Förklara hur han sårar dig och vart ni är på väg. Detta funkar ju inte i längden eller hur?
Nej det gör ju inte det
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Förklara hur han sårar dig och vart ni är på väg. Detta funkar ju inte i längden eller hur?
Tack för pingen!Jag pingar min syster @micaelathegreat som kanske kan komma in och dela med sig av sina erfarenheter på just det här väldigt tråkiga ämnet.
Han hade tyvärr inget större intresse av att ha barnen. Jag har vårdnaden och han bor kvar i Australien, jag flyttade hem till Sverige. Barnen pratar med honom någon gång i månaden på skype. Han älskar sina barn. Men har inget intresse av att vara pappa.Hur gjorde du efter Michaela? Tänker att varannanveckaförälder med en sån man måste vara hemskt.
Ibland känner jag att jag vill ta mitt pick och pack och dra. Jag tänker att det är lättare att man ÄR ensam och tar hand om sitt barn än att bo med någon och KÄNNA sig ensam med sitt barn.
Men jag älskar ju honom. Han är (eller har varit iaf) heeelt fantastisk, precis sån som jag vill ha en man. Snäll mot människor, djur och natur. Rolig, trygg, snygg.
Men när han beter sig som han gör ibland vill jag bara slå honom med något hårt.
Jag måste försöka hitta någon bra terapeut, det är bara så himla svårt att ta sig den tiden när man ska rodda bebis, hus, hästar.
jag vet inte vart jag ska börja. Ni som läst min pappadepressionstråd vet ju lite. Jag känner att vi kommer ingen vart. Vissa dagar är jättebra och han finns där till 100% medans andra dagar så är han helt frånkopplad från vårt liv.
Han prioriterar ALLT före oss då. Imorse när jag kom hem från hästarna så har han satt vår lilla kille i sin gåstol och sitter själv och äter frukost och surfar på ipaden. Det gjorde mig så ledsen att se, där sitter min älskade pojke och tittar efter sin pappa men han sitter bara och kollar i den förbaskade ipaden.
Det är ett ganska stort problem här hemma, jag har noll tolerans mot att använda iPad/dator/mobil när vi är med bebis (förutom möjligtvis snabbt kolla sms eller om någon ringer) men han tycker annorlunda "dom tar ju ingen skada av det". Det gör mig fullständigt vansinnig och SÅ ledsen.
Jag känner mig så besviken och ledsen, det var inte såhär det skulle vara. Jag trodde att han skulle bli en fantastisk pappa, han har ju längtat efter barn.
Men han är helt omdömeslös i vissa fall, låter bebis dra katterna i svansen eller nypa dom "han dör ju inte av att bli riven".
Han sätter/lägger honom för att sedan kolla iPad/ mobil.
När han gråter så är han bara tyst, han försöker inte ens trösta "han hör ju ändå inte vad jag säger".
M.m.m.m
Jag känner mig helt matt. Jag älskar ju honom, men vill samtidigt att min son ska ha en trygg uppväxt och bli sedd och hörd. Jag är, på riktigt, livrädd för när han ska vara pappaledig om ett år. Hur fan ska det gå? Han kommer väl bli riven av katterna och få gråta sig till sömns.
Jag får inget gehör för mina känslor, säger jag att jag tycker det är jobbigt om tex bebis har svårt att somna någon kväll så tycker han det också. Om jag säger att jag hade velat ha EN dag där jag kan bara få ta det lugnt och slappna av så vill han det också.
Han fattar INGENTING!
Det är JAG som sköter nattningarna IOM att bebis somnar vid bröstet, han sover hela nätterna(minst 7 timmar varje natt) medan jag tar blöjbyte och amning minst 4 ggr under natten.
Det värsta är att när vi är iväg ska han försöka vara någon sorts jävla superpappa och bära och vara så allert.
Jag vet inte vad jag ska göra? Behövde mest skriva av mig. Detta är förjävligt.
Jag har suttit i samma situation som micaelathegreat i princip exakt och skriver under på varje ord hon skriver. Vi bor ju dock båda i Sverige och pappan har barnen varannan helg (när det följs i alla fall). Intresset har gått upp och ner så att säga sedan vi separerade och just nu är det nere igen, finns det något som är roligare än barnen, just nu en ny kvinna, men det kan lika gärna vara jobb, så är barnen bortprioriterade. Att ha varannan vecka är han inte minsta intresserad av så den striden har jag sluppit (och jag tvivlar starkt att han, om han skulle begära det nu, skulle få det av olika skäl också).Han hade tyvärr inget större intresse av att ha barnen. Jag har vårdnaden och han bor kvar i Australien, jag flyttade hem till Sverige. Barnen pratar med honom någon gång i månaden på skype. Han älskar sina barn. Men har inget intresse av att vara pappa.
