Jag är så ledsen

[Pontevecchio]

Jag har hört liknande berättelser innan, inte sällan bortförklaras det med "att det är svårt flr mannen att knyta an". Jaha? Som om der innebar att man kan skita i att ta sitt ansvar? En del pappor verkar bli bättre när barnet blir äldre men det är ingen ursäkt i mina ögon.

 

[Squie]

Men när det gäller ens partner? Förhoppningsvis är ju inte den relationen så konfliktfylld att man måste välja strider för att inte få bråk för jämnan. Det borde inte vara så mycket man tänker olika om, ifall man ska vara föräldrar tillsammans. Hellre diskutera sig fram till en samsyn, vilket båda, som två vuxna, borde vara intresserade av.

Hade inte människan en depression?? Därav mina tankar om att...välj dina strider. En människa med depression kan du inte ställa för högra krav på..därav...välj det som är absolut viktigast. En människa med depression klarar inte av krav, alls o har heller inte mkt till energi. Därav...VAD är absolut viktigast o nödvändigast? Välj det kriget. Lägg din energi på just den striden.

Nej, självklart är säkerheten viktigast men när det är återkommande och på sätt och vis hänger ihop så blir det också viktigt.
JAG hade inte velat se tillbaka på min sons uppväxt och veta om att jag spenderade hans första år stirrande ner i en iPad.

Jag ser o tror mig förstå hur du tänker. Jag förstår att du inte hade velat spendera ditt barns uppväxt genom att titta på telefonen/paddan. Det är ju ett val du gör, medan pappan i det här fallet gör ett annat val.
Jag förstår att säkerheten är viktigast o att den hänger ihop med paddan...på ett sätt. Det jag inte riktigt förstår är vad det är som gör att paddan är så katastrofaktigt dåligt o vad det är med den som gör att den triggar så som det gör för dig?

Vad jag läst mig till - kanske andra i tråden kan bekräfta eller dementera - är att många fäder har problem att anknyta till sina barn när de är i baby-stadiet o att det blir roligare o lättare att ta till sig sin avkomma när den blir lite större o kommunikationen börjar flyta. Kanske är det du upplever övergående, du säger ju själv att han har blivit bättre.

 

[Petruska]

Hade inte människan en depression?? Därav mina tankar om att...välj dina strider. En människa med depression kan du inte ställa för högra krav på..därav...välj det som är absolut viktigast. En människa med depression klarar inte av krav, alls o har heller inte mkt till energi. Därav...VAD är absolut viktigast o nödvändigast? Välj det kriget. Lägg din energi på just den striden.



Jag ser o tror mig förstå hur du tänker. Jag förstår att du inte hade velat spendera ditt barns uppväxt genom att titta på telefonen/paddan. Det är ju ett val du gör, medan pappan i det här fallet gör ett annat val.
Jag förstår att säkerheten är viktigast o att den hänger ihop med paddan...på ett sätt. Det jag inte riktigt förstår är vad det är som gör att paddan är så katastrofaktigt dåligt o vad det är med den som gör att den triggar så som det gör för dig?

Vad jag läst mig till - kanske andra i tråden kan bekräfta eller dementera - är att många fäder har problem att anknyta till sina barn när de är i baby-stadiet o att det blir roligare o lättare att ta till sig sin avkomma när den blir lite större o kommunikationen börjar flyta. Kanske är det du upplever övergående, du säger ju själv att han har blivit bättre.

Varför försöker du försvara pappan?

Min tolkning är att den där depressionen är rena struntpratet.

Därutöver spelar det ju ingen roll vad du eller jag tycker om att kolla i paddan medan man tar hand om sin bebis, problemet är att TS och mannen måste resonera sig fram till en för dem fungerande samsyn i hur barnet ska tas omhand.

Om mannen inte ställer upp på sådana samtal, så har de vad jag kan förstå ett seriöst relationsproblem.

Personligen skulle jag aldrig acceptera en man som inte kunde knyta an till barnet från början, och jag skulle aldrig slå mig till ro med att det "kanske blir bättre sen".

Ett förhållande som kräver att man "väljer sina strider" bör nog avslutas. Det ordet är tillämpligt när det gäller explosiva barn och tonåringar, skulle jag säga.

 

[Trani]

Snäll mot människor, djur och natur.

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?

