Ignorera samvetet?

[Lickety]

Nu vet jag inte hur många som läser nya inlägg i en så lång tråd.

Men sex är så himla viktigt i en relation, har jag ofrivilligt märkt, alldeles oavsett handikapp eller depression eller ren ovilja.

Jag var med en partner i fem år som matchade perfekt förutom sexet. Tillslut så var jag halvt (vissa skulle nog räkna det som helt) otrogen - ett strul på fyllan helt enkelt.

Detta var emot alla mina principer och fick mig till en tankeställare.
1,5 års öppet och förhållandevis välfungerande förhållande följde.

Men det var ändå inte gott nog, jag ville ha hela paketet. Med åtrå och kärlek ömsesidigt, med samma person.

Nu är jag lyckligt gift med en annan man som jag både älskar respekterar och åtrår - och där det är besvarat. Det är ovärderligt.

 

[Alexis]

Haha herregud, teoretiskt förstår jag vad du menar men hade min man nu, när jag har en långt utdragen jävla svampinfektion som gör att jag inte kan ha sex, tagit upp att han vill ligga med andra pga min oförmåga att ha sex skulle jag fan bli helt jävla vansinnig. Jag hade sett det som det ultimata jävla sveket, att när jag redan mår värdelöst dels för att jag har ont men dels också för att vi inte har sex så väljer han att komma med det här. Jag hade sett det som att han var noll och nada att hålla i när det blåser. För mig hade det varit miljoner gånger värre än om han gjort det när jag mår bra och allt är som vanligt.

Och ja ja monogaminorm blabla.

Men nu handlar det inte om något tillfälligt som en svampinfektion?? Alltså jag pratar inte om att det blåser lite och man får vänta tills det blåst färdigt utan om att efter 2-3 år av inget sex så blåser det lika mycket och man vet att det kommer fortsätta blåsa så resten av livet och man frågar sig om man kommer klara av att ha en relation och ett liv utan sex.......

Alltså jag hade kanske själv gjort slut om nån frågat mig om det för jag är inte hundra på att jag hade velat ha det så men hellre att hen pratar om det med mig som en vuxen människa än att partnern tar det beslutet om förhållandet åt mig bakom min rygg genom att vara otrogen och att jag behandlas som om jag inte kan fatta beslut om mitt eget liv och mitt förhållande bara för att jag är sjuk

Och även om relationen tagit slut så tror jag att jag hade förstått dilemmat som fått partnern att prata om det för hur jobbigt det än är så handlar inte partnerns liv bara om mig

 

[Singoalla]

Ja. Då hamnar man ju i konflikt med sig själv. Jag tror att även det kan ändras över tid och hur en situation utvecklas. Jag har svårt att tro att människor är så fast stöpta i en och samma form att just en sån idé inte kan förändras över tid beroende på omständigheter.

Så är det ju, men oavsett hur man väljer att ha en relation så måste man ju utgå från här och nu. Jag har sett många argument i tråden som handlar om ändrade förutsättningar med tiden. Det gäller ju vilken form av upplägg man än har. En person kan vända från mono till poly eller poly till mono, eller göra slut. Eller bli kär i en annan person de ligger med eller en annan person de inte ligger med. Jag tror inte man ska tänka för mycket på vad som händer i framtiden. Att saker kan ändras hoppas jag att alla sunda människor är medvetna om. Men man måste ju välja det som känns bra i magen, och som gör än lycklig, just nu.

 

[Petruska]

Jag tror att det kan vara orosbenägenheten snarare än ramarna som resulterar i oro. Med eller utan ramar.

Ja, det var väl ungefär vad jag skrev. Ramarna löser inte orosproblemet.

 

[Raderad medlem 6459]

@Alexis Fast vem är du att avgöra hur länge är tillräckligt länge? För nån annan kanske sex månader är för länge utan sex.

Och ja det är väl jättebra om den andra tar upp att hen vill ha en öppen relation för att hen inte är nöjd med sexfrekvensen men för mig känns det som nåt som låter bra i teorin men som många nog skulle tycka var oändligt jobbigt om det faktiskt hände. Jag i alla fall skulle känna mig pressad till att alltid ställa upp, alltid vilja för annars kommer han vilja ligga med andra. Förmodligen skulle jag dumpa.

