Inga barnfamiljer får vräkas bara en stor lögn?

Om man då urholkar det som tidigare var ett skyddsnät genom att ta bort alla extra stöd i skolan och på fritiden som fångade upp dessa barn, då blir det knepigt. Sen finns det säkert massor av exempel där det har gått bra och föräldrar med den här typen av nedsättning fungerat hur bra som helst. Men de hör vi inte talas om.
Det här känner jag att jag måste bemöta

Varför ska du ta upp något sådant i den här diskussionen? Det finns ingen plats i det här landet som "ta bort alla extra stöd i skolan och på fritiden som fångade upp dessa barn,"
Vad har den typen av svepande propaganda i den här tråden att göra?
 
Självklart kan ju även barnfamiljer vräkas. Annars skulle väl ingen vilja hyra ut en lägenhet till en barnfamilj för risken för att ingen betalar sina hyror.

I deras fall är det viktigt att de åtminstone hittar ett nytt hem/boende åt djuren. Såvida de vill behålla sina barn och ha tak över huvudet. Kan de inte prata med vänner, familj och/eller släkt om de kan ha djuren deras tills deras situation förbättrar sig och de kan ha djuren igen, eller om de vill ta över djuren helt?
 
Ja, men vi är också alla med och bygger ett samhälle som skapar det här utanförskapet. Det är svårt att komma in i samhällstrukturen om man inte är högpresterande. Det krävs att man har en familj runt en som stöttar upp och leder i rätt riktning och alla har inte det. Om man då urholkar det som tidigare var ett skyddsnät genom att ta bort alla extra stöd i skolan och på fritiden som fångade upp dessa barn, då blir det knepigt. Sen finns det säkert massor av exempel där det har gått bra och föräldrar med den här typen av nedsättning fungerat hur bra som helst. Men de hör vi inte talas om.
Vilka extra stöd är det som tagits bort???
Jag ser tvärtom MER stöd i skolorna idag jämfört med när jag gick i skolan.... Tror förutsättningarna och kunskapen tvärtom är BÄTTRE idag
 
Vilka extra stöd är det som tagits bort???
Jag ser tvärtom MER stöd i skolorna idag jämfört med när jag gick i skolan.... Tror förutsättningarna och kunskapen tvärtom är BÄTTRE idag
När jag gick i skolan på 80-talet hade vi stödlärare för de barn som föll igenom, dessa finns inte längre. Man får heller inte gå på fritids om man har en förälder som inte arbetar. Man har också inställningen att barn som har en funktionsnedsättning ska blandas upp med barn som inte har en funktionsnedsättning vilket kan vara bra i vissa situationer men många gånger orsakar oro hos både det nedsatta barnet och hos resten av klassen då barnet som inte kan fokusera eller hänga med blir rastlöst och både distraherar och håller tillbaka klassen. Utanför skoltid finns det inte samma mängd fritidsledare, när jag var ung på 80 talet så fanns det fritidsledare i parklekarna tex som fångade upp de som hade struligt hemma. Det fanns också fritidsgårdar överallt som alla gick till de togs bort under finnanskrisen på 90-talet, men de kanske är tillbaka igen? Eftersom jag jobbar inom kommunalförvaltning så vet jag att vi bara på den här förvaltningen var mer än dubbelt så många anställda under 70- och 80-talet, vi är knappast ensamma om de nedskärningar som gjordes på 90-talet. Något som också skurits ned på är kurator och skolsköterska. De är oftast bara någon enstaka dag på varje ställe och har ett större ansvar för allmänna strategier och administration.
 
