Ursäkta för ett förmodligen långt och virrigt inlägg.
Jag skrev i höstas om att jag mådde dåligt psykiskt vilket en del av er kanske minns. Blev då inlagd i tre veckor, fick lite mark under fötterna och kämpade vidare. Men... det ger inte med sig, har visserligen en mer eller mindre kronisk depression jämt men nu har den varit ovanligt djup i över ett år, har inte mått såhär dåligt på många år.
Jag flyttade i februari och mådde MYCKET bättre, trodde att det äntligen hade vänt. Kunde börja sova på nätterna, slapp ångesten, var till och med i stallet och pysslade om min medryttarhäst vilket visserligen var jobbigt men kändes bra.
Det höll dessvärre inte utan nu känns det som om jag är på väg ner i skiten igen. Det är kanske bara en vanlig "dipp" men det känns inte så.
Kan inte sova trots medicin, Stesolidburken är framplockad igen, har ångest och gråter så fort jag är ensam.
Minsta kommentar från andra - om vad som helst som kan tolkas det minsta negativt - gör ont som satan och får mig att grubbla och gräva ner mig.
Lite har jag mig själv att skylla för jag brukar slänga käft rätt bra själv, i synnerhet med min bästa kompis sambo H som jag egentligen inte känt särskilt länge. De är nu dessutom mina hyresvärdar vilket funkar väldigt bra men han som inte känner mig så bra kan ju inte veta att jag helt plötsligt inte tål att retas med utan går hem och lipar.
Har visserligen sagt till dem att jag mår sämre igen men jag tror inte att de riktigt har fattat att det verkligen är SKIT och HUR dåligt jag mår.
Tänker på att skära mig eftersom det lindrar ångesten men löser det med att äta istället vilket gjort att jag gått upp drygt 20 kg sen i somras. Jag var inte direkt smal innan heller men nu är jag verkligen FET och blir äcklad av mig själv.
Det värsta är väl att det i princip inte går att få hjälp.
Psykvården i Göteborg är under all kritik, jag har en kontakt på öppenvårdsmottagningen men teamet har sedan ett par år tillbaks ingen permanent läkare utan de kommer och går.
Det är flera månaders väntetid på att få komma till läkaren, jag var visserligen där i januari och ville ha uppföljning från sjukhuset - blev utskriven i oktober, det var den första läkartid de hade - men denna läkaren var inte alls på samma spår utan hade nya teorier och gjorde - ingenting.
Hon skulle gå igenom min journal och se om hon kunde komma på något nytt eftersom hon inte höll med mina tidigare läkare och sedan hörde jag inget mer, hon skulle ta upp det i teamet men slutade en vecka senare. Jag har svårt att tro att hon efter 20 minuters samtal vet bättre än min tidigare läkare som behandlade mig rätt bra i nästan 10 år, eller för den delen läkarna på avdelningen som ändå såg mig tre veckor i sträck.
Enligt den här läkaren handlar det mest om att försöka, jag försöker inte tillräckligt och fobier och tvångstankar som jag har är bara att bestämma sig för att bli av med.
När jag sade att jag fixar inte det här själv så är det ändå mitt fel som inte kan ta emot hjälpen på rätt sätt.
Det är mycket möjligt att hon ville peppa mig att kämpa men det lyckades inte och jag tycker verkligen att en psykiatriker skall kunna läsa en patient tillräckligt väl, i synnerhet som hon fått en hel del information från min kontaktperson innan, för att inte bara göra saken sämre.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till, jag äter medicin sen många år tillbaka och den håller mig hyfsat under armarna för det mesta men just nu räcker den inte till. På sjukhuset var de inne på att öka den eftersom den ändå hjälper någotsånär - utan den skulle jag förmodligen inte leva idag - och jag inte äter maxdos men det höll den här nya läkaren inte med om alls, hon tycker att allt bara handlar om att jag inte har något självförtroende och borde gå i terapi och äta D-vitamin. Hon verkade heller inte tro mig när jag sade att jag inte mår bättre när Levaxinet ligger exakt än när det ligger för lågt.
Äter Anafranil Retard 150 mg/dag, Lamictal 250 mg (höjde från 200 i höstas), och Levaxin samt Circadin till natten samt Stesolid vid behov.
Känns som om jag knaprat mig igenom större delen av FASS psykofarmaka, det mesta hjälper inte eller, i några få fall, så har de väldigt svåra biverkningar.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, är desperat och orkar inte mer men det finns ju bara två alternativ - kämpa eller ge upp. Men hur länge skall man orka???
)?
