De flesta avdelningar har patientkyl, men fyll den inte med egna grejor om du inte vill bli ovän med alla. Många bra tips ovan, de flesta ställen levererar till huvudentré på sjukhuset.
- Kropp & Själ
- Trådstartare GotAsecret
- Startdatum
@GotAsecret
Jag vill också ge dig en solskenshistoria - det är jag.
2012 fick jag en propp i hjärnan som gjorde att en del av höger hjärnhalva somnade, jag har sett bilderna efteråt och det är förvånansvärt hur bra jag har blivit med avseende på hur stort området var.
Första veckan var jag på skjukhus och kunde inte gå, när jag väl kom upp på benen om än med käpp så fick jag åka hem - även om sjukhuset vill skriva ut mig till sjukhem. Idag är jag till 95% återställd. De 5% som är annorlunda än innan kan bero på stroken eller allmänt åldrande.
Heja din lilla mormor!
Jag vill också ge dig en solskenshistoria - det är jag.
2012 fick jag en propp i hjärnan som gjorde att en del av höger hjärnhalva somnade, jag har sett bilderna efteråt och det är förvånansvärt hur bra jag har blivit med avseende på hur stort området var.
Första veckan var jag på skjukhus och kunde inte gå, när jag väl kom upp på benen om än med käpp så fick jag åka hem - även om sjukhuset vill skriva ut mig till sjukhem. Idag är jag till 95% återställd. De 5% som är annorlunda än innan kan bero på stroken eller allmänt åldrande.
Heja din lilla mormor!
Stor kram till dig och hoppas din mormor återhämtat sig!
Lite mattips kommer här från mig.
Pastasallad
Bulgursallad
Grillad kyckling (du kan ta med typ tzatsiki på burk kanske och sallad till)
Rågbröd eller knäckebröd och köp en tub med skinkost eller räkost. Till det kan du ha grönsaker som gurka, tomat mm.
Morotsstavar och paprikastavar är bra snacks.
Pannkakor med olika fyllning (kan ju göras som crêpes)
Wraps av olika slag (använd tortilla bröd), kan fyllas med allt möjligt tex kyckling, tonfisk eller ost och skicka och på det grönsaker.
Overnight oatmeal. Lägg havregryn och mjölk i en burk (du kan även ha i chiafrö, vaniljpulver mm) och ställ i kylskåpet över natten. På morgonen fyller du på med frysta bär överst. Då håller det sig kallt.
Lite mattips kommer här från mig.
Pastasallad
Bulgursallad
Grillad kyckling (du kan ta med typ tzatsiki på burk kanske och sallad till)
Rågbröd eller knäckebröd och köp en tub med skinkost eller räkost. Till det kan du ha grönsaker som gurka, tomat mm.
Morotsstavar och paprikastavar är bra snacks.
Pannkakor med olika fyllning (kan ju göras som crêpes)
Wraps av olika slag (använd tortilla bröd), kan fyllas med allt möjligt tex kyckling, tonfisk eller ost och skicka och på det grönsaker.
Overnight oatmeal. Lägg havregryn och mjölk i en burk (du kan även ha i chiafrö, vaniljpulver mm) och ställ i kylskåpet över natten. På morgonen fyller du på med frysta bär överst. Då håller det sig kallt.
pastasallad!
gör en stor laddning sallad och ha i kylen
koka en rejäl laddning pasta.
Du kan ha pastan i en separat burk, sallad i en och blanda pasta, sallad och något protein i en portionsburk och ta med till sjukhuset.
Sallad och kokt pasta håller sig flera dagar i kylen, och färdigblandat med protein håller utan problem en hel dag i rumstemperatur.
Då behöver du "bara" samla kraft till att (handla) koka pasta och hacka grönsaker en dag så har du mat i flera.
finns det vattenkokare på avdelningen så funkar det ju att ta med snabbnudlar, varmkorv, varma koppen osv.. ta med en skål och en sked och maten.
ta dit en tub ost och bröd.
Sen om det blir riktigt jobbigt med maten så finns det ju näringsdrycker att köpa på apoteket, alltså inte nutrilett osv. utan riktiga näringsdrycker.
gör en stor laddning sallad och ha i kylen
koka en rejäl laddning pasta.
Du kan ha pastan i en separat burk, sallad i en och blanda pasta, sallad och något protein i en portionsburk och ta med till sjukhuset.
Sallad och kokt pasta håller sig flera dagar i kylen, och färdigblandat med protein håller utan problem en hel dag i rumstemperatur.
Då behöver du "bara" samla kraft till att (handla) koka pasta och hacka grönsaker en dag så har du mat i flera.
finns det vattenkokare på avdelningen så funkar det ju att ta med snabbnudlar, varmkorv, varma koppen osv.. ta med en skål och en sked och maten.
ta dit en tub ost och bröd.
Sen om det blir riktigt jobbigt med maten så finns det ju näringsdrycker att köpa på apoteket, alltså inte nutrilett osv. utan riktiga näringsdrycker.
