Inte bara nätdejting del 10

[emma-vsm]

Jag har haft en fin helg med dejten

Jag sabbade stämningen ett tag dock eftersom jag blir osäker (på vart jag har honom) och blir då väldigt off, han försökte verkligen men till slut tröttnade han och blev likadan tillbaka. Jag skämdes och bad om ursäkt, och det kändes bättre sen. Kan ändå inte låta bli att tänka dåligt om mig själv, som att undra hur någon någonsin skulle stå ut med mig (och mina jävla anknytningsmönster). Han visar att han tycker om att hänga med mig och jag blir så trött på att jag ibland har så stort behov av att få det bekräftat.
Nu ska jag åka bort ett tag iaf, och det är nog bra att få lite distans. Just det- chilla var det ja!

För övrigt skrev jag ett meddelande till tjejen på Tinder, skäms för rövhatteriet men det kändes bra att jag skrev iaf. Inget svar än så länge och det ska jag kanske inte förvänta mig heller.

 

[emma-vsm]

Han är så tröttsam. Jag vill inte vara hans psykolog, och jag är inte tillräckligt bra vän för att bära det här. Jobbar själv med att inte försöka lösa allt för alla hela tiden.

Bra att du ser det och jag skulle nog backa om jag var du!

 

[Singoalla]

Jobbar själv med att inte försöka lösa allt för alla hela tiden.

Personer som oss drar till sig andras problem som svampar. Jag trivs bra med att vara en empatisk människa som hjälper mina vänner, men då ska det vara en ömsesidig relation där denne hjälper mig lika mycket. Inte använder mig för att dumpa sina problem på. "Det är så skönt att prata med dig!"

 

[Amanda_F]

Personer som oss drar till sig andras problem som svampar. Jag trivs bra med att vara en empatisk människa som hjälper mina vänner, men då ska det vara en ömsesidig relation där denne hjälper mig lika mycket. Inte använder mig för att dumpa sina problem på. "Det är så skönt att prata med dig!"

Eller hur? Och jag skrev till honom: Jag önskar att jag kunde göra något för dig men det bästa är nog att jag bara säger att du vet att jag finns här.

Grejen är att han fanns där för mig i en livskris för 5 år sen, om än på ett ytligt plan. Och att han vet att jag kommit ur min depression (slutade äta gluten och mår 1000 gånger bättre) så han tänker nog att "jag vet hur det känns". Har faktiskt aldrig levt nära någon med depression och känner mig tyvärr inte så där känslomässigt empatisk som han skulle behöva. Jag är mer av en lösningsorienterad typ som blir dränerad när jag känner att det inte räcker.

 

[Gnist]

jag skrev till honom: Jag önskar att jag kunde göra något för dig men det bästa är nog att jag bara säger att du vet att jag finns här.

Men varför i hela fridens dagar skriva så när du inte vill finnas där för honom?

 

[mandalaki]

Eller hur? Och jag skrev till honom: Jag önskar att jag kunde göra något för dig men det bästa är nog att jag bara säger att du vet att jag finns här.

Det där skulle till och med jag tolka som "så du kan bara ösa på om dina bekymmer på t ex messenger, bring it on"

 

[Amanda_F]

@Gnist jag skrev att jag kunde vara hans vän, men jag tror faktiskt att jag ska säga ifrån, att det inte känns rättvist med en så ensidig relation som det blivit nu. Även om den var åt andra hållet förr. Det är så skevt. Inte bra i längden.

Alltså. jag kan finnas där som vän, men jag vill inte bara vara en klagomur.

 

[Amanda_F]

Det där skulle till och med jag tolka som "så du kan bara ösa på om dina bekymmer på t ex messenger, bring it on"

Bra att du och @Gnist är bättre än mig på det här. Hur ska jag säga det? Vill inte såra honom men samtidigt mår jag inte bra av det här.

 

[mandalaki]

Bra att du och @Gnist är bättre än mig på det här. Hur ska jag säga det? Vill inte såra honom men samtidigt mår jag inte bra av det här.

Du är verkligen inte skyldig att ha kontakt med någon som inte får dig att må bra! Jag skulle nog försöka skriva ett väldigt avspisande meddelande om att Hoppas du kan söka hjälp så att du får må bättre, men jag är inte rätt person att hjälpa dig.

 

[stjarnhimmel]

Bra att du och @Gnist är bättre än mig på det här. Hur ska jag säga det? Vill inte såra honom men samtidigt mår jag inte bra av det här.

Jag är nog likadan som dig och vi måste lära oss att vara tydliga. Säga att man inte orkar när man inte gör det. Ja personen kan bli sårad eller tycka det är skit av en. Men man kan inte alltid vara psykolog åt andra.
Jag skulle också förutom ovanstående tipsa om att söka hjälp av professionell.