Och ja, varannan vecka med honom hade varit hemskt.
Han verkar ju inte vidare värst snäll mot er, efter vad du beskriver, så det hjälper väl inte så mycket att han är snäll mot andra? Det är ju inte dem han lever med?
Han verkar ju helt ointresserad av att skapa och upprätthålla en bra relation till dig och barnet? För det lät ju inte precis som att han ser det som ett jätteproblem om det skulle ta slut, utan mer som "Jahopp, så gick det med det. Det var den familjen "
Han verkar ju heller inte ha knutit an till barnet, men det kommer ju heller inte av sig själv, det kommer sig av att man umgås med och tar hand om barnet, inte gör minsta möjliga och sysslar med annat när man kan. Om man inte riktigt bryr sig om barnet, så är det ju inte så konstigt om man hellre kollar iPad eller tycker att det gör väl inget om barnet blir rivet, för man bryr sig helt enkelt inte så mycket, bara så mycket att barnet inte tar allvarlig skada. Men omtanke skulle jag ju inte kalla det du beskriver. Vare sig mot dig eller barnet. Så trygg vet jag inte heller, vari ligger tryggheten i nån som man inte kan lita på finns där när man behöver hjälp, och som man inte heller tryggt kam lämna barnet hos i förvissning om att han tar väl hand om det?
Så, snygg kanske, men snäll och trygg? Not so much.
Ja det där kan bara du känna när du fått nog. Vårt förhållande hade andra problem också och jag lovade mig själv att när barnen insåg det - så skulle jag gå. Det gjorde jag den dagen jag skulle på jobb en kväll och min dotter med tårar i ögonen sa: "Du lovar väl att du kommer hem och inte gör som pappa brukar göra?" (han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).@Cambrie @micaelathegreat
Tack för att ni delade med er.
Jag är inte riktigt där än att jag skulle kunna lämna honom.
Jag älskar honom alldeles för mycket och när han har bra dagar så blir jag alltid lika glad av hans närvaro.
Det jobbigaste är nog den energin det tar när han är sådär. Jag mår dåligt och är arg/ledsen/frustrerad och får SÅ dåligt samvete gentemot min son. Försöker dock alltid att vara glad mot honom. Tar alltid diskussioner när han sover eller är uppe i nån lek. Men det är oerhört jobbigt att behöva hålla inne på orden (snarare röstvolymen) när man vara vill skrika på mannen.
Jag tänker att jag ska försöka prata med honom när han har en bra dag och se om det kan gå bättre.
Hushållsarbetet kan jag faktiskt inte klaga på. Sedan sonen föddes har han börjat laga mat till oss båda tillochmed! Undrar varför...
Så gjorde mitt ex med! Det hände tyvärr väldigt ofta.(han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).
Jag tror att du har helt rätt. Jag köper inte heller det där med depression. Det låter mer som en ursäkt han använder för att slippa ta sitt ansvar.Ska jag vara ärlig så tror jag inte att hans problem är någon depression.
Stackars dig, förstår att det gör ont att se att han inte verkar bry sig om ert lilla barn. Jag skulle ha väldigt svårt att respektera och attraheras av min partner om det hänt nåt liknande hos oss.Finns det någon hjälp/rådgivning att få från BVC tro?
Ja det där kan bara du känna när du fått nog. Vårt förhållande hade andra problem också och jag lovade mig själv att när barnen insåg det - så skulle jag gå. Det gjorde jag den dagen jag skulle på jobb en kväll och min dotter med tårar i ögonen sa: "Du lovar väl att du kommer hem och inte gör som pappa brukar göra?" (han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).
Nåväl - laga mat gjorde han aldrig. Möjligen hämtade pizza. Inget annat gjorde han heller. Diska hade han fobi för. Så där har du ju nåt positivt ändå ;-)
Det kanske är så att ni helt enkelt inte ligger på samma level när det kommer till hur ett barn ska skötas och uppfostras? Då får man kanske fundera ändå, det är svårt att ändra på en annan person och kanske får man, som någon annan säger, fundera på vilka strider man ska ta. Om inte han ändras, vilket kanske blir svårt, så kanske du måste förändra dig om du ska orka leva ihop med honom? Annars finns risken att den dåliga energin äter upp dig. För det är ju vad det blir, en massa dålig energi.
Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket".
- det här med att bli klöst av katterna?
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten??
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker.
Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.