Inte mormor också!! :'( (behöver mest skriva av mig)

[GotAsecret]

Det var längesen jag skrev här nu, och jag vet egentligen inte varför...men jag behöver någonstans att ventilera och jag glömmer aldrig vad ni gjorde för mig under resan med mamma för tre (!!) år sen...kommer alltid, alltid vara er evigt tacksam för det. Så otroligt tacksam.

Men nu är det mormor...min älskade mormor. Snart 86 år, fick en liten stroke för en vecka sen ("ramlade i hemmet av oklar anledning" var det väl egentligen först) men hade gått och lagt sig i väntan på att huvudvärken skulle släppa...det gjorde den inte, och dagen efter skickade grannen in henne med ambulans. Blåslagen men med släktens envishet och positiva inställning var hon ändå på benen, klar i huvudet och pigg (blåslagen dock) där på sjukhuset. Nästan som vanligt alltså. Låg inne på hjärtavdelningen med EKG-övervakning (gör fortfarande...) hon hade fått en hjärnblödning och de visste inte om fallet berodde på blödningen, eller om blödningen berodde på fallet.

Några dagar senare vände allt. Personalen hade hittat henne inlåst på toaletten, liggande på golvet. Stor stroke. Sen dess är hon sängliggande, kan inte prata och i förrgår natt hade hon fått två mindre hjärtstopp. Vi har sagt ifrån om livsuppehållande/återupplivning om något skulle hända.
Hon kan inte prata, men blev ändå så pass "pigg" att hon reagerade med ögonkontakt och hålla handen vid kontaktförsök.
Har visat missnöje med att hon ligger obekvämt och om hon får ont, de tar hand om henne på bästa sätt.

Försöker att inte tänka så mycket, ta det stund för stund, hålla igång med träningen (mitt enda sätt att tanka energi och komma iväg, att sitta ensam med tankar är det värsta. Där är jag omgiven att folk som bryr sig och jag får ett avbrott i ensamheten)
För ensam är jag. Pappa är utomlands (osäker på om någon ens berättat...jag försöker att inte skriva så mycket på fb, vilket är en av anledningarna till att jag skriver här - så jag får ventilera...) och jag känner mig (tyvärr) inte alls trygg med resten av släkten så dem kan jag inte vända mig till heller
De har heller inte haft någon vidare kontakt sen mamma gick bort. Julkort och födelsedagshälsningar (mormor har stenkoll på sånt och missar aldrig) men jag tror att enda gången de träffats i princip var förra året när lillebror fyllde jämnt.

Är enormt tacksam över alla vänner, både från buke och "irl" som skriver, frågar, och stöttar. Annars vet jag inte vad jag hade gjort...

Men vad händer nu? Finns det någon riktig solskenshistoria här kanske? Någon med erfarenhet av att en person som fått stroke ändå återfått sin livskvalité?
Mardrömmen är ju att hon blir ett kolli. Att gå från att klara sig helt själv, gå promenader dagligen o.s.v. till att kunna göra ingenting...jag önskar och hoppas att hon kommer tillbaka till åtminstone livskvalité. Och inte "bara" överlever... det kanske är en hemsk tanke, men det är så det känns.
Hennes särbo mår ju såklart urdåligt han med, han kommer och hälsar på varje dag, pratar om deras promenader, om djuren de matar i skogen och positiva minnen, han behöver det och jag tror hon behöver det med.

Kan ni inte dela med er av era (positiva) erfarenheter, eller den samlade klokhet som jag vet finns här? Det skulle betyda så enormt mycket för mig.

Jag har levt på koffein, socker och träning i kombination med sömnbrist, fysisk ensamhet, och inte så mycket i matväg + många timmars vakande på sjukhuset och det kommer ju inte att hålla i längden det heller...

Blää....jag orkar inte Min mormor, min älskade, älskade mormor...det skulle inte bli så här!!

 

[ajdidodii]

Men älskade vän Det är bara att höra av dig om du behöver något!

 

[Kilauea]

Stor kram vännen

 

[Ottisen]

Det var längesen jag skrev här nu, och jag vet egentligen inte varför...men jag behöver någonstans att ventilera och jag glömmer aldrig vad ni gjorde för mig under resan med mamma för tre (!!) år sen...kommer alltid, alltid vara er evigt tacksam för det. Så otroligt tacksam.

