Ignorera samvetet?

[bumpo]

@kryddelydd mfl men för alla oss som inte känner att sex är så nära förbundet med kärlek, som känner att sex kan vara riktigtp bra även om en inte älskar och har känslor för den en ligger med då? Är det så svårt att se den nyansen i hur olika människor fungerar sexuellt? Och att det därför är möjligt att fortfarande älska sin svårt sjuka partner samtidigt som en ligger med någon annan för att stilla ett naturligt behov?

 

[cirkus]

Så är det ju, men oavsett hur man väljer att ha en relation så måste man ju utgå från här och nu. Jag har sett många argument i tråden som handlar om ändrade förutsättningar med tiden. Det gäller ju vilken form av upplägg man än har. En person kan vända från mono till poly eller poly till mono, eller göra slut. Eller bli kär i en annan person de ligger med eller en annan person de inte ligger med. Jag tror inte man ska tänka för mycket på vad som händer i framtiden. Att saker kan ändras hoppas jag att alla sunda människor är medvetna om. Men man måste ju välja det som känns bra i magen, och som gör än lycklig, just nu.

Nej jag tror inte heller man ska tänka så mycket på framtiden, ingen vet ju vad den har i beredskap. Det jag känner är viktigt för mig är att inte måla in mig i ett hörn och tro att jag vet exakt hur jag kommer bete mig i varje situation. Vara öppen helt enkelt.

 

[mandalaki]

och tro att jag vet exakt hur jag kommer bete mig i varje situation.

Jag är övertygad om att de flesta som är otrogna innan det har fördömt otrohet och sagt t ex Jag skulle aldrig kunna gå bakom ryggen på min partner

 

[Return_to_the_moon]

Det är ju knappast av omtanke för den ovetande partnern som det smygs och smusslas, ljugs och bedras.

Jag var otrogen i en relation några månader innan den tog slut. Hade jag förutom att göra slut berättat för partnern att jag varit otrogen hade det nog knäckt honom totalt. Det hade varit ännu svårare för honom att gå vidare. I det fallet berättade jag inte för att skydda honom. Fast det var kanske inte ett sånt exempel du syftade på?

 

[monster1]

Det är klart.
Men om jag nu inte är helt nöjd i relationen så får jag ju välja om jag vill vara kvar i den, så som den nu ser ut.
Visst, lojalitet mot det som varit och mot en svårt sjuk person.
Det är bra.
Men ska man stanna i en relation för någon annans skull?
om vi en kort stund struntat i sex-frågan så blir ju det också en väldigt viktig fråga.

Vad ska vara skäl till att man stannar i en relation? Om en för mig viktig bit saknas; är den relationen då värd att stanna i?
Byt ut sex mot barn.
Om jag väldigt gärna vill ha barn men min partner inte vill ha det. Och partnern skulle bli "krossad" om jag lämnade.
Ska jag då stanna i relationen för att inte göra partnern ledsen, trots att det är jobbigt för mig att inte få barn?

Det beror kanske på hur man definierar sin parrellation, vad som är grundstommen i den. För mig har kärleksrelationer (konstigt utryck föresten då kärlek finns i alla mina relationer oavsett om det är vänner, partners eller familjemedlemmar tom husdjuren har man ju kärlek till) mest urskiljt sig från andra nära relationer genom sex eller hur man ser på sin samhörighet. Ju längre man lever ihop desto mer är det samhörigheten som är kittet och sexet är mer grädde på moset.

 

[monster1]

Du tror inte att partnern eventuellt funderar på saken helt på eget initiativ?
Möjligen kan det ju vara så att partnern grubblar över den friskas liv och undrar vad den friska döljer och mörkar, men inte vill fråga?

Nej, jag känner inte partnern.
Jag vet inte.

Men att prata om gemensamma problem känns som en rimlig lösning.
Jag tänker så här, och då utifrån premisserna att sex hör samman med känslor, kärlek:
vill jag ha sex med någon annan än min partner, så är nog inte partnern min partner längre utan en god vän.
Och det är utifrån de premisserna jag diskuterar.
För mig är sex utan känslor mer mekaniskt och väldigt ointressant.

