Idrotts/aktivitetsledare

[pollex]

Efter en bedrövlig fotbollsträning för mitt mellanbarn nu i helgen började jag fundera lite på det här med olika sporters/aktiviteters upplägg med tränare. I de aktiviteter mina barn provat har ledarna antingen varit

1) unga (tidiga tonår) utövare av aktiviteten under mer eller mindre nära handledning av en vuxen tränare
2) utövare av aktiviteten
3) föräldrar till barn i gruppen

Jag har upplevt att det har fungerat både bra och mindre bra med alla varianter av ledare, men hos en ledare vill jag helst se både kunskap om aktiviteten, ett bra förhållningssätt till ”tänket” kring aktiviteten och bemötandet av barnen, en god förmåga att kommunicera på barnens nivå och att hålla styr på gruppen och beroende på vilken ”kategori” av ledare det har varit så har jag sett att det är olika av de beståndsdelarna som brustit.

Vad har ni för erfarenheter? Vilka typer av ledare har ni sett, vad har varit bra/dåligt, lätt/svårt? Vad har era barn tyckt?

(Jag hör för övrigt själv till kategori 3 )

 

[Positron]

Jag har än så länge bara erfarenhet av att vara det idrottsutövande barnet/ungdomen. I en aktivitet hade jag en "riktig" tränare som gått tränarutbildningar efter att hens egen karriär var över och det var toppen på alla punkter: bemötande, kunskap och oberoende.

I nedre tonåren spelade jag en bollsport där vi hade 3 föräldrar (som i sin ungdom utövat sporten) som tränare. Det var rent ut sagt vidrigt. De favoriserade "innegänget" (mer än halva laget var från samma skola) och det tog inte lång tid förrän det skapades ett A och B lag. De hade ett trist bemötande och svårt att acceptera individers olikheter.
Jag var inte ensam om dessa tankar och en efter en droppade av och snart hade de sitt perfekta A-lag

 

[Badger]

Efter en bedrövlig fotbollsträning för mitt mellanbarn nu i helgen började jag fundera lite på det här med olika sporters/aktiviteters upplägg med tränare. I de aktiviteter mina barn provat har ledarna antingen varit

1) unga (tidiga tonår) utövare av aktiviteten under mer eller mindre nära handledning av en vuxen tränare
2) utövare av aktiviteten
3) föräldrar till barn i gruppen

Jag har upplevt att det har fungerat både bra och mindre bra med alla varianter av ledare, men hos en ledare vill jag helst se både kunskap om aktiviteten, ett bra förhållningssätt till ”tänket” kring aktiviteten och bemötandet av barnen, en god förmåga att kommunicera på barnens nivå och att hålla styr på gruppen och beroende på vilken ”kategori” av ledare det har varit så har jag sett att det är olika av de beståndsdelarna som brustit.

Vad har ni för erfarenheter? Vilka typer av ledare har ni sett, vad har varit bra/dåligt, lätt/svårt? Vad har era barn tyckt?

(Jag hör för övrigt själv till kategori 3 )

Vi har nog på jumpan stött på en gymnastikledare i 20 årsåldern som själv varit gymnast, på ridningen stött på tonårsflicka med egen ponny och mycket naturlig pedagogisk talang. På Scouterna är vi förälder till barn i gruppen som var scoutledare som tonåring.

Vi är nöjda, men medvetna om att vi har haft tur iom att jag hörde att förra tonårsflickan på ridningen inte förstod att små barn inte förstod vissa typer av instruktioner tex.

Jag tycker nog en ledare ska ha kunskap om sporten/aktiviteten, och gärna kunskap om vad barn klarar av att följa för instruktioner och vilken kroppslig förmåga de har och vad de behöver träna extra (knäböj i fotboll tex) för att inte skada sig.

Tycker att tränarkurser känns viktigt och det har i alla fall ridledaren och gympaledaren gått.

 

[ameo]

Mina äldsta barn går på friidrott.
I vår förening är huvudtränarna äldre, tidigare aktiva, som även är utbildade och jobbat som idrottslärare.
Utöver det finns aktiva i olika åldrar (ca !5-25 år) som medhjälpare. De yngsta har nog inte gått någon utbildning, men jag tror att någon av de äldre har gjort det.