De saker du beskriver som du reagerat över visar ju upp en person som inte alls är snäll mot människor och djur. Att han t ex inte bryr sig om hur barnet och katterna interagerar visar att han inte bryr sig om någon av dem. Oschysst mot katterna att inte hindra barnet från att nypa dem och oschysst mot barnet att inte hindra den från att bli riven. Det är både korkat och oempatiskt att tro att en bebis och några katter kan reda upp relationerna själva utan att han hjälper till.

Förutom då att han är så fruktansvärt oschysst mot dig.

Du överreagerar absolut inte. Han beter sig apmärkligt.

 

[Petruska]

Nej, tyvärr är det nog ingen depression. Men det är så konstigt att han ändras så drastiskt? Han har ju alltid velat ha barn men nu är det som att han trodde det skulle vara annorlunda.
Jag tror verkligen att han älskar vår son, men det är inte så kul kanske att umgås med honom? Jag vet inte. Jag har pratat med honom om det så många gånger. Det har ändå blivit så mycket bättre. När han var nyfödd var han knappt med oss alls, tror aldrig att pojken sov på hans bröst mer än typ 1-2 ggr.

Han skyller själv på sin uppväxt, och visst kan det påverka. Han har inte fått så mycket kärlek som barn och har svårt att visa och besvara känslor. Men någon gång borde man ju kanske lära sig? Eller åtminstone ta sig i kragen och göra nått åt det och inte bara glida på "jobbig-uppväxt-macka" och slippa undan allt ansvar.

Jag tänker att man kan kanske känna kärlekskänslor, älska någon, utan att fatta att kärlek inte enbart är en sorts känsla. Kärlek är också en mängd handlingar. Om man inte utför de känslorna, blir kärleken märkligt tom. Varför skulle sådan kärlek räcka till för någon - även om det är sådan kärlek han hyser för barnet?

I övrigt tycker jag att din lista sammantaget är obehaglig och visar en märkligt kall attityd till barnet. Även om din man inte vet hur man "gör kärlek" till ett barn, så behöver han ju inte göra något som är till den grad olikt kärlek som det du beskriver. Han skulle ju kunna vara lite lagom tankspritt vänlig, till exempel. Även det hade varit gravt otillräckligt, men hade åtminstone inte låtit så obehagligt.

 

[Squie]

Varför försöker du försvara pappan?

Min tolkning är att den där depressionen är rena struntpratet.

Därutöver spelar det ju ingen roll vad du eller jag tycker om att kolla i paddan medan man tar hand om sin bebis, problemet är att TS och mannen måste resonera sig fram till en för dem fungerande samsyn i hur barnet ska tas omhand.

Om mannen inte ställer upp på sådana samtal, så har de vad jag kan förstå ett seriöst relationsproblem.

Personligen skulle jag aldrig acceptera en man som inte kunde knyta an till barnet från början, och jag skulle aldrig slå mig till ro med att det "kanske blir bättre sen".

Ett förhållande som kräver att man "väljer sina strider" bör nog avslutas. Det ordet är tillämpligt när det gäller explosiva barn och tonåringar, skulle jag säga.

Varför? För att han har rätt att ha en röst o en förståelse...även han.
Myntet har två sidor.

 

[Lo_]

Nej, tyvärr är det nog ingen depression. Men det är så konstigt att han ändras så drastiskt? Han har ju alltid velat ha barn men nu är det som att han trodde det skulle vara annorlunda.
Jag tror verkligen att han älskar vår son, men det är inte så kul kanske att umgås med honom? Jag vet inte. Jag har pratat med honom om det så många gånger. Det har ändå blivit så mycket bättre. När han var nyfödd var han knappt med oss alls, tror aldrig att pojken sov på hans bröst mer än typ 1-2 ggr.

Han skyller själv på sin uppväxt, och visst kan det påverka. Han har inte fått så mycket kärlek som barn och har svårt att visa och besvara känslor. Men någon gång borde man ju kanske lära sig? Eller åtminstone ta sig i kragen och göra nått åt det och inte bara glida på "jobbig-uppväxt-macka" och slippa undan allt ansvar.

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket".
- det här med att bli klöst av katterna?
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten??
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker.

Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.

Du överreagerar inte, jag skulle inte våga lämna vårt barn med sin pappa om han visade samma tendenser.

 

[micaelathegreat]

Varför? För att han har rätt att ha en röst o en förståelse...även han.
Myntet har två sidor.

Men vad kan man ha för godtagbar anledning till att inte ta hand om sitt barn? Hur länge är det ok att använda den anledningen?