Men nu är det mormor...min älskade mormor. Snart 86 år, fick en liten stroke för en vecka sen ("ramlade i hemmet av oklar anledning" var det väl egentligen först) men hade gått och lagt sig i väntan på att huvudvärken skulle släppa...det gjorde den inte, och dagen efter skickade grannen in henne med ambulans. Blåslagen men med släktens envishet och positiva inställning var hon ändå på benen, klar i huvudet och pigg (blåslagen dock) där på sjukhuset. Nästan som vanligt alltså. Låg inne på hjärtavdelningen med EKG-övervakning (gör fortfarande...) hon hade fått en hjärnblödning och de visste inte om fallet berodde på blödningen, eller om blödningen berodde på fallet.

Några dagar senare vände allt. Personalen hade hittat henne inlåst på toaletten, liggande på golvet. Stor stroke. Sen dess är hon sängliggande, kan inte prata och i förrgår natt hade hon fått två mindre hjärtstopp. Vi har sagt ifrån om livsuppehållande/återupplivning om något skulle hända.
Hon kan inte prata, men blev ändå så pass "pigg" att hon reagerade med ögonkontakt och hålla handen vid kontaktförsök.
Har visat missnöje med att hon ligger obekvämt och om hon får ont, de tar hand om henne på bästa sätt.

Försöker att inte tänka så mycket, ta det stund för stund, hålla igång med träningen (mitt enda sätt att tanka energi och komma iväg, att sitta ensam med tankar är det värsta. Där är jag omgiven att folk som bryr sig och jag får ett avbrott i ensamheten)
För ensam är jag. Pappa är utomlands (osäker på om någon ens berättat...jag försöker att inte skriva så mycket på fb, vilket är en av anledningarna till att jag skriver här - så jag får ventilera...) och jag känner mig (tyvärr) inte alls trygg med resten av släkten så dem kan jag inte vända mig till heller
De har heller inte haft någon vidare kontakt sen mamma gick bort. Julkort och födelsedagshälsningar (mormor har stenkoll på sånt och missar aldrig) men jag tror att enda gången de träffats i princip var förra året när lillebror fyllde jämnt.

Är enormt tacksam över alla vänner, både från buke och "irl" som skriver, frågar, och stöttar. Annars vet jag inte vad jag hade gjort...

Men vad händer nu? Finns det någon riktig solskenshistoria här kanske? Någon med erfarenhet av att en person som fått stroke ändå återfått sin livskvalité?
Mardrömmen är ju att hon blir ett kolli. Att gå från att klara sig helt själv, gå promenader dagligen o.s.v. till att kunna göra ingenting...jag önskar och hoppas att hon kommer tillbaka till åtminstone livskvalité. Och inte "bara" överlever... det kanske är en hemsk tanke, men det är så det känns.
Hennes särbo mår ju såklart urdåligt han med, han kommer och hälsar på varje dag, pratar om deras promenader, om djuren de matar i skogen och positiva minnen, han behöver det och jag tror hon behöver det med.

Kan ni inte dela med er av era (positiva) erfarenheter, eller den samlade klokhet som jag vet finns här? Det skulle betyda så enormt mycket för mig.

Jag har levt på koffein, socker och träning i kombination med sömnbrist, fysisk ensamhet, och inte så mycket i matväg + många timmars vakande på sjukhuset och det kommer ju inte att hålla i längden det heller...

Blää....jag orkar inte Min mormor, min älskade, älskade mormor...det skulle inte bli så här!!

Först och främst, massa kramar till dig!

Kommer med en solskenshistoria om min sambos mormor som för ca fem år sedan fick en större stroke tillsammans med en hjärtinfarkt ett par dagar senare. Därefter två hjärtstopp men kunde startas igen. Hon är numera på benen, pigg och glad. Äter en miljard tabletter och går på stenhård diet ( sambons mamma som är stehård). Hoppas det kan inge lite hopp att det finns krutgummor som kan hämta sig helt ok. Kram igen.