Sexet behöver ju inte vara utan känslor bara för att man inte är förälskad, man har ju liksom ett register av känslor att använda sig av det är inte allt eller inget. Inte för mig iallafall. Även om det är en person jag inte är djupt förälskad i så kan jag ju känna ömhet, åtrå, närhet, kärlek osv. Vi kanske bara inte har ett intresse av att dela resten av våra liv med varandra.

 

[Miran]

Jag känner att det för mig är viktigt att respektera vem min partner är och inte innan det är problem börja härja om med vilka åsikter och känslor hen får/bör ha i vår relation. För mig är det ingen dealbreaker att ha svårt att prioritera sexsnacket i en livskris. Jag förstår det, och tror t o m att jag hade känt samma.

Jag hade inte velat ligga på sjukhus med hela livet som jag känner det förstört, och dessutom förlora hem och partner för något så trivialt som partnerns sexbehov. För mig är resten av livet större än något jag sannolikt inte får uppleva igen (sex).

Om jag drabbades av något som gjorde mig så svårt sjuk att jag tror att jag kommer att få stanna på sjukhus under resten av mitt liv så skulle jag inte känna att det var kärlek som i så fall fick mig att vilja att min partner inte bara skulle fortsätta vår relation, ta hand om mig och dessutom sluta leva sitt eget liv. Rädsla, kanske, sorg över hur det har blivit, men inte kärlek.

Jag skulle inte vilja att någon gjorde den typen av uppoffringar för mig. Och om hen envisas så skulle jag verkligen inte se det som ett svek om hen ibland lät bli att tänka på mig utan i stället tog en vecka ledigt ibland och ägnade sig åt sitt eget liv. Oavsett om det inbegrep sex med någon annan eller inte. Ska man orka i en omöljig situation måste man väl ha rätt att återhämta sig och hitta ny kraft någonstans.

Att se det som ett svek tycker jag bara är grymt. Vad blir bättre av att två liv förstörs helt i stället för ett?

 

[sjoberga]

Från verkligheten:

A och B har varit gifta många år och har flera barn.
B är sjuk en hel höst och mår dåligt. Får så småningom diagnosen hjärntumör, men läkarna säger att den är godartad och operabel.
En första operation planeras där hopp och oro är högst påtaglig i flera månader. Operationen går inget vidare och det visar sig att cancern redan spridit sig en del, dessutom satt tumören på ett sätt som gör att förlamning inträder (rullstolsbunden) och medvetandegraden sjunker. Fortfarande finns hopp om en andra operation, som ska få bort cancern och eventuellt kan rehab göra att rörelseförmågan återkommer till delar. Andra operationen går helt åt fanders (i förhållande till förhoppningar), B lider av en mycket låg medvetandegrad men existerar ändå vissa dagar med glatt humör ett par timmar. In och ut på sjukhus och hemmabesök. Men det finns inga mer operationer som planeras. Det handlar om en tid innan döden kommer att inträffa med palliativ vård och medicinering.

A som har tagit hand om barn och B på heltid under en lång jobbig tid bryter nästan ihop och känner att livet är mörkt, vännerna till A räcker inte till för att mota mörkret även om det beskrivs som att den insatsen också varit mer än nödvändig. I mörkret träffar A person C av en slump, som ser A och erbjuder attraktion, närhet, vuxensamtal. A och C har dessutom sex. De håller det snyggt, vare sig B eller barn får veta detaljer. A berättar bara för sina vänner, för samvetet lider. Men från att ha varit nära att falla ner i depressivt mörker, orkar A istället fortsätta ta hand om barn och B, månad efter månad, intill döden för B inträffar. Det är en påtaglig skillnad i mående.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK? Skulle A ha tilltvingat B att använda sina få timmar vid medvetande och klarhet, till att fundera över deras monogama förhållande och en otrohet? Istället för att B:s medvetna timmar kan ägnas åt samvaro med barnen och A? Som A sade vid ett tillfälle: "Det är mitt ok att bära, att jag inte kan vara starkare än så här och behöver den här närheten till C. Det kan jag aldrig lasta min partner (B) för. Jag KAN inte berätta, det är inte rätt."

Livet tar mörka vändningar ibland. Principer sätts på prov. Därför mår jag dåligt när folk dömer svartvitt i tråden. Det finns så många nyanser att beakta.