 

[ako]

Du överreagerar inte, jag skulle inte våga lämna vårt barn med sin pappa om han visade samma tendenser.

Inte mkt av det där är ok!!! Skulle möjligen vara fasan över att r ex åka i diket- vissa människor ser ingen anledning att oroa sig i onödan (men tar inte värre risker för det), och en dikeskörning kam ju vara rätt odramatisk. Du överreagerar inte!!!Nu är det viktigt att du tar nästa steg IRL och antingen dumpar karln direkt eller ser till att få hjälp.

Lycka till!!!

 

[SiZo]

Nej, tyvärr är det nog ingen depression. Men det är så konstigt att han ändras så drastiskt? Han har ju alltid velat ha barn men nu är det som att han trodde det skulle vara annorlunda.
Jag tror verkligen att han älskar vår son, men det är inte så kul kanske att umgås med honom? Jag vet inte. Jag har pratat med honom om det så många gånger. Det har ändå blivit så mycket bättre. När han var nyfödd var han knappt med oss alls, tror aldrig att pojken sov på hans bröst mer än typ 1-2 ggr.

Han skyller själv på sin uppväxt, och visst kan det påverka. Han har inte fått så mycket kärlek som barn och har svårt att visa och besvara känslor. Men någon gång borde man ju kanske lära sig? Eller åtminstone ta sig i kragen och göra nått åt det och inte bara glida på "jobbig-uppväxt-macka" och slippa undan allt ansvar.

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt. Varför är det hemskt när barnet inte förstår? Jag kan väsa rätt otrevliga saker till hundarna med jämna mellanrum med, men inte älskar jag dem mindre för det.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket". Vissa människor oroar sig inte över sånt, nu vet jag inte hur han är givetvis, men precis som han säger så är det ju inte direkt farligt att åka ner i diket.
- det här med att bli klöst av katterna? Här håller jag med dig. Oavsett så är det inte rätt mot vare sig barn ELLER katter att tillåta det.
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten?? Jag ser inte varför man inte skulle kunna ösa på mer vatten? Det är ju inte som att vatten är farligt (jag antar att han inte försöker dränka barnet utan att det handlar om lite vatten helt enkelt). Barnet borde väl vänja sig? Även om jag själv nog hade ignorerat det bara.
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också. Varför skulle det vara viktigare att torka rent barnet först? Jag skulle nog torka golvet först så att jag slapp trampa runt i det och därmed få kiss i mer eller mindre hela huset.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp. Det kan ju vara ren osäkerhet, att han är rädd att göra fel? Är du helt säker på att han verkligen vet hur man ska göra? Och att han vågar prova? Att veta teoretiskt hur man ska göra och faktiskt vara säker på hur man ska göra är inte samma sak alltid.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker. Jag vet inte om jag ser detta som direkt konstigt? Vill du vara ifred så får du väl tala om det. Han kan ju vilja vara social bara.

Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.

Nu tänker jag gå emot strömmen lite..... Jag säger inte att din känsla är fel, men jag har svarat lite annorlunda på de frågorna som du har ställt, just för att jag tänkte att det kan finnas andra orsaker till just de sakerna än att han inte skulle bry sig. Jag kan givetvis ha fel i varenda grej jag har skrivit, men tänk på mina svar, prata med din man, det kan ju finnas andra orsaker.

Sen skriver du att han inte gör något när han är trött, och du tycker att han ska rycka upp sig. Är ni säkra på att han är frisk? Det kanske är så att det inte är så lätt att rycka upp sig för honom av en anledning? Oxå något att tänka på!

Hoppas du inte tar illa upp av det jag skrivit, jag vill bara vrida lite på sakerna, kanske kan det hjälpa att tänka på dem på ett annat sätt.

 

[Petruska]

Varför? För att han har rätt att ha en röst o en förståelse...även han.
Myntet har två sidor.

Men det här är ingen rättegång. Vi diskuterar utifrån TS upplevelser och tankar.

 

[Petruska]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite..... Jag säger inte att din känsla är fel, men jag har svarat lite annorlunda på de frågorna som du har ställt, just för att jag tänkte att det kan finnas andra orsaker till just de sakerna än att han inte skulle bry sig. Jag kan givetvis ha fel i varenda grej jag har skrivit, men tänk på mina svar, prata med din man, det kan ju finnas andra orsaker.