Den var fiffig!
Måste jag som gillar havregrynsgröt testa som alternativ när bussen går tidigt på morgonen.
GotAsecret
Trådstartare
Miljoner tack för allt stöd, alla tips, alla kramar och alla värme
Idag köpte jag med mig mat från McDonalds på vägen till sjukhuset. Välbehövligt. Bytte pommes mot minimorötter som jag kan ha i väskan tills de behövs.
Ska försöka handla och fixa något lättlagat i större mängd imorgon så jag har.
Problemet är att jag även är en känsloätare, mår jag dåligt, är rastlös, uttråkad, trött o.s.v så äter jag. Mycket.
Så även om en skulle göra mat och beräkna till typ 3 dagar är det inte säkert att det räcker till dagen efter ens
Men men...det får vara ett icke-problem i sammanhanget känner jag.
Hon var riktigt pigg på em när jag kom, tydlig med vad hon vill och om hon är nöjd/missnöjd. Men självklart helt otroligt frustrerande när talet inte fungerar mer än typ vokaler (är det vanligt att det blir så?) och ja/nej, både för henne och oss.
Hon har larmat själv två gånger och lyckats göra sig förstådd. Hon är så himla fantastisk min älskade mormor !
Nu sover hon och det känns lugnt. Men...
Jag var på en timme Bodyattack (praktiskt med ett gym som ligger typ 3 minuter bort) och tankade energi från världens härligaste Ba-instruktör
Vi pratade länge efter passet i onsdags och jag är så glad över att verkligen känna att både hon och deltagare/vänner på gymmet bryr sig.
Bodyattack är verkligen det som ger mig energin nu, veckans höjdpunkter på alla sätt.
(Bodyjam däremot går inte alls, men det är bättre än inget, och det brukar ingå fika med vänner därifrån... )
Är glad att jag ändå fortfarande orkar vara glad när det blir tillfälle, och tacksam. Det finns så mycket jag är tacksam över även nu, mitt i detta hemska. Och jag hittar ju även glädje och positiva känslor. Känner mig inte negativ eller pessimistisk alls...det är skönt!
Men det slog mig nu...kan det vara så att jag förnekar för mig själv att det är mormor som ligger här? För att orka själv? Eller varför "känns" det inte mer? (Jag undrar förvisso fortfarande samma sak efter allt med mamma...)
Skrutt...varför blev det ens så här?
Idag köpte jag med mig mat från McDonalds på vägen till sjukhuset. Välbehövligt. Bytte pommes mot minimorötter som jag kan ha i väskan tills de behövs.
Ska försöka handla och fixa något lättlagat i större mängd imorgon så jag har.
Problemet är att jag även är en känsloätare, mår jag dåligt, är rastlös, uttråkad, trött o.s.v så äter jag. Mycket.
Så även om en skulle göra mat och beräkna till typ 3 dagar är det inte säkert att det räcker till dagen efter ens
Men men...det får vara ett icke-problem i sammanhanget känner jag.
Hon var riktigt pigg på em när jag kom, tydlig med vad hon vill och om hon är nöjd/missnöjd. Men självklart helt otroligt frustrerande när talet inte fungerar mer än typ vokaler (är det vanligt att det blir så?) och ja/nej, både för henne och oss.
Hon har larmat själv två gånger och lyckats göra sig förstådd. Hon är så himla fantastisk min älskade mormor !
Nu sover hon och det känns lugnt. Men...
Jag var på en timme Bodyattack (praktiskt med ett gym som ligger typ 3 minuter bort) och tankade energi från världens härligaste Ba-instruktör
Vi pratade länge efter passet i onsdags och jag är så glad över att verkligen känna att både hon och deltagare/vänner på gymmet bryr sig.
Bodyattack är verkligen det som ger mig energin nu, veckans höjdpunkter på alla sätt.
(Bodyjam däremot går inte alls, men det är bättre än inget, och det brukar ingå fika med vänner därifrån...
)Är glad att jag ändå fortfarande orkar vara glad när det blir tillfälle, och tacksam. Det finns så mycket jag är tacksam över även nu, mitt i detta hemska. Och jag hittar ju även glädje och positiva känslor. Känner mig inte negativ eller pessimistisk alls...det är skönt!
Men det slog mig nu...kan det vara så att jag förnekar för mig själv att det är mormor som ligger här? För att orka själv? Eller varför "känns" det inte mer? (Jag undrar förvisso fortfarande samma sak efter allt med mamma...)
Skrutt...varför blev det ens så här?
Varför saker och ting händer är tyvärr omöjligt att svara på.Miljoner tack för allt stöd, alla tips, alla kramar och alla värme
Idag köpte jag med mig mat från McDonalds på vägen till sjukhuset. Välbehövligt. Bytte pommes mot minimorötter som jag kan ha i väskan tills de behövs.
