Jag är så ledsen

[Mabuse]

Jo, men om man är ovan vid barn (fick för mig att det var parets första barn?) så har man nog inte så bra koll på exakt hur mkt en bebis som annars knappt kan röra sig många cm helt plötsligt minsann kan göra så att denne trillar ner från skötbordet. För det är ju BARA när man tror att de ska vara still och släpper dem med blicken några sekunder för länge som de rör på sig så mkt.




Jo visst, men skulle bara "perfekta" föräldrar få skaffa barn så skulle arten dö ut rätt så fort.

Nej, visst kan det finnas saker man inte tänker på. Därför får man massor av information från BVC om faror och risker, t ex att inte låta barnet ligga oövervakat på skötbordet. Om man sen väljer att inte läsa den informationen, och inte heller lyssna på sin partner, då handlar det nog inte bara om oförstånd utan också om ointresse/ovilja. Och det är ju självvalt, och också något man själv får ta på sig att man valt.

 

[SiZo]

Det är ju en av de saker som man först får lära sig av personal på BB och på föräldrautbildningen - alltid en hand på barnet när det ligger på skötbordet. Men annars är det ju rätt enkelt att själv räkna ut konsekvenserna av att ramla med huvudet före i ett klinkergolv, kan jag tycka.

Jag tror bara att alla kanske inte har så mkt konsekvenstänkande. Jag själv får alltid höra att jag har för mkt på den biten, i mitt arbete är det en enorm fördel och styrka dock. Jag kan tänka ut hur många olika scenarior som helst på några sekunder, en styrka ibland. En svaghet andra ggr, framförallt om jag är trött/sjuk för då har jag en tendens att tycka att situationer som är helt orimliga att de skulle hända är nästan lika rimliga som saker som faktiskt händer nu och då, och då blir prioriteringen aningens skev...

Tja, det kanske inte är så lätt för någon småbarnsförälder att rycka upp sig när man är aptrött och inte får sova eller vila, men hur det nu är måste ju nån ta hand om bebisen. Eller är det ok om mamman också loggar ut? Är han sjuk får han väl söka vård, men man kan ju inte bara logga ut från föräldraskapet utan vidare diskussioner eller förklaringar när det de facto finns ett spädbarn som man har ansvar för att ta hand om.

Jag håller med dig! Självklart ska han söka vård om han är så trött. Men det kan ju ta tid för en själv att inse sådant. Jag vet från mig själv att jag ser förändringar i mående i min partner betydligt snabbare än vad partnern gör.

Och ja, om mamman verkligen inte orkar så är det helt ok att hon oxå loggar ut. Men om båda ska göra det samtidigt så är ett samtal till soc ett måste först.

Det spelar givetvis ingen roll om man är man eller kvinna i det avseendet. Orkar man inte ta hand om sitt barn så är det klart att man ska söka hjälp för det.

Men till sist så är det ju så att om man inte kan komma överens om hur barnet ska tas om hand så finns det ju bara ett alternativ. Har man kollat att inget är fel, har man provat terapi osv osv och inget hjälper, då har jag mkt svårt att tro att det skulle fungera i längden.

 

[Mabuse]

Jag tror bara att alla kanske inte har så mkt konsekvenstänkande. Jag själv får alltid höra att jag har för mkt på den biten, i mitt arbete är det en enorm fördel och styrka dock. Jag kan tänka ut hur många olika scenarior som helst på några sekunder, en styrka ibland. En svaghet andra ggr, framförallt om jag är trött/sjuk för då har jag en tendens att tycka att situationer som är helt orimliga att de skulle hända är nästan lika rimliga som saker som faktiskt händer nu och då, och då blir prioriteringen aningens skev...


Jag håller med dig! Självklart ska han söka vård om han är så trött. Men det kan ju ta tid för en själv att inse sådant. Jag vet från mig själv att jag ser förändringar i mående i min partner betydligt snabbare än vad partnern gör.

