Jag är så ledsen

[Saile]

Förklara hur han sårar dig och vart ni är på väg. Detta funkar ju inte i längden eller hur?

Nej det gör ju inte det

 

[micaelathegreat]

Jag pingar min syster @micaelathegreat som kanske kan komma in och dela med sig av sina erfarenheter på just det här väldigt tråkiga ämnet.

Tack för pingen!

@Saile Jag har varit gift med en man som var otroligt dåligt engagerad i våra barn. Mycket av det du skriver känner jag så väl igen. Jag trodde och hoppades att det skulle gå över, och jag pratade med honom så ofantligt många gånger och han slog antingen ifrån sig eller lovade bättring. Det blev inte bättre, bara värre och värre med åren. Och det är precis som du skrev; det är otroligt mycket jobbigare att vara ensam förälder i ett förhållande än att faktiskt vara ensam. Visst, det kräver lite pussel i vardagen ibland men man slipper frustrationen och oron för barnen.

För mig var det allt från "småsaker" - han badade, borstade tänderna, klädde etc etc aldrig barnen och blev sur om han blev tvingad; han åt inte med dem och om han gjorde det så satt han med mobilen i handen; han tog aldrig dem till en lekpark; om han var hemma en hel dag så satt han med datorn eller spelade tv-spel - till stora saker som att när jag var sjuk (sängliggande med vad som befarades vara lunginflammation) i två veckor diskade han inte en enda gång på den tiden. Andra veckan fick jag släpa mig upp och diska nästan två veckors ackumulerad disk för att barnen satt och åt i en sanitär olägenhet. Vi har aldrig haft så mycket möss inne som då.

Småsakerna var givetvis inte småsaker. Det är helt förkastligt att han inte tog hand om barnen. Men DÅ tyckte jag att det var normalt. Och hoppades att han skulle bättra sig. Men det jag inte förstod var att om han så genuint saknade all känsla för att ta hand om sina barn så var det inte nåt som jag kunde tjata i honom.

Jag hoppas att din man kan ändra sig. Men du måste sätta hårt mot hårt. En sista chans, sen går du. Och gör det också. För helt ärligt, hur attraktivt är det med en man som inte tar hand om sitt barn?

 

[Pontevecchio]

Hur gjorde du efter Michaela? Tänker att varannanveckaförälder med en sån man måste vara hemskt.

 

[micaelathegreat]

Hur gjorde du efter Michaela? Tänker att varannanveckaförälder med en sån man måste vara hemskt.

Han hade tyvärr inget större intresse av att ha barnen. Jag har vårdnaden och han bor kvar i Australien, jag flyttade hem till Sverige. Barnen pratar med honom någon gång i månaden på skype. Han älskar sina barn. Men har inget intresse av att vara pappa.

Och ja, varannan vecka med honom hade varit hemskt.

 

[Pontevecchio]

Åhå. Hemskt men bättre än att behöva ha barnet där varannan vecka som en vän till mig haft.

 

[Mabuse]

Ibland känner jag att jag vill ta mitt pick och pack och dra. Jag tänker att det är lättare att man ÄR ensam och tar hand om sitt barn än att bo med någon och KÄNNA sig ensam med sitt barn.
Men jag älskar ju honom. Han är (eller har varit iaf) heeelt fantastisk, precis sån som jag vill ha en man. Snäll mot människor, djur och natur. Rolig, trygg, snygg.
Men när han beter sig som han gör ibland vill jag bara slå honom med något hårt.

Jag måste försöka hitta någon bra terapeut, det är bara så himla svårt att ta sig den tiden när man ska rodda bebis, hus, hästar.

Han verkar ju inte vidare värst snäll mot er, efter vad du beskriver, så det hjälper väl inte så mycket att han är snäll mot andra? Det är ju inte dem han lever med?

