Jag är rädd för folk... Början på social fobi?

[SpanskaLoppan]

Osäker på om tråden borde ha prefixet "relationer" men det är ju en typ av relation. Jag är rädd(?)för folk... och det blir bara värre och värre...

Större delen av min uppväxt hängde jag i stallet, jag förstår mig på hästar men inte folk. Pratade en del med min psykolog innan den kontakten rann ut i sanden och psykologen var inne på att jag helt enkelt inte fick möjlighet att träna mina sociala färdigheter eftersom jag så sällan umgicks med människor utan att hästarna fanns med i bilden.

Jag har alltid varit osäker i sociala sammanhang, har svårt att läsa andra människor och därmed svårt att avgöra deras humör, avsikter och om personen uppskattar mitt sällskap. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mer än den vanliga artigheten dvs. att man hälsar på alla, säger tack och varsågod, erbjuder sig att hjälpa till att plocka undan, bära, diska osv. Men själva umgänget är ett enda kaos för mig... Jag vet inte hur man inleder(eller bjuder in till)en konversation eller hur man håller liv i den, jag vet inte vad jag ska säga, göra eller prata om. Det enda sättet jag har att hantera detta är humor; jag skämtar och flamsar hejvilt. Vilket funkar en kort stund men till slut blir det ju för mycket, det tar ju slut på fantasin och i vissa lägen kan man inte skämta.

Nu har jag en mycket social sambo som har hur mycket vänner som helst. Han kräver såklart inte att jag alltid ska vara med men någon gång ibland tycker han kunde vara trevligt. Och i teorin tycker jag också att det skulle vara kul att hänga med när han åker till sina vänner. Hans vänner vill också gärna lära känna mig och bjuder alltid in mig till fester, middagar eller att bara titta förbi på en fika med eller utan min sambo.
Men jag blir alldeles skakis, även om det bara handlar om en fika hos hans kompis vars fru gått i samma klass som mig på komvux. Denna familj bjöd in oss på mat för ett par veckor sedan vilket bara resulterade i att jag fick min första panikångestattack på 1 år...

Jag kan inte fortsätta komma med ursäkter, skylla på jobbet, sjukdom eller att "mormor inte mår bra"... Jag orkar inte ha det såhär, innerst inne tycker jag ju om att umgås med folk. Jag vill inte gömma mig hemma... Men jag vet verkligen inte hur man umgås med folk som inte är hästfolk. De vanliga artighetsfraserna om hur man mår, vädret och jobbet räcker ju liksom bara en väldigt begränsad tid.
Att jag inte kan läsa av personer, reaktioner och stämningen gör mig förstås ännu mer osäker för när jag väl försöker umgås har jag ingen aning om ifall jag gör rätt eller är helt ute och cyklar.
Att man i sambons umgängeskrets umgås hela familjer gör det inte lättare. Jag förstår mig inte på barn men förväntas göra det och tonåringar får mig att krympa och bli en väldigt liten människa(det påminner mig om min egen tonårstid då jag var ordentligt mobbad). Jag märker ju att människorna omkring mig tycker att jag är märklig som undviker kontakt med dom små barnen och blir alldeles tvärtyst när familjens tonåringar kommer in i rummet.
När jag försöker tvinga mig själv att vara social så blir det bara fel. Allting låser sig och jag kan inte tänka en enda klar tanke. Det står helt still i skallen och jag får inte ur mig ett enda vettigt ord. Sambons vänner är snälla och trevliga människor och försöker verkligen inkludera mig i samtalet men jag lyckas knappt spotta ur mig en hel mening. Och då skäms jag ännu mer då de verkligen är måna om att jag ska känna mig välkommen och alla pratar svenska med varandra trots att det skulle vara mycket enklare för dem att prata sitt eget språk(jag säger ju ändå inget).

Finns det fler som jag? Hur hanterar ni sociala tillfällen?
Enligt psykologen behöver jag träna på att umgås, men hur gör man det när allting bara låser sig?
Ni som har bättre social kompetens, hur gör ni? Hänger det mer på vilken inställning man har än hur bra man förstår sig på folk?