Sen skriver du att han inte gör något när han är trött, och du tycker att han ska rycka upp sig. Är ni säkra på att han är frisk? Det kanske är så att det inte är så lätt att rycka upp sig för honom av en anledning? Oxå något att tänka på!

Hoppas du inte tar illa upp av det jag skrivit, jag vill bara vrida lite på sakerna, kanske kan det hjälpa att tänka på dem på ett annat sätt.

Jag hoppas verkligen att TS inte börjar tänka på ditt sätt efter att ha läst dina svar. De är samtliga mycket obehagliga, lika obehagliga som de exempel TS beskriver, eller ännu värre. (Det där med att köra i diket tar jag inte heller så allvarligt, jag oroar mig inte för den typen av händelser.)

 

[SiZo]

Jag hoppas verkligen att TS inte börjar tänka på ditt sätt efter att ha läst dina svar. De är samtliga mycket obehagliga, lika obehagliga som de exempel TS beskriver, eller ännu värre. (Det där med att köra i diket tar jag inte heller så allvarligt, jag oroar mig inte för den typen av händelser.)

Vad är det som är obehagligt med dem?

 

[Saile]

Tack för alla svar.
Det är så märkligt, jag vet inte riktigt vart jag har honom. Idag är en bra dag men jag är alltid lika orolig innan han kommer hem. Han är aldrig otrevlig och typ gapar och skriker utan han är bara tyst och snäser tillbaka om jag, i hans ögon, tjatat för mycket.
Jag har bokat in en tid till terapeut för oss båda på torsdag. Aldrig att jag skulle skicka iväg honom själv, han är expert på att få det att låta som det är jag som är det största problemet.

 

[Petruska]

Vad är det som är obehagligt med dem?

Varför är det hemskt när barnet inte förstår? Jag kan väsa rätt otrevliga saker till hundarna med jämna mellanrum med, men inte älskar jag dem mindre för det.

Det är skillnad på hundar och barn. Jag tycker att det låter trist även när folk väser otrevligheter till sina hundar, men det är värre när det gäller barn. Det här barnet lär sig prata av i första hand sina föräldrar. Vet du vilka ord barnet förstår och inte förstår, vet pappan exakt när det är dags att sluta prata så fult till barnet därför att barnet förstår mycket mer än det kan säga? Vill pappan etablera en sådan ton i samtalet med barnet redan från början? Med mera.

Jag ser inte varför man inte skulle kunna ösa på mer vatten? Det är ju inte som att vatten är farligt (jag antar att han inte försöker dränka barnet utan att det handlar om lite vatten helt enkelt). Barnet borde väl vänja sig? Även om jag själv nog hade ignorerat det bara.

Vet du ingenting om inlärningsteori? Varken barn eller djur lär sig något när de är rädda, mer än att det känns hemskt. Ditt svar är okunnigt och oempatiskt.

Varför skulle det vara viktigare att torka rent barnet först? Jag skulle nog torka golvet först så att jag slapp trampa runt i det och därmed få kiss i mer eller mindre hela huset.

Om du trampar runt i kisset och sprider det över hela huset innan du tar hand om barnet, är risken överhängande att barnet under tiden ramlar ner från skötbordet och i värsta fall skadar sig för livet. Av säkerhetsskäl bör han absolut inte torka upp på golvet medan barnet ligger på skötbordet, helt enkelt. Plus att barnet var blött och kallt av kisset, troligen. Varför ska det ligga i sitt kiss? Vill du ligga i ditt? Barnet är en människa, du verkar ha missat det.


Det kan ju vara ren osäkerhet, att han är rädd att göra fel? Är du helt säker på att han verkligen vet hur man ska göra? Och att han vågar prova? Att veta teoretiskt hur man ska göra och faktiskt vara säker på hur man ska göra är inte samma sak alltid.

Vilket trams!

Jag vet inte om jag ser detta som direkt konstigt? Vill du vara ifred så får du väl tala om det. Han kan ju vilja vara social bara.

Där kan man så klart ha lite olika upplägg, men det visar ju en osjälvständighet som förälder hos pappan, vilket gäller för flera av exemplen. Det funkar ju inte att en pappa är så osjälvständig i sin papparoll när man ser exempel tillsammans och man vet att det bara är ett litet urval. Du ser ju inte helheten, utan försvarar bara pappan på ett väldigt omoget sätt.

 

[micaelathegreat]

@Petruska Lysande bra inlägg!

 

[Petruska]

@Petruska Lysande bra inlägg!