När jag gick i skolan på 80-talet hade vi stödlärare för de barn som föll igenom, dessa finns inte längre. Man får heller inte gå på fritids om man har en förälder som inte arbetar. Man har också inställningen att barn som har en funktionsnedsättning ska blandas upp med barn som inte har en funktionsnedsättning vilket kan vara bra i vissa situationer men många gånger orsakar oro hos både det nedsatta barnet och hos resten av klassen då barnet som inte kan fokusera eller hänga med blir rastlöst och både distraherar och håller tillbaka klassen. Utanför skoltid finns det inte samma mängd fritidsledare, när jag var ung på 80 talet så fanns det fritidsledare i parklekarna tex som fångade upp de som hade struligt hemma. Det fanns också fritidsgårdar överallt som alla gick till de togs bort under finnanskrisen på 90-talet, men de kanske är tillbaka igen? Eftersom jag jobbar inom kommunalförvaltning så vet jag att vi bara på den här förvaltningen var mer än dubbelt så många anställda under 70- och 80-talet, vi är knappast ensamma om de nedskärningar som gjordes på 90-talet. Något som också skurits ned på är kurator och skolsköterska. De är oftast bara någon enstaka dag på varje ställe och har ett större ansvar för allmänna strategier och administration.
Kan tillägga eftersom jag lever nära ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att det är väldigt beroende av föräldrarna att han får stöttning i sitt skolarbete. Den praktiska hjälp han fått är en surfplatta, ingen extra resurs iform av personalstöd har skolan fått, det får alltså läraren lösa inom sin lärarroll.
 
Numera finns resurspersonal och dylika finns det rätt gott om ju här i alla fall, men givetvis skiljer det sig åt från kommun till kommun.
Det jag vet är tex att lärarna här iallafall själva är rastvakter. De har alltså ingen fritidsledare anställd som är ute och har koll. Anledningen till att jag har koll på det är för att de inte vill ha några sikt hinder på skolgården och barnen får heller inte leka på olika sidor av skolan för då har inte rastvakten (singularis) koll på vad de gör. Men som sagt, skolan numera är kommunal så är det ju kommunen som styr budget för skolan vilket leder till lokala skillnader i antalet resurser.
 
Det jag vet är tex att lärarna här iallafall själva är rastvakter. De har alltså ingen fritidsledare anställd som är ute och har koll.

Så var det när jag gick i skolan på 80-talet också, likaså har det varit så när de äldre barnen gick i skolan (båda födda början av -90) och det är väl först nu med -01:an som det finns en hel del personal utöver lärarna för att ge stöd och hålla koll.
 
Om de blivit erbjuden lägenhet genom soc är det säkert krav på djurfritt. Då får man hitta nya hem åt djuren permanent eller tillfälligt. I annat fall väljer de ju själva att hamna på gatan. De är ju erbjudna hjälp så jag förstår inte ens vad det finns att klaga på.
 
När jag gick i skolan på 80-talet hade vi stödlärare för de barn som föll igenom, dessa finns inte längre. Man får heller inte gå på fritids om man har en förälder som inte arbetar. Man har också inställningen att barn som har en funktionsnedsättning ska blandas upp med barn som inte har en funktionsnedsättning vilket kan vara bra i vissa situationer men många gånger orsakar oro hos både det nedsatta barnet och hos resten av klassen då barnet som inte kan fokusera eller hänga med blir rastlöst och både distraherar och håller tillbaka klassen. Utanför skoltid finns det inte samma mängd fritidsledare, när jag var ung på 80 talet så fanns det fritidsledare i parklekarna tex som fångade upp de som hade struligt hemma. Det fanns också fritidsgårdar överallt som alla gick till de togs bort under finnanskrisen på 90-talet, men de kanske är tillbaka igen? Eftersom jag jobbar inom kommunalförvaltning så vet jag att vi bara på den här förvaltningen var mer än dubbelt så många anställda under 70- och 80-talet, vi är knappast ensamma om de nedskärningar som gjordes på 90-talet. Något som också skurits ned på är kurator och skolsköterska. De är oftast bara någon enstaka dag på varje ställe och har ett större ansvar för allmänna strategier och administration.
Glöm inte bort att skolan är ett kommunalt ansvar. Om din kommun har sämre förutsättningar så är det bara din kommun. Sett nationellt så är bilden inte alls så.

