Jag är så ledsen

[Tora]

Det där med att det kan ta tid för män att knyta an till bebisen. Min man är sådan. Han känner ingen omedelbar kärlek till barnet som jag gör. För honom tar det ett tag innan den växer fram.

Men han är likväl en fantastisk pappa under den tiden. Även om man inte känner den där himlastormande kärleken med en gång så kan man likväl vara en kärleksfull och ansvarstagande förälder.

 

[Hiddeous]

Vilket skrämmande resonemang du för! Barnet förstår inte ordagrant vad pappan säger, men han förstår och läser direkt av aggression, vilket dina hundar gör också. Men hos barnet kan aggressionen utveckla problem som dina hundar inte drabbas av. Visste du tex att under de första två levnadsåren utvecklas barnets hjärna till att antingen anpassa sig till en antingen kärleksfull miljö, eller en aggressiv? Att hjärnan alltså ändrar kemisk sammansättning beroende på hur barnet bemötts. Nu finns det ungefär tusen anledningar till att inte tala så till ett spädbarn, men det kanske belyser en skillnad för dig mellan hundar och människor!

 

[Sleepy]

"håll käften nu"... "han dör ju inte av att åka i diket"... bli klöst av katterna?... ösa på mer vatten??.. torka rent golvet först... fick han ligga naken och blöt på skötbordet... han klarar inte av att byta bajsblöja

Fullständigt oempatiskt och ansvarslöst beteende. Jag hade slängt ut honom. Aldrig att han hade fått ha ansvar för mitt lilla barn.

Det är ok att vara ny och osäker i rollen som förälder, det är ok att vara tafatt. Det är däremot inte ok att bete sig kallt, okänsligt och ansvarslöst. Då är man rent olämplig.

 

[SiZo]

Vilket skrämmande resonemang du för! Barnet förstår inte ordagrant vad pappan säger, men han förstår och läser direkt av aggression, vilket dina hundar gör också. Men hos barnet kan aggressionen utveckla problem som dina hundar inte drabbas av. Visste du tex att under de första två levnadsåren utvecklas barnets hjärna till att antingen anpassa sig till en antingen kärleksfull miljö, eller en aggressiv? Att hjärnan alltså ändrar kemisk sammansättning beroende på hur barnet bemötts. Nu finns det ungefär tusen anledningar till att inte tala så till ett spädbarn, men det kanske belyser en skillnad för dig mellan hundar och människor!

Jo jag är medveten om det. Men jag kan ju omöjligt veta hur aggressiv pappan var. Bara orden skadar INTE. Utan det är isf om han var aggressiv, vilket jag inte vet?

Sen vet jag heller inte om det hände en gång eller 500. För jag tror att den som säger att den aldrig har blivit arg eller tappat tålamodet med sina barn, den personen ljuger. Men så länge det händer enstaka ggr så tror jag inte att barnet tar nån skada av det, så länge det är inom rimliga gränser givetvis.

Så det beror på så mkt mer än vad vi kan läsa ut i texten, tycker iaf jag. Ni andra verkar anta att han var aggressiv, jag gör det inte.

Det jag reagerar på som får mig att tänka till är att han enligt TS är helt underbar vissa dagar. Därför tror jag inte att det är så att han genuint inte bryr sig, eller inte vill. För då hade han väl inte försökt? Eller?

 

[Hiddeous]

Jo jag är medveten om det. Men jag kan ju omöjligt veta hur aggressiv pappan var. Bara orden skadar INTE. Utan det är isf om han var aggressiv, vilket jag inte vet?

Du tänker att han säger "håll käften!" men ändå utstrålar trygghet och kärlek? Knappast, va? Jag tror inte du förstår hur extremt sårbara spädbarn är. Du vet heller inte vad den här i min tolkning ytterst labila personen är kapabel till. Jag har aldrig hört en nybliven pappa tala till ett spädbarn på det sättet. Det är ingen naturlig reaktion. Om man reagerar så när barnet är så litet, vad blir nästa steg? Jag hade tagit barnet och gått.

 

[purity_666]

Jag tror det är bra för er att försöka ta hjälp med problemen. Även om andra tycker depression är skitsnack så tror jag risken finns där. Jag menar, det finns mammor som beter sig bra vissa dagar, helskumma andra dagar och sen plötsligt gjort barnen illa för att de har förlossningsdepression. Så varför skulle inte en pappa kunna hamna i ett dåligt mående efter att ha fått hem barnet. Han kanske är livrädd egentligen.
Sen vissa saker han gör kan nog bero på okunskap/ovana/att inte tänka sig för. Jag har hört många mammor säga att så fort barnet är fött finns beskyddarinstinkten där, men om nu pappan inte knutit an till barnet kanske inte det finns där. Är man helt ovan vid att hantera små barn kan saker som andra tar för givet inte alls vara lika självklart.

