Jag är så trött

[Rosett]

Alltså - terapi är ju lite ens eget ansvar att ta till sig med. Vården sysslar ju inte med magi liksom.

Ja, men får man inte den terapi man behöver så funkar den ju inte ...
All terapi funkar inte på alla, även om den är "evidensbaserad".

 

[Fruentimber]

Ja, men får man inte den terapi man behöver så funkar den ju inte ...
All terapi funkar inte på alla, även om den är "evidensbaserad".

Man kanske får den terapi man behöver, men som man inte är mottaglig för just då. Terapi innebär ju även mycket eget arbete, och mår man inte "tillräckligt bra" för att kunna ta till sig det så kommer inte terapin att ge resultat. Det kan ju också vara så att terapin gett resultat en stund, men att man inte orkar/kan upprätthålla de nya verktyg och tankemönster som man fått med sig via terapin.

Mig veterligen så gick TS i terapi mot sin blodfobi och den fungerade ett tag. Sen hände något och TS föll tillbaka i sin ångest och gamla tankemönster. Det är nog inte helt ovanligt att sådant sker.

 

[Wille]

Men det är ju i princip omöjligt för vården att behandla om man inte klarar av att ta emot enkel diagnostik och behandling. Så steg ett borde kunna vara att göra något åt den extrema fobin - det kan vården hjälpa till med. Därefter öppnar sig en värld av möjligheter att ta reda på mer ingående vad obalanserna kan bero på, och med provresultat finns många behandlingar som man aldrig sätter in på måfå på prov, särskilt när fobin också gör att det knappt går att följa upp resultaten och effekterna.

Jag har gått i terapi mot fobin FYRA GÅNGER! Jag har kämpat och gett allt i terapierna men det har inte funkat. Kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi. Vad finns det mer att göra?

Det kan ju vara så att med den nivå på ångestdämpning du vill ha så är trötthet som bieffekt oundviklig. För att det krävs ganska höga doser.

Du är inte medicinskt utbildad va? När jag haft ångest tidigare i livet har jag fått medicin jag inte blivit trött av.

Alltså - terapi är ju lite ens eget ansvar att ta till sig med. Vården sysslar ju inte med magi liksom.

Här har du en som är expert på eget ansvar. Jag har gett 120% när jag jobbat med fobin. Verkligen kämpat stenhårt.

Jag tycker du är kränkande när du insinuerar att jag inte tar eget ansvar.

Man kanske får den terapi man behöver, men som man inte är mottaglig för just då. Terapi innebär ju även mycket eget arbete, och mår man inte "tillräckligt bra" för att kunna ta till sig det så kommer inte terapin att ge resultat. Det kan ju också vara så att terapin gett resultat en stund, men att man inte orkar/kan upprätthålla de nya verktyg och tankemönster som man fått med sig via terapin.

Mig veterligen så gick TS i terapi mot sin blodfobi och den fungerade ett tag. Sen hände något och TS föll tillbaka i sin ångest och gamla tankemönster. Det är nog inte helt ovanligt att sådant sker.

Nej den funkade inte ens ett litet tag.

 

[sjoberga]

Jag har gått i terapi mot fobin FYRA GÅNGER! Jag har kämpat och gett allt i terapierna men det har inte funkat. Kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi. Vad finns det mer att göra?

Då sitter det också fast med att få hjälp med andra saker från vården. Utifrån ser det bara så ut att nyckeln och möjligheterna till ett bättre liv är så tydlig och klar, att det är svårt att förstå. KBT hjälper de flesta i liknande situationer, men inte alla. Men hör med vården igen om de har något mer att erbjuda på området, det händer saker även där, för det är ju rätt hemskt att objektivt sett enkla och helt ofarliga provtagningar ska stå ivägen för ett bättre liv. Det kanske finns specialistmottagningar någonstans i landet som gör på andra sätt. Med tanke på vad som hindras vore det värt att försöka ännu mer.

Och så utvecklas man själv också, kanske kommer något som redan provats förut att fungera denna gång, när övertygelsen om att det är bland det viktigaste i hela livet att det fungerar är ännu starkare med dessa erfarenheter av sjukdom och behandlingar som inte ges möjlighet för vården att hjälpa upp resten av livet med.

 

[Milosari]

Jag tänker att du inte har något att förlora på att prova KBT igen och igen. Ja det är skitjobbigt och nej det finns inget garanterat resultat, men alternativet är du ju inte heller nöjd med.