Och ja, om mamman verkligen inte orkar så är det helt ok att hon oxå loggar ut. Men om båda ska göra det samtidigt så är ett samtal till soc ett måste först.

Det spelar givetvis ingen roll om man är man eller kvinna i det avseendet. Orkar man inte ta hand om sitt barn så är det klart att man ska söka hjälp för det.

Men till sist så är det ju så att om man inte kan komma överens om hur barnet ska tas om hand så finns det ju bara ett alternativ. Har man kollat att inget är fel, har man provat terapi osv osv och inget hjälper, då har jag mkt svårt att tro att det skulle fungera i längden.

Fast saken är ju att man inte behöver ha något eget konsekvenstänk, det räcker att läsa innantill i broschyrerna man får från BVC. Där står det om vådan av att lämna barn oövervakade på skötbord.

Du får det lite att låta som att det här är ett realistiskt scenario:

-Älskling, jag behöver komma ut lite, jag sticker ut och tränar!
- Gör det, själv tänkte jag gå och lägga mig, jag är jättetrött!
- Ok, ringer du till Soc då, eller ska jag göra det?
- Vad bra att du påminde, höll på att glömma!

Ungefär som att Soc vore en barnvakt som alltid står redo.

Har man barn har man ansvar, att inte gå runt med huvudet fullkomligt under armen, att bita ihop ibland fast man är trött för att nån måste ta hand om barnet, osv. Du blir så väldigt förstående i dina kommentarer att det inte låter som att man har något ansvar eller skyldigheter alls gentemot barnen som förälder. Visst behöver man inte vara perfekt, men att utsätta barnen för elakhet och farligheter för att man inte gitter ta till sig information eller tänka efter alls, det blir lite galet.

 

[Killaloe]

Jag har bokat in en tid till terapeut för oss båda på torsdag. Aldrig att jag skulle skicka iväg honom själv, han är expert på att få det att låta som det är jag som är det största problemet.

Alltså, du har redan fått så många bra svar att jag inte har så mycket att tillföra egentligen, men det här stycket är (liksom mycket annat) helt jäkla galet.

För mig känns det helt tokigt att en, i en relation, inte kan släppa iväg någon till terapi ensam för att en är orolig för vad personen kan tänkas säga. Det är helt skruvat att du ens behöver oroa dig! (Jag tänker alltså att om en går i familjeterapi så bör det kanske finnas någon typ av tillit till den andre parten att hen vill reda upp situationen och inte använda terapin enbart som ett sätt att spy galla över sin partner. Är det på en sådan nivå undrar jag vad som finns att rädda i relationen)

Och om han vänder och vrider på saker och lägger allt på dig utan att kunna se sin egen delaktighet tyder ju inte direkt på en särskilt sympatisk person. Snarare som att det kommer bli otroligt tufft att komma framåt om han inte ens vill se sin egen del i relationen.

 

[SiZo]

Fast saken är ju att man inte behöver ha något eget konsekvenstänk, det räcker att läsa innantill i broschyrerna man får från BVC. Där står det om vådan av att lämna barn oövervakade på skötbord.

Du får det lite att låta som att det här är ett realistiskt scenario:

-Älskling, jag behöver komma ut lite, jag sticker ut och tränar!
- Gör det, själv tänkte jag gå och lägga mig, jag är jättetrött!
- Ok, ringer du till Soc då, eller ska jag göra det?
- Vad bra att du påminde, höll på att glömma!

Ungefär som att Soc vore en barnvakt som alltid står redo.

Har man barn har man ansvar, att inte gå runt med huvudet fullkomligt under armen, att bita ihop ibland fast man är trött för att nån måste ta hand om barnet, osv. Du blir så väldigt förstående i dina kommentarer att det inte låter som att man har något ansvar eller skyldigheter alls gentemot barnen som förälder. Visst behöver man inte vara perfekt, men att utsätta barnen för elakhet och farligheter för att man inte gitter ta till sig information eller tänka efter alls, det blir lite galet.