 

[Lejonelle]

Vad bra att du bestämt dig för att ta en kamp med dina svårigheter - du kan se fram emot ett mycket trevligare och mera socialt liv. I många fall räcker det med att göra just det som du nu gör - att se svårigheten som något du behöver träna på, utsätta dig för sociala situationer och med tiden bli mer bekväm. Men det skadar inte heller att ta hjälp. Det kanske kostar lite men kan vara väl värt det eftersom du gör en investering i din framtid.

Om det handlade om något annat, t ex slalomåkning, skulle du förmodligen inte gå från noll till svarta nedfarter på en vecka. Men av någon anledning tror vi ibland att vissa sociala färdigheter är medfödda så att vi kan kasta oss in i dem utan vare sig kunskaper eller träning. Självklart behöver du öva och inte utsätta dig för svårare situationer än du klarar av. Öka belastningen stegvis.

Du identifierar flera kompetenser som du redan har. Du kan hälsa, prata om vädret, skoja litegrann, vara hjälpsam mm. Och så identifierar du saker som du tycker är svårt - barn, tonåringar. Kan du hitta en upptrappning, några tydliga steg mellan "kan umgås med hästfolk" till "träffa sambons släkt och vänner familjevis med barn"? Och ge dig själv mål?

Det är viktigt att träna ofta för att uppnå en inlärningseffekt. Flera gånger i veckan. Och låta dig själv lyckas. Att du får ångest är inte ett misslyckande men stanna kvar i situationen tills ångestkurvan har vänt och oron klingar av.

Lycka till!

 

[Gimlan]

Oj, så jobbigt det låter för dig @SpanskaLoppan ! Jag är ingen supersocial person och tycker att stora sällskap är jobbiga. Jag blir trött i huvudet fort och vet inte vem jag ska prata med. En sak som hjälpt mig på vägen är att jag accepterar att jag inte är så bra på just stora sällskap utan att jag får vara lite dålig på det och vara bortkommen.

Barn och tonåringar kan jag inte heller med, men det accepterar jag också. Vissa barn och tonåringar går bra, men det är mest för att just de råkar vara socialt kompetenta.

Jag brukar vara med kortare stunder på större sociala tillställningar och sen gå hem. Jag förklarar, vid behov, att jag fort blir trött och sen brukar det inte vara mer med det. På din beskrivning låter det dock som du kanske skulle behöva proffshjälp, hur det går till kan jag inte svara på, tyvärr.

Sen tror jag det är viktigt att du inser och tänker på att det finns många som du, som inte är sociala experter och om du skulle granska folk skulle du se att folk är olika bra på det här med att vara social, det är en ganska svår konst

 

[nickan1]

Jag tror du kan testa att försöka hitta nån form av KBT-terapi som kan hjälpa dig att få konkreta saker att tänka på och träna på i situationer. Då sätter man ju ofta upp små mål och jobbar runt svårigheterna man har. Jag tror psykologen till viss del hade rätt när hon säger att du måste träna. Sen tror jag att problemen har växt sig allt större för dig och till slut låst sig totalt för dig. Jag funderar på vad du har för självbild? Om du skulle umgås med dig själv hur skulle då uppfatta den personen? Som misslyckad för att denna inte skulle kunna vara social? Ibland ser man ett jag hos sig själv som inte stämmer överens med hur andra ser på en och då kan det låsa sig bara av den anledningen att du tror du kommer att misslyckas att umgås med andra. Alltså att det blir självuppfyllande nästan och du har bestämt dig redan innan att du kommer att misslyckas.

Pratar du med din sambo om vilka svårigheter du upplever? Kan ni försöka hjälpas åt att träffa människor i små steg, kan ni t.ex. börja med att bjuda hem en person när även han är med som ni känner väl så att du får en möjlighet att träna på hemmaplan? Du har ju ändå en del positiva saker som du kan ta med dig in i en sån situation, t.ex du är normalt, du klarar av att prata om väder och vind, hur du mår o.s.v. Sen gäller det bara att komma till nästa steg eller nivå i det och där tror jag du skulle ha nytta av och bli hjälpt av KBT. Om du kommer fram till att du har en självbild som är svag eller att du ser ner på dig själv så kanske du även är hjälpt av konventionell terapi där du får prata om hur du ser på dig själv, vad som är roten till det o.s.v.

Jag förstår att detta är ett stort problem för dig och det är ju kanon att du vill tag i det.

