningar än att faktiskt få en biverkning.
Bara nyfiken, vilken medicin är det som kan orsaka diabetes?

Det kan du inte veta. Och det går inte att på förhand veta vilken biverkning man får. Men jag vet att det finns saker jag definitivt inte klarar.

Jag minns inte vilken medicin det var.

 

[Motacilla]

Nej, det har jag aldrig gjort. Tanken har aldrig slagit mig. Det är också något som verkar ha blivit värre med åren, även om jag alltid haft svårigheter med mediciner.

Jag vet inte om betablockerare kan vara något. Jag borde kunna få samma effekt av långa djupa yogiska andetag. Eller genom att andas genom vänster näsborre. Men det funkar dåligt.

Boendestöd är bara här 1,5 timme två gånger i veckan så det är inte mycket till stöd vid en medicininsättning. Jag skulle behöva stöd dygnet runt ända tills man märker hur medicinen fungerar.


Nej, jag har inte föreslagit det. Och vården är liksom bara : det är de här två alternativen som finns. Take it or leave it. Känns svårt att föra en diskussion då.

Men om du känner dig väldigt rädd (ångestpåslag) kan det kanske vara svårt att andas djupt? Fast du kanske kan olika andningstekniker för att lugna ner dig? T.ex andas i fyrkant?
Om du vill kan du ju öva så att det verkligen sitter i ryggmärgen då det behövs.

Jag tycker du ska ta upp det här med betablockerare då du har kontakt med en läkare. Fråga om det kan vara något för dig.

Om du skulle testa att ta 1 tablett en timme innan boendestödet kommer, så börjar den verka ungefär när hen kommer och så har ni 1,5h på er att se hur det går. Jag är övertygad om att de mediciner du fått utskrivna är såna du kan ta utan att du får farliga biverkningar.

Eftersom du är så rädd för mediciner så framkallar du också biverkningar själv, det blir en negativ förväntanseffekt.