 

[Grazing]

Min erfarenhet av mina vänner och folk runt omkring och deras relationer är att det bästa är att ta saker och ting lite som dom kommer. Hur man reagerar på otrohet eller andra svek av olika slag beror väl mycket på situationen. Människor är ju inte perfekta och alla begår misstag nångång i livet, det betyder inte att allt per automatik är kört.

Jag har vänner som lever lite på det sättet att "det dom vet har dom inte ont av" vilket nästan är ett måste för dom som har partners som arbetar borta nästan 5 dagar i veckan. Sålänge inte någonting påverkar deras relation så är dom inte intresserade av att veta. Jag som inte har mycket erfarenhet av relationer tycker det låter ganska så sunt.

 

[Alexis]

@Alexis Fast vem är du att avgöra hur länge är tillräckligt länge? För nån annan kanske sex månader är för länge utan sex.

Och ja det är väl jättebra om den andra tar upp att hen vill ha en öppen relation för att hen inte är nöjd med sexfrekvensen men för mig känns det som nåt som låter bra i teorin men som många nog skulle tycka var oändligt jobbigt om det faktiskt hände. Jag i alla fall skulle känna mig pressad till att alltid ställa upp, alltid vilja för annars kommer han vilja ligga med andra. Förmodligen skulle jag dumpa.

Alltså den stora skillnaden tycker jag är om det är tillfälligt eller inte....... om nån inte klarar att vara utan sex i 6 månader när partnern har en kris så är det dåliga prioriteringar ärligt talat -- ingen dör av att inte ha sex i ett halvår eller ens ett år -- men om hen vet att det handlar om att vara utan sex resten av livet ---> då måste man förr eller senare ta ställning för det är inte nån liten break det handlar om det är livsstilsbeslut

Ja det ÄR jobbigt att vara ärlig ibland och jag låtsas liksom inte att det är lätt och wooo det löser alla problem att prata om det! jag tycker bara det ska vara mer okej att vara öppen o ärlig med vad man vill och att välja nåt annat än monogami och inte bara vara otrogen på autopilot för att monogami är norm

 

[Hedinn]

Alltså den stora skillnaden tycker jag är om det är tillfälligt eller inte....... om nån inte klarar att vara utan sex i 6 månader när partnern har en kris så är det dåliga prioriteringar ärligt talat -- ingen dör av att inte ha sex i ett halvår eller ens ett år -- men om hen vet att det handlar om att vara utan sex resten av livet ---> då måste man förr eller senare ta ställning för det är inte nån liten break det handlar om det är livsstilsbeslut

Ja det ÄR jobbigt att vara ärlig ibland och jag låtsas liksom inte att det är lätt och wooo det löser alla problem att prata om det! jag tycker bara det ska vara mer okej att vara öppen o ärlig med vad man vill och att välja nåt annat än monogami och inte bara vara otrogen på autopilot för att monogami är norm

Fast ingen dör ju av att inte ha sex resten av livet heller? Det är ju högst individuellt hur ofta man känner sig okej med att vara utan, det måste ju vara lika okej att tycka att ett år utan är en dealbreaker precis som att tycka det är okej att ett liv utan är det?

 

[Alexis]

Fast ingen dör ju av att inte ha sex resten av livet heller? Det är ju högst individuellt hur ofta man känner sig okej med att vara utan, det måste ju vara lika okej att tycka att ett år utan är en dealbreaker precis som att tycka det är okej att ett liv utan är det?

Nej men det ÄR skillnad att ha paus och att välja om du aldrig ska ha sex mer... resten av livet....

Men ja det är bara min personliga åsikt att det är LITE löjligt och dåliga prioriteringar att välja otrohet / att prata om öppet förhållande för att man inte kan ta ett halvårs break när partnern har tillfällig kris och om man tycker annorlunda och det är för mycket för en att klara av then by all means kör hårt och sätt relationen på spel!!!

 

[Mabuse]

Ja, det var väl ungefär vad jag skrev. Ramarna löser inte orosproblemet.

Nej, men ramarna orsakar heller inte orosproblemet.

 

[Petruska]

Nej, men ramarna orsakar heller inte orosproblemet.

Nej?

Men om man är orolig och försöker lösa det med hjälp av ramar, har man ju bars skapat ännu ett steg för oron. Eller det kan bli så.

