Inlåst på psyk utan behandling

[kryddelydd]

Det är dessutom olagligt att behandla psykisk sjukdom med alternativa metoder.

inte än. men det finns på förslag.

 

[karamelldrottningen]

Sanning med modifikation.
Vid utsättning/nedtrappning av många antidepressiva får man utsättningssymtom inom en eller två veckor efter nedtrappning/utsättning. Symtom på att läkemedlen "gått ur kroppen" - exempelvis försämring i grundsjukdomen - märks oftast efter 4-6 veckor.
Långdraget förlopp.

Jag känner självklart inte heller till vad behandlande klinik har för plan för TS, utan invänder enbart mot ditt påstående om att utsättningen liksom är klappad och klar redan efter ett par veckor (som är oändligt långa för TS).

För andra typer av läkemedel kan "wash-out-perioden" vara längre eller kortare.

Är detta specifikt för just antidepressiva?

 

[kryddelydd]

Är detta specifikt för just antidepressiva?

Kan du förtydliga din fråga? Förstår inte vad du undrar.

Jag har ovan beskrivit hur man tänker för antidepressiva, och skrivit att wash-out-perioden kan vara längre eller kortare för andra typer av läkemedel.

 

[karamelldrottningen]

Kan du förtydliga din fråga? Förstår inte vad du undrar.

Jag har ovan beskrivit hur man tänker för antidepressiva, och skrivit att wash-out-perioden kan vara längre eller kortare för andra typer av läkemedel.

Att det är så man gör oftast? 4-6 veckor utan några mediciner alls efter överdos (även om överdosen kan ha varit något helt annat). Först då kan alltså en bedömning ske när dessa veckor passerat?
Då har jag bättre förståelse att man valde att ta bort allt

 

[kryddelydd]

Att det är så man gör oftast? 4-6 veckor utan några mediciner alls efter överdos (även om överdosen kan ha varit något helt annat). Först då kan alltså en bedömning ske när dessa veckor passerat?
Då har jag bättre förståelse att man valde att ta bort allt

Hur man vanligen gör inom psykiatrin kan jag inte uttala mig om.
Jag beskrev hur läkemedlen fungerar vid nedtrappning/utsättning, försökte inte uttala mig om behandlingskutym.

Dock, för att ta ett annat exempel, är det inte helt ovanligt om man misstänker exempelvis läkemdelsutlöst smärta, att man tar bort rubbet och väntar 1-2 månader för att se var man står innan man börjar om på ny behandlingskula.

 

[parellikusken]

Idag känns det i alla fall lite bättre. Lunchat med en stallkompis som jobbar på sjukhusområdet. Kändes skönt att få prata häst ett tag och få reda på vad som händer i stallet.

Även fått ett möte inbokat med boendestöd på måndag då jag även ska få prata med läkaren.
Så allt kanske ordnar upp sig till sist.

 

[Vassi]

Idag känns det i alla fall lite bättre. Lunchat med en stallkompis som jobbar på sjukhusområdet. Kändes skönt att få prata häst ett tag och få reda på vad som händer i stallet.

Även fått ett möte inbokat med boendestöd på måndag då jag även ska få prata med läkaren.
Så allt kanske ordnar upp sig till sist.

Fint att höra. Håller tummarna här uppe i norr för att du ska få det stöd du behöver för att börja må bättre

 

[em-pirre]

Idag känns det i alla fall lite bättre. Lunchat med en stallkompis som jobbar på sjukhusområdet. Kändes skönt att få prata häst ett tag och få reda på vad som händer i stallet.

Även fått ett möte inbokat med boendestöd på måndag då jag även ska få prata med läkaren.
Så allt kanske ordnar upp sig till sist.

Det är många som tänker på dig, flera tusen kilometer bort tillochmed!

 

[Lavinia]

Skönt att det känns lite bättre!

Hade jag bott i närheten hade jag kommit och hälsat på på stört! Tänker på dig oavsett.

Utöver det, våga lita på att dina vänner finns där, berätta hur du mår och var du är och se var det leder. Dom kan omöjligt hjälpa om dom inte vet

/Lavinia, depression sen några år tillbaka i kombination med GAD. De flesta jag pratar med vill veta och vet bara inte hur de ska våga ta upp att nåt verkar fel.

 

[parellikusken]

Skönt att det känns lite bättre!

Hade jag bott i närheten hade jag kommit och hälsat på på stört! Tänker på dig oavsett.

Utöver det, våga lita på att dina vänner finns där, berätta hur du mår och var du är och se var det leder. Dom kan omöjligt hjälpa om dom inte vet

/Lavinia, depression sen några år tillbaka i kombination med GAD. De flesta jag pratar med vill veta och vet bara inte hur de ska våga ta upp att nåt verkar fel.