Prova med en ny terapeut, var ärlig med att det gått åt skogen tidigare och ge det betydligt längre tid än det ska ta. Hur långt kom du i terapin? Vilka framsteg gjorde du? Kan du pressa dig själv lite på hemmaplan också? Jag har ingen aning om din fobi funkar som min, men min blir betydligt bättre om jag utsätter mig i lagom doser. Undviker jag för länge blir obehaget snabbt värre.

 

[Raderad medlem 68338]

Nej. Vården har inte föreslagit det. Och i de fall det någon gång nämnts så ger vården upp direkt när de får höra om min extrema fobi. Jag klarar inte en provtagning. Fobin är för stark. Vet inte ens om jag klarar det om jag skulle vara drogad med Midazolan.

Det tolkar jag som att det ändå varit uppe? Oftast är det ju steg 1 när de ska felsöka.
Jag förstår att det blir en dead end för vården och det är ju svårt att kritisera dom för att inte göra ngt när de inte kan ta en blodstatus. De kan inte gissa sig fram om du har någon brist eller annat som påverkar så att du blir trött.
Mycket möjligt att det är de lugnande medicinerna du tar, det är ju vanligt med "baksmälla/trötthet" dagen efter en tagit denna typen av mediciner som jag förstår.

Vad hade hänt om du blivit kroniskt sjuk? Då kan du behöva ta prover regelbundet, ofta varje vecka.

 

[Wille]

Då sitter det också fast med att få hjälp med andra saker från vården. Utifrån ser det bara så ut att nyckeln och möjligheterna till ett bättre liv är så tydlig och klar, att det är svårt att förstå. KBT hjälper de flesta i liknande situationer, men inte alla. Men hör med vården igen om de har något mer att erbjuda på området, det händer saker även där, för det är ju rätt hemskt att objektivt sett enkla och helt ofarliga provtagningar ska stå ivägen för ett bättre liv. Det kanske finns specialistmottagningar någonstans i landet som gör på andra sätt. Med tanke på vad som hindras vore det värt att försöka ännu mer.

Och så utvecklas man själv också, kanske kommer något som redan provats förut att fungera denna gång, när övertygelsen om att det är bland det viktigaste i hela livet att det fungerar är ännu starkare med dessa erfarenheter av sjukdom och behandlingar som inte ges möjlighet för vården att hjälpa upp resten av livet med.

Jag har nog faktiskt uttömt alla möjligheter vid det här laget. Trodde emdr kunde vara något, men det sket sig. Jag visste inte vad jag kände i terapin och försökte prestera känslor. Och det funkade ju inte.

Jag tänker att du inte har något att förlora på att prova KBT igen och igen. Ja det är skitjobbigt och nej det finns inget garanterat resultat, men alternativet är du ju inte heller nöjd med.

Prova med en ny terapeut, var ärlig med att det gått åt skogen tidigare och ge det betydligt längre tid än det ska ta. Hur långt kom du i terapin? Vilka framsteg gjorde du? Kan du pressa dig själv lite på hemmaplan också? Jag har ingen aning om din fobi funkar som min, men min blir betydligt bättre om jag utsätter mig i lagom doser. Undviker jag för länge blir obehaget snabbt värre.

Jag får inte mer LOV-terapi. Jag har använt den terapin jag kunde få. När jag skulle söka efter en terapeut för LOV-terapin så sökte jag hos en som hade kbt, för att prova det igen, men han nekade mig med motiveringen att jag hade för långt att åka till Örebro. Och det finns inga kbt-terapeuter där jag bor.

När jag tidigare pressade mig på hemmaplan så gick det helt åt skogen. Jag blev återtraumatiserad och det gick inte att komma förbi sen.

Det tolkar jag som att det ändå varit uppe? Oftast är det ju steg 1 när de ska felsöka.
Jag förstår att det blir en dead end för vården och det är ju svårt att kritisera dom för att inte göra ngt när de inte kan ta en blodstatus. De kan inte gissa sig fram om du har någon brist eller annat som påverkar så att du blir trött.
Mycket möjligt att det är de lugnande medicinerna du tar, det är ju vanligt med "baksmälla/trötthet" dagen efter en tagit denna typen av mediciner som jag förstår.

Vad hade hänt om du blivit kroniskt sjuk? Då kan du behöva ta prover regelbundet, ofta varje vecka.

Jag var inte så här trött när jag tog lergigan, så det känns uppenbart att det är alimemazin som är boven.

Får jag en kronisk sjukdom med en massa provtagningar, så är det slut med mig. Då är jag inte med längre.

 

[hundtant]

När du skriver att vården inte är intresserad av att lösa problemet med din trötthet och att vården inget gör - vad vill du att de ska göra? De har redan föreslagit mer Lergigan eller Propavan, du vill inte testa något av det. Vad ska de hitta på då? Vård bygger på frivillighet så länge du inte är tvångsvårdad.