I min kommun är resurserna oändligt mycket större än när jag var ung. Det är dessutom bättre än det var när mitt barn gick i skolan.
Beträffande inkludering - dvs att barn med funktionsnedsättning i största möjliga mån går tillsammans med barn i sin egen ålder så är det något inget som tillämpas generellt utan bara där det är lämpligt - i min kommun.

Tror du ska vara försiktig med att använda din egen kommun som mall för hela landet.

Skolan har aldrig haft så mycket resurser som den har nu. Nationellt sett.
 
Det jag vet är tex att lärarna här iallafall själva är rastvakter. De har alltså ingen fritidsledare anställd som är ute och har koll. Anledningen till att jag har koll på det är för att de inte vill ha några sikt hinder på skolgården och barnen får heller inte leka på olika sidor av skolan för då har inte rastvakten (singularis) koll på vad de gör. Men som sagt, skolan numera är kommunal så är det ju kommunen som styr budget för skolan vilket leder till lokala skillnader i antalet resurser.
Det skiljer uppenbarligen en hel del mellan kommuner....
Här finns resursgrupper på alla skolor, skolvärdar som umgås med barnen hela dagarna och har aldrig upplevt problem med extra resurs när mitt barn behövt det!
Tror de fångar upp en hel del...
 
Glöm inte bort att skolan är ett kommunalt ansvar. Om din kommun har sämre förutsättningar så är det bara din kommun. Sett nationellt så är bilden inte alls så.

I min kommun är resurserna oändligt mycket större än när jag var ung. Det är dessutom bättre än det var när mitt barn gick i skolan.
Beträffande inkludering - dvs att barn med funktionsnedsättning i största möjliga mån går tillsammans med barn i sin egen ålder så är det något inget som tillämpas generellt utan bara där det är lämpligt - i min kommun.

Tror du ska vara försiktig med att använda din egen kommun som mall för hela landet.

Skolan har aldrig haft så mycket resurser som den har nu. Nationellt sett.
Nej det är inte bara min kommun som har de förutsättningarna. Men ja, det kan variera mer nu eftersom skolan inte längre är statlig.
Men ok, allt är bra och skolan har alla de resurser de behöver är välkommande och inbjudande, det finns plats för alla.
Varför faller barn (och vuxna) igenom systemet och hamnar i utanförskap?
 
Nej det är inte bara min kommun som har de förutsättningarna. Men ja, det kan variera mer nu eftersom skolan inte längre är statlig.
Men ok, allt är bra och skolan har alla de resurser de behöver är välkommande och inbjudande, det finns plats för alla.
Varför faller barn (och vuxna) igenom systemet och hamnar i utanförskap?
... och varför hör man så ofta om föräldrar som slåss för livet för att deras NPF-barn ska få stöd i skolan?
 
När jag gick i skolan på 80-talet hade vi stödlärare för de barn som föll igenom, dessa finns inte längre. Man får heller inte gå på fritids om man har en förälder som inte arbetar. Man har också inställningen att barn som har en funktionsnedsättning ska blandas upp med barn som inte har en funktionsnedsättning vilket kan vara bra i vissa situationer men många gånger orsakar oro hos både det nedsatta barnet och hos resten av klassen då barnet som inte kan fokusera eller hänga med blir rastlöst och både distraherar och håller tillbaka klassen. Utanför skoltid finns det inte samma mängd fritidsledare, när jag var ung på 80 talet så fanns det fritidsledare i parklekarna tex som fångade upp de som hade struligt hemma. Det fanns också fritidsgårdar överallt som alla gick till de togs bort under finnanskrisen på 90-talet, men de kanske är tillbaka igen? Eftersom jag jobbar inom kommunalförvaltning så vet jag att vi bara på den här förvaltningen var mer än dubbelt så många anställda under 70- och 80-talet, vi är knappast ensamma om de nedskärningar som gjordes på 90-talet. Något som också skurits ned på är kurator och skolsköterska. De är oftast bara någon enstaka dag på varje ställe och har ett större ansvar för allmänna strategier och administration.