Är väl lite det att det får mig att känna mig så sjuk när de måste komma upp och hämta och lämna mig.
Bara berättat för två vänner om överdosen och att det gav mig LPT. Känns svårt för vännerna att förstå varför jag inte får gå ut själv om jag inte berättar varför. Har inte så stor lust till att göra dom oroliga för att det ska hända igen.

Min bästa vän hörde jag av mig till när ambulansen var på väg då jag behövde någon som stöttade mig. Ville att någon skulle veta. Han kom dagen efter för att hälsa på. Tyvärr är han bortrest nu sedan dess, men ser fram emot att han ska komma hem igen. Vet att han bryr sig på riktigt om mig.

Men alla mina vänner vet att jag legat inne till och från under en lång period nu. Men när jag väl är utskriven låtsas jag som ingenting och agerar som vanligt. Så de förstår väl inte hur allvarligt sjuk jag egentligen är.

 

[Krumelur]

Hej @parellikusken .
Har läst här några dagar och tänkt på dig en massa.
Det som är bra, ändå, är ju att du är medveten om att du är sjuk.
Jag säger så, för min son som nu ligger nu på Östra och får ECT och Seroquel kanske t.o,m är en av dina "medintagna" inte riktigt är där.
Nu efter fem behandlingar ECT så är han helt plötsligt "frisk" och vill inte vara kvar och han fattar inte alls varför han ska vara där eller få fler behandlingar.
Han är ju inte "sjuk" precis just nu. Men jag vet att han skulle inte klara ett dygn i verkligheten...
Att veta att man är sjuk och har en sjukdom är en stor del av vägen till att bli frisk...
Berätta för alla i stallet hur det är! Jag tror alla vill hjälpa om de kan!
Det finnns folk som vill hjälpa dig, du är inte ensam, det finns massor med andra som mår nästan som du gör.

 

[parellikusken]

Hej @parellikusken .
Har läst här några dagar och tänkt på dig en massa.
Det som är bra, ändå, är ju att du är medveten om att du är sjuk.
Jag säger så, för min son som nu ligger nu på Östra och får ECT och Seroquel kanske t.o,m är en av dina "medintagna" inte riktigt är där.
Nu efter fem behandlingar ECT så är han helt plötsligt "frisk" och vill inte vara kvar och han fattar inte alls varför han ska vara där eller få fler behandlingar.
Han är ju inte "sjuk" precis just nu. Men jag vet att han skulle inte klara ett dygn i verkligheten...
Att veta att man är sjuk och har en sjukdom är en stor del av vägen till att bli frisk...
Berätta för alla i stallet hur det är! Jag tror alla vill hjälpa om de kan!
Det finnns folk som vill hjälpa dig, du är inte ensam, det finns massor med andra som mår nästan som du gör.

Det var likadant för mig när jag fick ECT i våras. Mådde bättre efter fem behandlingar och skrev ut mig då. Efter ett par veckor gjorde jag ett nytt suicidförsök och skrevs in igen och fick sju behandlingar till.
De hjälpte dock inte så länge de heller tyvärr.

Jag har svårt att tänka på mig själv som sjuk, även om jag inser egentligen att jag är det. Jag ser mina tankar och känslor som fullt rationella och logiska även om jag i mina bra stunder inser att så inte är fallet.
Gränsen mellan sjuk och frisk kan vara så svår att förstå själv.

De jag pratar med och har kontakt med i stallet vet hur läget är för mig nu och ställer upp jättemycket för mig. Har också en fantastisk medryttare som sköter och ordnar allt kring hästen nu när jag inte får fara dit. Hon är guld värd!

 

[parellikusken]

Idag står jag knappt ut. Hade blivit lovad läkarsamtal för att göra upp en plan för utskrivning och ev. häva min LPT. Men fick reda på att jag är bortprioriterad ännu en gång och de har ingen aning om när jag kan få ett samtal.
Boendestöd är iaf nästan ordnat med så de kommer två gånger om dagen, mest för att se till att jag inte är allt för suicid känns det som. Men de är vad de kräver av mig för att någonsin bli utskriven.

Suttit här i ett par veckor nu utan att få ett enda läkarsamtal. Är så otroligt less på att vara instängd här och att all makt ligger hos en läkare som aldrig prioriterar mig. Förstår att andra patienter ses som viktigare, men läkaren borde någon gång se till mina behov med. Jag är den enda på avdelningen som inte får samtal.
Allt handlar om att vänta på något som jag inte har en aning om när det kommer ske. Jag orkar snart inte med denna evinnerliga väntan längre, det tär för mycket.