Du tror ju själv att det är medicinen som orsakar tröttheten och det låter väldigt troligt. Då får du väl minska dosen och se om du blir piggare? Eller acceptera att du är trött men att det är bättre än ångest. Att börja härja om blodprover verkar inte nödvändigt förrän du försökt testa att minska medicinen. Blir du piggare då så har du ju svaret där.

Sen tror jag att din ångest skulle minska om du försöker jobba mer aktivt med den i stället för att leta nya mediciner. Som det verkar av vad du skriver på buke så ger du den näring istället, eftersom du mer och mer inrättar din vardag för att undvika allt som du tror kan ge dig ångest. Tyvärr brukar ångest växa när man gör så. Så med att jobba mer aktivt menar jag försöka sluta måla upp scenarior där du kan få en ångestattack, att styra undan tanken när de där skräckvisionerna är på gång.

 

[Fjordfrälst]

Men det är ju i princip omöjligt för vården att behandla om man inte klarar av att ta emot enkel diagnostik och behandling. Så steg ett borde kunna vara att göra något åt den extrema fobin - det kan vården hjälpa till med. Därefter öppnar sig en värld av möjligheter att ta reda på mer ingående vad obalanserna kan bero på, och med provresultat finns många behandlingar som man aldrig sätter in på måfå på prov, särskilt när fobin också gör att det knappt går att följa upp resultaten och effekterna.

Visst försvårar det! När jag var liten/yngre var jag väldigt spruträdd...Gillade absolut inte sjukhus heller överlag och tyckte dte var galet obehagligt så när jag fick åka in för blindtarmsobs. och det absolut inte gick att ge mig dropp var jag torr som fnöske i käften dagen därpå...men vad skulle de göra när jag hade så panik...Underlättar ju inte för vården att göra sitt jobb, nej.

 

[Motacilla]

Hur har det gått för dig @Wille nu när du kunnat vara aktiv med veden och snöskottningen?
Tycker du skrev tidigare att det känts lite lättare att hantera ångesten när du varit fysiskt aktiv?

Läkare brukar gärna rekommendera fysisk aktivitet om man klagar på trötthet (tror tanken är "ju mer man sover desto tröttare blir man"). Men har du märkt nån skillnad de dagar du är igång utomhus jämfört med de dagar då du är mera inne?

 

[yamyam]

Jag är också konstant trött. Så fruktansvärt trött. Skitjobbigt och frustrerande! För min del är det inte medicinrelaterat, men vet hur det är att ha medincinrelaterad trötthet också. Det brukar kunna finnas lite trixande man kan göra med en del mediciner gällande kombination, dos och tidpunkter som Kan hjälpa med hur mycket biverknings-trötthet man får utan att effekten blir för svag. Men det vet läkarna bäst, man kan dock behöva lyfta det till diskussion själv.

Jag funderar på att börja någon enklare samtalsterapi, gärna någon med inriktning mot pacing om jag hittar någon, men det är nog inte så noga. Bara att få prata om den förlamande tröttheten och få lite input kan vara värt en hel del, även om tröttheten inte kommer försvinna av det. Jag blir lätt deppig av trötthet och då kommer ju mindre hjälpsamma tankar som i alla fall jag behöver hjälp att bryta.
Tänker också att man inte alltid behöver gå i samtalsterapi med målbilden att det ska lösa allt, ibland kan det räcka med några gånger att bara prata allmänt om svårigheter.

Angående mer behandlande terapi som tex EMDR osv så tänk på att ibland är det helt enkelt terapeuten som inte passade en. Så om du vill/får möjlighet i framtiden kan det vara värt att prova en terapiform igen även om den inte gav önskat resultat förra gången. Har själv upplevt det. Så det behöver inte vara kört.

 

[Wille]

När du skriver att vården inte är intresserad av att lösa problemet med din trötthet och att vården inget gör - vad vill du att de ska göra? De har redan föreslagit mer Lergigan eller Propavan, du vill inte testa något av det. Vad ska de hitta på då? Vård bygger på frivillighet så länge du inte är tvångsvårdad.

Du tror ju själv att det är medicinen som orsakar tröttheten och det låter väldigt troligt. Då får du väl minska dosen och se om du blir piggare? Eller acceptera att du är trött men att det är bättre än ångest. Att börja härja om blodprover verkar inte nödvändigt förrän du försökt testa att minska medicinen. Blir du piggare då så har du ju svaret där.