Jag säger absolut inte att pappan agerar rätt och riktigt, jag lämnar det öppet att det kan handla om förlossningsdepression, ett krisläge av den omvälvande livssituationen. Det kan drabba alla och får man hjälp så blir man ju också bättre.

 

[SiZo]

Du tänker att han säger "håll käften!" men ändå utstrålar trygghet och kärlek? Knappast, va? Jag tror inte du förstår hur extremt sårbara spädbarn är. Du vet heller inte vad den här i min tolkning ytterst labila personen är kapabel till. Jag har aldrig hört en nybliven pappa tala till ett spädbarn på det sättet. Det är ingen naturlig reaktion. Om man reagerar så när barnet är så litet, vad blir nästa steg? Jag hade tagit barnet och gått.

Jag vet ganska många föräldrar som har tänkt och sagt både det ena och det andra när barnet har skrikit i flera dygn i sträck. Jag ser det inte som något konstigt faktiskt.

Nu sover ju han nätterna igenom enligt TS, så det är ju inte fallet här.

Nej han kanske inte utstrålar trygghet och kärlek, men vem tusan gör det 24/7? Inte jag iaf! Kommer aldrig hända, oavsett om det är första ungen eller den 14:e.

Jag vet vad labila personer är kapabla till, men jag visste inte at det var fastställt att han var labil?

 

[Hiddeous]

Jag vet vad labila personer är kapabla till, men jag visste inte at det var fastställt att han var labil?

Jag skrev "i min tolkning".
Alltså ingenting om någon fastställd diagnos.
Det är förälderns jobb att vara barnets trygghet, oavsett om vi är trötta, ledsna eller arga. Hade min man sagt så till mitt barn hade jag tagit barnet därifrån. Och eftersom min man är normal med utvecklad empati hade han blivit glad att jag gjorde det.

 

[Pontevecchio]

Det är ett spädbarn, att göra saker när man är förbi dig av trötthet och totalt utmattad är en sak. Att säga håll käften till ett försvarslöst litet barn.. Nä fy fan

 

[Duplo]

Av det jag har läst är det för mig tydligt att din partner troligen har asperger eller snarlik diagnos. Det finns hjälp att få!

http://theneurotypical.com/parents-with-aspergers.html

 

[SiZo]

Jag skrev "i min tolkning".
Alltså ingenting om någon fastställd diagnos.
Det är förälderns jobb att vara barnets trygghet, oavsett om vi är trötta, ledsna eller arga. Hade min man sagt så till mitt barn hade jag tagit barnet därifrån. Och eftersom min man är normal med utvecklad empati hade han blivit glad att jag gjorde det.

Även föräldrar är människor. Det finns nog ingen som perfekt. Och ändå blir det folk av de flesta av oss

 

[inverterad]

Vilket skrämmande resonemang du för! Barnet förstår inte ordagrant vad pappan säger, men han förstår och läser direkt av aggression, vilket dina hundar gör också. Men hos barnet kan aggressionen utveckla problem som dina hundar inte drabbas av. Visste du tex att under de första två levnadsåren utvecklas barnets hjärna till att antingen anpassa sig till en antingen kärleksfull miljö, eller en aggressiv? Att hjärnan alltså ändrar kemisk sammansättning beroende på hur barnet bemötts. Nu finns det ungefär tusen anledningar till att inte tala så till ett spädbarn, men det kanske belyser en skillnad för dig mellan hundar och människor!

Det som är hoppfullt är att hjärnan är enormt plastisk. Ett barn som får en kärlekslös uppväxt under sina första år och vars hjärna därmed blir negativt påverkad, detta barns hjärna kan växa och bli helt normal till storlek och funktion om en kärleksfull uppväxt tar vid därefter. Men visst har du rätt i att miljön påverkar vår biologiska sammansättning, både i positiv och negativ riktning. Och barns första år är enormt viktiga.

 

[Hiddeous]

Även föräldrar är människor. Det finns nog ingen som perfekt. Och ändå blir det folk av de flesta av oss

Det är många människor som lider av anknytningsproblem och andra störningar på grund av instabila föräldrar. Att uppfostra barn är extremt tålamodskrävande. Vi pratar ofta i min familj om hur vi känner oss usla som föräldrar när vi ibland höjt rösten och tappat tålamodet för en stund. Men det sunda är just att vi vet att vi gjort ett snedsteg och det handlar äldre barn som verkligen kan våra svaga punkter och trycker på dem. Det gör inte spädbarn. Använder man ett sådant tilltal till en liten bebis som söker tröst är det illavarslande.

 

[ako]

Vad är det som är obehagligt med dem?

Jag misstänker att du inte har barn själv?
Att hälla mer vatten på barnet i stället för att ta det lugnt är ju rent elakt och lan defintivt verka skrämmande för lång tid framåt. Och helt oempatiskt!

Att börja torka golvet och låta babyn ligga på skötbordet under tiden i stället för att torka babyn och göra klart den först innebär risk att babyn ska falla och slå sig.

mm mm...