Ska försöka handla och fixa något lättlagat i större mängd imorgon så jag har.
Problemet är att jag även är en känsloätare, mår jag dåligt, är rastlös, uttråkad, trött o.s.v så äter jag. Mycket.
Så även om en skulle göra mat och beräkna till typ 3 dagar är det inte säkert att det räcker till dagen efter ens
Men men...det får vara ett icke-problem i sammanhanget känner jag.
Hon var riktigt pigg på em när jag kom, tydlig med vad hon vill och om hon är nöjd/missnöjd. Men självklart helt otroligt frustrerande när talet inte fungerar mer än typ vokaler (är det vanligt att det blir så?) och ja/nej, både för henne och oss.
Hon har larmat själv två gånger och lyckats göra sig förstådd. Hon är så himla fantastisk min älskade mormor !
Nu sover hon och det känns lugnt. Men...
Jag var på en timme Bodyattack (praktiskt med ett gym som ligger typ 3 minuter bort) och tankade energi från världens härligaste Ba-instruktör
Vi pratade länge efter passet i onsdags och jag är så glad över att verkligen känna att både hon och deltagare/vänner på gymmet bryr sig.
Bodyattack är verkligen det som ger mig energin nu, veckans höjdpunkter på alla sätt.
(Bodyjam däremot går inte alls, men det är bättre än inget, och det brukar ingå fika med vänner därifrån...
Är glad att jag ändå fortfarande orkar vara glad när det blir tillfälle, och tacksam. Det finns så mycket jag är tacksam över även nu, mitt i detta hemska. Och jag hittar ju även glädje och positiva känslor. Känner mig inte negativ eller pessimistisk alls...det är skönt!
Men det slog mig nu...kan det vara så att jag förnekar för mig själv att det är mormor som ligger här? För att orka själv? Eller varför "känns" det inte mer? (Jag undrar förvisso fortfarande samma sak efter allt med mamma...)
Skrutt...varför blev det ens så här?
Att du blir glad av saker tror jag är kroppens sätt att skydda sig själv - och vet du, det är helt ok! Du får skratta och vara glad!
Kan du inte göra i ordning matlådor på en gång om du kokat pasta (du kan ju lägga en portion i en fryspåse tex) så du inte kan äta för mycket.
GotAsecret
Trådstartare
Nu har hon i alla fall fått flytta till strokeavdelningen, hon hade varit pigg på fm sa de, när jag var där på em sov hon mest.
De har konstaterat också att hon faktiskt behöver en Pacemaker, men att det inte går att göra i nuläget, hon skulle inte klara en sån operation.
Men det betyder ju också att det lika gärna kan bli hjärtat (som för mamma) som säger ifrån...usch nej, jag får inte tänka så. Får hoppas att hjärta och hjärna samarbetar med envisheten. Då ska det nog gå bra...hoppas jag. Hoppas vi.
Jag tycker för övrigt inte om sallad, men handlade lite annat idag så jag ska väl försöka få ordning på något...MEN här hemma ser ut som kaos. Jag måste diska (för att kunna göra någon som helst mat!) och städa, och tvätta...jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Nästan så att jag sitter på sjukhuset för att slippa se röran hemma, också. Känns som att allt blivit en ond cirkel nu.
Idag var en sån där riktig skitdag från början till slut. Dessutom. Så nu ger jag upp den...får väl se vad som händer imorgon...
De har konstaterat också att hon faktiskt behöver en Pacemaker, men att det inte går att göra i nuläget, hon skulle inte klara en sån operation.
Men det betyder ju också att det lika gärna kan bli hjärtat (som för mamma) som säger ifrån...usch nej, jag får inte tänka så. Får hoppas att hjärta och hjärna samarbetar med envisheten. Då ska det nog gå bra...hoppas jag. Hoppas vi.
Jag tycker för övrigt inte om sallad, men handlade lite annat idag så jag ska väl försöka få ordning på något...MEN här hemma ser ut som kaos. Jag måste diska (för att kunna göra någon som helst mat!) och städa, och tvätta...jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Nästan så att jag sitter på sjukhuset för att slippa se röran hemma, också. Känns som att allt blivit en ond cirkel nu.
Idag var en sån där riktig skitdag från början till slut. Dessutom. Så nu ger jag upp den...får väl se vad som händer imorgon...
Har du någon vän som kan ställa upp och röja undan hos dig och diska? Jag vet att det känns hemskt att veta sina vänner om något sådant men jag tror att er mer än gärna ställer upp i detta läget.
Eller betala en städerska bara en gång som kan få ordning på allt?
Eller om du orkar så sätter du av en timme och bara gör det. Det kommer kännas så mycket bättre efter. Men jag vet att det är jättesvårt.
Men det är okej att be om hjälp av nära och kära i sånna här lägen!
Eller betala en städerska bara en gång som kan få ordning på allt?
Eller om du orkar så sätter du av en timme och bara gör det. Det kommer kännas så mycket bättre efter. Men jag vet att det är jättesvårt.