 

[vallhund]

Från verkligheten:

A och B har varit gifta många år och har flera barn.
B är sjuk en hel höst och mår dåligt. Får så småningom diagnosen hjärntumör, men läkarna säger att den är godartad och operabel.
En första operation planeras där hopp och oro är högst påtaglig i flera månader. Operationen går inget vidare och det visar sig att cancern redan spridit sig en del, dessutom satt tumören på ett sätt som gör att förlamning inträder (rullstolsbunden) och medvetandegraden sjunker. Fortfarande finns hopp om en andra operation, som ska få bort cancern och eventuellt kan rehab göra att rörelseförmågan återkommer till delar. Andra operationen går helt åt fanders (i förhållande till förhoppningar), B lider av en mycket låg medvetandegrad men existerar ändå vissa dagar med glatt humör ett par timmar. In och ut på sjukhus och hemmabesök. Men det finns inga mer operationer som planeras. Det handlar om en tid innan döden kommer att inträffa med palliativ vård och medicinering.

A som har tagit hand om barn och B på heltid under en lång jobbig tid bryter nästan ihop och känner att livet är mörkt, vännerna till A räcker inte till för att mota mörkret även om det beskrivs som att den insatsen också varit mer än nödvändig. I mörkret träffar A person C av en slump, som ser A och erbjuder attraktion, närhet, vuxensamtal. A och C har dessutom sex. De håller det snyggt, vare sig B eller barn får veta detaljer. A berättar bara för sina vänner, för samvetet lider. Men från att ha varit nära att falla ner i depressivt mörker, orkar A istället fortsätta ta hand om barn och B, månad efter månad, intill döden för B inträffar. Det är en påtaglig skillnad i mående.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK? Skulle A ha tilltvingat B att använda sina få timmar vid medvetande och klarhet, till att fundera över deras monogama förhållande och en otrohet? Istället för att B:s medvetna timmar kan ägnas åt samvaro med barnen och A? Som A sade vid ett tillfälle: "Det är mitt ok att bära, att jag inte kan vara starkare än så här och behöver den här närheten till C. Det kan jag aldrig lasta min partner (B) för. Jag KAN inte berätta, det är inte rätt."

Livet tar mörka vändningar ibland. Principer sätts på prov. Därför mår jag dåligt när folk dömer svartvitt i tråden. Det finns så många nyanser att beakta.

 

[Sezziyanen]

Från verkligheten:

A och B har varit gifta många år och har flera barn.
B är sjuk en hel höst och mår dåligt. Får så småningom diagnosen hjärntumör, men läkarna säger att den är godartad och operabel.
En första operation planeras där hopp och oro är högst påtaglig i flera månader. Operationen går inget vidare och det visar sig att cancern redan spridit sig en del, dessutom satt tumören på ett sätt som gör att förlamning inträder (rullstolsbunden) och medvetandegraden sjunker. Fortfarande finns hopp om en andra operation, som ska få bort cancern och eventuellt kan rehab göra att rörelseförmågan återkommer till delar. Andra operationen går helt åt fanders (i förhållande till förhoppningar), B lider av en mycket låg medvetandegrad men existerar ändå vissa dagar med glatt humör ett par timmar. In och ut på sjukhus och hemmabesök. Men det finns inga mer operationer som planeras. Det handlar om en tid innan döden kommer att inträffa med palliativ vård och medicinering.

A som har tagit hand om barn och B på heltid under en lång jobbig tid bryter nästan ihop och känner att livet är mörkt, vännerna till A räcker inte till för att mota mörkret även om det beskrivs som att den insatsen också varit mer än nödvändig. I mörkret träffar A person C av en slump, som ser A och erbjuder attraktion, närhet, vuxensamtal. A och C har dessutom sex. De håller det snyggt, vare sig B eller barn får veta detaljer. A berättar bara för sina vänner, för samvetet lider. Men från att ha varit nära att falla ner i depressivt mörker, orkar A istället fortsätta ta hand om barn och B, månad efter månad, intill döden för B inträffar. Det är en påtaglig skillnad i mående.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK? Skulle A ha tilltvingat B att använda sina få timmar vid medvetande och klarhet, till att fundera över deras monogama förhållande och en otrohet? Istället för att B:s medvetna timmar kan ägnas åt samvaro med barnen och A? Som A sade vid ett tillfälle: "Det är mitt ok att bära, att jag inte kan vara starkare än så här och behöver den här närheten till C. Det kan jag aldrig lasta min partner (B) för. Jag KAN inte berätta, det är inte rätt."

