Ingen hör av sig

[Ceta]

Känner mig så jäkla ensam. Har en rätt lagom mängd vänner ändå kan jag känna, men det är 9/10 gånger jag som hör av mig Vissa vänner är mer åt 50/50 men andra som jag verkligen också tycker om hör aldrig av sig. De vänner jag har verkar ändå uppskatta när jag hör av mig, så det blir ändå att man ses ibland, men varför ska det alltid vara på mitt initiativ?

Skulle jag sluta höra av mig eller ta initiativ till att ses vet jag inte hur många vänner jag har kvar tillslut, och hur mycket betyder jag då egentligen?

Hatar att man inte kan uttrycka sånt här på sociala medier utan att låta som en fjortis som vill ha uppmärksamhet. Särskilt idag när jag bara känner mig oälskad. (Vet att det inte hade gett något att skriva det på sociala medier, det är därför jag skriver här istället).

Vet inte vad jag vill få ut av tråden, mer än att få ur mig känslan.. Vet att det finns människor helt utan vänner och att jag inte har det lika illa, men jag behöver få ur mig sorgen så hoppas ingen tar illa upp

 

[tanten]

Känner mig så jäkla ensam. Har en rätt lagom mängd vänner ändå kan jag känna, men det är 9/10 gånger jag som hör av mig Vissa vänner är mer åt 50/50 men andra som jag verkligen också tycker om hör aldrig av sig. De vänner jag har verkar ändå uppskatta när jag hör av mig, så det blir ändå att man ses ibland, men varför ska det alltid vara på mitt initiativ?

Skulle jag sluta höra av mig eller ta initiativ till att ses vet jag inte hur många vänner jag har kvar tillslut, och hur mycket betyder jag då egentligen?

Hatar att man inte kan uttrycka sånt här på sociala medier utan att låta som en fjortis som vill ha uppmärksamhet. Särskilt idag när jag bara känner mig oälskad. (Vet att det inte hade gett något att skriva det på sociala medier, det är därför jag skriver här istället).

Vet inte vad jag vill få ut av tråden, mer än att få ur mig känslan.. Vet att det finns människor helt utan vänner och att jag inte har det lika illa, men jag behöver få ur mig sorgen så hoppas ingen tar illa upp

Fast - är det inte så att man faller in i roller i vänskaper?

I vissa relationer är det jag som hör av mig. I andra är det vännen och i andra är vi lika frekventa bägge två.

Om de verkar bli glada över att du hör av dig - gör det då! Och gläd dem.

Jag är inte så bra på att höra av mig. Mest för att jag inte är så säker på att jag inte stör eller irriterar. Men jag blir jätteglad när jag får en påringning eller ett mess.

 

[Problematisk]

Jag tror många är upptagna och inte hittar tid att höra av sig till vänner. Behöver inte betyda att man inte tycker om vännen lika mycket eller inte uppskattar vännen lika mycket tillbaka, man kanske bara inte är så bra på att höra av sig.
Hade jag varit i din situation så hade jag försökt att inte tänka på det om vännerna är glada och vill ses.

 

[Sonic76]

Jag känner mig ensam
Ska snart fylla år och som vanligt kanske bara köpa en tårtbit på kondis och äta själv.
Blir så ledsen varje år men inget att göra nåt åt.

 

[cambodia]

Känner mig så jäkla ensam. Har en rätt lagom mängd vänner ändå kan jag känna, men det är 9/10 gånger jag som hör av mig Vissa vänner är mer åt 50/50 men andra som jag verkligen också tycker om hör aldrig av sig. De vänner jag har verkar ändå uppskatta när jag hör av mig, så det blir ändå att man ses ibland, men varför ska det alltid vara på mitt initiativ?

Skulle jag sluta höra av mig eller ta initiativ till att ses vet jag inte hur många vänner jag har kvar tillslut, och hur mycket betyder jag då egentligen?

Hatar att man inte kan uttrycka sånt här på sociala medier utan att låta som en fjortis som vill ha uppmärksamhet. Särskilt idag när jag bara känner mig oälskad. (Vet att det inte hade gett något att skriva det på sociala medier, det är därför jag skriver här istället).

Vet inte vad jag vill få ut av tråden, mer än att få ur mig känslan.. Vet att det finns människor helt utan vänner och att jag inte har det lika illa, men jag behöver få ur mig sorgen så hoppas ingen tar illa upp

Förstår dig helt och fullt, varit där själv!
Just nu har jag inte direkt orken att umgås men tidigare har det varit en stor sorg. Nu har jag en riktig vän och vi hörs nästa dagligen (mest i text) via jobbet, men vi ses inte så ofta.

Skickar en kram, om du vill ha

 

[Ceta]

Fast - är det inte så att man faller in i roller i vänskaper?

I vissa relationer är det jag som hör av mig. I andra är det vännen och i andra är vi lika frekventa bägge två.