 

[ridtravare]

Jag tycker du ska säga som det är. Jag är blyg,låt mig sitta och lyssna, jag klarar inte ibland att säga något men jag är glad att jag får vara med er för jag tycker om er/ vill lära känna er...

Då har du satt ramen, de vet att du är intresserad bara att du är blyg Sedan måste du acceptera att de är snälla och vänliga mot dig, du får sitta tyst och de är snälla ändå!

 

[Björk]

Men jag blir alldeles skakis, även om det bara handlar om en fika hos hans kompis vars fru gått i samma klass som mig på komvux. Denna familj bjöd in oss på mat för ett par veckor sedan vilket bara resulterade i att jag fick min första panikångestattack på 1 år...

Jag kan inte fortsätta komma med ursäkter, skylla på jobbet, sjukdom eller att "mormor inte mår bra"... Jag orkar inte ha det såhär, innerst inne tycker jag ju om att umgås med folk. Jag vill inte gömma mig hemma... Men jag vet verkligen inte hur man umgås med folk som inte är hästfolk.
------------------------------------------
Ni som har bättre social kompetens, hur gör ni? Hänger det mer på vilken inställning man har än hur bra man förstår sig på folk?

Jag har nog en hög social kompetens.

Min reflektion när jag läser ditt inlägg är att jag tror att det bästa du kan göra är att säga som det är. Till exempel till familjen du nämner i citerade texten härovan; kanske det känns någorlunda tryggt ändå med dem i och med att du faktiskt gått i samma klass som frun? Eller någon/några andra vänner som du känner att du KAN få förtroende för.

Tala om själv; via brev, telefon eller när ni ses: Jag har bestämt mig för att vara ärlig med er. Anledningen jag inte har kommit hit trots att ni bjudit oss är att jag är oerhört obekväm vad gäller sociala sammanhang. Jag har svårt för att föra samtal och känner att jag låser mig och då blir jag stressad och känner mig otillräcklig och får panikkänslor.

Jag tror att bara genom att sätta ord på det hela och "blotta dig" inför någon/några andra kan göra att dina panikkänslor faktiskt blir mindre. Jag har själv tillämpat den "metoden" när jag är nervös ibland; t ex om jag känner mig nervös när jag ska hålla en utbildning/föreläsning. När jag då SÄGER det med ord: "men, oj, nu känner jag mig rätt nervös att stå här framför er" så får det två effekter: Dels försvinner en del av min nervositet av sig själv när jag satt ord på den och sagt det till dem som lyssnar på mig. Och dels har jag då alltid känt ett STÖD av människorna som lyssnar; genom leenden, bekräftelser och nickningar. De allra flesta normalfuntade människor vill nog hjälpa/stötta en person så gott de nu kan om denna känner osäkerhet.

Och du; du måste ju ha någon slags social förmåga; du har ju en sambo och jag antar att du INTE känner så med honom? Det betyder ju att du faktiskt KAN vara social även med annat än hästmänniskor (eller är han också det?); bara du kan känna dem tillräckligt väl och vara trygg med dem.

 

[Magiana]

Jag har alltid varit osäker i sociala sammanhang, har svårt att läsa andra människor och därmed svårt att avgöra deras humör, avsikter och om personen uppskattar mitt sällskap.

...

Att jag inte kan läsa av personer, reaktioner och stämningen gör mig förstås ännu mer osäker för när jag väl försöker umgås har jag ingen aning om ifall jag gör rätt eller är helt ute och cyklar.

Dessa fraser fick mig att reagera. Kan det vara så att du har någon medfödd svårighet som gör det svårt för dig i sociala situationer?

 

[tanten]

Dessa fraser fick mig att reagera. Kan det vara så att du har någon medfödd svårighet som gör det svårt för dig i sociala situationer?

eller så är man helt enkelt otränad?

Jag har också haft svårt för sociala sammanhang och känt mig bortkommen och obekväm - även om det är långt ifrån TS situation.
För min del kom det sig av att jag växte upp som ensambarn på landet och helt enkelt inte träffade andra människor annat än i skolan. Minns att första dagarna efter sommarloven var jobbiga efter den ensamma sommaren med bara min hund som kompis. De där barnaåren satte spår i mig som vuxen. Jag visste helt enkelt inte hur man gjorde.