Men det är okej att be om hjälp av nära och kära i sånna här lägen!
GotAsecret
Trådstartare
Krisar det så finns alldeles säkert den hjälpen...men jag lyckades faktiskt diska undan och plocka bort lite grann igår så det är inte lika illa här hemma...
Inte för mormor heller, jag köpte med lite tulpaner i olika färger, såg att hon blev glad och rörd men hon kan fortfarande inte säga något direkt.
Däremot tyckte jag det lät som att rösten börjar komma fram lite mer och inte bara det där hesa viskandet.
Fick prata med läkaren också, han sa att hon uppför sig som en exemplarisk patient om man ser till arbete/träning (det där känns bekant...) och att hon verkligen vill. Vilket ju är en förutsättning för att det ska gå.
Nu kommer hon upp och sitter lite i rullstol, rör mer på munnen + höger sida som var helt förlamad, fått träffa logoped och sjukgymnast.
Smakade nyponsoppa och något mer när logopeden var in (sen fick jag ta min moster under armen och släpa ut henne från rummet för hon la sig i precis hela tiden, ställde sig och stirrade, pratade...) och det verkade ha gått bra.
Men hon saknar tänderna i överkäken (typ hela tandraden då) de försvann på hjärtavdelningen och ingen vet något om dem.
Läkaren sa att han skulle kolla upp det.
Jag tror att om hon väl får in tänder så kommer det bli lättare med tal o.s.v. när det känns mer "som vanligt". Men det är bara vad jag tror.
Hon blir fortfarande så himla glad när särbon kommer, de är så fina ihop och jag (vi) är så glada och tacksamma över att han orkar komma och hälsa på varje dag, verkligen
Det ryckte i högra benet idag, som kramper nästan, men kan det betyda att reflexerna börjar fungera? Eller i alla fall ett tecken på något som går åt rätt håll?
Usch, det känns så fruktansvärt overkligt. För bara en vecka sen var hon uppe och gick "som vanligt" efter den lilla blödningen...och nu ligger hon där, och kämpar...kämpar och kämpar.
Min fina, underbara, älskade mormor...önskar hon kunde tala om hur hon faktiskt mår, vad hon tänker och hur hon känner, för även om hon verkar vara vid gott mod så måste det ju vara alldeles fruktansvärt för henne nu. Eller? Eller så har hon bara "gillat läget" accepterat situationen och gör det bästa av den...för sån är jag, och det tror jag att jag har fått från henne.
Envisheten med.
Läkaren sa att om någon/ett par månader (!) kanske hon blir redo att flytta till en mer rehabiliterande (geritik? Eller vad han sa?) avdelning, sen korttidsboende och sen kanske hem till sin lgh, beroende på hur det går att anpassa...så jag hoppas för allt i världen att de inte är där och river runt för mycket, börjar kasta saker o.s.v.
Så ja, han verkar ändå hoppfull han med, och jag vägrar tro annat än att hon klarar det här på bästa sätt. Att stegen löser sig vartefter de kommer.
Men ja,,,jag undrar ju varför. Hela tiden. Bara varför?
Var på gymmet ikväll och körde ett Sh´bam-pass med typ världens mest pratglada och tokiga instruktör...jag tycker Sh´bam i sig inte är speciellt roligt, egentligen. Men hon gör det så roligt så det blir mest att en bara skrattar när det blir för mycket
Efter det blev det GritS, bara för att jag dels ville trötta ut kroppen på ett bra sätt, men också tanka energi + att även den instruktören, trots att Grit typ är brutalt, ger glädje och energi. Och folk bryr sig verkligen.
En PT avbröt sin träning (utan kund tror jag...) för att fråga hur det gick och så kramade han mig och sa att "det kommer gå bra, hon är säkert lika positiv och envis som du "
Det värmde gott i hjärtat det...
Inte för mormor heller, jag köpte med lite tulpaner i olika färger, såg att hon blev glad och rörd men hon kan fortfarande inte säga något direkt.
Däremot tyckte jag det lät som att rösten börjar komma fram lite mer och inte bara det där hesa viskandet.
Fick prata med läkaren också, han sa att hon uppför sig som en exemplarisk patient om man ser till arbete/träning (det där känns bekant...) och att hon verkligen vill. Vilket ju är en förutsättning för att det ska gå.
Nu kommer hon upp och sitter lite i rullstol, rör mer på munnen + höger sida som var helt förlamad, fått träffa logoped och sjukgymnast.
Smakade nyponsoppa och något mer när logopeden var in (sen fick jag ta min moster under armen och släpa ut henne från rummet för hon la sig i precis hela tiden, ställde sig och stirrade, pratade...) och det verkade ha gått bra.
Men hon saknar tänderna i överkäken (typ hela tandraden då) de försvann på hjärtavdelningen och ingen vet något om dem.
Läkaren sa att han skulle kolla upp det.