Om de verkar bli glada över att du hör av dig - gör det då! Och gläd dem.

Jag är inte så bra på att höra av mig. Mest för att jag inte är så säker på att jag inte stör eller irriterar. Men jag blir jätteglad när jag får en påringning eller ett mess.

Tack! Du har så rätt! Ska försöka vända tankarna åt det hållet istället. Är en överanalyserande person som gärna drar saker lite för långt, och nu när jag är besviken över en specifik persons bristande respons (familjemedlem) så gör det att jag tror att ingen bryr sig om mig bara för det..

 

[Ceta]

Förstår dig helt och fullt, varit där själv!
Just nu har jag inte direkt orken att umgås men tidigare har det varit en stor sorg. Nu har jag en riktig vän och vi hörs nästa dagligen (mest i text) via jobbet, men vi ses inte så ofta.

Skickar en kram, om du vill ha

Tack!
Ja, och det blir lite lurigt tycker jag ibland, för jag har rätt dålig självkänsla (kommer i skov när jag är uttröttad i övrigt, som nu) och då börjar jag fundera på om folk verkligen vill att jag skà höra av mig eller hellre hade sluppit.
När jag är mer stabil är det enklare att försöka vara trygg i att jag har rollen i att höra av mig och att det uppskattas...

 

[cambodia]

Tack!
Ja, och det blir lite lurigt tycker jag ibland, för jag har rätt dålig självkänsla (kommer i skov när jag är uttröttad i övrigt, som nu) och då börjar jag fundera på om folk verkligen vill att jag skà höra av mig eller hellre hade sluppit.
När jag är mer stabil är det enklare att försöka vara trygg i att jag har rollen i att höra av mig och att det uppskattas...

Känner igen mig i det också. Ibland vill man bara att någon annan ska höra av sig, att någon annan bryr sig och man känner sig lite behövd och omtyckt...

 

[Ceta]

Känner igen mig i det också. Ibland vill man bara att någon annan ska höra av sig, att någon annan bryr sig och man känner sig lite behövd och omtyckt...

Precis! Och man önskade att folk kände på sig det och tajmade de få gånger de hörde av sig till när det behövdes som mest, för då hade det nog känts som att det var jämnare fördelning!

 

[Masqueradee]

Jag har några vänner som jag slutat höra av mig till pga just detta, jag tröttnade på att alltid höra av mig och de har därmed blivit mer av bekanta till mig. Andra får jag så mycket energi av att det liksom är värt att alltid vara den som hör av sig.. Det beror liksom på personkemin. En vän pratar jag med varje dag, en annan ungefär en gång per år, ändå är jag lika bra vän med de båda.
Hör inte av dig om det inte känns värt det!

 

[Ceta]

Jag har några vänner som jag slutat höra av mig till pga just detta, jag tröttnade på att alltid höra av mig och de har därmed blivit mer av bekanta till mig. Andra får jag så mycket energi av att det liksom är värt att alltid vara den som hör av sig.. Det beror liksom på personkemin. En vän pratar jag med varje dag, en annan ungefär en gång per år, ändå är jag lika bra vän med de båda.
Hör inte av dig om det inte känns värt det!

Jo, jag har släppt en del vänner av samma skäl. Och har en vän som jag kanske får tappa hoppet om tyvärr

Vill inte släppa alla vänner dock. Det är väl dels ett tecken på att det är värt att vara den som hör av sig, men också att jag inte vill vara helt ensam och förlora de jag har..

 

[Red_Chili]

Jag hamnar lätt(!) i samma situation med vänner. Nu har jag därför bestämt mig för att prova en ny metod: Så fort känslan av "Det är bara jag som hör av mig" dyker upp så pratar jag med vännen om det.

De gånger det hänt senaste tiden så har jag tagit upp det nästa gång vi träffats. Det slår nog lätt snett om det tas över chatt eller sms... Men hittills har det resulterat i att en vän börjat höra av sig lite mer, och en vän har jag tappat kontakten med. Det är i alla fall betydligt bättre än att känna osäkerhet och att riskera att förlora båda vännerna.

 

[Mineur]

Även jag känner igen mig mycket i detta, framförallt vad gäller en av mina vänner. Men även jag tror att det blir såhär ganska naturligt ibland, att man liksom anammar olika roller precis som @tanten är inne på.

Ibland känner jag för att bara ge upp och låta bli att höra av mig av ren princip, och för mitt självförtroende är det inte alls bra att ibland behöva pusha för att ses. Men jag brukar försöka påminna mig om att vännen i fråga hittills under alla dessa år i princip aldrig sagt nej (hade hon inte velat hade hon ju kunnat ge mig 34 olika ursäkter liksom), att hon alltid verkar tycka att det är jättetrevligt när vi ses och att hon ofta, när vi väl ses, själv kommer med förslag på saker vi ska göra längre fram. Sen att hon själv sällan drar igång de där sakerna som vi skulle göra längre fram är en annan femma, men jag tror att det har mycket med hennes personlighet att göra. Hon är helt enkelt inte särskilt bra på att dra igång grejer, hon är ganska disträ, och hon har överlag ett rätt lågt socialt behov. Hon är helt enkelt en sådan som behöver att någon annan driver lite.