-stödlärare= speciallärare eller vad menar du? Det är iaf det enda vi haft och de finns kvar. Borde veta då min mor är en.
-fritidsledare i parklekarna=? Menar du att det gick omkring vuxna människor planlöst i parker ifall behovet skulle uppstå..? Det har jag iaf aldrig sett. Fritidsgårdarna som fanns där jag växte upp (född 84) finns kvar än och har stått där hela tiden.
-skolsköterskan kan vara svår att haffa men var så även under min skoltid, dessutom var vederbörande urusel och gav alla en kräm oavsett vad de kom för och hon tyckte man kunde bli beroende av Panodil..

Allt var inte bättre förr. Möjligen att ungarna generellt hade mer respekt för lärare än vad de har idag..

/Lenis, uppvuxen med föräldrar som lärare
 
-stödlärare= speciallärare eller vad menar du? Det är iaf det enda vi haft och de finns kvar. Borde veta då min mor är en.
-fritidsledare i parklekarna=? Menar du att det gick omkring vuxna människor planlöst i parker ifall behovet skulle uppstå..? Det har jag iaf aldrig sett. Fritidsgårdarna som fanns där jag växte upp (född 84) finns kvar än och har stått där hela tiden.
-skolsköterskan kan vara svår att haffa men var så även under min skoltid, dessutom var vederbörande urusel och gav alla en kräm oavsett vad de kom för och hon tyckte man kunde bli beroende av Panodil..

Allt var inte bättre förr. Möjligen att ungarna generellt hade mer respekt för lärare än vad de har idag..

/Lenis, uppvuxen med föräldrar som lärare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Parklek
Fritidsgårdarna och parklekarna lades till stora delar ned i stockholms området där jag bodde på 90 talet. Jag hade väll en ovanligt god tillgång på vuxna i mitt liv då. Vi hade gott om folk i form av fritidsledare etc i skolan. Vår skolsköterska satt på plats i stortsett dagligen, kuratorn nyttjade jag inte så jag vet inte hur det var där och vi hade även en skoltandläkare som man gick till i samma byggnad som skolan.
 
Nej det är inte bara min kommun som har de förutsättningarna. Men ja, det kan variera mer nu eftersom skolan inte längre är statlig.
Men ok, allt är bra och skolan har alla de resurser de behöver är välkomnande och inbjudande, det finns plats för alla.
Varför faller barn (och vuxna) igenom systemet och hamnar i utanförskap?
Hoppla - här var det svart eller vitt...

Självklart lyckas man inte fånga alla ungdomar som är sköra elelr tampas med bekymmer! Men det finns en stor spännvidd mellan att alla resurser dragits in och att alla har det underbart. Jag förstår inte riktigt vitsen med att svepa så brett??

Självklart vill alla kommuner göra allt de kan för att deras barn och ungdomar ska få en bra skolgång och växa upp under de bästa förutsättningar som kan ges! Människor i kommunala förvaltningar eller politiska styrelser är inga onda monster.
Man försöker! Ingen lyckas jämt.

Det jag inte är ense med dig om är att allt är sämre nu. Det är det inte.
För inte allt för många år sedan tyckte man att mobbing var nåt som vissa ungar fick tåla och att det absolut itne var just skolans ansvar. Det fick föräldrarna reda ut. Att barn for illa - det var inte heller något som socialförvaltningarna brydde sig så väldigt mycket om.
Vi visste att Roffe fick stryk med livremmen av sin farsa. Men ingen brydde sig om hans ligistfasoner - om man skvallrade att han hällde vatten i ens gummistövlar skulle han få ännu mer stryk. Så man höll tyst. Och skolan sket i honom.

Det har hänt massor. Till det bättre. Medvetenheten om barn och ungdomars bekymmer är större. Kunskaperna om vad man kan göra är också större. Åtgärderna är fler och mer omfattande för att man ser problem man blundade för förr.

Det var inte bättre förr. Vi är oense.
 