Jag tror att om hon väl får in tänder så kommer det bli lättare med tal o.s.v. när det känns mer "som vanligt". Men det är bara vad jag tror.
Hon blir fortfarande så himla glad när särbon kommer, de är så fina ihop och jag (vi) är så glada och tacksamma över att han orkar komma och hälsa på varje dag, verkligen
Det ryckte i högra benet idag, som kramper nästan, men kan det betyda att reflexerna börjar fungera? Eller i alla fall ett tecken på något som går åt rätt håll?
Usch, det känns så fruktansvärt overkligt. För bara en vecka sen var hon uppe och gick "som vanligt" efter den lilla blödningen...och nu ligger hon där, och kämpar...kämpar och kämpar.
Min fina, underbara, älskade mormor...önskar hon kunde tala om hur hon faktiskt mår, vad hon tänker och hur hon känner, för även om hon verkar vara vid gott mod så måste det ju vara alldeles fruktansvärt för henne nu. Eller? Eller så har hon bara "gillat läget" accepterat situationen och gör det bästa av den...för sån är jag, och det tror jag att jag har fått från henne.
Envisheten med.
Läkaren sa att om någon/ett par månader (!) kanske hon blir redo att flytta till en mer rehabiliterande (geritik? Eller vad han sa?) avdelning, sen korttidsboende och sen kanske hem till sin lgh, beroende på hur det går att anpassa...så jag hoppas för allt i världen att de inte är där och river runt för mycket, börjar kasta saker o.s.v.
Så ja, han verkar ändå hoppfull han med, och jag vägrar tro annat än att hon klarar det här på bästa sätt. Att stegen löser sig vartefter de kommer.
Men ja,,,jag undrar ju varför. Hela tiden. Bara varför?
Var på gymmet ikväll och körde ett Sh´bam-pass med typ världens mest pratglada och tokiga instruktör...jag tycker Sh´bam i sig inte är speciellt roligt, egentligen. Men hon gör det så roligt så det blir mest att en bara skrattar när det blir för mycket
Efter det blev det GritS, bara för att jag dels ville trötta ut kroppen på ett bra sätt, men också tanka energi + att även den instruktören, trots att Grit typ är brutalt, ger glädje och energi. Och folk bryr sig verkligen.
En PT avbröt sin träning (utan kund tror jag...) för att fråga hur det gick och så kramade han mig och sa att "det kommer gå bra, hon är säkert lika positiv och envis som du
"Det värmde gott i hjärtat det...
Senast ändrad:
GotAsecret
Trådstartare
Det går inte bra det här...
Mormor gör stora framsteg verkligen, kämpar på, får sitta upp i rullstol lite varje dag och har provat att stå upp.
Prata går fortfarande inte (förutom ja/nej då, där är hon väldigt tydlig) men ibland gör hon sig förstådd.
Däremot blir jag knäckt av mina mostrar. Blir komplett tokig på dem.
Den ena tycker inte att jag ska vara där "samtidigt som de andra" utan kan ju vara där på vardagarna när de jobbar...
Jag är där en stund varje dag, men till skillnad från dem så...
- Pratar jag inte över huvudet på henne, eller "om" henne som om hon inte vore där eller kunde svara för sig själv.
- Står jag inte och pratar med andra så det blir ett jäkla surrande omkring henne
- Lägger jag mig inte i hennes behandlingar
- Låter jag personalen göra sitt jobb
- Sitter jag tyst om hon vill ha det lugnt men ändå ha sällskap
- Går jag direkt när hon säger till ("men jag väntar på mitt tåg/min buss/jag kom ju nyss/jag vill vara här" som de säger...)
- Gör ingenting som hon inte själv bett om
- Tjatar inte på personalen
Moster som åker från en annan stad (med tåg, tar 10 minuter att gå från stationen till sjukhuset) tog mormors busskort som var laddat med typ 500:- enligt ett kvitto för att hon ansåg sig behöva det mer än jag (det går väldigt mycket fortare att gå till sjukhuset än att vänta på bussen och åka typ 3 hållplatser.
Jag frågade om inte jag kunde ta det då, så kunde hon ta mitt om hon verkligen måste åka de där 3 hpl.
"Men vaddå? Du kan väl gå?!?"
Jag har 4 km enkel väg. Men visst, jag går för det mesta, mest för att jag inte har råd att åka buss. Tyvärr börjar både ork, rygg och knän säga ifrån men vad ska jag göra?
Vill hon att jag kommer dit så kommer jag dit, skulle fan aldrig förlåta mig själv om jag lovat att komma dit, inte orkar och något händer...
Och allt det här tar nog mer än jag vill erkänna, visst, sömn och mat går betydligt bättre...men resten...
Disk, kläder (rena och smutstvätt) utspridda över hela lgh, jag lever på nudlar p.g.a att det går snabbt och är billigt (+ att jag då kan nöja mig med att diska en gaffel, kastrull och en skål) jag har massor av viktiga saker jag borde göra (legitimation ska jag fixa imorgon, men allt annat...) men som blir övermäktiga.