Han verkar ju helt ointresserad av att skapa och upprätthålla en bra relation till dig och barnet? För det lät ju inte precis som att han ser det som ett jätteproblem om det skulle ta slut, utan mer som "Jahopp, så gick det med det. Det var den familjen "

Han verkar ju heller inte ha knutit an till barnet, men det kommer ju heller inte av sig själv, det kommer sig av att man umgås med och tar hand om barnet, inte gör minsta möjliga och sysslar med annat när man kan. Om man inte riktigt bryr sig om barnet, så är det ju inte så konstigt om man hellre kollar iPad eller tycker att det gör väl inget om barnet blir rivet, för man bryr sig helt enkelt inte så mycket, bara så mycket att barnet inte tar allvarlig skada. Men omtanke skulle jag ju inte kalla det du beskriver. Vare sig mot dig eller barnet. Så trygg vet jag inte heller, vari ligger tryggheten i nån som man inte kan lita på finns där när man behöver hjälp, och som man inte heller tryggt kam lämna barnet hos i förvissning om att han tar väl hand om det?

Så, snygg kanske, men snäll och trygg? Not so much.

 

[Sar]

jag vet inte vart jag ska börja. Ni som läst min pappadepressionstråd vet ju lite. Jag känner att vi kommer ingen vart. Vissa dagar är jättebra och han finns där till 100% medans andra dagar så är han helt frånkopplad från vårt liv.
Han prioriterar ALLT före oss då. Imorse när jag kom hem från hästarna så har han satt vår lilla kille i sin gåstol och sitter själv och äter frukost och surfar på ipaden. Det gjorde mig så ledsen att se, där sitter min älskade pojke och tittar efter sin pappa men han sitter bara och kollar i den förbaskade ipaden.
Det är ett ganska stort problem här hemma, jag har noll tolerans mot att använda iPad/dator/mobil när vi är med bebis (förutom möjligtvis snabbt kolla sms eller om någon ringer) men han tycker annorlunda "dom tar ju ingen skada av det". Det gör mig fullständigt vansinnig och SÅ ledsen.

Jag känner mig så besviken och ledsen, det var inte såhär det skulle vara. Jag trodde att han skulle bli en fantastisk pappa, han har ju längtat efter barn.
Men han är helt omdömeslös i vissa fall, låter bebis dra katterna i svansen eller nypa dom "han dör ju inte av att bli riven".
Han sätter/lägger honom för att sedan kolla iPad/ mobil.
När han gråter så är han bara tyst, han försöker inte ens trösta "han hör ju ändå inte vad jag säger".
M.m.m.m

Jag känner mig helt matt. Jag älskar ju honom, men vill samtidigt att min son ska ha en trygg uppväxt och bli sedd och hörd. Jag är, på riktigt, livrädd för när han ska vara pappaledig om ett år. Hur fan ska det gå? Han kommer väl bli riven av katterna och få gråta sig till sömns.

Jag får inget gehör för mina känslor, säger jag att jag tycker det är jobbigt om tex bebis har svårt att somna någon kväll så tycker han det också. Om jag säger att jag hade velat ha EN dag där jag kan bara få ta det lugnt och slappna av så vill han det också.
Han fattar INGENTING!
Det är JAG som sköter nattningarna IOM att bebis somnar vid bröstet, han sover hela nätterna(minst 7 timmar varje natt) medan jag tar blöjbyte och amning minst 4 ggr under natten.

Det värsta är att när vi är iväg ska han försöka vara någon sorts jävla superpappa och bära och vara så allert.
Jag vet inte vad jag ska göra? Behövde mest skriva av mig. Detta är förjävligt.

Så himla ledsamt. Det känns tråkigt att säga det men jag ser ingen ljusning utifrån det jag läst i tråden. Jag tror att du inte har något annat val än att lämna.
Upplevde jag att mina barns far sket i barnen och att jag inte kunde lita på att han tog hand om dem och gjorde sin del så skulle jag helt förlora respekten för honom ( jag skulle dessutom vara konstant arg och ledsen) och det i sin tur skulle göra att hela attraktionen mellan oss försvann.
Jag tror att du hade haft det bättre som ensamstående ( han lär ju heller knappast kämpa för varannan veckas boende etc....)

