Sv: Jag är så ledsen..
Barn kan ta sådant väldigt hårt.
Jag gjorde det. Precis samma sak hände mig när jag var liten.
Jag kommer nog aldrig glömma. Jag har inte riktigt förlåtit det än faktiskt, fast det har gått säkert 12 år.
Jag är vad man kan kalla vuxen nu - men känslor ändras inte alltid, en del bleknar bara.
Det är på kontot oförlåtligt.
Vem bestämmer hur jag ska hantera sorg?
Vem har rätt att bestämma över min rätt att ta farväl av min vän?
Hunden är allas familjemedlem - alla har rätt att ta del i besluten.
Alla har rätt till sina känslor, ingen annan kan komma och säga - men det var mycket bättre såhär.
Bättre för den personen, ja - men inte för mig.
Hundar är kloka - våran andra hund togs bort i samförstånd med övriga familjen - och fick mer godis och kärlek än någonsinn innan sin sista promenad.
Om hunden känner att flocken är ledsen i en liten stund, och sedan bara försvinner, vad gör det för skillnad?
Ett barn kan vara ledset bra mycket längre än så.
Döden kan vara lättare att förstå om man får vara med.
Bara för att en familjemedlem tycker att ett visst sätt att hantera sorg är bra, betyder det inte att de övriga håller med.
Men visst, en del sätter sig över andra och bestämmer att det var bättre för hunden och familjen att inte ta farväl.
Med vilken rätt undrar jag?
Sätter man sig över andras sätt att hantera farväl begår man ett övergrepp.
Hur vet man vad som är ett övergrepp? Den som känner sig kränkt avgör detta. Ingen annan.