Jag tar mig iväg på pass som vanligt, det är det enda som funkar just nu. Och det är vad som håller mig uppe. Roliga, fina, härliga, glada, positiva människor, roliga och energiska pass, en struktur och rutiner...
Men jag känner bara att den släkten som finns på hennes sida orkar jag inte med mer. Deras jävla översittarfasoner (som de alltid haft mot mig, men som blivit tydligare nu p.g.a påtvingad kontakt) vetbäst-attityder och nedlåtande kommentarer gör mig så förbannad. Och den energin förtjänar de inte.
Jag vill inte vara hos mormor samtidigt som dem, det är inget jag har valt. Skulle vara mer än glad om jag slapp se dem när jag är där. Men hur fan ska jag kunna veta när de ämnar besöka henne?
Dessutom är de så otroligt negativa när det gäller mormor "hon kommer aldrig..." "det där orkar hon inte..." "hon skulle nog inte vilja ha en sondpåse på magen, tror jag".
Hon blir ledsen ibland och gråter (fuuuullt förståeligt) och de har diskuterat antidepressiva vet jag, men enligt mig skulle det bara bli helt otroligt galet.
Hur ska hon då få fram vad hon vill? Om hon är ledsen måste hon väl för fan kunna visa det??
Och så biverkningar + allt annat som kommer med att sätta in ny medicin, omställning och förändringar i kropp och själ. Känns som det sista hon behöver just nu. Dessutom blir man ofta trött och seg, orkeslös, avtrubbad, hur ska hon då orka kämpa?
För jag är rätt säker på att om det blir antidepressiva så kommer det inte från att en läkare rekommenderar det, utan för att de tycker att det kanske kan vara en bra idé "så de slipper se henne ledsen"...
Lugnande får hon om det verkligen krisar, men hon måste få ha sina känslor...visst det gör förbannat ont att se henne gråta, det gör förbannat ont att tänka på att hon kanske ligger ensam och gråter, men medicin? Nää.
Nä fan, jag orkar inte. Jag ska göra ALLT jag kan för att det inte ska drabba mormor, men jag vill inte ha med dem att göra och jag måste försöka få fram det så de låter mig vara, tror jag. Så de inte pratar med mig mer. För jag orkar inte. Jag vill inte.
Tyvärr är det ju de som har kontakten med sjukhuset och får all information direkt, fast den delar de inte med mig ändå så jag vet ingenting i alla fall, de hade ju inte ens en tanke på att informera mig om första stroken, den fick jag veta av lillebror sist av alla. Typ ett dygn senare.
Jag vill nog ingenting, inget annat än att hon ska bli bra
Usch, jag behövde verkligen få skriva av mig...
Mormor gör stora framsteg verkligen, kämpar på, får sitta upp i rullstol lite varje dag och har provat att stå upp.
Prata går fortfarande inte (förutom ja/nej då, där är hon väldigt tydlig) men ibland gör hon sig förstådd.
Däremot blir jag knäckt av mina mostrar. Blir komplett tokig på dem.
Den ena tycker inte att jag ska vara där "samtidigt som de andra" utan kan ju vara där på vardagarna när de jobbar...
Jag är där en stund varje dag, men till skillnad från dem så...
- Pratar jag inte över huvudet på henne, eller "om" henne som om hon inte vore där eller kunde svara för sig själv.
- Står jag inte och pratar med andra så det blir ett jäkla surrande omkring henne
- Lägger jag mig inte i hennes behandlingar
- Låter jag personalen göra sitt jobb
- Sitter jag tyst om hon vill ha det lugnt men ändå ha sällskap
- Går jag direkt när hon säger till ("men jag väntar på mitt tåg/min buss/jag kom ju nyss/jag vill vara här" som de säger...)
- Gör ingenting som hon inte själv bett om
- Tjatar inte på personalen
Moster som åker från en annan stad (med tåg, tar 10 minuter att gå från stationen till sjukhuset) tog mormors busskort som var laddat med typ 500:- enligt ett kvitto för att hon ansåg sig behöva det mer än jag (det går väldigt mycket fortare att gå till sjukhuset än att vänta på bussen och åka typ 3 hållplatser.
Jag frågade om inte jag kunde ta det då, så kunde hon ta mitt om hon verkligen måste åka de där 3 hpl.
"Men vaddå? Du kan väl gå?!?"
Jag har 4 km enkel väg. Men visst, jag går för det mesta, mest för att jag inte har råd att åka buss. Tyvärr börjar både ork, rygg och knän säga ifrån men vad ska jag göra?
Vill hon att jag kommer dit så kommer jag dit, skulle fan aldrig förlåta mig själv om jag lovat att komma dit, inte orkar och något händer...
Och allt det här tar nog mer än jag vill erkänna, visst, sömn och mat går betydligt bättre...men resten...