Personen som ger sig ut och tränar är uppenbarligen pigg nog för att ta hand om ett barn.
Jag pratar inte om lite trött, jag pratar om sjukligt trött där det helt enkelt inte går. Händer det bägge föräldrarna så är det väl givet att de måste dels söka hjälp för sitt mående och dels kontakta soc och tala om läget.

 

[Mabuse]

Personen som ger sig ut och tränar är uppenbarligen pigg nog för att ta hand om ett barn.
Jag pratar inte om lite trött, jag pratar om sjukligt trött där det helt enkelt inte går. Händer det bägge föräldrarna så är det väl givet att de måste dels söka hjälp för sitt mående och dels kontakta soc och tala om läget.

Tycker du att TS sambo låter sjukligt trött så att det helt enkelt inte går?

 

[TinyWiny]

Personen som ger sig ut och tränar är uppenbarligen pigg nog för att ta hand om ett barn.
Jag pratar inte om lite trött, jag pratar om sjukligt trött där det helt enkelt inte går. Händer det bägge föräldrarna så är det väl givet att de måste dels söka hjälp för sitt mående och dels kontakta soc och tala om läget.

Det fungerar inte så. Det finns inget som heter att det inte går när man har barn. Har du barn så har du ansvar för dem oavsett hur sjuk du är eller hur trött du är. Man kan inte ringa socialen och tro att de ska hjälpa till hur som helst. Socialen är ingen barnvaktsjour. Jag tror få normalfungerande föräldrar ringer socialen för att de är trötta oavsett hur trötta de är eftersom de vet att det kan ge konsekvenser de inte är beredda att ta.
Det är tufft att vara förälder men har man tagit på sig ansvaret så kan man inte strunta i det. Barn är inga hundar! Barn ska växa upp till ansvarsfulla och vettiga vuxna. För att de ska kunna det kan man inte göra så som du tycker.

 

[nagelbitarn]

Jag har varit i samma situation och är inte helt fri än.
Måste ge dig samma råd som jag fick av en vän, men som jag inte lydde "gå innan hen ska börja dagis så slipper du mycket krångel".

Även ointresserade föräldrar kan använda barn som maktmedel för att hämnas på sitt X * vis av erfarenhet *. Så det är bättre att bli ensamstående när barnet mer naturligt bor hos en primärförälder, så kan omsorg om barnet förändras naturligt vartefter barnet blir äldre.

 

[mandalaki]

Nej, tyvärr är det nog ingen depression. Men det är så konstigt att han ändras så drastiskt? Han har ju alltid velat ha barn men nu är det som att han trodde det skulle vara annorlunda.
Jag tror verkligen att han älskar vår son, men det är inte så kul kanske att umgås med honom? Jag vet inte. Jag har pratat med honom om det så många gånger. Det har ändå blivit så mycket bättre. När han var nyfödd var han knappt med oss alls, tror aldrig att pojken sov på hans bröst mer än typ 1-2 ggr.

Han skyller själv på sin uppväxt, och visst kan det påverka. Han har inte fått så mycket kärlek som barn och har svårt att visa och besvara känslor. Men någon gång borde man ju kanske lära sig? Eller åtminstone ta sig i kragen och göra nått åt det och inte bara glida på "jobbig-uppväxt-macka" och slippa undan allt ansvar.