 

[Petruska]

Det som är hoppfullt är att hjärnan är enormt plastisk. Ett barn som får en kärlekslös uppväxt under sina första år och vars hjärna därmed blir negativt påverkad, detta barns hjärna kan växa och bli helt normal till storlek och funktion om en kärleksfull uppväxt tar vid därefter. Men visst har du rätt i att miljön påverkar vår biologiska sammansättning, både i positiv och negativ riktning. Och barns första år är enormt viktiga.

Men man kan ju inte se på när någon är taskig och okänslig mot en bebis och trösta sig med att hjärnan är plastisk så det ordnar sig nog.

 

[Saile]

Av det jag har läst är det för mig tydligt att din partner troligen har asperger eller snarlik diagnos. Det finns hjälp att få!

http://theneurotypical.com/parents-with-aspergers.html

Vet du, det har jag tänkt mycket på. Har sagt det till mannen också. Hans svar "det har jag säkert, men aldrig att jag skulle gå med det till läkaren. Det finns inget att göra."

 

[inverterad]

Men man kan ju inte se på när någon är taskig och okänslig mot en bebis och trösta sig med att hjärnan är plastisk så det ordnar sig nog.

Absolut inte! Jag ville bara klargöra att det finns hopp även för barn som har fått en taskig start i livet. Pappan i den här tråden tycker jag verkar vara sällsynt känslokall, på ett närmast obehagligt sätt, och det är en himla tur att barnet har EN normal förälder.

 

[SiZo]

Jag misstänker att du inte har barn själv?
Att hälla mer vatten på barnet i stället för att ta det lugnt är ju rent elakt och lan defintivt verka skrämmande för lång tid framåt. Och helt oempatiskt!

Att börja torka golvet och låta babyn ligga på skötbordet under tiden i stället för att torka babyn och göra klart den först innebär risk att babyn ska falla och slå sig.

mm mm...

Jo, men om man är ovan vid barn (fick för mig att det var parets första barn?) så har man nog inte så bra koll på exakt hur mkt en bebis som annars knappt kan röra sig många cm helt plötsligt minsann kan göra så att denne trillar ner från skötbordet. För det är ju BARA när man tror att de ska vara still och släpper dem med blicken några sekunder för länge som de rör på sig så mkt.

Det är många människor som lider av anknytningsproblem och andra störningar på grund av instabila föräldrar. Att uppfostra barn är extremt tålamodskrävande. Vi pratar ofta i min familj om hur vi känner oss usla som föräldrar när vi ibland höjt rösten och tappat tålamodet för en stund. Men det sunda är just att vi vet att vi gjort ett snedsteg och det handlar äldre barn som verkligen kan våra svaga punkter och trycker på dem. Det gör inte spädbarn. Använder man ett sådant tilltal till en liten bebis som söker tröst är det illavarslande.

Jo visst, men skulle bara "perfekta" föräldrar få skaffa barn så skulle arten dö ut rätt så fort.

 

[Hiddeous]

Jo, men om man är ovan vid barn (fick för mig att det var parets första barn?) så har man nog inte så bra koll på exakt hur mkt en bebis som annars knappt kan röra sig många cm helt plötsligt minsann kan göra så att denne trillar ner från skötbordet. För det är ju BARA när man tror att de ska vara still och släpper dem med blicken några sekunder för länge som de rör på sig så mkt.

Det är ju en av de saker som man först får lära sig av personal på BB och på föräldrautbildningen - alltid en hand på barnet när det ligger på skötbordet. Men annars är det ju rätt enkelt att själv räkna ut konsekvenserna av att ramla med huvudet före i ett klinkergolv, kan jag tycka.

 

[Mabuse]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite..... Jag säger inte att din känsla är fel, men jag har svarat lite annorlunda på de frågorna som du har ställt, just för att jag tänkte att det kan finnas andra orsaker till just de sakerna än att han inte skulle bry sig. Jag kan givetvis ha fel i varenda grej jag har skrivit, men tänk på mina svar, prata med din man, det kan ju finnas andra orsaker.

Sen skriver du att han inte gör något när han är trött, och du tycker att han ska rycka upp sig. Är ni säkra på att han är frisk? Det kanske är så att det inte är så lätt att rycka upp sig för honom av en anledning? Oxå något att tänka på!

Hoppas du inte tar illa upp av det jag skrivit, jag vill bara vrida lite på sakerna, kanske kan det hjälpa att tänka på dem på ett annat sätt.

Tja, det kanske inte är så lätt för någon småbarnsförälder att rycka upp sig när man är aptrött och inte får sova eller vila, men hur det nu är måste ju nån ta hand om bebisen. Eller är det ok om mamman också loggar ut? Är han sjuk får han väl söka vård, men man kan ju inte bara logga ut från föräldraskapet utan vidare diskussioner eller förklaringar när det de facto finns ett spädbarn som man har ansvar för att ta hand om.