 

[voltis]

Dottern har testat tre sporter med lite olika konstellationer.

I innebandyn en ung tränare från juniorlaget stöttad av två föräldrar. Som tur var kunniga föräldrar o tyckte det var ok upplägg när de var nybörjare. När det börjar bli lite mer på allvar krävs mer kunnighet tycker jag, dock slutade dotter n efter ett år

I dansen har hon haft både välutbildade och unga aktiva som tränare och båda funkat jättebra! Lite samma sak här dock, vill hon avancera som äldre krävs mer utbildade instruktörer.

Hon kör även karate och där ser jag härna utbildade instruktörer från start! Viktigt att lära sig grunderna från början.
Hon har även valt att tävla, så viktigt där med. Huvudtränarna har rätt höga bältesgrader men så har de yngre hjälptränare vilket är toppen! Bra för både utövare o tränare!

Men över lag: i början ok med mindre erfarna ledare, men gärna mixat. När det blir mer acancerat/på riktigt, mer utbildade ledare.
I början mer kul, lek, att prova på....
Med undantag karate n som är mer strikt från start.

 

[pollex]

Jag har än så länge bara erfarenhet av att vara det idrottsutövande barnet/ungdomen. I en aktivitet hade jag en "riktig" tränare som gått tränarutbildningar efter att hens egen karriär var över och det var toppen på alla punkter: bemötande, kunskap och oberoende.

I nedre tonåren spelade jag en bollsport där vi hade 3 föräldrar (som i sin ungdom utövat sporten) som tränare. Det var rent ut sagt vidrigt. De favoriserade "innegänget" (mer än halva laget var från samma skola) och det tog inte lång tid förrän det skapades ett A och B lag. De hade ett trist bemötande och svårt att acceptera individers olikheter.
Jag var inte ensam om dessa tankar och en efter en droppade av och snart hade de sitt perfekta A-lag

Fy, tränare kan ha så stor påverkan! Jag har liknande men mildare exempel från min egen barndom - jag hade en aktivitet där jag hade jättesvårt att finna en plats socialt (och ville men fick inte sluta , det var naturligtvis inte tränarnas fel dock) och verkligen hade behövt en inkluderande tränare - men de förstod inte alls. Eller förmådde inte, kanske. (Men jag förstår att det är svårt för jag har en ”pollex-som-barn” i min egen barngrupp som jag kämpar med varje gång)

 

[pollex]

Vi har nog på jumpan stött på en gymnastikledare i 20 årsåldern som själv varit gymnast, på ridningen stött på tonårsflicka med egen ponny och mycket naturlig pedagogisk talang. På Scouterna är vi förälder till barn i gruppen som var scoutledare som tonåring.

Vi är nöjda, men medvetna om att vi har haft tur iom att jag hörde att förra tonårsflickan på ridningen inte förstod att små barn inte förstod vissa typer av instruktioner tex.

Jag tycker nog en ledare ska ha kunskap om sporten/aktiviteten, och gärna kunskap om vad barn klarar av att följa för instruktioner och vilken kroppslig förmåga de har och vad de behöver träna extra (knäböj i fotboll tex) för att inte skada sig.

Tycker att tränarkurser känns viktigt och det har i alla fall ridledaren och gympaledaren gått.

Bland de värsta instruktionerna (i förhållande till barnets förmåga att förstå) har vi faktiskt fått av en fjärde kategori ledare som jag glömde bort i mitt första inlägg - vuxna utbildade instruktörer som jobbar som det. I vårt fall på motsvarande babysim men för lite större barn.

 

[pollex]

Mina äldsta barn går på friidrott.
I vår förening är huvudtränarna äldre, tidigare aktiva, som även är utbildade och jobbat som idrottslärare.
Utöver det finns aktiva i olika åldrar (ca !5-25 år) som medhjälpare. De yngsta har nog inte gått någon utbildning, men jag tror att någon av de äldre har gjort det.

Det låter som bra förutsättningar, fungerar det bra?