Jag måste fråga, vissa grejer han sagt och gjort, är det jag som överreagerar eller går han för långt?
- när sonen var nyfödd och grät lite mer än vanligt sa han åt honom att hålla käften, inte argt eller gapade utan ganska sammanbitet "håll käften nu", pojken förstår ju såklart inte men JAG tycker det är hemskt sagt.
- jag tog upp det här med att man är så extra rädd för att råka ut för saker nu när man har sonen. Tex att jag fasar över att köra i diket när han är i bilen. Mannen menade då att det inte var någon skillnad. Han vill inte åka i diket annars heller men "han dör ju inte av att åka i diket".
- det här med att bli klöst av katterna?
- sonen har börjat bli lite rädd att få vatten över huvudet, jag anser att man ska ta det försiktigt så han inte blir mer rädd medan mannen menar att vi ska ösa på mer vatten??
- när sonen kissat på skötbordet så det kommer på golvet, då börjar mannen att torka rent golvet först. Även en gång när pojken var nybadad så fick han ligga naken och blöt på skötbordet medan mannen for runt som en yr höna och torkade på alla ställen utan på bebis.
Tog dock inte lång tid innan jag upptäckte det så jag fick säga till honom. Känns som jag är hans mamma ibland också.
- han klarar inte av att byta bajsblöja utan vill alltid ha min hjälp.
- när jag ska få lite lugn och ro, typ kolla ett avsnitt på en serie eller äta så går han efter mig och sitter där jag är med sonen istället för att leka med honom där han har sina leksaker.

Det finns miljarder saker känns det som men detta var ett litet urval.

Det handlar inte om att ha svårt att visa kärlek, det handlar ju för sjutton om totalt ointresse för sitt barn! Vad är det för en jävla gråsten som inte tittar upp från sin ipad förrän barnet börjar gråta?

Varje normal människa blir intresserad av sin lilla bebis och nyfiken på att lära känna den. Så barnets kontaktbehov löser sig i regel eftersom föräldrarna inte kan se sig mätta på det.

Hur fasen kan du säga att du älskar honom? För mig finns det INGET mer oattraktivt än oengagerade pappor. Tar död på kärleken på en halvtimme. Det är oförlåtligt.

 

[Lo_]

Det handlar inte om att ha svårt att visa kärlek, det handlar ju för sjutton om totalt ointresse för sitt barn! Vad är det för en jävla gråsten som inte tittar upp från sin ipad förrän barnet börjar gråta?

Varje normal människa blir intresserad av sin lilla bebis och nyfiken på att lära känna den. Så barnets kontaktbehov löser sig i regel eftersom föräldrarna inte kan se sig mätta på det.

Hur fasen kan du säga att du älskar honom? För mig finns det INGET mer oattraktivt än oengagerade pappor. Tar död på kärleken på en halvtimme. Det är oförlåtligt.

Det är nog inte så enkelt. Hade själv varit livrädd att bli ensam med mitt spädbarn. Det var en omvälvande tid, hade min partner då visat sig vara värdelös som förälder vet jag inte vad jag gjort. Förhoppningsvis och troligtvis samlat kraft och mod och lämnat. Men lätt hade det inte varit.

 

[mandalaki]

Det är nog inte så enkelt. Hade själv varit livrädd att bli ensam med mitt spädbarn. Det var en omvälvande tid, hade min partner då visat sig vara värdelös som förälder vet jag inte vad jag gjort. Förhoppningsvis och troligtvis samlat kraft och mod och lämnat. Men lätt hade det inte varit.

Klart att det inte är lätt. Men för mig skulle det vara svårare att se mitt barn söka kontakt med sin pappa som är mer intresserad av sin ipad. Det är hjärtskärande!

För att inte tala om den akuta risken när han inte har koll på barnet på skötbordet.

TS skrev i början att hon var orolig för när han skulle vara pappaledig med barnet. Det skulle jag också vara. Jag skulle vara utom mig.

 

[vallhund]

Det är nog inte så enkelt. Hade själv varit livrädd att bli ensam med mitt spädbarn. Det var en omvälvande tid, hade min partner då visat sig vara värdelös som förälder vet jag inte vad jag gjort. Förhoppningsvis och troligtvis samlat kraft och mod och lämnat. Men lätt hade det inte varit.

Har någon påstått att det skulle vara lätt?

 

[Petruska]

Klart att det inte är lätt. Men för mig skulle det vara svårare att se mitt barn söka kontakt med sin pappa som är mer intresserad av sin ipad. Det är hjärtskärande!

För att inte tala om den akuta risken när han inte har koll på barnet på skötbordet.

TS skrev i början att hon var orolig för när han skulle vara pappaledig med barnet. Det skulle jag också vara. Jag skulle vara utom mig.