 

[Cambrie]

Han hade tyvärr inget större intresse av att ha barnen. Jag har vårdnaden och han bor kvar i Australien, jag flyttade hem till Sverige. Barnen pratar med honom någon gång i månaden på skype. Han älskar sina barn. Men har inget intresse av att vara pappa.

Och ja, varannan vecka med honom hade varit hemskt.

Jag har suttit i samma situation som micaelathegreat i princip exakt och skriver under på varje ord hon skriver. Vi bor ju dock båda i Sverige och pappan har barnen varannan helg (när det följs i alla fall). Intresset har gått upp och ner så att säga sedan vi separerade och just nu är det nere igen, finns det något som är roligare än barnen, just nu en ny kvinna, men det kan lika gärna vara jobb, så är barnen bortprioriterade. Att ha varannan vecka är han inte minsta intresserad av så den striden har jag sluppit (och jag tvivlar starkt att han, om han skulle begära det nu, skulle få det av olika skäl också).

Jag kan bara säga: det är lättare att leva själv i ensamhet än ensam i tvåsamhet.
Jag tror de flesta ensamstående föräldrar ibland har svårt att få ihop tiden ibland men å andra sidan - när man är ensam så vet man om det - att vara ensam fast man är två kommer bara att ta din energi, energi du behöver för ditt barn.

Jag säger inte att du ska gå, det dröjde jättelänge innan jag insåg att det inte blev bättre och till slut valde att lämna, det är svårt. Men som sagt, var inte rädd för det om det är vad du känner att du behöver göra. Jag blir fortfarande ledsen när jag ser hur lite han egentligen tänker på barnen. Men faktum är att jag och barnen har en betydligt mysigare relation och jag tror att det kommer att slå tillbaka på honom själv sedan. Sonen vill till exempel knappt träffa sin pappa längre. Dottern vill fortfarande, men medger att de har väldigt tråkigt där (han sätter dem ofta framför TV eller Ipad medans han gör andra grejer som är roligare för honom).

 

[Saile]

@Cambrie @micaelathegreat
Tack för att ni delade med er.
Jag är inte riktigt där än att jag skulle kunna lämna honom.
Jag älskar honom alldeles för mycket och när han har bra dagar så blir jag alltid lika glad av hans närvaro.

Det jobbigaste är nog den energin det tar när han är sådär. Jag mår dåligt och är arg/ledsen/frustrerad och får SÅ dåligt samvete gentemot min son. Försöker dock alltid att vara glad mot honom. Tar alltid diskussioner när han sover eller är uppe i nån lek. Men det är oerhört jobbigt att behöva hålla inne på orden (snarare röstvolymen) när man vara vill skrika på mannen.

Jag tänker att jag ska försöka prata med honom när han har en bra dag och se om det kan gå bättre.

Hushållsarbetet kan jag faktiskt inte klaga på. Sedan sonen föddes har han börjat laga mat till oss båda tillochmed! Undrar varför...

 

[Saile]

Han verkar ju inte vidare värst snäll mot er, efter vad du beskriver, så det hjälper väl inte så mycket att han är snäll mot andra? Det är ju inte dem han lever med?

Han verkar ju helt ointresserad av att skapa och upprätthålla en bra relation till dig och barnet? För det lät ju inte precis som att han ser det som ett jätteproblem om det skulle ta slut, utan mer som "Jahopp, så gick det med det. Det var den familjen "

Han verkar ju heller inte ha knutit an till barnet, men det kommer ju heller inte av sig själv, det kommer sig av att man umgås med och tar hand om barnet, inte gör minsta möjliga och sysslar med annat när man kan. Om man inte riktigt bryr sig om barnet, så är det ju inte så konstigt om man hellre kollar iPad eller tycker att det gör väl inget om barnet blir rivet, för man bryr sig helt enkelt inte så mycket, bara så mycket att barnet inte tar allvarlig skada. Men omtanke skulle jag ju inte kalla det du beskriver. Vare sig mot dig eller barnet. Så trygg vet jag inte heller, vari ligger tryggheten i nån som man inte kan lita på finns där när man behöver hjälp, och som man inte heller tryggt kam lämna barnet hos i förvissning om att han tar väl hand om det?