 

[Badger]

Bland de värsta instruktionerna (i förhållande till barnets förmåga att förstå) har vi faktiskt fått av en fjärde kategori ledare som jag glömde bort i mitt första inlägg - vuxna utbildade instruktörer som jobbar som det. I vårt fall på motsvarande babysim men för lite större barn.

Ojoj, jisses, jo ibland så verkar det som att utbildning faktiskt inte hjälper mot medfödd pedagogisk oförmåga. Stött på hos ridlärare. Ibland så slår naturlig förmåga att förmedla kunskaper smällhögt gentemot utbildad oförmåga.

Skulle vara jätteintressant fenomen att kika närmare på för jag har undrat över om jag har rätt i mina funderingar över det, dvs har jag faktiskt rätt? -alla andra säger att utbildade lärare alltid är bäst... (som ridlärare och som lärare i skolan) och vad i så fall det är som är grejen. (Det vore ju superintressant ur aspekten-förbättra idrottsledar, lärarutbildningar aktivt och försöka faktiskt lära ut lite av den där förmågan.).

Värsta jag har stött på är en standard 1 a förskolefröken -pojkar är ju ändå pojkar. Gissa om hon fick de pojkar hon bad om, formade. Hoppas hon njöt av bråken, ingen annan gjorde det, inklusive pojkarna.
Men den är ju bara klassisk.

Min sons hjälplärare som går lärarutbildningen. -Du är en bebis X, till gråtande tös på mattelektion. (Finns fler exempel, hen verkar inte koppla trots att hen får "stöd" från lärare och ledning. Barnen har lärt sig få ta lite hänsyn tills hen fattar. Hur svårt kan det vara? Hen behöver inte ens försöka bli bra på att lära ut, bara låta bli att kläcka ur sig elakheter och försöka bry sig ett vitten när barn slåss/kastar sten på kameror och reda ut orsaken. Det går rimligen att göra på ren viljestyrka.)

 

[ameo]

Det låter som bra förutsättningar, fungerar det bra?

Det gör det

 

[pollex]

Ojoj, jisses, jo ibland så verkar det som att utbildning faktiskt inte hjälper mot medfödd pedagogisk oförmåga. Stött på hos ridlärare. Ibland så slår naturlig förmåga att förmedla kunskaper smällhögt gentemot utbildad oförmåga.

Skulle vara jätteintressant fenomen att kika närmare på för jag har undrat över om jag har rätt i mina funderingar över det, dvs har jag faktiskt rätt? -alla andra säger att utbildade lärare alltid är bäst... (som ridlärare och som lärare i skolan) och vad i så fall det är som är grejen. (Det vore ju superintressant ur aspekten-förbättra idrottsledar, lärarutbildningar aktivt och försöka faktiskt lära ut lite av den där förmågan.).

Värsta jag har stött på är en standard 1 a förskolefröken -pojkar är ju ändå pojkar. Gissa om hon fick de pojkar hon bad om, formade. Hoppas hon njöt av bråken, ingen annan gjorde det, inklusive pojkarna.
Men den är ju bara klassisk.

Min sons hjälplärare som går lärarutbildningen. -Du är en bebis X, till gråtande tös på mattelektion. (Finns fler exempel, hen verkar inte koppla trots att hen får "stöd" från lärare och ledning. Barnen har lärt sig få ta lite hänsyn tills hen fattar. Hur svårt kan det vara? Hen behöver inte ens försöka bli bra på att lära ut, bara låta bli att kläcka ur sig elakheter och försöka bry sig ett vitten när barn slåss/kastar sten på kameror och reda ut orsaken. Det går rimligen att göra på ren viljestyrka.)

Jag håller med! Och har tyvärr liknande erfarenheter av fritidspersonal som du har av hjälpläraren - personal som skrattar åt barn, uttalar sig nedsättande, ger noll stöd eller återkoppling vid konflikter/incidenter, skjuter över ansvaret på barnen, ljuger/nekar inför föräldrar... fast i vårt fall vet jag inte om de var utbildade eller inte, men någonting måste de väl ha haft i cv:t för att ens ha fått jobbet från början?

