I vilken ände börjar man?

[Frajda]

Denna fråga ploppade upp i huvudet på mig när jag läste diskussionen i en annan tråd (den som handlar om att lösgöra bogarna) och tyckte att det kunde vara värt en egen tråd. Minns från clinicen med Anky van Grunsven att det var en som frågade ungefär: Om du får ett ekipage där både hästen och ryttaren är outbildade eller felutbildade i vilke ände börjar du? Hon svarade hästen vilket nog fick en del att undra. Hon menade på att ingen ryttare kan sitta rätt och inverka rätt på en häst som går inkorrekt. Många menar ju tvärtom (bla fick jag höra mkt sånt när jag reda för en CR tränare) att ryttaren måste sitta rätt och att man måste börja med ryttaren. Men kan man lära sig att rida korrekt på en häst som går helt fel? Eller är det så att om bara ryttaren gör rätt så kommer hästen automatiskt också göra det oavsett hur den gått innan med inlärda vanor? Kan t ex en sned ryttare rida en häst bra? Kan en ryttare som enbart fokuserar på sig och sin sits rida en häst i en bra (bärig) form? Är en rak, lösgjord ryttare alltid svaret?

Självklart ska vi alla sträva efter en korrekt sits, vi ska sitta rakt inte ha spänningar och kunna inverka korrekt. Men har vi lite för stor tilltro till sitsens förmåga? Och kan man lära sig den ultimata sitsen på en icke ultimat häst? Det är ju svårare att sitta ordentligt på en häst som inte arbetar korrekt.

Jag har varit med om att få rida så jag skumpar, vinglar och känner mig allmänt hopplös för att få loss mina spänningar som medför att jag har svårt att inverka. Svetten rinner på både mig och hästen och allt känns för j*vligt men efter ett tag lossnar allt och hästen börjar jobba och vad händer? Min sits blir så mycket bättre!

Har också varit med om att verkligen få fokusera på t ex en hand som gärna drar i tygeln (oftast höger) och medför en massa spänningar och låsningar och bara genom att få loss den spänningen så lossnar allt (känns det som i alla fall)

Och vem har inte varit med om att tränaren suttit upp och ridit och sen när man själv sitter upp så sitter man själv så mkt bättre för att hästen går mkt bättre?

Så vad tycker ni? var börjar? Är det så enkelt att om bara ryttaren får ordning på sig så kommer hästen att direkt följa med och bli bättre? Eller är det mer komplicerat än så? Vill ha en ordentlig diskussion om detta så fram med era åsikter och funderingar!

 

[orion_x]

Sv: I vilken ände börjar man?

När jag började rida min häst för tränare så var det hästen vi fick börja fokusera på. När hon går rätt är det lättare att rida rätt.

 

[sweet_knorven]

Sv: I vilken ände börjar man?

Det är en intressant diskussion och jag tänker följa den med intresse.

Jag hinner bara ge ett kort svar just nu, ska strax lägga mig. Jag tycker att 80-90 % av uppmärksamheten bör ägnas åt ryttaren och 20-10 % åt hästen.

 

[fjordtokan]

Sv: I vilken ände börjar man?

Kan säga att vi fokuserar 50/50 på mig och hästen. A och O var dock att jag skulle vara rak och "lösgjord" så innan vi ens började så fick jag glatt rätta till mig själv och även senare hästen så vi hade en chans att bli rakriktade.

Dock så skulle jag själv vilja att man fick hästen att gå i hygglig arbetsform innan man går på ryttaren, det är frukansvärt svårt att sitta rätt på en häst som går som en stjärnkikare...

 

[flashlight]

Sv: I vilken ände börjar man?

Intressant diskussion och svårt att svara enkelt. Jag skulle säga att det beror på, väldigt mycket.

Till att börja med är ju alla sneda av naturen men i olika grad. Det påverkar förstås från båda håll. Hästen försöker sätta ryttaren på sin starkare sida. Då kan det inte bli bra om inte ryttaren klarar att motverka det och ändå sitta rakt. På en del hästar är det lätt, på andra svårare. På en ung ännu inte stark häst är det väldigt tydligt hur mycket ryttaren inverkar bara genom sin position i sadeln.

För en ryttare som är stark i sin position och rider många hästar är det lätt att känna och motverka när hästen vill flytta ryttaren. För en svagare ryttare kan det bli väldigt jobbigt. Nästan omöjligt om hästen är stark och envis i att flytta ryttaren. Då räcker inte ryttarens försök att sitta rätt, ryttaren klarar det inte helt enkelt.
En annan ryttare på samma häst kanske inte skulle ha problem med det.

Det är ofta omöjligt att sitta bra med inverkan om hästen inte arbetar rätt. Alla känner väl igen hur lätt det är att sitta avspänt när hästen väl arbetar lösgjord och utan spänning. Men innan...