Disk, kläder (rena och smutstvätt) utspridda över hela lgh, jag lever på nudlar p.g.a att det går snabbt och är billigt (+ att jag då kan nöja mig med att diska en gaffel, kastrull och en skål) jag har massor av viktiga saker jag borde göra (legitimation ska jag fixa imorgon, men allt annat...) men som blir övermäktiga.
Jag tar mig iväg på pass som vanligt, det är det enda som funkar just nu. Och det är vad som håller mig uppe. Roliga, fina, härliga, glada, positiva människor, roliga och energiska pass, en struktur och rutiner...
Men jag känner bara att den släkten som finns på hennes sida orkar jag inte med mer. Deras jävla översittarfasoner (som de alltid haft mot mig, men som blivit tydligare nu p.g.a påtvingad kontakt) vetbäst-attityder och nedlåtande kommentarer gör mig så förbannad. Och den energin förtjänar de inte.
Jag vill inte vara hos mormor samtidigt som dem, det är inget jag har valt. Skulle vara mer än glad om jag slapp se dem när jag är där. Men hur fan ska jag kunna veta när de ämnar besöka henne?
Dessutom är de så otroligt negativa när det gäller mormor "hon kommer aldrig..." "det där orkar hon inte..." "hon skulle nog inte vilja ha en sondpåse på magen, tror jag".
Hon blir ledsen ibland och gråter (fuuuullt förståeligt) och de har diskuterat antidepressiva vet jag, men enligt mig skulle det bara bli helt otroligt galet.
Hur ska hon då få fram vad hon vill? Om hon är ledsen måste hon väl för fan kunna visa det??
Och så biverkningar + allt annat som kommer med att sätta in ny medicin, omställning och förändringar i kropp och själ. Känns som det sista hon behöver just nu. Dessutom blir man ofta trött och seg, orkeslös, avtrubbad, hur ska hon då orka kämpa?
För jag är rätt säker på att om det blir antidepressiva så kommer det inte från att en läkare rekommenderar det, utan för att de tycker att det kanske kan vara en bra idé "så de slipper se henne ledsen"...
Lugnande får hon om det verkligen krisar, men hon måste få ha sina känslor...visst det gör förbannat ont att se henne gråta, det gör förbannat ont att tänka på att hon kanske ligger ensam och gråter, men medicin? Nää.
Nä fan, jag orkar inte. Jag ska göra ALLT jag kan för att det inte ska drabba mormor, men jag vill inte ha med dem att göra och jag måste försöka få fram det så de låter mig vara, tror jag. Så de inte pratar med mig mer. För jag orkar inte. Jag vill inte.
Tyvärr är det ju de som har kontakten med sjukhuset och får all information direkt, fast den delar de inte med mig ändå så jag vet ingenting i alla fall, de hade ju inte ens en tanke på att informera mig om första stroken, den fick jag veta av lillebror sist av alla. Typ ett dygn senare.
Jag vill nog ingenting, inget annat än att hon ska bli bra
Usch, jag behövde verkligen få skriva av mig...
GotAsecret
Trådstartare
Tack fina @hemlig och @Linda8142Usch vilken hemsk sits du sitter i. Stor kram vännen
Jag hoppas läkarna har vett nog att förstå att hon är ledsen är en naturlig del av att ha drabbats av en stroke och befinna sig på sjukhs, konstigt vore det väl om allt kändes toppen för henne då.
Det är precis det jag tror läkarna förstår också, att det helt enkelt tillhör processen, allt hon "varit" är liksom borta. Poff. Flera av de andra runtomkring som inte är de där som "Bestämmer" och har sig. Utan som "bara finns där" har också förstått. Som klarar av att bara finnas där när hon vill, om hon vill och hur hon vill - på hennes villkor helt enkelt.
"Vissa" känns snarare som att de är där för sin egen skull/för att det "förväntas" än för henne för att de vill vara nära...
Fy sjutton att sitta "instängd" i sig själv och förstå när folk pratar över huvudet på en. Skulle ju göra vem som helst ledsen.Tack fina @hemlig och @Linda8142
Det är precis det jag tror läkarna förstår också, att det helt enkelt tillhör processen, allt hon "varit" är liksom borta. Poff. Flera av de andra runtomkring som inte är de där som "Bestämmer" och har sig. Utan som "bara finns där" har också förstått. Som klarar av att bara finnas där när hon vill, om hon vill och hur hon vill - på hennes villkor helt enkelt.
"Vissa" känns snarare som att de är där för sin egen skull/för att det "förväntas" än för henne för att de vill vara nära...
GotAsecret
Trådstartare
Jag menar det! Och att då "stänga ner" det med medicin, som då troligtvis även gör det svårare för henne att ta till sig rehabiliteringen hoppas jag verkligen inte att någon kommer att tänka på ens...