Jag rör mig ständigt mellan förhoppningar och den efterföljande besvikelsen. Hade varit lättare om jag släpp ha hopp, då hade jag åtminstone kommit undan besvikelsens ångest.
Drömmer till och med på nätterna om läkarsamtal, så till och med då har jag hopp.

Snart har det gått åtta veckor sedan jag skrevs in. Nästan ett helt sommarlov har jag suttit instängd här. Enda möjligheten jag har till att gå ut själv är att stå på en väldigt liten och gallerförsedd balkong.

Behövde mest skriva av mig dagens besvikelse.

 

[em-pirre]

Idag står jag knappt ut. Hade blivit lovad läkarsamtal för att göra upp en plan för utskrivning och ev. häva min LPT. Men fick reda på att jag är bortprioriterad ännu en gång och de har ingen aning om när jag kan få ett samtal.
Boendestöd är iaf nästan ordnat med så de kommer två gånger om dagen, mest för att se till att jag inte är allt för suicid känns det som. Men de är vad de kräver av mig för att någonsin bli utskriven.

Suttit här i ett par veckor nu utan att få ett enda läkarsamtal. Är så otroligt less på att vara instängd här och att all makt ligger hos en läkare som aldrig prioriterar mig. Förstår att andra patienter ses som viktigare, men läkaren borde någon gång se till mina behov med. Jag är den enda på avdelningen som inte får samtal.
Allt handlar om att vänta på något som jag inte har en aning om när det kommer ske. Jag orkar snart inte med denna evinnerliga väntan längre, det tär för mycket.

Jag rör mig ständigt mellan förhoppningar och den efterföljande besvikelsen. Hade varit lättare om jag släpp ha hopp, då hade jag åtminstone kommit undan besvikelsens ångest.
Drömmer till och med på nätterna om läkarsamtal, så till och med då har jag hopp.

Snart har det gått åtta veckor sedan jag skrevs in. Nästan ett helt sommarlov har jag suttit instängd här. Enda möjligheten jag har till att gå ut själv är att stå på en väldigt liten och gallerförsedd balkong.

Behövde mest skriva av mig dagens besvikelse.

Det där är inte okej tycker jag! Är det sån läkarbrist i eller vad beror det på?

 

[mandalaki]

Äsch vad jobbigt! Om du inte kan begära ett läkarsamtal, kan du begära att åtminstone få ett nytt datum för ett? Och kan patientnämnden hjälpa dig med det?

 

[parellikusken]

Det där är inte okej tycker jag! Är det sån läkarbrist i eller vad beror det på?

Normalt sett så är det en läkare per avdelning. Men det verkar inte hjälpa mig. Nu är den vanliga läkaren på semester och då har en läkare två avdelningar. Så nu förstår jag att det är ont om tid. Men samtidigt måste ju även jag få vård, speciellt när jag blivit lovad det.

Äsch vad jobbigt! Om du inte kan begära ett läkarsamtal, kan du begära att åtminstone få ett nytt datum för ett? Och kan patientnämnden hjälpa dig med det?

Tyvärr är det från dag till dag de gör en prioritering av vilka som ska få samtal. Så tror inte att patientnämden kan göra så mycket, tyvärr.

 

[Hyacinth]

Normalt sett så är det en läkare per avdelning. Men det verkar inte hjälpa mig. Nu är den vanliga läkaren på semester och då har en läkare två avdelningar. Så nu förstår jag att det är ont om tid. Men samtidigt måste ju även jag få vård, speciellt när jag blivit lovad det.

Tyvärr är det från dag till dag de gör en prioritering av vilka som ska få samtal. Så tror inte att patientnämden kan göra så mycket, tyvärr.

Du kan inte få hjälp av anhöriga att trycka på?

 

[parellikusken]

Du kan inte få hjälp av anhöriga att trycka på?

Vill av olika anledningar inte blanda in mina föräldrar som är mina enda anhöriga. Insett att saker tenderar att bli värre då.

Men tack för rådet!

 

[mandalaki]

Om du ändå skulle vilja nå patientnämnden för hjälp i din kontakt med vårdgivaren så kan du ringa här:

”Under perioden 24 juni - 26 juli når du oss måndag till torsdag kl 09:00 till 11:00 på telefonnummer 010-441 20 00.” (VG-regionen)

(Man kan även göra en anmälan via 1177.se men detta låter väl inte som en anmälan, snarare som en hjälp att få ett samtal eller åtminstone en tid för ett)

 

[aiquen]

Fy, vilken tuff sits @parellikusken

Har du kunnat prata med din kontaktperson (är det fast vårdkontakt?)? Kan hen hjälpa dig och ge dig stöttning?

Även om det är svårt att få tag på en läkare kanske din kontaktperson åtminstone kan förmedla någon slags information om läget?