Sen tror jag att din ångest skulle minska om du försöker jobba mer aktivt med den i stället för att leta nya mediciner. Som det verkar av vad du skriver på buke så ger du den näring istället, eftersom du mer och mer inrättar din vardag för att undvika allt som du tror kan ge dig ångest. Tyvärr brukar ångest växa när man gör så. Så med att jobba mer aktivt menar jag försöka sluta måla upp scenarior där du kan få en ångestattack, att styra undan tanken när de där skräckvisionerna är på gång.

Men herregud! Jag HAR ju provat lergigan och det fungerade inte. Höll på en månad med den innan jag gav upp. Propavan är en sömnmedicin och inget jag kan ta mitt på dagen vid behov. Jag måste kunna ta medicin när jag behöver oavsett tid på dygnet. Och jag skulle bli traumatiserad av den om jag skulle uppleva samma som grannen gjorde. Risken är att jag inte överlever då. Under de premisserna är det verkligen inte värt att prova.

Jag har också för jössenamen haft ångest sedan jag var 13 och har periodvis kunnat fungera (flög t.o.m. hem från Spanien helt själv en gång), men nu har jag kommit fram till att inget funkar. Jag har provat precis exakt allt vid det här laget. Så VAD är det mer jag ska göra menar du?

Det finns DEFINITIVT andra mediciner mot ångest. Det har jag tagit tidigare. Men jag erbjuds inte sådana mediciner nu. Bara nödlösningar när skiten är ett faktum. Inget förebyggande alls.

Hur har det gått för dig @Wille nu när du kunnat vara aktiv med veden och snöskottningen?
Tycker du skrev tidigare att det känts lite lättare att hantera ångesten när du varit fysiskt aktiv?

Läkare brukar gärna rekommendera fysisk aktivitet om man klagar på trötthet (tror tanken är "ju mer man sover desto tröttare blir man"). Men har du märkt nån skillnad de dagar du är igång utomhus jämfört med de dagar då du är mera inne?

Nej, jag märker ingen skillnad när jag varit aktiv. Det är väl för övrigt sällan jag inte är aktiv på något sätt.

 

[Wille]

Jag är också konstant trött. Så fruktansvärt trött. Skitjobbigt och frustrerande! För min del är det inte medicinrelaterat, men vet hur det är att ha medincinrelaterad trötthet också. Det brukar kunna finnas lite trixande man kan göra med en del mediciner gällande kombination, dos och tidpunkter som Kan hjälpa med hur mycket biverknings-trötthet man får utan att effekten blir för svag. Men det vet läkarna bäst, man kan dock behöva lyfta det till diskussion själv.

Jag funderar på att börja någon enklare samtalsterapi, gärna någon med inriktning mot pacing om jag hittar någon, men det är nog inte så noga. Bara att få prata om den förlamande tröttheten och få lite input kan vara värt en hel del, även om tröttheten inte kommer försvinna av det. Jag blir lätt deppig av trötthet och då kommer ju mindre hjälpsamma tankar som i alla fall jag behöver hjälp att bryta.
Tänker också att man inte alltid behöver gå i samtalsterapi med målbilden att det ska lösa allt, ibland kan det räcka med några gånger att bara prata allmänt om svårigheter.

Angående mer behandlande terapi som tex EMDR osv så tänk på att ibland är det helt enkelt terapeuten som inte passade en. Så om du vill/får möjlighet i framtiden kan det vara värt att prova en terapiform igen även om den inte gav önskat resultat förra gången. Har själv upplevt det. Så det behöver inte vara kört.

Därför jag ville prova kbt en gång till men hittade ingen terapeut som kunde hjälpa mig. Jag skulle behöva någon som låter mig känna att jag kan innan nästa svårighet presenteras. I mitt förra fall så gick terapin för fort vilket ledde till katastrof.

 

[Lickety]

Därför jag ville prova kbt en gång till men hittade ingen terapeut som kunde hjälpa mig. Jag skulle behöva någon som låter mig känna att jag kan innan nästa svårighet presenteras. I mitt förra fall så gick terapin för fort vilket ledde till katastrof.

Finns möjlighet till kbt online också.

 

[Milosari]

Därför jag ville prova kbt en gång till men hittade ingen terapeut som kunde hjälpa mig. Jag skulle behöva någon som låter mig känna att jag kan innan nästa svårighet presenteras. I mitt förra fall så gick terapin för fort vilket ledde till katastrof.

Har du någon vårdkontakt via VC som kan hjälpa? Jag tänker att KBT inte bara kan hjälpa mot sprutfobin utan mot annat som ger ångest också. Men ja det är viktigt att det får ta tid! Hinner man inte samla sina tankar blir det bara pannkaka. Meningen är ju att man ska vara i kontroll mentalt.