Livet tar mörka vändningar ibland. Principer sätts på prov. Därför mår jag dåligt när folk dömer svartvitt i tråden. Det finns så många nyanser att beakta.

Ett extremt exempel förstås.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK?
Tja, jag anser att det var fel av A att ha sex med C. Men om hon nu kände att hon tex inte kunde tagit hand om sina barn utan att ha sex med C (?) så borde hon ha pratat med B i förhand, ja. Då handlar det om någonting annat, och större, än vare sig A eller B. Så ser jag det.

Vad tänker du själv? Låt oss säga att du tycker att otrohet i "normala fall" är fel - blir det okej om din partner blir dödssjuk? För mig ett väldigt konstigt sätt att resonera, men jag förutsätter heller inte att alla andra tänker som jag.

Du frågar om varför B's fåtal vakna timmar skall spenderas till detta? Varför ska man börja anta vad en person i Bs situation vill spendera sin tid och tankekraft på? Jag personligen avskyr lite detta "lyckligt ovetande"-tankesätt, jag ser det som nedvärderande och förminskade av en person. Det är en av de saker jag skulle bli mest besviken och förbannad på om någon gjorde mot mig.

Jag anser att A:s resonemang på slutet är ett sätt att rationalisera det hon/han hade gjort för sig själv, uppenbarligen anser ju denne att det den gjort med C är "fel". Ja, alla är mänskliga, och oavsett vad jag tycker och tänker om just otroheten här så har ju uppenbarligen C även gjort ett väldigt bra jobb med både vård av A och omhändertagande av barnen. Med mina resonemang försöker jag inte förminska den biten, jag svarar bara med mina tankar om dina frågeställningar.

Livet tar mörka vändningar, verkligen. Och det är då principer och värderingar sätts på prov, exakt.

Blir nyfiken på vilka nyanser du själv ser i ovanstående historia, och vad du själv har för svar på dina frågeställningar?

 

[mandalaki]

Otroligt tydligt exempel, @sjoberga

 

[Lovisaleonora]

Från verkligheten:

A och B har varit gifta många år och har flera barn.
B är sjuk en hel höst och mår dåligt. Får så småningom diagnosen hjärntumör, men läkarna säger att den är godartad och operabel.
En första operation planeras där hopp och oro är högst påtaglig i flera månader. Operationen går inget vidare och det visar sig att cancern redan spridit sig en del, dessutom satt tumören på ett sätt som gör att förlamning inträder (rullstolsbunden) och medvetandegraden sjunker. Fortfarande finns hopp om en andra operation, som ska få bort cancern och eventuellt kan rehab göra att rörelseförmågan återkommer till delar. Andra operationen går helt åt fanders (i förhållande till förhoppningar), B lider av en mycket låg medvetandegrad men existerar ändå vissa dagar med glatt humör ett par timmar. In och ut på sjukhus och hemmabesök. Men det finns inga mer operationer som planeras. Det handlar om en tid innan döden kommer att inträffa med palliativ vård och medicinering.

A som har tagit hand om barn och B på heltid under en lång jobbig tid bryter nästan ihop och känner att livet är mörkt, vännerna till A räcker inte till för att mota mörkret även om det beskrivs som att den insatsen också varit mer än nödvändig. I mörkret träffar A person C av en slump, som ser A och erbjuder attraktion, närhet, vuxensamtal. A och C har dessutom sex. De håller det snyggt, vare sig B eller barn får veta detaljer. A berättar bara för sina vänner, för samvetet lider. Men från att ha varit nära att falla ner i depressivt mörker, orkar A istället fortsätta ta hand om barn och B, månad efter månad, intill döden för B inträffar. Det är en påtaglig skillnad i mående.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK? Skulle A ha tilltvingat B att använda sina få timmar vid medvetande och klarhet, till att fundera över deras monogama förhållande och en otrohet? Istället för att B:s medvetna timmar kan ägnas åt samvaro med barnen och A? Som A sade vid ett tillfälle: "Det är mitt ok att bära, att jag inte kan vara starkare än så här och behöver den här närheten till C. Det kan jag aldrig lasta min partner (B) för. Jag KAN inte berätta, det är inte rätt."