Alltså, den person som TS beskriver, är ju en person som man inte skulle låta vara tillfällig barnvakt till en bebis eller ett litet barn (om det skulle funka med större barn är väl en öppen fråga, men tecknen är ju inte särskilt positiva).

Jag är i allmänhet för att man delar föräldraledigheten mycket jämnt mellan föräldrarna, men i det här fallet är ju inte pappan förälder i ordets meningsfulla betydelse.

 

[Saile]

Hur fasen kan du säga att du älskar honom? För mig finns det INGET mer oattraktivt än oengagerade pappor. Tar död på kärleken på en halvtimme. Det är oförlåtligt.

För att jag har levt med honom i 6 år, samt gift mig med honom, av en anledning.
Detta beteendet har ju kommit först efter vår son föddes. Innan dess var det bara andra småsaker som ändå gick att leva med (jag är inte heller perfekt). Jag har alltid sagt att han är den jag litar på mest och att jag alltid känner mig trygg med honom, för så har det varit. Det är därför jag undrar vad fan som hänt?
Men som nämnts tidigare i tråden så har jag, redan innan sonen, misstänkt att han har någon form av typ Asperger vilket jag även sagt till honom och han håller mer eller mindre med.
Skulle han ha det är det inte konstigt om han blir totalt förändrad när ett barn kommer in i bilden.
Jag försvarar absolut inte det han gör, bara att det är inte konstigt att jag älskar honom då han varit ljuset i mitt liv i 6 år innan allt detta hände.

 

[mandalaki]

För att jag har levt med honom i 6 år, samt gift mig med honom, av en anledning.
Detta beteendet har ju kommit först efter vår son föddes. Innan dess var det bara andra småsaker som ändå gick att leva med (jag är inte heller perfekt). Jag har alltid sagt att han är den jag litar på mest och att jag alltid känner mig trygg med honom, för så har det varit. Det är därför jag undrar vad fan som hänt?
Men som nämnts tidigare i tråden så har jag, redan innan sonen, misstänkt att han har någon form av typ Asperger vilket jag även sagt till honom och han håller mer eller mindre med.
Skulle han ha det är det inte konstigt om han blir totalt förändrad när ett barn kommer in i bilden.
Jag försvarar absolut inte det han gör, bara att det är inte konstigt att jag älskar honom då han varit ljuset i mitt liv i 6 år innan allt detta hände.

Ja, jag förstår att du älskat honom i flera år. Det jag däremot inte förstår är hur du fortfarande kan göra det när du ser hur han beter sig mot er son. För mig är dåliga pappor det mest avtändande som finns, även om de är fantastiska på andra sätt.

Men du är inte jag och jag borde kanske inte ha skrivit det där. Jag reagerar så starkt för att jag sett motsatsen. En av mina anhöriga bor långt från mig så när han och hans fru fick sitt första barn fick jag ofta bilder eftersom jag inte kunde träffa dem. Och många av bilderna under de första månaderna visade hur pappan höll sin pojke och de hade ögonkontakt. De strålade mot varann, man såg hur de utforskade varandras ansikte och personligheter. Det var tårframkallande vackert.

Och jag vet också vilken sensation det är att titta in i en litens ögon och få kontakt, trots att jag inte har barn själv. Det är som att vinna högsta vinsten.

Det är därför jag blir så upprörd över just att din man förvägrar barnet kontakt. Asperger eller ej. Och för pojken blir ju resultatet detsamma, oavsett om pappa har en diagnos eller inte.

 

[Saile]

Ja, jag förstår att du älskat honom i flera år. Det jag däremot inte förstår är hur du fortfarande kan göra det när du ser hur han beter sig mot er son. För mig är dåliga pappor det mest avtändande som finns, även om de är fantastiska på andra sätt.