Summa summarum: Jag tror att det är väldigt lätt att direkt börja tänka att det är en själv det är fel på, särskilt för oss som har lite kass självkänsla. Men i väldigt många av fallen tror jag att det helt enkelt kokar ner till att vi alla fungerar olika, och i många av fallen tror jag inte att den andra parten är medveten om att det egentligen mest är du som driver. Det bara blir så, liksom.

 

[Sofie.S]

Jag är också den som generellt hör av mig till mina vänner. Och jag har lärt mig att leva med det. De ”äldre” vännerna jag har, de har ju blivit vana vid det. Nya bekantskaper försöker jag lämna utrymme till, men det är ibland svårt, för jag är en sådan människa som lätt blir lite på.

I ibland kan känslan av ensamhet infinna sig men jag försöker tänka att det är en falsk känsla. För jag har ju vänner runt mig som tycker om mig, men som kanske är lite ”bortskämda” med att jag ofta hör av mig. Kanske är så i ditt fall också?

 

[starcraft]

Jag känner så igen mig! Har inga tips tyvärr. Jag har typ två vänner som själva hör av sig och tar initiativ (varav en bor långt bort, så vi ses inte särskilt ofta av förklarliga skäl), resten är enbart på mig och det känns inte särskilt kul faktiskt och det ger mig alltid en känsla av att jag är den man träffar i brist på annat. Så jag har mer och mer slutat höra av mig och det mesta verkar rinna ut i sanden då. Jag orkar inte alltid vara drivande och då lägger jag hellre min energi på folk som också ger. För en tid sedan var jag sjuk i flera veckor och ingen av mina vänner hörde av sig en enda gång under den tiden, det kändes riktigt trist och ensamt.

Men som andra varit inne på, så är det tydligen så att jag tar på mig någon typ av roll av att fixa/driva/höra av mig och de andra bara hänger på, jag vet bara inte hur man kommer ur sina roller, men ändå får behålla vännerna.

 

[Ceta]

Summa summarum: Jag tror att det är väldigt lätt att direkt börja tänka att det är en själv det är fel på, särskilt för oss som har lite kass självkänsla. Men i väldigt många av fallen tror jag att det helt enkelt kokar ner till att vi alla fungerar olika, och i många av fallen tror jag inte att den andra parten är medveten om att det egentligen mest är du som driver. Det bara blir så, liksom.

Så sant! Ska försöka komma ihåg det också!

 

[Ceta]

Jag är också den som generellt hör av mig till mina vänner. Och jag har lärt mig att leva med det. De ”äldre” vännerna jag har, de har ju blivit vana vid det. Nya bekantskaper försöker jag lämna utrymme till, men det är ibland svårt, för jag är en sådan människa som lätt blir lite på.

I ibland kan känslan av ensamhet infinna sig men jag försöker tänka att det är en falsk känsla. För jag har ju vänner runt mig som tycker om mig, men som kanske är lite ”bortskämda” med att jag ofta hör av mig. Kanske är så i ditt fall också?

Tror det stämmer väldigt väl på mig med.
Får försöka jobba med att tänka så och inte skämmas för att jag är den som hör av mig istället!

 

[Ramona]

Jag uppskattar verkligen när vänner hör av sig. Jag tänker ofta att jag ska höra av mig, men så ska jag bara gå på toa först eller äta en macka och så här jag gått vidare till andra saker och glömmer av. Och så får jag dåligt samvete för att jag inte hör av mig. Men jag uppskattar verkligen när andra hör av sig.

Sen är jag tyvärr en av de där som gärna organiserar och arrangerar grejer. Så det är sällan jag blir bjuden på saker, eftersom "alla" förväntar sig att det är jag som ska dra i det.

 

[Mineur]

Så sant! Ska försöka komma ihåg det också!

Gör det!

Själv tycker jag att det var väldigt skönt att höra att vi är (många!) fler som har det på det här sättet, då kan det ju liksom inte vara oss det är fel på

 

[Mineur]

Sen är jag tyvärr en av de där som gärna organiserar och arrangerar grejer. Så det är sällan jag blir bjuden på saker, eftersom "alla" förväntar sig att det är jag som ska dra i det.

Just det, det här skulle jag nämna också! Tror det spelar in väldigt mycket. Även jag är en sådan som älskar att planera och organisera, jag älskar att ha roliga saker att se fram emot, så det blir liksom lätt att jag tar initiativ.