Jag tror att det mesta sitter i ryttaren, men att beroende på vilken häst och vilken ryttare det är, kan det vara svårt att komma till att ryttaren helt inverkar med sin sits, eftersom ryttaren inte klarar det helt enkelt. Det krävs väldigt mycket av ryttaren.

Jag kan ta mej själv som exempel. På stoet som är mycket stark både fysiskt och psykiskt, mycket muskler att sätta emot med om hon vill, så är det ibland för svårt för mej som medelmåtta att bara genom sätet motverka om hon flyttar mej för att få utrymme att komma undan och slippa arbeta för att istället var spänd, titta på allt och ila runt.

Jag fick stöd av en mycket sympatisk tränare som är mycket sitsinriktad, i att det är väldigt svårt i det läget, på den hästen. Det går inte bara att "sitta" till ridning de dagarna. Det är övermäktiga krav på sej själv och ingen skulle kunna göra det, på ett bra sätt, enlgt henne. Så det handlar om ryttare men man måste också gå via hästen, så att säga.

Vägen blir att sitta korrekt men arbeta med lyssnandet i början genom tusen övergångar redan i skritt. Det i kombination med annat gör att hästen snabbare (oftast väldigt snabbt nu) kommer till arbete. Den fokuserar på mej.
Och DÅ kommer sitsen in, för då när hästen lyssnar är sitsen a och o, allt syns i hästen, det krävs minimal inverkan och det är inte alls svårt att få hästen rak, den följer det jag frågar efter. Så då sitter ALLT i ryttaren. Jag har blivit medveten om mycket jag gjort omedvetet som jag trodde var motstånd hos hästen Den har inte svårt alls egentligen vet jag idag, om jag inverkar jämnt och inte glömmer vänsterskänkeln, blir för fast i innerhanden, pga min vänsteraxel osv.

Alltså arbetar man i vissa lägen först med hästen, att få den koncentrerad och lyssnande och DÅ, när den är där, är det sen ryttaren i stort sett helt och hållet. Så där tänker jag att man måste försöka jobba med hästen, att få den koncentrerad och lyssnande, för att kunna komma till arbete.

På unghästen som jag rider en del är det annat. Den är inte lika stark ännu och påverkas mycket, vare sig den vill eller ej... av vikten tex. båda är mycket viktkänsliga men den starkare kan sätta emot på ett helt annat sätt, om den inte vill arbeta just då.

Ja det var några funderingar, så här i morgonstressen

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

I allmänhet börjar jag med ryttaren, rättar till de största sitsgrodorna, så att hjälpgivning och timing KAN fungera. Därefter ser jag till att hästen svarar för den nu mer korrekta hjälpgivningen. I vissa fall får jag som instruktör visa hästen tex respekt för bettet. Detta pga att det ofta är för svårt för en ryttare som är van att vara stum/dragande i handen att sluta dra, så länge hästen fortfarande hänger. I det fallet kan det alltså vara lättare att först göra hästen lite lättare att rida, sedan hjälpa ryttaren att göra rätt.

Man får helt enkelt försöka att förbättra det allra största problemet först, oavsett om det sitter hos ryttaren eller hästen, men oftast sitter det hos ryttaren, enligt min erfarenhet.

 

[Frajda]

Sv: I vilken ände börjar man?

Att som du skrev: lösa det största problemet först är nog en räät bra inställning. Är det största bekymmret att ryttaren har all balans i tyglarna och omöjligör för hästen att arbeta bra så är det det som ska lösas först. Är det att hästen ständigt flyttar över ryttaren till höger oavsett vad ryttaren gör så är det det störst problemet.

Ofta är det ryttaren som måste ändra på ngt (enligt min erfarenhet) men det är inte alltid den enligt mig överskattade sitsträningen. Tänker då på den populära övningen där man blir longerad på hästen och får öva sin sits. Helt värdelöst enligt mig (eller snarare för mig, kan ju vara bra för ngn annan) det enda jag lärde mig var att sitta snyggt. Så fort jag red själv kom alla problem tillbaka iom med att jag måste inverka också. Och jag har blivit longerad MYCKET. För mig har det bästa sättet att lära att "learning by doing" dvs gör det och lär mig på det sättet. Har jag dålig inverkan så inverkar jag tills det löser sig. Inte dölja det genom att sitta snyggt.

Egentligen börjar man nog o båda ändar samtidigt men måste man välja så får det nog ändå bli att rätta till de värsta felen hos hästen först för det är så mkt lättare att göra rätt då. Men det är klart om ryttaren har grova sitsfel bör man väl rätta till de först. Hmm märker att jag börjar trassla till det, det är en komplicerad frågeställning...

 

[jacko]

Sv: I vilken ände börjar man?

Jag tycker också att sitsträning på lina enligt "gammal modell" är relativt meningslös. Ofta lär man sig inte verktygen som finns i sitsen bara för att någon linar en. Jag har blivit mycket linad i mina dagar, inte sören blev jag en bättre ryttare. (Men det beror säkert på att jag inte är någon naturbegåvning!)

För mig har det funkat med en tränare som kan mycket om sitsen, hästens och människans fysiologi och samtidigt är feldenkraispedagog. Tränaren kan liksom slå ihop sits och hästens arbete på en gång. (Min erfarenhet är att om någon lär en hur sitsen ska fungera, börjar hästen gå bättre, man behöver inte börja på att hästen ska gå bra för att man ska kunna lära sig om sitsen).

 

[C_L]

Sv: I vilken ände börjar man?

Eftersom hästen ska följa ryttaren och rytaren leda hästen så är jag av åsikten att man med rätt ridning och korrekt inverkande sits kan trolla med vilken häst som helst.

 

[flashlight]

Sv: I vilken ände börjar man?

Till att börja med, ja kanske, men inte vilken RYTTARE som helst

Och frågan är då tidsperspektiv, ja, på mycket lång sikt, med tålmdigt arbete ur enbart skritt, så ja då har du nog rätt.

Jag tänker på tex omskolade travare, (finns en bra tråd nu på ridning där man ser deras svårigheter) det finns ingen chans i världen att en ryttare ska kunna sitta in de bakbenen i tex trav eller galopp. MEd mycket mycket tålamod och långsiktighet (vilken jag anser att man måste ha om man ska ska rida såna) så ur skritt, ja kanske.

På vissa hästar är det tvärtom nästan för lätt att inverka med sin position det är på gott och ont om man inte är en stjärna själv.... Men naturligtvis något att vara rädd om. Galopphästar som också skolas om från helt annan "verksamhet" är snarast exempel på det.

KL

Ang longering
En häst ska spännas in till att börja med tills ryttaren har hittat balans öht, annars finns ingen chans att inverka, dvs utan balans.
Longering går till att börja med ut på att ryttaren ska hitta balans och kunna sitta avspänt och då kan ju inte hästen älga fram i långa kliv på bogarna som man ibland ser vid longering Det gynnar knappast varken ryttare eller häst.

Att inverka är nästa steg.

 

[axel]

Sv: I vilken ände börjar man?

Man behöver ju utomstående hjälp för att få kommunikationen mellan häst o ryttare att fungera.
Som andra har skrivit är vi ju oliksidiga- båda 2.

Självklart är en något sånär balanserad sits ett måste, men sen måste varenda hjälp vara rätt för att inte korrigering av dessa måste göras.
Lösgörande arbete kan göras under lättridning o även lätt sits i galopp. Allt är ju så mkt lättare om hästen jobbar loss sig själv.

Det jag ser mest i min vardag är att ryttare aldrig har lärt sig att RIDA med sitsen- de åker- skumpar med. Då spelar det ingen roll hur mkt övningar man gör.
Att bara träna sin sits löser sällan ngt, utan det är i kombination av hjälpgivning- att kunna sitta kvar o hela tiden vara MED sin häst som räknas- i mina ögon
En skicklig ryttare använder hela sin lekamen o känner av vad som ska göras- hästen bygger inte upp en massa snedheter.

Om en sdn sitter upp o känner, kan man få läxor på vad som måste göras till nästa gång.

Håller sen med Flash om hästar som inte har rena gångarter eller har stora störningar i sitt rörelsemönster.
Där kan det bli oerhört svårt att komma till bra ridning- någonsin.

 

[Estivuz]

Sv: I vilken ände börjar man?

Tycker att fokus måste ligga både på ryttaren och hästen. Med min dressyrtränare fokuserar vi främst på hur hästen går, att få loss honom i bogar osv. Självklart är hon på mig en del med sitsen också - för att det ska bli rätt måste jag ju göra rätt.

När hästen väl är lösgjord så blir det genast mycket lättare att sitta rätt och iochmed att man sitter rätt, blir det lättare att påverka hästen så den går ännu bättre. Blir som en uppåtgående spiral!

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

Jag tycker också att sitsträning på lina enligt "gammal modell" är relativt meningslös. Ofta lär man sig inte verktygen som finns i sitsen bara för att någon linar en. Jag har blivit mycket linad i mina dagar, inte sören blev jag en bättre ryttare. (Men det beror säkert på att jag inte är någon naturbegåvning!)

).

Att bli linad är verkligen helt fantastiskt bra, bara man gör "rätt" saker då man linar. Att lära sig att sittta "snyggt" är i mitt tycke helt ointressant. Om man däremot gör dynamiska övningar som sätter en rätt, är det oerhört nyttigt. Om man genom övningar har hamnat i en korrekt och funktionell sits, så är den sitsen också vacker, men man får inte per automatik en funktionell sits genom att fösöka "se ut" på ett visst sätt. Snarare tvärtom, enligt min erfarenhet. Att försöka sitta enligt en mall skapar spänningar.
Precis lika förkastligt som att försöka få hästen att arbeta korrekt, genom att fösöka få den att se ut på ett visst sätt. Arbetar den korrekt, så ser den vacker ut, men man kan inte börja i den andra änden.

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

Ofta är det ryttaren som måste ändra på ngt (enligt min erfarenhet) men det är inte alltid den enligt mig överskattade sitsträningen. Tänker då på den populära övningen där man blir longerad på hästen och får öva sin sits. Helt värdelöst enligt mig (eller snarare för mig, kan ju vara bra för ngn annan) det enda jag lärde mig var att sitta snyggt. Så fort jag red själv kom alla problem tillbaka iom med att jag måste inverka också. Och jag har blivit longerad MYCKET. För mig har det bästa sättet att lära att "learning by doing" dvs gör det och lär mig på det sättet. Har jag dålig inverkan så inverkar jag tills det löser sig. Inte dölja det genom att sitta snyggt.
...

När man blir linad finns det också mängder med övningar som övar upp timing och inverkan, efter att balans och följsamhet har infunnit sig.

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

Ang longering
En häst ska spännas in till att börja med tills ryttaren har hittat balans öht, annars finns ingen chans att inverka, dvs utan balans.
Longering går till att börja med ut på att ryttaren ska hitta balans och kunna sitta avspänt och då kan ju inte hästen älga fram i långa kliv på bogarna som man ibland ser vid longering Det gynnar knappast varken ryttare eller häst.

.

Det går å andra sidan alldeles utmärkt att longera en häst i balans utan inspänning. Klarar inte hästen det, är den nog inte redo att bli longerad med ryttare på ändå.

 

[flashlight]

Sv: I vilken ände börjar man?

Det går å andra sidan alldeles utmärkt att longera en häst i balans utan inspänning. Klarar inte hästen det, är den nog inte redo att bli longerad med ryttare på ändå.

Sa jag något om att HÄSTEN inte klarade det jag tror du missförstod rätt rejält. Med en ostadig ryttare som halkar runt som en smörklick för att lära sej sitta blir det en annan sak. En ryttare i balans redan har väl inte hsäten problem med......

 

[jacko]

Sv: I vilken ände börjar man?

Det håller jag helt med om! En funktionell sits är lodrät och "vacker för ögat", men om man försöker stöpa sig själv i en lodrät form, utan kunskap om hjälpgivning, korrigering osv - som Axel beskriver - är det helt meningslöst.

Tror jag alltså!

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

Fast det är ju lättare för hästen att hålla balansen, när den kan använda sin hals.
En ryttare som halkar runt som en smörklick är ju inget att sträva efter. Det är genom att göra rätt som man lär sig.
Alltså anpassar man övningar, gångarter och tempo efter ryttaren, och använder sig av övningarna för att sätta ryttaren rätt. Igen och igen och igen.
Hm. Jag blir mer kortfattad än vad jag skulle vilja vara. sitter med en bebis i knät.

Den där.
<----------

 

[flashlight]

Sv: I vilken ände börjar man?

Fast det är ju lättare för hästen att hålla balansen, när den kan använda sin hals.
En ryttare som halkar runt som en smörklick är ju inget att sträva efter. Det är genom att göra rätt som man lär sig.
Alltså anpassar man övningar, gångarter och tempo efter ryttaren, och använder sig av övningarna för att sätta ryttaren rätt. Igen och igen och igen.
Hm. Jag blir mer kortfattad än vad jag skulle vilja vara. sitter med en bebis i knät.

Den där.
<----------

Förstår att det är svårt att skriva då

Men jag menar att ofta när man sitstränar med longering så blir det som en smörklick i början, det är skillnad om ryttaren från början klarar av att både hålla reda på sej själv och inverka. Det är svårt att ens sitta lodrät på en häst som älgar fram.
Egentligen menar jag att sitsträning med longering kanske passar bäst när man kommit en bit och inte bara halkar runt utan kan hålla lite reda på sej och inverka. Då blir det lärorikt

 

[via]

Sv: I vilken ände börjar man?

Egentligen menar jag att sitsträning med longering kanske passar bäst när man kommit en bit och inte bara halkar runt utan kan hålla lite reda på sej och inverka. Då blir det lärorikt

Jag menar att sitsträna på lina är det allra bäst att börja med, men att det beror, precis som allt annat, på HUR man gör det.

(Nu ammar jag, och bebis sparkar på skrivarmen...)