Det har blivit betydligt bättre de senaste tio åren. Mycket tack vare en nära vän som är drillad i hur man uppför sig ch har varit ett gott och vänligt föredöme. Jag har helt enkelt härmat henne men det vet hon inte

TS är en god bit på väg bara genom att vara medveten om problemet och vilja göra något åt det

 

[karamelldrottningen]

Osäker på om tråden borde ha prefixet "relationer" men det är ju en typ av relation. Jag är rädd(?)för folk... och det blir bara värre och värre...

Större delen av min uppväxt hängde jag i stallet, jag förstår mig på hästar men inte folk. Pratade en del med min psykolog innan den kontakten rann ut i sanden och psykologen var inne på att jag helt enkelt inte fick möjlighet att träna mina sociala färdigheter eftersom jag så sällan umgicks med människor utan att hästarna fanns med i bilden.

Jag har alltid varit osäker i sociala sammanhang, har svårt att läsa andra människor och därmed svårt att avgöra deras humör, avsikter och om personen uppskattar mitt sällskap. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mer än den vanliga artigheten dvs. att man hälsar på alla, säger tack och varsågod, erbjuder sig att hjälpa till att plocka undan, bära, diska osv. Men själva umgänget är ett enda kaos för mig... Jag vet inte hur man inleder(eller bjuder in till)en konversation eller hur man håller liv i den, jag vet inte vad jag ska säga, göra eller prata om. Det enda sättet jag har att hantera detta är humor; jag skämtar och flamsar hejvilt. Vilket funkar en kort stund men till slut blir det ju för mycket, det tar ju slut på fantasin och i vissa lägen kan man inte skämta.

Nu har jag en mycket social sambo som har hur mycket vänner som helst. Han kräver såklart inte att jag alltid ska vara med men någon gång ibland tycker han kunde vara trevligt. Och i teorin tycker jag också att det skulle vara kul att hänga med när han åker till sina vänner. Hans vänner vill också gärna lära känna mig och bjuder alltid in mig till fester, middagar eller att bara titta förbi på en fika med eller utan min sambo.
Men jag blir alldeles skakis, även om det bara handlar om en fika hos hans kompis vars fru gått i samma klass som mig på komvux. Denna familj bjöd in oss på mat för ett par veckor sedan vilket bara resulterade i att jag fick min första panikångestattack på 1 år...

Jag kan inte fortsätta komma med ursäkter, skylla på jobbet, sjukdom eller att "mormor inte mår bra"... Jag orkar inte ha det såhär, innerst inne tycker jag ju om att umgås med folk. Jag vill inte gömma mig hemma... Men jag vet verkligen inte hur man umgås med folk som inte är hästfolk. De vanliga artighetsfraserna om hur man mår, vädret och jobbet räcker ju liksom bara en väldigt begränsad tid.
Att jag inte kan läsa av personer, reaktioner och stämningen gör mig förstås ännu mer osäker för när jag väl försöker umgås har jag ingen aning om ifall jag gör rätt eller är helt ute och cyklar.
Att man i sambons umgängeskrets umgås hela familjer gör det inte lättare. Jag förstår mig inte på barn men förväntas göra det och tonåringar får mig att krympa och bli en väldigt liten människa(det påminner mig om min egen tonårstid då jag var ordentligt mobbad). Jag märker ju att människorna omkring mig tycker att jag är märklig som undviker kontakt med dom små barnen och blir alldeles tvärtyst när familjens tonåringar kommer in i rummet.
När jag försöker tvinga mig själv att vara social så blir det bara fel. Allting låser sig och jag kan inte tänka en enda klar tanke. Det står helt still i skallen och jag får inte ur mig ett enda vettigt ord. Sambons vänner är snälla och trevliga människor och försöker verkligen inkludera mig i samtalet men jag lyckas knappt spotta ur mig en hel mening. Och då skäms jag ännu mer då de verkligen är måna om att jag ska känna mig välkommen och alla pratar svenska med varandra trots att det skulle vara mycket enklare för dem att prata sitt eget språk(jag säger ju ändå inget).

Finns det fler som jag? Hur hanterar ni sociala tillfällen?
Enligt psykologen behöver jag träna på att umgås, men hur gör man det när allting bara låser sig?
Ni som har bättre social kompetens, hur gör ni? Hänger det mer på vilken inställning man har än hur bra man förstår sig på folk?

Låt dem tycka att du är konstig då. Vad är det värsta som kan hända egentligen? Andas djupa andetag med magen. Blockera negativa tankar och håll upp huvudet i en hög position.

-rent konkret alltså. Något många jobbar på mer eller mindre. Bara att acceptera att alla inte är naturligt socialt begåvade(eller vad man nu ska säga det) många är vi som fått jobba oss in i passande roller. Alltså utan att för den delen tappa oss själva utan mer få fram den sociala sidan i oss. Vilket vi alla faktiskt har och de som saknar helt har nån form av diagnos. Annars är det träning som gäller! Och hur tränar man då bäst? Jo genom att utsätta sig för lagom prövningar.

 

[Teilani]

Det är jobbigt att känna sig vilse i sociala sammanhang. Jag är inte särskilt bra på att passa in, men jag har kommit över tröskeln "vad ska de andra tänka". Nu kör jag på och ibland blir det fel, men jag skadar ju ingen annan när jag gör bort mig.

Det underlättar att jag inte tar mig själv på så stort allvar, säger jag nåt korkat så får jag väl leva med att andra tycker jag är konstig.

Senaste fadäsen; hade hamnat i ett sällskap där jag inte kände någon och vi pratar lite om skola och livet. Jag berättar att jag har barn och att jag inte rekommenderar att man skaffar det under utbildningen. För det blir jobbigt att hänga med i undervisningen när man inte får sova på nätterna. Visar sig så klart att en av killarna har tre barn och han tycker det funkar. Så då är det väl mig det är fel på, men det kan jag leva med.

Så det är väl mina tankar, att du faktiskt inte skadar någon genom att ha lite kass social kompetens. Du har fått med väldigt mycket om du säger, tack och hjälper till när det behövs. Och om din sambos vänner anstränger sig för att du ska kunna vara med så är det troligen så att, och läs det gärna flera gånger -> DE GILLAR OCH ACCEPTERAR DIG PRECIS SOM DU ÄR!

Du får vara blyg och säga ovettiga saker, det är bara du som lider av det. Om du vill vara med mera så försök se om du kan skratta åt dig själv, istället för att sparka, när det tokar till sig.

Det blev lite svammligt, jag skyller på att min förkylning gör mig luddig i huvudet

 

[Tora]

När det kommer till ämnen att prata om så brukar det vara lättast att helt enkelt lyssna lite på den du pratar med och spinna vidare på det.

Tex om någon säger att dom just köpt ny lägenhet så är några naturliga följdfrågor tex: Var någonstans, hur stor, fick dom leta länge, kärlek vid första ögonkastet osv.

Nämner någon att dom har barn så spinn vidare på det. Tex hur många, vad heter dom, ålder, osv.

Om man bara lyssnar så brukar nästa ämne ge sig själv.

Vem vet rätt som det är så kanske någon har hästar som intresse.

 

[Bubble]

Jag tror absolut inte du är ensam om att känna så. Jag kan tycka att då man är i stora sällskap med nya människor så blir det lite ansträngt i början.

Men kan du inte berätta lite om dina hästar tex? Folk brukar ju vara nyfikna även om dom kanske inte har det intresset själv. Så känner man sig ju ofta säkrare då man pratar om nått man är intresserad av och kanske går lättare att komma igång och prata om annat sen.

Fråga lite kring dom andras intressen, barn m.m

 

[Gimlan]

Det håller jag med om! Hästar/djur brukar vara bra ämnen Lättsamt, oftast så är människor positivt inställda till djur och många är ju själva engagerade i djur

 

[Kamomilla]

Ett utmärkt sätt att träna social förmåga är Buketräffar!

Hästfolk, det pratas häst och en hel del annat, och det babblas så mycket att om någon sitter mer tyst så märks det inte så mycket.

 

[Simply me]

Låter jobbigt för dig, jag känner till viss del igen mig i din situation. Känner mig fortfarande väldigt obekväm i sociala sammanhang många gånger. Har just lyckats slingra mig ur en 50-årsfest som jag bävade för men har en annan stor fest på gång jag måste gå på, min dotter ska gifta sig i sommar och det blir en stor tillställning och jag känner knappt någon.... hm men det får lösa sig.