Livet tar mörka vändningar ibland. Principer sätts på prov. Därför mår jag dåligt när folk dömer svartvitt i tråden. Det finns så många nyanser att beakta.

Precis så tänker jag som exempel. Hela sjukhuset är fullt med dessa "extrema ytterligheter" som livet består av.

 

[sjoberga]

Ett extremt exempel förstås.

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK?
Tja, jag anser att det var fel av A att ha sex med C. Men om hon nu kände att hon tex inte kunde tagit hand om sina barn utan att ha sex med C (?) så borde hon ha pratat med B i förhand, ja. Då handlar det om någonting annat, och större, än vare sig A eller B. Så ser jag det.

Vad tänker du själv? Låt oss säga att du tycker att otrohet i "normala fall" är fel - blir det okej om din partner blir dödssjuk? För mig ett väldigt konstigt sätt att resonera, men jag förutsätter heller inte att alla andra tänker som jag.

Du frågar om varför B's fåtal vakna timmar skall spenderas till detta? Varför ska man börja anta vad en person i Bs situation vill spendera sin tid och tankekraft på? Jag personligen avskyr lite detta "lyckligt ovetande"-tankesätt, jag ser det som nedvärderande och förminskade av en person. Det är en av de saker jag skulle bli mest besviken och förbannad på om någon gjorde mot mig.

Jag anser att A:s resonemang på slutet är ett sätt att rationalisera det hon/han hade gjort för sig själv, uppenbarligen anser ju denne att det den gjort med C är "fel". Ja, alla är mänskliga, och oavsett vad jag tycker och tänker om just otroheten här så har ju uppenbarligen C även gjort ett väldigt bra jobb med både vård av A och omhändertagande av barnen. Med mina resonemang försöker jag inte förminska den biten, jag svarar bara med mina tankar om dina frågeställningar.

Livet tar mörka vändningar, verkligen. Och det är då principer och värderingar sätts på prov, exakt.

Blir nyfiken på vilka nyanser du själv ser i ovanstående historia, och vad du själv har för svar på dina frågeställningar?

Jag säger att var och en måste ta ansvar för sitt mående och förmåga att ta ansvar för det man måste. Nu är jag biaserad eftersom jag är vän med en i historien, och jag vet att alla runtikring inte reagerade likadant, men vet vad jag tycker. Särskilt självklart vet jag fortfarande inte om det är.

Och ja extremt är det.

 

[Sezziyanen]

Jag säger att var och en måste ta ansvar för sitt mående och förmåga att ta ansvar för det man måste. Nu är jag biaserad eftersom jag är vän med en i historien, och jag vet att alla runtikring inte reagerade likadant, men vet vad jag tycker. Särskilt självklart vet jag fortfarande inte om det är.

Och ja extremt är det.

Jag förstår att det är svårt för dig att svara eftersom det då är en riktig historia där du känner parterna. Tänkte om du föreställde dig att det var en annan historia, med liknande händelseförlopp och personer du inte känner?

Du frågade ju om vad vi andra ansåg om hur A agerade, jag var nyfiken på hur du såg på samma frågeställning (om vi nu säger att A är nån helt annan än den du känner) ? Eller var dina tankar helt enkelt att var och en ska ta ansvar för sitt? Vad tycker du själv om tex att A inte frågade B först?

 

[mandalaki]

@sjoberga man får vara känslig som ett betongblock för att ta en otrohetsdiskussion utifrån ditt hjärtskärande exempel. Herregud vilka vägar livet kan ta. Hoppas A har det okej idag.

 

[sjoberga]

Jag förstår att det är svårt för dig att svara eftersom det då är en riktig historia där du känner parterna. Tänkte om du föreställde dig att det var en annan historia, med liknande händelseförlopp och personer du inte känner?