 

[kryddelydd]

...så för att bryta normen är det viktigt att ta samtalet som förstör liv, så man inte fastnar i någon påtvingad norm?

Känns sunt och realistiskt. Inte.

så det som händer är att en part vill ha sex. Är säker på att ens diskussionen skulle krossa partner. (underförstått; är säker på att partnern inte vill att man ska ha sex vid sidan av).
så därför väljer man att "vänstra". Man gör alltså det som man är rätt säker på skulle "krossa" partnern om denne visste om det.
Snyggt.

Nej, jag är inte och har inte varit i situationen och jag kan inte, precis som andra, sätta mig in i situationen fullt ut.

Men jag, liksom någon annan användare, har svårt att förstå att just samtal om sex skulle vara så väldigt förbjudet i relationen.

Men visst; har man bestämt sig för att "jag behöver sex, får skaffa det vid sidan om. annars orkar jag inte fortsätta relationen" så verkar det ju vara en rationell väg.

Och det är ju så: det finns många rationella beslut vi fattar i olika situationer.
Beslut som är förståeliga.
Men bara för att ett beslut är förståeligt, behöver det ju inte betyda att (i det här fallet jag) man tycker att det är snyggt gjort.

Man kan förstå varför en person gör något, men ändå ogilla tillvägagångssättet.

 

[kryddelydd]

Du kan inte förstå att det inte handlar om någon monogam norm utan att man pekar på något som partnern tidigare kunnat gett än och deltagit men som den nu inte kan. Att det den inte längre kan göra blir extremt tydligt för hen och därmed kan vara väldigt väldigt jobbigt. Att det bygger på en känsla av att vara en belastning för omvärlden?

Du tror inte att partnern eventuellt funderar på saken helt på eget initiativ?
Möjligen kan det ju vara så att partnern grubblar över den friskas liv och undrar vad den friska döljer och mörkar, men inte vill fråga?

Nej, jag känner inte partnern.
Jag vet inte.

Men att prata om gemensamma problem känns som en rimlig lösning.
Jag tänker så här, och då utifrån premisserna att sex hör samman med känslor, kärlek:
vill jag ha sex med någon annan än min partner, så är nog inte partnern min partner längre utan en god vän.
Och det är utifrån de premisserna jag diskuterar.
För mig är sex utan känslor mer mekaniskt och väldigt ointressant.

 

[kryddelydd]

Om din partner är totalförlamad och ligger i respirator och du tar upp diskussionen om hur hen ser på om du har sex med andra. Du tror inte att det blir en liten hint till att du inte blir helt tillfredsställd i relationen då?

Det är klart.
Men om jag nu inte är helt nöjd i relationen så får jag ju välja om jag vill vara kvar i den, så som den nu ser ut.
Visst, lojalitet mot det som varit och mot en svårt sjuk person.
Det är bra.
Men ska man stanna i en relation för någon annans skull?
om vi en kort stund struntat i sex-frågan så blir ju det också en väldigt viktig fråga.

Vad ska vara skäl till att man stannar i en relation? Om en för mig viktig bit saknas; är den relationen då värd att stanna i?
Byt ut sex mot barn.
Om jag väldigt gärna vill ha barn men min partner inte vill ha det. Och partnern skulle bli "krossad" om jag lämnade.
Ska jag då stanna i relationen för att inte göra partnern ledsen, trots att det är jobbigt för mig att inte få barn?

 

[kryddelydd]

Jag tycker inte någon verkar särskilt chockerad, möjligen frustrerad över att behöva upprepa scenariot så många gånger utan att bli förstådd.

Fast upprepningarna går ju åt båda håll.
Det har svarats, bland annat från min sida.
men svaret "man bör, i ett välfungerande förhållande, kunna diskutera problem även när det handlar om sex" godtas uppenbarligen inte.