Igår och idag var hon superpigg och glad, igår vände hon kudden själv lite lagom demonstrativt när jag frågade om hon ville att jag skulle göra det
Moster trodde mig såklart inte
Vinkade och sa tydligt "Hejdå" när folk gick. Så även rösten börjar komma tillbaka.
Jag sa till henne att "det här klarar du! Det blir bra!
" - Jaaa! Så hon har ju verkligen viljan...
Nu har det förvisso varit helg så hon har inte haft logoped/arb.ter eller sjukgymnast så det är kanske därför hon orkar mer, men det är ju bra det med, för hon orkar ändå mer och mer.
Jag vill, tror och hoppas att hon fixar det här. Det får ta den tid det tar, men om de fortsätter prata om att de "varit och tagit reda på" i hennes lägenhet tror jag att jag blir arg på riktigt.
Post och blommor, absolut. Men plocka runt bland saker hoppas jag verkligen att de låter bli.
Jag har svårt att tro att läkarna på rehabavdelningen (eller oavsett avdelning hon är kvar på) vill dämpa hennes sorgsenhet med tabletter.
Jag fick det "valet" av läkare som sjukskrev mig när pappa var dålig. Han sa att jag kunde få tabletter som trubbade av mig helt, men det skulle ju inte göra sorgen lättare. Han resonerade väldigt vettigt och även om sorg är jobbigt är det ju tyvärr en del av livet.
Den avdelning de pratade om att flytta din mormor till sen är en geriatrisk avdelning troligare. En för äldre, helt enkelt. Där hon får fortsätta öva och träna på det hon behöver för att komma tillbaka så mycket som möjligt .
Jag fick det "valet" av läkare som sjukskrev mig när pappa var dålig. Han sa att jag kunde få tabletter som trubbade av mig helt, men det skulle ju inte göra sorgen lättare. Han resonerade väldigt vettigt och även om sorg är jobbigt är det ju tyvärr en del av livet.
Den avdelning de pratade om att flytta din mormor till sen är en geriatrisk avdelning troligare. En för äldre, helt enkelt. Där hon får fortsätta öva och träna på det hon behöver för att komma tillbaka så mycket som möjligt
.
All styrka till dig @GotAsecret
Försök att fokusera på de positiva saker du ser och den fina kontakt du har med din mormor. När mormor blir ännu piggare och rösten kommer tillbaka kommer hon säkert själv tala om för mostrarna vad hon tycker om deras beteende!
Kom ihåg att det även gäller dig, du klarar det här!
Försök att fokusera på de positiva saker du ser och den fina kontakt du har med din mormor. När mormor blir ännu piggare och rösten kommer tillbaka kommer hon säkert själv tala om för mostrarna vad hon tycker om deras beteende!
Kom ihåg att det även gäller dig, du klarar det här!
Liknande trådar
Kropp & Själ
Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
Senast: Cattis_E
·
Juridik & Ekonomi
Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;)
Jag är i 30-års ålder och lever...
Senast: TeamLundVer
·
- Artikel
Dagbok
Känner att jag behöver skriva av mig lite efter den här dagen, det har ju varit några turer med min älskade hund. Han trivs inte med...
Senast: vemsomhelst123
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Det enda nyktra är nolltolerans mot jakt- Hästnyheter I programmet “Veckan” med Leif GW Persson, sa han att det blivit bättre alkoholvanor i skogen, men att det inte finns något förbud mot...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 0
- Hästnyheter
-
Peder Fredricson – snabbast ikväll
- Hästnyheter Fredagskvällens kval till Jönköping Grand Prix bjöd på spänning och felfria rundor när Peder Fredricson och Hansson WL tog hem segern...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 0
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Forna tiders "mens-kit", finns de nu?- Kropp & Själ Detta minns jag tydligt med! Fick nog första mensen som 13-14. Minns det som rätt traumatiskt, vaknade och hade så ont i magen, gick på...
- Flavor
- Svar: 11
- Visningar: 664
- Allmänt
-
Om sju elever misshandlar en annan elev varför polisanmäler inte skolan eleverna?- Samhälle Det är ju ett val man kan göra men i det här fallet så lär MGM ändå känna till BO.
- LadyCovergirl
- Svar: 20
- Visningar: 621
- Allmänt
Hästrelaterat
-
för lång för ponny eller för liten för stor häst?
- Hästmänniskan Kan det vara så att du rider ponnysarna bra? Ofta är det ryttarna som precis börjar bli förstora som lärt sig tillräckligt för att få...
- lundsbo
- Svar: 19
- Visningar: 514
- Hästmänniska
-
Årets foderstater- Foder & Strö Då det förutom koppar, zink och fosfor även fattas järn i årets analys så funderar jag på om kraffts high phosphorus miner skulle kunna...
- Kristall10
- Svar: 67
- Visningar: 3 671
- Vård
-
Bildtråd- Gnägg Från uteritt 🩷 tror inte jag delade den här 😊
- QueenLilith
- Svar: 3
- Visningar: 110
- Hästmänniska
