Behandlingar och mediciner kan jag inte ge några råd om för att det inte riktigt är mitt sas område. Men jag håller med om att du inte "är till besvär" för någon. När jag har berättat om min depression har jag ofta fått bemötande om att mina vänner önskar att de hade fått veta tidigare då de sett att något är fel och bara velat hjälpa men inte vetat hur
![Heart :heart :heart]()
.
Angående egenvårdare - som jag uppfattat det av min kompis är det som en kontaktperson, under tiden man är inlagd. Typ personen man i första hand ska kunna prata med och som är lite som en mentor för en på avdelningen. För min kompis (hon bor i Finland, så det kan nog skilja sig från Sverige) har det blivit lite som hennes mamma då hennes biologiska föräldrar inte är med henne på avdelningen. Hennes egenvårdare brukar tex vara med på läkarmöten och hjälpa till att komma ihåg allt som behöver tas upp och är ofta med när hon ska åka någon stans. Den vårdaren arbetar även på avdelningen som "vanlig" personal, bara att hen har som ett extra ansvar över en person.
@em-pirre kan säkert beskriva det bättre än mig!