 

[ameo]

Det är rätt intressant detta med hur föreningar agerar när det gäller tränare och sånt.
När jag gick RIK-0 på hedenhös tid började kursledaren med att prata om just att det egentligen är viktigast att nybörjare och orutinerade ryttare får ha de mest kunniga instruktörerna, för att lära sig rätt från början. Och vidare att det snarare var regel än undantag att det var "unga stalltjejer" som höll i nybörjarlektioner och sånt. Att det helt enkelt inte blev helt idealiskt när man gjorde så.
Och detta är ju helt omsättbart till vilken valfri idrottsaktivitet som helst...

 

[Stefffie]

Det är rätt intressant detta med hur föreningar agerar när det gäller tränare och sånt.
När jag gick RIK-0 på hedenhös tid började kursledaren med att prata om just att det egentligen är viktigast att nybörjare och orutinerade ryttare får ha de mest kunniga instruktörerna, för att lära sig rätt från början. Och vidare att det snarare var regel än undantag att det var "unga stalltjejer" som höll i nybörjarlektioner och sånt. Att det helt enkelt inte blev helt idealiskt när man gjorde så.
Och detta är ju helt omsättbart till vilken valfri idrottsaktivitet som helst...

Ja, det känns ju vettigt, (och de flesta ridskolor sätter nog nybörjare på erfarna hästar utöver detta t.ex. )men jag tror man får vara tydlig vad man menar med "mest kunniga" - för att träna rena nybörjare är en väldigt stor skillnad på att utbilda mer kunniga utövare.
Jag upplever ibland att de som är väldigt kunniga kan ha det svårt att gå tillbaka till början och typ faktiskt förklara hur man håller en tygel, hur man böjer på armbåge eller hur man rider lätt. man kan alltså vara duktig på att utbilda den ena gruppen men inte den andra, för stt inte tala om att det är stor skillnad stt jobba med barn jämfört med vuxna såklart - proffsen klarar nog båda, men likväl tror jag man kan vara väldigt duktig på att träna respektive grupp.

 

[Badger]

Det är rätt intressant detta med hur föreningar agerar när det gäller tränare och sånt.
När jag gick RIK-0 på hedenhös tid började kursledaren med att prata om just att det egentligen är viktigast att nybörjare och orutinerade ryttare får ha de mest kunniga instruktörerna, för att lära sig rätt från början. Och vidare att det snarare var regel än undantag att det var "unga stalltjejer" som höll i nybörjarlektioner och sånt. Att det helt enkelt inte blev helt idealiskt när man gjorde så.
Och detta är ju helt omsättbart till vilken valfri idrottsaktivitet som helst...

Jag håller med, iofs dock bortsett från att den "unga stalltjej" typ 16 eller ngt, som höll våra ridlektioner totalt utklassade alla ridlärare jag stött på tidigare för åldersgruppen. Samtidigt var de ridlärarna kanske mer "äldre stalltjej" osäker.

Skritta ett varv runt volten, skritta över tre bommar, skritta ett varv runt volten, skritta över tre bommar är typ noll och intet för vår då 4-6 åring jämfört med.

Ta tyglarna i en hand, räck ut slanten för att gå in i landet, skritta över bommen, ett varv runt krokodildammen, trava förbi otäcka skogen, gör serpentiner mellan träden, ta tyglarna i en hand och räck ut slanten.
(och varannan gång uteritt)

Och även om man tycker att det är totalt fjant och tönterier med en saga så är fortfarande att faktiskt försöka styra runt hela volten oslagbart jämfört med att åka varv på varv. Både mindre tråkigt och mer lärande.

Sedan bara den saken att hon hade en 16 årig hjälplärare som gick bredvid en elev i taget och rättade till sitsen med händerna. Det hade inte den "riktiga" ridskolan heller.

Fast som sagt, jag kan inte för mitt liv förstå varför inte riktiga lärarutbildningar förser lärarna med de bitarna. Utan antingen föddes de med det eller så är det kört. Det är som vår vanliga lärare också, hon verkar ha fötts med en total dedikation för att eleverna ska lära sig de saker hon lär ut, till skillnad från våra vänners lärare (de till och med tar till sig forskning på området och inför rörelse varje dag trots att det "inte ens" rekommenderas -ännu). Jag är så himla imponerad och så orolig att det ska upphöra när hon blir föräldraledig.