Wille
Trådstartare
Jag är så fruktansvärt trött precis exakt hela tiden. Jag går runt här hemma och suckar, stånkar och stönar över att jag är så jävla trött hela tiden.
Det kan vara min medicin alimemazin som är boven till det hela. Vården är tyvärr inte intresserade av att lösa problemet. Jag fick prova en annan medicin (lergigan) som jag körde med cirka en månad, men det fungerade inte. Min generella ångestnivå ökade och jag fick problem att sova. Vården föreslog då att jag skulle ta av den medicinen även på förmiddagen men jag påpekade då att då kan jag inte köra bil och kommer inte att kunna ta mig till och från ett jobb. Då blev jag uppmanad att fundera över mitt boende. Vad fan liksom! Ska jag flytta till stan för att kunna vara drogad dygnet runt? Jag klarar mig inte utan bil i stan heller för ska jag klara mig utan bil i stan så måste exakt allt finnas inom en radie av två kilometer.
Vården har även föreslagit propavan. Det är en sömnmedicin och ingen medicin mot ångest. Så den kan jag inte ta vid behov när jag har ångest. Jag fattar inte alls hur vården tänker här. En granne berättade dessutom att hon provat den och att allt hade börjat snurra av medicinen. Sånt är jag livrädd för. Jag skulle nog bli fullständigt skräckslagen av en sån upplevelse och traumatiserad för allt som har med mediciner att göra.
Men vården är generellt dåliga på att tänka på vilka konsekvenser en medicin kan ha för patienter. I somras föreslog vården att jag skulle ta en medicin som kunde ge diabetes. Det var den första biverkningen som listades för den medicinen. Och en sån medicin är otänkbar för mig att ta.
Men vad fan gör jag åt min trötthet? Jag kan inte hantera min ångest utan medicin. Förr fick jag mediciner som förebyggde panikattacker, men vården verkar inte alls tänka i de banorna nu.
Det kan vara min medicin alimemazin som är boven till det hela. Vården är tyvärr inte intresserade av att lösa problemet. Jag fick prova en annan medicin (lergigan) som jag körde med cirka en månad, men det fungerade inte. Min generella ångestnivå ökade och jag fick problem att sova. Vården föreslog då att jag skulle ta av den medicinen även på förmiddagen men jag påpekade då att då kan jag inte köra bil och kommer inte att kunna ta mig till och från ett jobb. Då blev jag uppmanad att fundera över mitt boende. Vad fan liksom! Ska jag flytta till stan för att kunna vara drogad dygnet runt? Jag klarar mig inte utan bil i stan heller för ska jag klara mig utan bil i stan så måste exakt allt finnas inom en radie av två kilometer.
Vården har även föreslagit propavan. Det är en sömnmedicin och ingen medicin mot ångest. Så den kan jag inte ta vid behov när jag har ångest. Jag fattar inte alls hur vården tänker här. En granne berättade dessutom att hon provat den och att allt hade börjat snurra av medicinen. Sånt är jag livrädd för. Jag skulle nog bli fullständigt skräckslagen av en sån upplevelse och traumatiserad för allt som har med mediciner att göra.
Men vården är generellt dåliga på att tänka på vilka konsekvenser en medicin kan ha för patienter. I somras föreslog vården att jag skulle ta en medicin som kunde ge diabetes. Det var den första biverkningen som listades för den medicinen. Och en sån medicin är otänkbar för mig att ta.
Men vad fan gör jag åt min trötthet? Jag kan inte hantera min ångest utan medicin. Förr fick jag mediciner som förebyggde panikattacker, men vården verkar inte alls tänka i de banorna nu.