Men du är inte jag och jag borde kanske inte ha skrivit det där. Jag reagerar så starkt för att jag sett motsatsen. En av mina anhöriga bor långt från mig så när han och hans fru fick sitt första barn fick jag ofta bilder eftersom jag inte kunde träffa dem. Och många av bilderna under de första månaderna visade hur pappan höll sin pojke och de hade ögonkontakt. De strålade mot varann, man såg hur de utforskade varandras ansikte och personligheter. Det var tårframkallande vackert.

Och jag vet också vilken sensation det är att titta in i en litens ögon och få kontakt, trots att jag inte har barn själv. Det är som att vinna högsta vinsten.

Det är därför jag blir så upprörd över just att din man förvägrar barnet kontakt. Asperger eller ej. Och för pojken blir ju resultatet detsamma, oavsett om pappa har en diagnos eller inte.

Jag förstår vad du menar. Jag tycker också det är avtändande på alla sätt och vis. Det värker i mig när jag ser foton på andra pappor och deras barn.
Så visst, kärleken är inte lika stark som innan men jag är inte beredd att släppa taget än. Jag vill prova terapi och se hur det går.
Än så länge tror jag (hoppas jag) inte att vår son tagit skada av det med tanke på att jag är den som är med honom mest och är hans pappa med honom så är jag bara några steg bort, han släpper mig knappt med blicken, min lilla pojke.
Men han blir ju större och mer medveten.

Däremot är det ju inte bara dåligt. När jag är ute och rider brukar dom två gå i skogen, mannen kom hem en dag och sa "jag har köpt en bok till mig och X, så vi ska se vad för spår vi ser i skogen." Han brukar också prata om vad dom ska göra när han är pappaledig så HELT ointresserad är han ju inte.
Jag tror ärligt talat att han inte fattar själv hur han beter sig ibland, vad som är rätt och fel.

 

[mandalaki]

Jag förstår vad du menar. Jag tycker också det är avtändande på alla sätt och vis. Det värker i mig när jag ser foton på andra pappor och deras barn.
Så visst, kärleken är inte lika stark som innan men jag är inte beredd att släppa taget än. Jag vill prova terapi och se hur det går.
Än så länge tror jag (hoppas jag) inte att vår son tagit skada av det med tanke på att jag är den som är med honom mest och är hans pappa med honom så är jag bara några steg bort, han släpper mig knappt med blicken, min lilla pojke.
Men han blir ju större och mer medveten.

Däremot är det ju inte bara dåligt. När jag är ute och rider brukar dom två gå i skogen, mannen kom hem en dag och sa "jag har köpt en bok till mig och X, så vi ska se vad för spår vi ser i skogen." Han brukar också prata om vad dom ska göra när han är pappaledig så HELT ointresserad är han ju inte.
Jag tror ärligt talat att han inte fattar själv hur han beter sig ibland, vad som är rätt och fel.

Om han inte fattar så är det en orossignal, skulle jag säga. Men att ni börjar tillsammans i terapi så snabbt som möjligt tror jag är jätteviktigt, för där kan han få hjälp med att få syn på sitt beteende, så att han kan ändra det.

 

[Lo_]

Klart att det inte är lätt. Men för mig skulle det vara svårare att se mitt barn söka kontakt med sin pappa som är mer intresserad av sin ipad. Det är hjärtskärande!

För att inte tala om den akuta risken när han inte har koll på barnet på skötbordet.

TS skrev i början att hon var orolig för när han skulle vara pappaledig med barnet. Det skulle jag också vara. Jag skulle vara utom mig.

Jag håller med dig på alla punkter, ville bara understryka att det måste vara fruktansvärt svårt att bli själv när man trodde att man skaffade barn ihop.

 

[mandalaki]

Jag håller med dig på alla punkter, ville bara understryka att det måste vara fruktansvärt svårt att bli själv när man trodde att man skaffade barn ihop.

Definitivt!

 

[vallhund]

Aldrig att jag skulle skicka iväg honom själv, han är expert på att få det att låta som det är jag som är det största problemet.

Inte så troligt att en utbildad/legitimerad psykoterapeut skulle gå på en sådan saga.