 

[kryddelydd]

Men tänk tvärtom då. Jag är 48, ser bra ut för min ålder och anses väl klipsk och charmig och rolig.
Jag har två män och senast var det min chef som sa att du är otrolig, du fångade de eviga snyggaste singlarna häristan på en vecka.
De ser äckligt bra ut båda. Trevliga sunda och enkla. Charmiga med universitetspoäng och idrottspokalet i mängd. Bor snyggt och har bra jobb och rejäla bankböcker. Servar mig enormt vilket är ett krav jag har. Städar diskar skjutsar en har gett min son fast tjänst. En singel i åtta år för han inte träffat nån intressant och en i 28 år för han ville aldrig bli dumpad igen.
Jag väljer inte. De får ta mig på mina premisser och jag är fjantigt rättvis med helger storhelger och sex. Vore en 175 så rök han men de här två är 197 och 201 och båda ser ut som dressmankillar, jag är galet upp över öronen om jag ska vara ärlig.
De vet inte om varandra, en anar men mitt liv mitt privatliv. De har varsin bostadsrätt och jag stort fint hus.

Jaha?

 

[Hedinn]

Nej men det ÄR skillnad att ha paus och att välja om du aldrig ska ha sex mer... resten av livet....

Men ja det är bara min personliga åsikt att det är LITE löjligt och dåliga prioriteringar att välja otrohet / att prata om öppet förhållande för att man inte kan ta ett halvårs break när partnern har tillfällig kris och om man tycker annorlunda och det är för mycket för en att klara av then by all means kör hårt och sätt relationen på spel!!!

Varför är det större risk att man sätter relationen på spel i en tillfällig kris (dessutom vet man väl sällan tidsaspekten i förväg)? Om partnern inte nödvändigtvis är ”traditionellt monogam” (det var det jag förstod som en av dina främsta poänger, men rätta mig gärna om jag har fel ) så borde det ju inte ha betydelse om det handlar om ett år eller resten av livet?

 

[Lovisaleonora]

Men jag, liksom någon annan användare, har svårt att förstå att just samtal om sex skulle vara så väldigt förbjudet i relationen.

Jag känner att det för mig är viktigt att respektera vem min partner är och inte innan det är problem börja härja om med vilka åsikter och känslor hen får/bör ha i vår relation. För mig är det ingen dealbreaker att ha svårt att prioritera sexsnacket i en livskris. Jag förstår det, och tror t o m att jag hade känt samma.

Jag hade inte velat ligga på sjukhus med hela livet som jag känner det förstört, och dessutom förlora hem och partner för något så trivialt som partnerns sexbehov. För mig är resten av livet större än något jag sannolikt inte får uppleva igen (sex).

 

[Hedinn]

Det är klart.
Men om jag nu inte är helt nöjd i relationen så får jag ju välja om jag vill vara kvar i den, så som den nu ser ut.
Visst, lojalitet mot det som varit och mot en svårt sjuk person.
Det är bra.
Men ska man stanna i en relation för någon annans skull?
om vi en kort stund struntat i sex-frågan så blir ju det också en väldigt viktig fråga.

Vad ska vara skäl till att man stannar i en relation? Om en för mig viktig bit saknas; är den relationen då värd att stanna i?
Byt ut sex mot barn.
Om jag väldigt gärna vill ha barn men min partner inte vill ha det. Och partnern skulle bli "krossad" om jag lämnade.
Ska jag då stanna i relationen för att inte göra partnern ledsen, trots att det är jobbigt för mig att inte få barn?

Såklart att man ska lämna om man inte trivs i en relation. Men det kanske inte är så enkelt om man levt ett halvt liv ihop med någon och något händer så en del försvinner. Man kan ju fortfarande älska personen och vilja vara kvar i relationen.

 

[Lovisaleonora]

Såklart att man ska lämna om man inte trivs i en relation. Men det kanske inte är så enkelt om man levt ett halvt liv ihop med någon och något händer så en del försvinner. Man kan ju fortfarande älska personen och vilja vara kvar i relationen.

Precis så går min tankegång. Det finns ju många delar i en relation, och genom det du beskriver har man ofta byggt upp en gemensam trygghet. Som man av olika skäl inte vill göra sig av med.

Nu verkar det som en del är fanatiska i att kan knulla utan att älska, och därmed älskar man inte partner om man ligger vid sidan av. Det är ju ingen sanning för alla. Andra kan vara kära i ligget, men älska partnern och det man byggt upp i tillvaron.

Och säkert är det så att somliga väljer att bryta efter ett tag och gå vidare utan den relationen man ursprungligen inte ville lämna - kanske t o m av andra skäl än sexlivet i eller vid sidan av.

Jag tror inte på en svart/vit värld. Jag lever i technicolor.