... och varför hör man så ofta om föräldrar som slåss för livet för att deras NPF-barn ska få stöd i skolan?
Kanske för att vi numera vet att det finns något som heter NDF? Att vi vet att det finns åtgärder man kan ta till för att hjälpa de barnen - men att resurserna inte räcker?

NDF fanns inte när jag var barn. Och knappt ens på 90-talet när jag hade barn i lågstadiet.

Det fanns Obs-klass i min egen skola. Där fick debarn vara som lärarna inte klarade av. Det var ett stigma. De ansågs vanartiga och stökiga och gärna lite lågbegåvade också....

Man kan inte hjälpa något man inte vet vad det är. Vi vet mer nu. Så ropen på resurser är högre.
 
Det fanns Obs-klass i min egen skola. Där fick debarn vara som lärarna inte klarade av. Det var ett stigma. De ansågs vanartiga och stökiga och gärna lite lågbegåvade också....
Det heter efterblivna. ;)
Jag fick ju komma till en sk. "hälsoklass" när jag blev mobbad, den klassen blev sedermera ombildad till OBS-klass för alla med fysiska, psykiska eller andra problem och det här var innan diagnoserna blev uppfunna och mobbingen fortsatte. Klassen leddes av en överårig nucka som mest skrek och fullständigt sket i vad vi lärde oss, en avstjälpningsplats för dom som inte passade in helt enkelt och jag har aldrig läst en läxa för varför lägga ner energi på nåt ingen brydde sig om att kolla? Jag läste istället el, elektronik, mekanik och en massa annat sådant på biblioteket, lånade travvis med böcker hem och fick pga. mitt intresse den vägen en stabil grund att stå på (vadå "Asberger"?) :angel:
 
Kanske för att vi numera vet att det finns något som heter NDF? Att vi vet att det finns åtgärder man kan ta till för att hjälpa de barnen - men att resurserna inte räcker?

NDF fanns inte när jag var barn. Och knappt ens på 90-talet när jag hade barn i lågstadiet.

Det fanns Obs-klass i min egen skola. Där fick debarn vara som lärarna inte klarade av. Det var ett stigma. De ansågs vanartiga och stökiga och gärna lite lågbegåvade också....

Man kan inte hjälpa något man inte vet vad det är. Vi vet mer nu. Så ropen på resurser är högre.
Förlåt tanten men det är väll femtio år sedan du gick i skolan på 60-talet kanske, då kan jag förstå att du tycker att det är bättre nu. http://www.lararnashistoria.se/folkskolan_och_grundskolan_1960-talet Det blir så långt ifrån att jag kan inte ens jämföra.
Skillnaden från 80-talet när jag gick i skolan och välfärdsystemet låt på topp (det är därför jag jämför med 80-talet) mot nu är tillgången på vuxet stöd, vilken form det nu kommer och möjligheten till en framtid utan studier. Nu får du i princip inget jobb om du inte har gått ut gymnasiet till exempel. Det dräller inte om kring vuxna som du kan hänga efter och får lite vuxenstöd av. Gymnasiet har i praktiken blivit en del av grundskolan alltså ett minimikrav för att få en anställning. Det finns därmed mycket liten plats för personer utan "läshuvud" i samhället. Det finns fler kompetenser men mindre "mänsklig närvaro". Men det kanske är som du säger att jag jämför med min egen kommun som jag har god insikt i och enligt en rapport från Ernest & Young har alla skolor i min kommun elever som är i behov av ett särskillt åtgärdsprogram men som saknar detsamma. Samt att specilpedagogerna känner sig underbemannade och att det är långa köer till skolpsykolog och logoped mfl.
 
... och varför hör man så ofta om föräldrar som slåss för livet för att deras NPF-barn ska få stöd i skolan?
För att det alltid varit så, eller snarare ännu värre. Det är verkligen skit att det ska vara så svårt för familjer som måste slåss med näbbar och klor för att deras barn ens ska få hjälp, men förr var det väldigt få som ens visste vad NPF innebar. Ännu färre som fick hjälp för det.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp