Kom att tänka på min farmor, född 1913 i Uppland. Farmor och farfar tog sin barnaskara och flyttade ner till Småland på 50-talet efter att farfar köpt en fabrik där. Så farmor bodde halva sitt liv på Upplands slättland, halva i Smålands kuperade landskap med sjöar, skogar och små hagar. Någon gång när hon var i 75-årsåldern anförtrodde hon mig att hon var och förblev upplänning. För det var mycket vackrare där. När jag frågade varför svarade hon att hon saknade slättlandet. "Där kunde jag stå i vårt köksfönster och se bilarna på landsvägen flera kilometer bort. Så ska det se ut!" Det vill säga för henne var PLATT vackert! När jag valde att plugga i Uppsala tyckte hon det var mycket bra, för om inte annat var det ju så vackert runt om staden.
Denna förkärlek för vidder visade sig också på somrarna. Vårt sommarhus låg ju precis vid havet och farmor och farfar hälsade ofta på. När det åskade brukade farmor gå ner på stranden för blixtarna var mycket snyggare när det inte var några träd som skymde. Hon stod själv nere på stranden och tittade på blixtarna över havet. Ju mer det åskade, desto bättre! (Ja, det var öppet runt omkring henne.

) En gång släpade hon med mamma, som var rädd för åskan efter att ha varit med om ett bombanfall som barn, ner på stranden för att försöka "bota" hennes åskrädsla. Men mamma kunde inte med att tycka att blixten var vacker. Hon förknippade ljusen och smällarna med skyddsrum och bombplan, något farmor inte kunde förstå. Det var ju fint ju!