Så, snygg kanske, men snäll och trygg? Not so much.

Nej, inte är det mycket med det nu. Bara ibland när han inte är trött/stressad/hungrig men vem sjutton är inte det? Inte klappar jag ihop allt bara för jag är trött!

 

[Raderad medlem 6459]

@Saile Min snubbe hade fått göra hur mycket hushållsarbete han ville men jag hade inte stått ut att leva med honom om betedde han sig som din och inte 1. såg att det var ett problem, 2. såg till att göra nåt åt det.

Det är nåt så överjordiskt elakt med att skaffa barn med någon och sen bara svika den totalt. Som partner. Som förälder. Jag hade nog aldrig kunnat förlåta det.

 

[Cambrie]

@Cambrie @micaelathegreat
Tack för att ni delade med er.
Jag är inte riktigt där än att jag skulle kunna lämna honom.
Jag älskar honom alldeles för mycket och när han har bra dagar så blir jag alltid lika glad av hans närvaro.

Det jobbigaste är nog den energin det tar när han är sådär. Jag mår dåligt och är arg/ledsen/frustrerad och får SÅ dåligt samvete gentemot min son. Försöker dock alltid att vara glad mot honom. Tar alltid diskussioner när han sover eller är uppe i nån lek. Men det är oerhört jobbigt att behöva hålla inne på orden (snarare röstvolymen) när man vara vill skrika på mannen.

Jag tänker att jag ska försöka prata med honom när han har en bra dag och se om det kan gå bättre.

Hushållsarbetet kan jag faktiskt inte klaga på. Sedan sonen föddes har han börjat laga mat till oss båda tillochmed! Undrar varför...

Ja det där kan bara du känna när du fått nog. Vårt förhållande hade andra problem också och jag lovade mig själv att när barnen insåg det - så skulle jag gå. Det gjorde jag den dagen jag skulle på jobb en kväll och min dotter med tårar i ögonen sa: "Du lovar väl att du kommer hem och inte gör som pappa brukar göra?" (han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).

Nåväl - laga mat gjorde han aldrig. Möjligen hämtade pizza. Inget annat gjorde han heller. Diska hade han fobi för. Så där har du ju nåt positivt ändå ;-)

Det kanske är så att ni helt enkelt inte ligger på samma level när det kommer till hur ett barn ska skötas och uppfostras? Då får man kanske fundera ändå, det är svårt att ändra på en annan person och kanske får man, som någon annan säger, fundera på vilka strider man ska ta. Om inte han ändras, vilket kanske blir svårt, så kanske du måste förändra dig om du ska orka leva ihop med honom? Annars finns risken att den dåliga energin äter upp dig. För det är ju vad det blir, en massa dålig energi.

 

[Lo_]

Stackars dig, förstår att det gör ont att se att han inte verkar bry sig om ert lilla barn. Jag skulle ha väldigt svårt att respektera och attraheras av min partner om det hänt nåt liknande hos oss.Finns det någon hjälp/rådgivning att få från BVC tro?

 

[TinyWiny]

Ska jag vara ärlig så tror jag inte att hans problem är någon depression. Han vet mycket väl att han gör fel i relationen till sitt barn och han kan om han vill annars hade han inte lekt superpappa när ni var iväg. Han är helt enkelt inte intresserad utan kör sitt spel för gallerierna. Jag känner tyvärr väl igen det. Mina barns pappa gjorde också exakt så. Han var en superpappa på alla sätt de första 1,5 åren ungefär och han började tjata om ännu ett barn ganska snart efter första barnets födelse. När jag var gravid i vecka 19-20 med andra barnet hände något. Han vände totalt och krossade mitt hjärta. Sedan dess var han inte intresserad av att vara pappa längre. Jag lämnade honom när andra barnet var nio månader och första var 2 år och 8 månader. Nu i efterhand önskar jag att jag hade gått tidigare och inte kämpat så för ett förhållande som ändå var helt döfött. Det spelar ingen roll hur mycket man själv kämpar om den andra parten inte är intresserad alls.