 

[ptr]

Det går att vara tydlig med att man inte vill bygga en relation - men för den skull kan man vara närvarande.
Och bara för att man tycker att man kan ställa upp på att bara vara så kan man säga ifrån med att man inte vill vara en klagomur och lyssna på allt elände - det finns de som jobbar med sådant.
Någon som bara är, som går att prata om annat än det som är som jävligast, eller bara sitta tyst och dricka kaffe ihop med är viktiga de med. Och är det en som ställt upp för en när rollerna var tvärtom så är det väl rimligt att man ställer upp på det. Men viktigt att då sätta ramarna för det tidigt så blir det mindre surt. Att bara finnas, utan något mer kan vara nog så mycket stöttning.

 

[Singoalla]

Bra att du och @Gnist är bättre än mig på det här. Hur ska jag säga det? Vill inte såra honom men samtidigt mår jag inte bra av det här.

Ett snällt sätt att säga det på skulle ju kunna vara: "Du, jag tror tyvärr inte att jag kan hjälpa dig med det här. Det är bättre att du pratar med någon annan, kanske en terapeut så att du får rätt sorts hjälp?" Det kan ju räcka fint, och behöver inte såra honom. Skulle han inte sluta så kanske du får vara lite tydligare. "Jag mår inte bra av att ha den här konversationen med dig. Jag är ledsen, men du får prata med någon annan".

 

[Niyama]

Jag tycker det är så jävla drygt!
Precis så är ryssen. Han växlar friskt mellan att vara på eller kortfattad och nonchalant.
Väljer jag att ignorera honom blir han dock skitnervös, skriver massor, är gullig tills han får respons. Då kan han återgå till det obrydda.
Blir fan inte klok på honom.

Ja så är denna med. Känns som han "kollar av" mig och när jag svarar mer eller mindre direkt (svarar så fort jag har tid/så fort jag ser det på telefon) och vi skriver lite så vet han att mitt intresse finns kvar och så "försvinner" han igen. Har tänkt att det bara blivit så av en slump, det har varit några händelser som gett honom mycket jobb osv men nu börjar jag bli trött på det här mönstret . Men när han skriver är han jättetrevlig och rolig, och de andra framstår som så himla trista jämfört med honom .

 

[prallan]

@Amanda_F Du skrev att han ställde upp på dig när du mådde dåligt, då är det väl juste av dig att ställa upp på honom nu? Eller har jag missförstått något?

 

[athena_arabians]

@Amanda_F Du skrev att han ställde upp på dig när du mådde dåligt, då är det väl juste av dig att ställa upp på honom nu? Eller har jag missförstått något?

Man måste orka själv också. En fd kompis under studietiden höll på att dra ner mig totalt, det var nära att jag gick under själv. En viss stöttning efter vad man förmår givetvis men utöver det ska man inte försöka göra mer, då är det dags för professionell hjälp.

 

[prallan]

Man måste orka själv också. En fd kompis under studietiden höll på att dra ner mig totalt, det var nära att jag gick under själv. En viss stöttning efter vad man förmår givetvis men utöver det ska man inte försöka göra mer, då är det dags för professionell hjälp.

Det är väl lite självklart, tänker jag Jag vet ju inte på vilken nivå han stöttade henne heller.

 

[athena_arabians]

Det är väl lite självklart, tänker jag Jag vet ju inte på vilken nivå han stöttade henne heller.

Tyvärr är det inte så självklart för sådana som vill stötta i alla lägen, inkl mig själv. Det tog lång tid innan jag insåg att jag måste och har full rätt att säga "nej" utan att jag är en elak bov. Allt för att jag faktiskt måste orka med mig själv också.

 

[Amanda_F]

@Amanda_F Du skrev att han ställde upp på dig när du mådde dåligt, då är det väl juste av dig att ställa upp på honom nu? Eller har jag missförstått något?

Jo jag försöker ställa upp, men det går inte riktigt hem heller. Just nu känns det lite som om han helst bara vill tycka synd om sig själv. Och det är lite frustrerande. Samtidigt så känner han sig själv bäst och då är det inte så mkt jag kan göra om han inte vill göra något åt deppigheten. Så jag vill finnas där. Och skulle inte ha något problem med det om han bara hade tagit tag i sina problem. Det är nog där det ligger.

Well well. Någon som varit på någon kul date?

 

[prallan]

Jo jag försöker ställa upp, men det går inte riktigt hem heller. Just nu känns det lite som om han helst bara vill tycka synd om sig själv. Och det är lite frustrerande. Samtidigt så känner han sig själv bäst och då är det inte så mkt jag kan göra om han inte vill göra något åt deppigheten. Så jag vill finnas där. Och skulle inte ha något problem med det om han bara hade tagit tag i sina problem. Det är nog där det ligger.

Well well. Någon som varit på någon kul date?

Då är jag med

 

[Syrran!]

Jag träffade nån i fredags... Han som jag har träffat innan, men som egentligen inte vill/hinner träffas... Vi har inte träffats sen januari... Han kommer på med (o)jämna mellanrum att vi nog inte borde ses eller ha kontakt då han vet att jag är mer intresserad än vad han är. Sen hörs vi ändå... Många sms blir det... Och ja, jag är medveten om att det troligen inte kommer bli nåt seriöst men jag skiter i det. Jag mår bra av vår kontakt så jag får väl ta smällen (igen...) när nån av oss inser att det inte funkar... #korkad