Jag har råkat ut för samma när det gäller min spindelfobi. "Vi hittade ingen liten spindel så vi tog den här" *halar fram en källarspindel modell XXL*. Men jag tror mycket på terapiformen och har nästan botat min flygrädsla och helt blivit av med spruträdsla på egen hand. Och spindelfobin blev faktiskt bättre än innan, men jag måste alltid underhålla den för att det inte ska trilla tillbaka.

 

[hundtant]

Men herregud! Jag HAR ju provat lergigan och det fungerade inte. Höll på en månad med den innan jag gav upp. Propavan är en sömnmedicin och inget jag kan ta mitt på dagen vid behov. Jag måste kunna ta medicin när jag behöver oavsett tid på dygnet. Och jag skulle bli traumatiserad av den om jag skulle uppleva samma som grannen gjorde. Risken är att jag inte överlever då. Under de premisserna är det verkligen inte värt att prova.

Jag har också för jössenamen haft ångest sedan jag var 13 och har periodvis kunnat fungera (flög t.o.m. hem från Spanien helt själv en gång), men nu har jag kommit fram till att inget funkar. Jag har provat precis exakt allt vid det här laget. Så VAD är det mer jag ska göra menar du?

Det finns DEFINITIVT andra mediciner mot ångest. Det har jag tagit tidigare. Men jag erbjuds inte sådana mediciner nu. Bara nödlösningar när skiten är ett faktum. Inget förebyggande alls.



Nej, jag märker ingen skillnad när jag varit aktiv. Det är väl för övrigt sällan jag inte är aktiv på något sätt.

Men poängen var inte att du måste ta lergigan eller propavan, den var att vården har föreslagit lösningar som du inte vill ha. Om du känner till andra mediciner som faktiskt hjälpt dig, har du inte bett att få dem igen då?

 

[Inte_Ung]

Du är inte medicinskt utbildad va? När jag haft ångest tidigare i livet har jag fått medicin jag inte blivit trött av.

Kan du inte få samma medicin nu då?

 

[Inte_Ung]

Läkare brukar gärna rekommendera fysisk aktivitet om man klagar på trötthet (tror tanken är "ju mer man sover desto tröttare blir man").

Ja delvis.
Men det är också att ju bättre kvalitet som man har på sömnen, desto mindre sover man.

Jag får faktiskt sömnmedel mot att sova för mycket.
Jag har en sömnstörning och kan i princip sova dygnet runt om jag inte passar mig.

 

[Inte_Ung]

Jag är så fruktansvärt trött precis exakt hela tiden. Jag går runt här hemma och suckar, stånkar och stönar över att jag är så jävla trött hela tiden.

Det kan vara min medicin alimemazin som är boven till det hela. Vården är tyvärr inte intresserade av att lösa problemet. Jag fick prova en annan medicin (lergigan) som jag körde med cirka en månad, men det fungerade inte. Min

Alltså jag äter antihistaminer mot min astma.
Och av de medicinerna, bl.a. lergigan, så blir jag helt utslagen hela dagen.
Så det kan ju vara så enkelt att du kan byta medicin.
Jag har fått andra mediciner mot astman och det är en väldigt skillnad faktiskt.

 

[Mabuse]

Men herregud! Jag HAR ju provat lergigan och det fungerade inte. Höll på en månad med den innan jag gav upp. Propavan är en sömnmedicin och inget jag kan ta mitt på dagen vid behov. Jag måste kunna ta medicin när jag behöver oavsett tid på dygnet. Och jag skulle bli traumatiserad av den om jag skulle uppleva samma som grannen gjorde. Risken är att jag inte överlever då. Under de premisserna är det verkligen inte värt att prova.

Jag har också för jössenamen haft ångest sedan jag var 13 och har periodvis kunnat fungera (flög t.o.m. hem från Spanien helt själv en gång), men nu har jag kommit fram till att inget funkar. Jag har provat precis exakt allt vid det här laget. Så VAD är det mer jag ska göra menar du?

Det finns DEFINITIVT andra mediciner mot ångest. Det har jag tagit tidigare. Men jag erbjuds inte sådana mediciner nu. Bara nödlösningar när skiten är ett faktum. Inget förebyggande alls.



Nej, jag märker ingen skillnad när jag varit aktiv. Det är väl för övrigt sällan jag inte är aktiv på något sätt.

Fattar jag det rätt att du vet vilka mediciner du vill ha, men du får dem inte? Vad är det för mediciner du vill ha, som fungerade förut?