Sv: I vilken ände börjar man?
*KL*
Det går nog inte att säga generellt om man ska börja med hästen eller ryttaren, oftast måste man ju arbeta med båda två samtidigt eftersom de är en helhet som påverkar varandra...
Men jag har faktiskt en metod som jag brukar följa när jag jobbar med elever:
1. Sitter ryttaren i obalans, så att hon stör, motverkar eller motarbetar hästen?
I så fall måste man börja med det problemet. Är hästen tillräckligt avslappnad, lugn och sansad så kan man jobba med ryttarens balans och sits på hennes egen häst. Men om hästen är spänd, drar iväg eller inte förstår vad ryttaren vill, så är det bättre att arbeta med ryttaren på en avspänd och välutbildad häst (jag har förmånen att ha skolhästar som även elever med egen häst kan träna på). Om möjligheten att träna på annan häst saknas, så brukar jag rida elevens häst under en period, tills den blir avspänd och lyssnar. Det allra bästa (och snabbaste) sättet är ju att använda båda metoderna samtidigt, dvs eleven tränar på en skolhäst medan jag utbildar hennes häst. Det är också lämpligt att kolla av att utrustning etc passar både ryttare och häst, för att göra förutsättningarna så bra som möjligt.
2. Är hästen mentalt avspänd, och visar den rena gångarter?
Stör ryttaren hästen eller själv är spänd, så blir hästen spänd, och en spänd häst kan ibland bli oregelbunden och t ex passartad i skritten eller fyrtaktig i galoppen. Samtidigt så är det svårt att slappna av och sitta i balans om hästen är spänd. Jag brukar se över foderstat, utevistelse och motion för hästen, så att det blir lämpliga mängder. Är hästen fortfarande spänd så kanske jag sitter upp, eller så arbetar vi hästen i longering i lugnt tempo (utan inspänning eller med chambon, eftersom inspänningstyglar ofta gör hästen mer spänd) före eller mellan ridpassen. När hästen slappnar av och ryttaren sitter i balans ska också gångarterna vara rena, annars är det lämpligt med en veterinärkoll. Tyvärr är det ofta så att när ekipage har stora problem med t ex formen, så ligger det ofta ett veterinärt problem i botten.
3. Går hästen i ett lagom tempo? Svarar hästen rätt på ryttarens hjälper, och ger ryttaren hjälperna på rätt sätt?
(Nu förutsätter jag att ryttaren sitter i balans och inte stör hästen). Här är det ett arbete med både ryttare och häst. Ryttaren ska kunna klara att rida hästen i ett lagom tempo, inte så snabbt att det blir springigt och inte så långsamt att hästen tappar framåtbjudning, ryggverkan och bakbensaktivitet. För att det ska kunna fungera måste hästen svara rätt för de grundläggande, renodlade hjälperna: framåtdrivande, förhållande och vändande hjälper. Vanligtvis brukar det fungera att ryttare och häst lär sig tillsammans här. Om hästen har svårt att förstå eller ryttaren är otydlig, kanske jag sitter upp en eller flera kortare stunder för att förtydliga för hästen. Samtidigt så får ryttaren se hur det ska utföras. Tycker ryttaren ändå det är svårt att veta exakt hur det ska göras, och inte har känt hur det ska kännas, kan hon få prova att rida en lektion på skolhäst.
4. Hur är formen?
När ryttaren sitter i balans, hästen är avslappnad och rak och inte har några fysiska problem, de renodlade hjälperna fungerar, och man kommer till nästa stadie där man börjar samverka med hjälperna, så brukar oftast formen hos hästen komma "av sig själv".
Svårigheterna här ligger ofta hos ryttaren, om hon är orutinerad, eftersom det krävs både att ryttaren KÄNNER hur hästen rör sig och att hon VET hur hon ska inverka i varje moment, dvs ha "ryttarkänsla". Man måste komma till det stadiet att man instinktivt reagerar på rätt sätt utan att behöva tänka efter, och det kräver viss övning innan man når dit. Det är också vanligt att ryttaren "vill" för mycket, och att hjälperna blir motstridiga i stället för samverkande, och då lär man in fel mönster hos hästen där den i stället undviker kontakt med bettet eller börjar gå emot skänkeln. Därför är det viktigt att en orutinerad ryttare rider på en välutbildad häst på det här stadiet, antingen sin egen läromästare eller en skolhäst. En någorlunda rutinerad ryttare med "ryttarkänsla" har inga problem med att rida sin egen unghäst på den här nivån, även om sitsen inte är helt perfekt, så länge balansen är god och hjälperna inte är motstridiga. Det är i huvudsak arbete med ryttaren på det här stadiet (sits, känsla och inverkan) - gör ryttaren rätt så gör hästen oftast rätt, såvida den inte har ont någonstans eller är felriden och felmusklad. För en orutinerad ryttare med unghäst, eller ffa en felriden häst, så är det lämpligast att instruktören grundutbildar hästen först. En felmusklad häst arbetas i första hand lösgörande och måste få tid på sig att "bygga om" sina muskler, går man för fort fram skapas spänning i hästen och det kan i värsta fall leda till skador, kotledsinflammationer etc. Det kan också hända att ryttaren har problem med sin kropp och kan må bra av massage, kiropraktik etc.
5. När grundformen sitter, kommer det in lite mer rörelser och andra övningar för att förbättra form, balans och gångarter och så småningom samla hästen.
Kan hästen rörelserna men inte ryttaren, är det fokus på ryttaren. Kan ryttaren rörelserna men inte hästen, så är det mer fokus på hästen, men OCKSÅ viktigt förstås, att ryttaren gör på rätt sätt. Kan båda rörelserna, så jobbar man med det som behövs för stunden - oftast är det ju ryttaren som måste inverka annorlunda för att få hästen att ändra utförandet. Men det kan också vara så att man lägger in speciella övningar för att förbättra svagheter hos hästen.
Det är väl i korthet hur jag arbetar, och det är en metod som jag tycker fungerar bra. Det är på kort sikt kanske inte den snabbaste vägen framåt, men det är (i mitt tycke) den bästa vägen i längden. När grunden är rätt är det så mycket lättare att gå vidare och framåt. Är grunden fel så måste man förr eller senare börja om från början för att komma vidare, och då blir det betydligt jobbigare. Och som sagt, om man fokuserar mest på ryttaren eller hästen, det beror på vad som behövs mest för stunden, men ofta är det ryttaren.