Tack! (Jag hoppades faktiskt att jag skulle slippa skriva det, men jag blev ju ombedd.)

 

[SiZo]

Varför är det hemskt när barnet inte förstår? Jag kan väsa rätt otrevliga saker till hundarna med jämna mellanrum med, men inte älskar jag dem mindre för det.

Det är skillnad på hundar och barn. Jag tycker att det låter trist även när folk väser otrevligheter till sina hundar, men det är värre när det gäller barn. Det här barnet lär sig prata av i första hand sina föräldrar. Vet du vilka ord barnet förstår och inte förstår, vet pappan exakt när det är dags att sluta prata så fult till barnet därför att barnet förstår mycket mer än det kan säga? Vill pappan etablera en sådan ton i samtalet med barnet redan från början? Med mera.
Jag var av uppfattningen att det var frågan om ett spädbarn? Med andra ord ingen större risk för att barnet förstår vad man säger, så skulle jag tro att pappan resonerar iaf.

Jag ser inte varför man inte skulle kunna ösa på mer vatten? Det är ju inte som att vatten är farligt (jag antar att han inte försöker dränka barnet utan att det handlar om lite vatten helt enkelt). Barnet borde väl vänja sig? Även om jag själv nog hade ignorerat det bara.

Vet du ingenting om inlärningsteori? Varken barn eller djur lär sig något när de är rädda, mer än att det känns hemskt. Ditt svar är okunnigt och oempatiskt.
Det är ju inte om mig jag pratar nu, jag skrev ju att jag bara vred på koncepten, vred på olika sätt att tänka. Vissa människor har mer otur när de tänker än andra, jag tänker att pappan kanske kan vara sån. Om du tycker att det är oempatiskt av mig så får det stå för dig, du har givetvis rätt till din åsikt. Många har ju tränat djur på liknande sätt, framförallt förr, så jag ser inte tankesättet som speciellt konstigt, bara olyckligt.

Varför skulle det vara viktigare att torka rent barnet först? Jag skulle nog torka golvet först så att jag slapp trampa runt i det och därmed få kiss i mer eller mindre hela huset.

Om du trampar runt i kisset och sprider det över hela huset innan du tar hand om barnet, är risken överhängande att barnet under tiden ramlar ner från skötbordet och i värsta fall skadar sig för livet.
Nu läste du nog inte vad jag skrev? Jag ville som sagt undvika att trampa runt i kisset. Jag skulle inte göra det först och sen ta hand om bebis som du skriver här.
Och oavsett så pratar vi inte om mig, utan om ett annat sätt att prioritera, ett annat sätt att tänka.


Det kan ju vara ren osäkerhet, att han är rädd att göra fel? Är du helt säker på att han verkligen vet hur man ska göra? Och att han vågar prova? Att veta teoretiskt hur man ska göra och faktiskt vara säker på hur man ska göra är inte samma sak alltid.

Vilket trams!
Kanske för dig, kanske inte för för någon annan.
Jag vet inte om jag ser detta som direkt konstigt? Vill du vara ifred så får du väl tala om det. Han kan ju vilja vara social bara.

Där kan man så klart ha lite olika upplägg, men det visar ju en osjälvständighet som förälder hos pappan, vilket gäller för flera av exemplen. Det funkar ju inte att en pappa är så osjälvständig i sin papparoll när man ser exempel tillsammans och man vet att det bara är ett litet urval. Du ser ju inte helheten, utan försvarar bara pappan på ett väldigt omoget sätt.
För det första så har jag inte försvarat pappan alls. Jag vridit på situationen och beskrivit vad pappan kanske har tänkt, eller inte tänkt. Det finns ju liksom 1000 saker till han kan ha tänkt i situationerna, minst.

 

[Petruska]

@kimmis87
Jag ser att du inte förstår. Det finns inget mer jag kan göra åt det. Jag hoppas att TS inte tar till sig dina tankar, och det finns ju heller ingen anledning att tro att hon gör det eftersom det är hon som beskriver problemen för oss.

 

[SiZo]

@kimmis87
Jag ser att du inte förstår. Det finns inget mer jag kan göra åt det. Jag hoppas att TS inte tar till sig dina tankar, och det finns ju heller ingen anledning att tro att hon gör det eftersom det är hon som beskriver problemen för oss.

Nej jag förstår faktiskt inte faran i att försöka förstå den andra personens motiverar till sitt handlande.