Du frågade ju om vad vi andra ansåg om hur A agerade, jag var nyfiken på hur du såg på samma frågeställning (om vi nu säger att A är nån helt annan än den du känner) ? Eller var dina tankar helt enkelt att var och en ska ta ansvar för sitt? Vad tycker du själv om tex att A inte frågade B först?

Jag tänker att det var ganska naturligt i den tid det skedde. Hade det hänt innan den andra operationen hade jag varit mer kluven. Men det är ändå svårt att döma. Allvarlig sjukdom där hjärnans funktioner påverkats avsevärt gör det hela svårt att rationalisera. Trots att man känner varandra, så ändras så mycket. Ytterligare, är otroheten endast sexet i ett sånt fall? Att hämta styrkan hos en tredje okänd part, är det tillåtet?

 

[Sezziyanen]

Jag tänker att det var ganska naturligt i den tid det skedde. Hade det hänt innan den andra operationen hade jag varit mer kluven. Men det är ändå svårt att döma. Allvarlig sjukdom där hjärnans funktioner påverkats avsevärt gör det hela svårt att rationalisera. Trots att man känner varandra, så ändras så mycket. Ytterligare, är otroheten endast sexet i ett sånt fall? Att hämta styrkan hos en tredje okänd part, är det tillåtet?

Jag förstår det, tror inte jag själv hade velat riktigt bedöma det hela om jag hade varit nära bekant med personerna i fråga. Visst är det otroligt hemskt.

Det enda jag väl har att tillägga är att om jag hade varit B i den situationen, så hade jag inte sagt nej till att låta A göra det hon/han gjorde när hon/han hade pratat med mig. Jag hade även blivit väldigt glad över att A hade valt att berätta för mig och att A inte kände att det var någonting som behövde "förskonas" mig.

 

[escodobe]

Det är intressant att tråden i mycket verkar ha delat sig i att dom med en mycket svartvitt syn på otrohet (förhållandet över och partner blir garantetat förkrossad) diskuterar utifrån att bli utsatt för otrohet medan dom som menar att det kan finnas många aspekter och faktorer blir ifrågasätta utifrån att det givet är dom som är otrogna, inte deras partners.

 

[mandalaki]

Jag tänker att det var ganska naturligt i den tid det skedde. Hade det hänt innan den andra operationen hade jag varit mer kluven. Men det är ändå svårt att döma. Allvarlig sjukdom där hjärnans funktioner påverkats avsevärt gör det hela svårt att rationalisera. Trots att man känner varandra, så ändras så mycket. Ytterligare, är otroheten endast sexet i ett sånt fall? Att hämta styrkan hos en tredje okänd part, är det tillåtet?

Det sista där - exakt det tänkte jag på. C kanske var A:s förutsättning för att vara hos B in i det sista. Och för att vara hos barnen när deras förälder långsamt gick bort.

 

[Alexis]

Skulle då A ha berättat och frågat B innan om det är OK? Skulle A ha tilltvingat B att använda sina få timmar vid medvetande och klarhet, till att fundera över deras monogama förhållande och en otrohet? Istället för att B:s medvetna timmar kan ägnas åt samvaro med barnen och A? Som A sade vid ett tillfälle: "Det är mitt ok att bära, att jag inte kan vara starkare än så här och behöver den här närheten till C. Det kan jag aldrig lasta min partner (B) för. Jag KAN inte berätta, det är inte rätt."

Livet tar mörka vändningar ibland. Principer sätts på prov. Därför mår jag dåligt när folk dömer svartvitt i tråden. Det finns så många nyanser att beakta.

Jag tycker som sagt det är dåliga prioriteringar att prata om öppet förhållande eller vara otrogen när det handlar om nåt som är tillfälligt....... så om partnern är döende och man vet att det är viktigt för partnern att man inte har sex med andra kan man välja att respektera partnerns ursprungliga önskemål under partnerns sista tid

Sen fattar jag också att shit happens och då är det på As samvete att bära det misslyckandet men av alternativen 1, vara otrogen trots att det är ett tillfälligt break från sex 2, ta upp frågan om sexliv trots att det är ett tillfälligt break från sex och 3, respektera partnerns önskemål den begränsade tid det handlar om så väljer jag 3