 

[kryddelydd]

Några dagar senare vände allt. Personalen hade hittat henne inlåst på toaletten, liggande på golvet. Stor stroke. Sen dess är hon sängliggande, kan inte prata och i förrgår natt hade hon fått två mindre hjärtstopp. Vi har sagt ifrån om livsuppehållande/återupplivning om något skulle hända.

Jag tycker att du resonerar väldigt rimligt. Även där du skrivit (även om jag inte fick med det i citatet eftersom jag klippt en hel del) att du inte önskar henne en tillvaro med för stora funktionsförluster.

Min farmor har nyligen fyllt 93. Hon har varit skapligt pigg. När hon var 92 flyttade hon till servicelägenhet.
Hon fick nu för en månad sedan en mindre stroke. Hon är hemma igen, och i hyfsat skick. Det vill säga, hon är skapligt klar i knoppen men har viss dysfasi/afasi. Troligen mest expressiv (svårt att uttrycka sig, svårt hitta ord, sluddrar). Glömmer nog mer än tidigare.
Men klarar sig skapligt själv i servicelägenheten.

Jag tänker att "den dagen då det är dags, hoppas jag att någon släcker lampan och så är det bra".
För jag vill inte heller att min farmor ska få en lång besvärlig resa i nerförsbacken.

Jo, det kan bli betydligt bättre än nuläget.
Men det är klart att prognosen är tuff när man är gammal.

 

[GotAsecret]

@ajdidodii om du är i stan något så hojta vetja! saknar dig!

Tack fina @Ottisen , det behövde jag verkligen! kram tillbaka!
(Till dig med, @hemlig ! )
Mormor är både pigg och envis, så vi hoppas helt enkelt att hon använder den där envisheten åt rätt håll nu. Vi har samma envishet och den har tagit oss igenom det mesta, så det är ju bara att hoppas att den gör det ännu en gång...däremot har de sagt ifrån om både återupplivning och livsuppehållande om det skulle gå åt det hållet , så vi får väl hoppas att det inte gör det!
Men EKG:t visade en hel del dubbelslag igår...de sa att det inte är någon fara, men att riktigt tro på det är svårt.

Nu har hon fått en bättre madrass, och känns mer vaken, men hon får ligga på den blåslagna sidan pga. risk för trycksår...det gillar hon inte och det märks att det gör ont men jag hoppas de har koll på att hon får den smärtlindring hon behöver , även om man som anhörig vill att hon ska vara helt smärtfri , såklart. Men om hon får mer kanske hon blir avtrubbad och inte orkar kämpa på samma sätt? Jag vet inte, men tänker att för mycket/starka mediciner gör ju att hon blir ännu tröttare så de kanske tycker det är bättre att hon ändå håller igång i den mån hon orkar?
Fan vet, jag får ju ingen information alls jag

 

[GotAsecret]

Jag tycker att du resonerar väldigt rimligt. Även där du skrivit (även om jag inte fick med det i citatet eftersom jag klippt en hel del) att du inte önskar henne en tillvaro med för stora funktionsförluster.

Min farmor har nyligen fyllt 93. Hon har varit skapligt pigg. När hon var 92 flyttade hon till servicelägenhet.
Hon fick nu för en månad sedan en mindre stroke. Hon är hemma igen, och i hyfsat skick. Det vill säga, hon är skapligt klar i knoppen men har viss dysfasi/afasi. Troligen mest expressiv (svårt att uttrycka sig, svårt hitta ord, sluddrar). Glömmer nog mer än tidigare.
Men klarar sig skapligt själv i servicelägenheten.

Jag tänker att "den dagen då det är dags, hoppas jag att någon släcker lampan och så är det bra".
För jag vill inte heller att min farmor ska få en lång besvärlig resa i nerförsbacken.

Jo, det kan bli betydligt bättre än nuläget.
Men det är klart att prognosen är tuff när man är gammal.

Tack för att du berättade, och ger lite hopp
Jätteglad att det blev så pass bra med henne verkligen! (samma till dig @Ottisen !)

Hon får ligga på rygg igen nu och verkar nöjd med det, jätteskönt!

Hon försöker formulera meningar nu, ja och nej blir mer och mer tydligt så det är ändå stora framsteg på bara några dagar tycker jag men såklart otroligt jobbigt för oss att inte förstå vad hon vill riktigt , och för henne att inte göra sig förstådd

Meeen...
Hon lyfter på huvudet ibland för att se bättre och vinkade till särbo när han gick! Och har ändå lyckats förmedla att hon var törstig (Det tog lite tid såklart, men det måste ju få ta den tid det tar...)
Men ändå, heja mormor

 

[Rosett]

Kram vet inte vad jag ska säga så säger bara kram!

 

[Fraggel_Tess]

Det var längesen jag skrev här nu, och jag vet egentligen inte varför...men jag behöver någonstans att ventilera och jag glömmer aldrig vad ni gjorde för mig under resan med mamma för tre (!!) år sen...kommer alltid, alltid vara er evigt tacksam för det. Så otroligt tacksam.

Men nu är det mormor...min älskade mormor. Snart 86 år, fick en liten stroke för en vecka sen ("ramlade i hemmet av oklar anledning" var det väl egentligen först) men hade gått och lagt sig i väntan på att huvudvärken skulle släppa...det gjorde den inte, och dagen efter skickade grannen in henne med ambulans. Blåslagen men med släktens envishet och positiva inställning var hon ändå på benen, klar i huvudet och pigg (blåslagen dock) där på sjukhuset. Nästan som vanligt alltså. Låg inne på hjärtavdelningen med EKG-övervakning (gör fortfarande...) hon hade fått en hjärnblödning och de visste inte om fallet berodde på blödningen, eller om blödningen berodde på fallet.

Några dagar senare vände allt. Personalen hade hittat henne inlåst på toaletten, liggande på golvet. Stor stroke. Sen dess är hon sängliggande, kan inte prata och i förrgår natt hade hon fått två mindre hjärtstopp. Vi har sagt ifrån om livsuppehållande/återupplivning om något skulle hända.
Hon kan inte prata, men blev ändå så pass "pigg" att hon reagerade med ögonkontakt och hålla handen vid kontaktförsök.
Har visat missnöje med att hon ligger obekvämt och om hon får ont, de tar hand om henne på bästa sätt.

Försöker att inte tänka så mycket, ta det stund för stund, hålla igång med träningen (mitt enda sätt att tanka energi och komma iväg, att sitta ensam med tankar är det värsta. Där är jag omgiven att folk som bryr sig och jag får ett avbrott i ensamheten)
För ensam är jag. Pappa är utomlands (osäker på om någon ens berättat...jag försöker att inte skriva så mycket på fb, vilket är en av anledningarna till att jag skriver här - så jag får ventilera...) och jag känner mig (tyvärr) inte alls trygg med resten av släkten så dem kan jag inte vända mig till heller
De har heller inte haft någon vidare kontakt sen mamma gick bort. Julkort och födelsedagshälsningar (mormor har stenkoll på sånt och missar aldrig) men jag tror att enda gången de träffats i princip var förra året när lillebror fyllde jämnt.

Är enormt tacksam över alla vänner, både från buke och "irl" som skriver, frågar, och stöttar. Annars vet jag inte vad jag hade gjort...

Men vad händer nu? Finns det någon riktig solskenshistoria här kanske? Någon med erfarenhet av att en person som fått stroke ändå återfått sin livskvalité?
Mardrömmen är ju att hon blir ett kolli. Att gå från att klara sig helt själv, gå promenader dagligen o.s.v. till att kunna göra ingenting...jag önskar och hoppas att hon kommer tillbaka till åtminstone livskvalité. Och inte "bara" överlever... det kanske är en hemsk tanke, men det är så det känns.
Hennes särbo mår ju såklart urdåligt han med, han kommer och hälsar på varje dag, pratar om deras promenader, om djuren de matar i skogen och positiva minnen, han behöver det och jag tror hon behöver det med.

Kan ni inte dela med er av era (positiva) erfarenheter, eller den samlade klokhet som jag vet finns här? Det skulle betyda så enormt mycket för mig.

Jag har levt på koffein, socker och träning i kombination med sömnbrist, fysisk ensamhet, och inte så mycket i matväg + många timmars vakande på sjukhuset och det kommer ju inte att hålla i längden det heller...

Blää....jag orkar inte Min mormor, min älskade, älskade mormor...det skulle inte bli så här!!

Min morfar fick stroke 73 år gammal, men vet du han levde tills han var 87 år gammal. Han hann t o m skjuta en mink, köra traktor och bil igen efter stroken. Talet kom tillbaks också liksom förmågan att kunna gå bra. Bil körde han tills han var ca 85 +. Så det finns solskenshistorier. Han kunde lika gärna dött som 16 åring då hans pappa trodde han var ett rådjur och sköt honom...(Ja hans pappa hade ett emaljöga och inte den bästa synen).

 

[Fjordfrälst]

Först och främst, massa kramar till dig!

Kommer med en solskenshistoria om min sambos mormor som för ca fem år sedan fick en större stroke tillsammans med en hjärtinfarkt ett par dagar senare. Därefter två hjärtstopp men kunde startas igen. Hon är numera på benen, pigg och glad. Äter en miljard tabletter och går på stenhård diet ( sambons mamma som är stehård). Hoppas det kan inge lite hopp att det finns krutgummor som kan hämta sig helt ok. Kram igen.

Oj jösses! TVÅ hjärtstopp! Det var en solskenshistoria det! .

 

[Fjordfrälst]

Min mormor fick en liten stroke för flera år sedan men repade sig tack och lov helt och hållet från det (var dock sjuk i Parkinson sedan tidigare, är nu borta sedan några år...), hoppas verkligen din mormor repar sig så ni får flera år tillsammans

 

[Dressyrtjejen_97]

Stor kram

Den "solskenshistorien" jag har är väl kanske inte riktigt som din, men åt samma håll...
Min farmor fick, när hon var i 70 års åldern, en "halvstor" stroke som de kallade det + flera proppar i samband med detta. Tror också hon fick något mindre hjärtstopp, men är lite osäker. Hursom. Hon repade sig helt på ett par månader, och levde tills hon var 77 år och dog av helt andra orsaker.

 

[Kilauea]

@ajdidodii om du är i stan något så hojta vetja! saknar dig!

Tack fina @Ottisen , det behövde jag verkligen! kram tillbaka!
(Till dig med, @hemlig ! )
Mormor är både pigg och envis, så vi hoppas helt enkelt att hon använder den där envisheten åt rätt håll nu. Vi har samma envishet och den har tagit oss igenom det mesta, så det är ju bara att hoppas att den gör det ännu en gång...däremot har de sagt ifrån om både återupplivning och livsuppehållande om det skulle gå åt det hållet , så vi får väl hoppas att det inte gör det!
Men EKG:t visade en hel del dubbelslag igår...de sa att det inte är någon fara, men att riktigt tro på det är svårt.

Nu har hon fått en bättre madrass, och känns mer vaken, men hon får ligga på den blåslagna sidan pga. risk för trycksår...det gillar hon inte och det märks att det gör ont men jag hoppas de har koll på att hon får den smärtlindring hon behöver , även om man som anhörig vill att hon ska vara helt smärtfri , såklart. Men om hon får mer kanske hon blir avtrubbad och inte orkar kämpa på samma sätt? Jag vet inte, men tänker att för mycket/starka mediciner gör ju att hon blir ännu tröttare så de kanske tycker det är bättre att hon ändå håller igång i den mån hon orkar?
Fan vet, jag får ju ingen information alls jag

Nu vet jag inte vad hon får för smärtstillande, men många av de sorter vi använder på jobbet är humanpreparat och att ge för mycket av de sorterna kan göra en dåsig, ge sämre blodcirkulation mm, påverkar kroppen helt enkelt. Även om man får mycket smärtstillande tänker jag att vissa saker gör ont ändå, bara inte lika ont som det skulle gjort utan smärtstillande.

 

[GotAsecret]

Nu vet jag inte vad hon får för smärtstillande, men många av de sorter vi använder på jobbet är humanpreparat och att ge för mycket av de sorterna kan göra en dåsig, ge sämre blodcirkulation mm, påverkar kroppen helt enkelt. Även om man får mycket smärtstillande tänker jag att vissa saker gör ont ändå, bara inte lika ont som det skulle gjort utan smärtstillande.

Hon får Alvedon i dropp...tror det skulle ta mer än det ger att ge "tyngre" p.g.a biverkningarna ja...men ändå. Vill ju inte att hon ska ha ont alls (såklart)

Oj jösses! TVÅ hjärtstopp! Det var en solskenshistoria det! .

Verkligen

Knapp

Känslorna ikväll är lite både och. Hon gjorde enorma framsteg nu på kvällen innan jag åkte. Fick näringsdropp + att hon fick smaka nyponsoppa på en "sudd". Lyckades trycka på larmknappen själv...men...
Det var positiva tecken, men så kom tårar från henne och då gick jag typ sönder...en del av mig hoppas att det är något i läkningsprocessen, men förnuftet säger ju att hon ÄR ledsen...och inte kan förmedla

Hon kan tala om att hon har ont o.s.v. (hon kommunicerar, försöker prata i både ord och meningar...men den frustrationen över att det inte går, att inte bli förstådd och att vi inte kan förstå...det är obeskrivligt

) men hur skulle hon kunna berätta om hur hon känner? Om hon är rädd, ledsen, har ångest...vad som helst?
Jag hoppas framstegen fortsätter ändå, och att vi slipper bakslag, men vi får ju vara beredda på det med och att det kan gå fort

Usch, jag vill bara åka dit och inte åka därifrån...att sitta hemma med de här tankarna nu är outhärdligt. Och då lär hon ändå ha det såå mycket värre (vilket gör att det känns ännu värre för mig, o.s.v. o.s.v)...jag vill bara gråta, men jag kan inte. Jag behöver trygghet, men jag har ingen.
Jag känner mig mest...tom...maktlös...Hur ska man orka?

 

[Lipperta]

Jag har inget vettigt att säga alls, bara önskar dig massor med kramar(och till mormor också förstås)

 

[GotAsecret]

Jag har inget vettigt att säga alls, bara önskar dig massor med kramar(och till mormor också förstås)

Tack fina du
Och tack igen för alla solskenshistorier, alla kramar och den värme ni ger...tack! heartheart

 

[GotAsecret]

Jag har problem. Vad ska man äta som "vakande" anhörig? Att köpa något i kiosken/kafeterian/på stan varje dag har jag inte råd med...vilket nu har resulterat i en diet på godis/socker och kaffe. Jag mår skit och det håller inte längre.
Har ni några förslag? Jag vet inte om där finns mikro/kylskåp att låna (men jag borde kanske fråga?) heller så vad kan man ta med sig utan att det blir dåligt under dagen? Billigt, och antingen väldigt snabblagat eller färdigt.
Hemma får jag inget gjort och laga mat finns inte på kartan. Lyckades göra lite nudlar ikväll och det är förutom en macka med smör, en semla och lite godis, det enda jag ätit idag.
Jag höll på att både spy, svimma, snubbla och ramla på Jamen i förmiddags. Yr, vinglig, illamående...inte så stabilt. Men det var då jag insåg att jag inte kan ha det så här. Jag måste börja ta hand om mig om jag ska orka...
Sömnen är åt skogen nu med p.g.a fullmånen, så egentligen är väl maten det mest akuta.

Förresten, om det krisar riktigt, kan man ta "hemkörning" till sjukhuset? Om man beställer mat från någonstans? Jag vill helst inte gå för långt bort när jag är där...

Sen var det en sak till som slog mig, jag har inte haft kontakt med min storebror (det var på nivån "avsäga sig släktskapet" ungefär) på typ två år, men nu pratar vi både på fb och när vi ses hos mormor (såklart, det hade blivit jättekonstigt annars!) och har typ bättre kontakt än vad jag och moster har nu. Och moster är väl, förutom farmor, mormor, pappa och lillebror, den jag sett som mest släkt liksom...Hon sa knappt hejdå idag och är allmänt otrevlig...sorg gissar jag på mest såklart, men i alla fall? Tänk så det kan bli.

 

[MiaMia]

Koka pasta.
Och tillsätt något lämpligt som gör det till en hel matlåda. Häll i plastbunke. Lägg ner en sked eller gaffel i väskan. Går att äta hela dagen och behöver inte kylskåp.
Fetaost, oliver, tomat, gurka.
Tonfisk eller tärnad skinka, ärtor, majs (direkt ur fryspåse)
Något annat du gillar som är "tillagningsfritt"

Hårdkokta ägg. Skala och ät direkt ur handen. (Gör många, så kan du bara ta färdiga ur kylen i flera dagar.)
Yoghurt (kan drickas direkt ut paketet) alt. keso
En som är oöppnad på morgonen klarar hela dagen om du låter bli att ställa den mitt i solen.
Ger bra "mättnadsro" i magen om det är svårt att få i sig mer matiga saker, ifall du tar en sort med högre fetthalt.

Frukt t.ex. banan eller äpple som kan ätas direkt.
Sötmandel, solrosfrön, valfria nötter. Ger mycket energi.
(Jag har alltid en påse sötmandel liggande i bilen och i skrivbordslådan på jobbet som nödproviant, sparar in många godispengar ) Lycka till!

 

[Sonic76]

Jag har problem. Vad ska man äta som "vakande" anhörig? Att köpa något i kiosken/kafeterian/på stan varje dag har jag inte råd med...vilket nu har resulterat i en diet på godis/socker och kaffe. Jag mår skit och det håller inte längre.
Har ni några förslag? Jag vet inte om där finns mikro/kylskåp att låna (men jag borde kanske fråga?) heller så vad kan man ta med sig utan att det blir dåligt under dagen? Billigt, och antingen väldigt snabblagat eller färdigt.
Hemma får jag inget gjort och laga mat finns inte på kartan. Lyckades göra lite nudlar ikväll och det är förutom en macka med smör, en semla och lite godis, det enda jag ätit idag.
Jag höll på att både spy, svimma, snubbla och ramla på Jamen i förmiddags. Yr, vinglig, illamående...inte så stabilt. Men det var då jag insåg att jag inte kan ha det så här. Jag måste börja ta hand om mig om jag ska orka...
Sömnen är åt skogen nu med p.g.a fullmånen, så egentligen är väl maten det mest akuta.

Förresten, om det krisar riktigt, kan man ta "hemkörning" till sjukhuset? Om man beställer mat från någonstans? Jag vill helst inte gå för långt bort när jag är där...

Sen var det en sak till som slog mig, jag har inte haft kontakt med min storebror (det var på nivån "avsäga sig släktskapet" ungefär) på typ två år, men nu pratar vi både på fb och när vi ses hos mormor (såklart, det hade blivit jättekonstigt annars!) och har typ bättre kontakt än vad jag och moster har nu. Och moster är väl, förutom farmor, mormor, pappa och lillebror, den jag sett som mest släkt liksom...Hon sa knappt hejdå idag och är allmänt otrevlig...sorg gissar jag på mest såklart, men i alla fall? Tänk så det kan bli.

Du kan beställa till sjukhuset men de föredrar att leverera vid entrén då.
En del vill lämna vid stora ingången en del hittar på resten av området med

 

[Myrten]

Tycker @MiaMia hade bra förslag ovan! Här kommer lite mer från mig:

Jag är arkeolog och har ätit många fältluncher i mitt liv. Många varor håller sig längre än vad vi tror. En god vän till mig som är lite äldre har alltid med sig hårdkokta ägg, smörade rågbrödskivor, en liten burk med kaviar och en äggskärare när vi är ute på exkursion. Så när det är lunchdags blir det äggmackor. Rågbröd av "dansk" typ (=riktigt grovt, inte jättestora skivor) finns någon variant av hos alla livsmedelskedjor. Det ger bra mättnadskänsla och är vid sidan av knäckebröd det billigaste brödet.

Om du gillar och kan äta rökt korv håller det sig jättebra och även där finns det många prisvärda varianter. En annan vän till mig brukar ge sig ut i fält med ost- och korvtärningar som hen knaprar i sig. Det ger bra med energi. Ost och rökta produkter håller sig bra i rumstemperatur.

Finns det en vattenkokare? I så fall kan du ladda upp med ett lager nudlar och ta med kopp och sked så får du en varm nudelsoppa på några minuter.