Men det jag spontant tänkte på när jag läste här i tråden är hur mycket lättare allt blir när man träffar människor man inte känner så väl om man gör något tillsammans, behöver inte vara något märkvärdigt, kanske en liten upptäcksfärd med avslutande fika.

 

[SpanskaLoppan]

Tack för alla genomtänkta och kloka svar! Jag håller på och hjälper min mamma att bygga nytt plank så tyvärr hinner jag inte svara ordentligt just nu. Men jag har läst svaren och tänker på det medan jag skruvar och sågar ^^

Och min sambo stöttar mig verkligen. Vi ska hem till familjen där jag känner frun imorgon och sambon har varit väldigt mån om att det ska bli bra för mig. Har lovat att vi är där max två timmar(om nu inte jag skulle vilja vara kvar)och vi har kommit överens om en egen liten kod så att jag ska kunna tala om för honom ifall det blir för mycket och jag inte orkar mer, utan att behöva säga det rakt ut bland allt folk.

 

[Elinoor]

Nu har jag inte läst igenom andras svar till dig, så risken är att det blir lite dubbelt.

I vilket fall, så har jag känt ungefär som du och jag har löst det ungefär så här: När jag inte vet vad jag ska tala om/berätta etc så frågar jag om den jag talar med, intresserar mig för hans jobb, fridsintresse, hälsa whatever. På det sättet får du den personen att känna sig intressant, och vips känner han sig väl till mods i ditt sällskap. Och så blir du intressant. Alltså: Vet du inte vad du ska prata om, så fråga istället

Och - övning ger färdighet! Det här är nog något som du får träna på en tid. Lycka till!

 

[ekra]

Jag har också lite folk-fobi mellan varven, men det har varit värre. Jag har precis som du ofta valt hästar framför folk. Bott avsides och jobbat ensam eller med få andra och inte känt behov av stort umgänge i vissa perioder av livet. Dessutom vuxit upp på en liten ort.

Jag har blivit modigare genom att utsätta mig för att vara mer aktiv i sällskap med andra. Jag minns att jag gick och la mig med gråten i halsen en kväll för kanske 12 år sedan då jag suttit i ett stort gäng och blivit pratad över huvudet på en hel kväll. Men det blev en sorts vändpunkt, jag insåg att jag behöver våga avbryta för att få en syl i vädret, och inte bara vänta på "min tur". Jag har också tittat på andra mer sociala och lärt av dem.

Jag kan fortfarande få den där läskiga känslan av osäkerhet angående om folk verkligen vill hänga med mig för att jag är jag, och kul att vara med, eller om de vill vara med mig av empati. Men det är ju hemskt att tänka så. Jag vet ju att jag är trevlig och kul att vara med. Även om jag kan bli lite blyg ibland.

Jag brukar tänka att "de bara är människor de med" och försöka tänka att jag är stark, fin, trevlig och kul att hänga med. Det smittar av sig på hur jag beter mig och hur jag mår.

 

[ekra]

Jag har en väldigt social och avslappnad kompis vars sällskap har hjälpt mig mycket, energin har spillt över på mig, och jag har tänkt att kan han kan jag. Jag ser ju hur positivt bemött han blir bara genom att vara sig själv och vara öppen och positiv. Lättare sagt än gjort vet jag. Men för mig sitter mycket av spärrarna och rädslan i huvudet.

 

[DressyrMupp]

@SpanskaLoppan
Om det nu är så att du inte känner dig bekväm så tycker jag att duinte ska tvinga dig öht.
Acceptera vem du är och stå för det, aldrig tvinga dig till saker för att andra ska bli nöjda.

Att du skulle ha social fobi tvivlar jag på men däremot kan det vara ett medfött funktionshinder men bara ett hinder om du lider av det genom att tvinga dig till att träffa folk.
Att inte kunna avläsa andra bla, finns i en utav kriterierna till autism, säger inte att du har det som diagnos men kanske bara lite av autism räcker för dom svårigheterna du beskriver.

Var rädd om dig och var du alltid, inte någon som de i samhället vill ha dig.