Det är självklart ingen dans på rosor att vara ensam med barnen men hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet. Att tro och hoppas och ständigt få sina förhoppningar grusade tar så mycket energi helt i onödan.

 

[micaelathegreat]

(han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).

Så gjorde mitt ex med! Det hände tyvärr väldigt ofta.

 

[micaelathegreat]

Ska jag vara ärlig så tror jag inte att hans problem är någon depression.

Jag tror att du har helt rätt. Jag köper inte heller det där med depression. Det låter mer som en ursäkt han använder för att slippa ta sitt ansvar.

 

[Saile]

Nej, tyvärr är det nog ingen depression. Men det är så konstigt att han ändras så drastiskt? Han har ju alltid velat ha barn men nu är det som att han trodde det skulle vara annorlunda.
Jag tror verkligen att han älskar vår son, men det är inte så kul kanske att umgås med honom? Jag vet inte. Jag har pratat med honom om det så många gånger. Det har ändå blivit så mycket bättre. När han var nyfödd var han knappt med oss alls, tror aldrig att pojken sov på hans bröst mer än typ 1-2 ggr.

Han skyller själv på sin uppväxt, och visst kan det påverka. Han har inte fått så mycket kärlek som barn och har svårt att visa och besvara känslor. Men någon gång borde man ju kanske lära sig? Eller åtminstone ta sig i kragen och göra nått åt det och inte bara glida på "jobbig-uppväxt-macka" och slippa undan allt ansvar.

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket".
- det här med att bli klöst av katterna?
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten??
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker.

Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.

 

[Saile]

Stackars dig, förstår att det gör ont att se att han inte verkar bry sig om ert lilla barn. Jag skulle ha väldigt svårt att respektera och attraheras av min partner om det hänt nåt liknande hos oss.Finns det någon hjälp/rådgivning att få från BVC tro?

Jag vet faktiskt inte. När sonen var nyfödd var mannen väldigt snabb med att kasta ur sig mina "problem" (jag har ofta mycket dåligt samvete för allt och alla, efter förlossningen var det mycket tårar också men det är ju helt normalt ) för vår BVC sköterska, hon skulle då kolla upp om det fanns någon att prata med för mig men det fanns inte?

 

[Saile]

Ja det där kan bara du känna när du fått nog. Vårt förhållande hade andra problem också och jag lovade mig själv att när barnen insåg det - så skulle jag gå. Det gjorde jag den dagen jag skulle på jobb en kväll och min dotter med tårar i ögonen sa: "Du lovar väl att du kommer hem och inte gör som pappa brukar göra?" (han hade en förmåga att skita i att komma hem om han gick ut någon kväll, utan slutade höra av sig och kom inte hem förrän 20 timmar senare, så det fanns som sagt mer problematik i vårt förhållande än bara nonschalans över barnen).

Nåväl - laga mat gjorde han aldrig. Möjligen hämtade pizza. Inget annat gjorde han heller. Diska hade han fobi för. Så där har du ju nåt positivt ändå ;-)

Det kanske är så att ni helt enkelt inte ligger på samma level när det kommer till hur ett barn ska skötas och uppfostras? Då får man kanske fundera ändå, det är svårt att ändra på en annan person och kanske får man, som någon annan säger, fundera på vilka strider man ska ta. Om inte han ändras, vilket kanske blir svårt, så kanske du måste förändra dig om du ska orka leva ihop med honom? Annars finns risken att den dåliga energin äter upp dig. För det är ju vad det blir, en massa dålig energi.

Nej, vi gör nog inte det. Ligger på samma level. Enligt mig ska han ha kärlek, trygghet och närhet medan mannen endast verkar leva efter "det dör han inte av".

 

[micaelathegreat]

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket".
- det här med att bli klöst av katterna?
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten??
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker.

Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.

Du överreagerar inte. Sammantaget är det en ganska oroväckande syn på sitt barn. Och det där med att säga "håll käften" - inte ok. Min man gick så långt att han kunde stå och skrika åt våran 4-åring att "stop being a little bitch!" Det var då jag började lämna honom.

Och nej, han kan inte skylla på sin uppväxt. Hans barn är här och nu.