Hur vet man?

[Brandgul]

Sv: Hur vet man?

Och när man väntar det fjärde så är de så fräcka att de frågar om man inte har någon tv...
Hur man än gör så finns alltid folk som har synpunkter på det...

Ouch... Den var tung.

Men du... Det räcker väl med två? En flicka och en pojke.

När vi fick andra barnet fick vi höra: Vad bra, då slipper ni skaffa en till.

Ibland undrar jag om folk är dumma i huvudet på riktigt. Eller varför... är folk så otroligt noga att följa alla normer? Eller hur jag nu ska formulera mig.

Jag vet med all säkerhet att jag går in i vissa fållor, men jag har sällan/aldrig problem att bryta emot det.

Däremot slutade jag ha rakat huvud och konstiga kläder när jag började jobba i affär. Där böjde jag mig för samhället för det jobbet var viktigare än min identitet genom mitt utseende. Mina åsikter fanns fortfarande kvar och även kläderna privat.

 

[Brandgul]

Sv: Hur vet man?

Kan inte annat än att hålla med. Kommentarer som "Man kanske skulle införa Kinas enbarnspolitik här också". Eller "Är det bara för att du vill ha en flicka också".

Men det är ju alltid så att så fort man bryter någon norm så skall folk vara där och trycka till en. Det gäller ju även de som inte vill ha barn eller bara skaffar ett barn. Det får man tydligen inte heller göra.

Jag har inte förstått det där innan jag ramlade över bloggen "innan du fanns" och sen en del andra bloggar om ofrivillig barnlöshet. I min umgängeskrets har jag massor av frivilligt barnlösa. För mig har normen alltid varit att det är helt accepterat.

Men jag tappade hakan när jag läste dessa bloggar. Om hur folk pressade på om barn och barnbarn. Om att vissa nästan inte blev accepterade utan barn. Så långt bort från mitt umgänge som det bara går.

Då har jag bara inte rört mig i en krets av folk, utan blandhundfolk som inte känner varandra, från norr till söder. Jag förmodar att just hund är nyckeln...

 

[Kattennizze]

Sv: Hur vet man?

Eller häst. Det finns många starka, självständiga kvinnor som har häst eller jobbar med det och som absolut inte vill ha barn, utan hålla med hästarna i stället. Förbluffande hur det kan tjatas på dem att de kommer att ångra sig senare i livet om de inte skaffar barn! Otroligt.

 

[Tora]

Sv: Hur vet man?

Och när du påstår det deltar du i exakt det som Aroma pekade på.

Kan så vara eller så bara påpekar jag skillnaden i att ha en önskan efter akvariefiskar och önskan om barn.

 

[Brandgul]

Sv: Hur vet man?

Jag har aldrig hört det där tjatet. Det var helt nytt för mig. Men jag har väl rört mig på "rätt" sida. På hundsidan och inte släkten.

Ingen har någonsin sagt något till mig heller och jag var frivilligt barnlös till 34. Jag har aldrig hört ett pip. Å andra sidan har aldrig någon förväntat sig att jag ska göra något "traditionellt" heller.

 

[No1]

Sv: Hur vet man?

Hur vet man egentligen om man vill ha barn eller inte
Men hur vet man?!

Man känner det med samma övertygelse som man känner att man älskar någon, att man är hungrig eller behöver gå på toaletten?

Så klart har det iaf varit för mig.
Från barnaålder har jag varit övertygad om att jag inte vill ha barn, suget har inte ens glimmat fram under något svagt ögonblick.
Jag kom dock till en punkt där jag tänkte kompromissa i frågan, det var när jag träffade min barnkäre barnönskande sambo.
Ett rationellt fattat beslut om ETT barn som till stor del grundade sig på att min sambo utan omsvep accepterade underlättnader inom de områden som alltid gjort att jag inte varit intresserad av barn-/familjeprojektet.

Nu valde jag slutligen att avstå, livet känns lika toppen och tvivellöst som vanligt, jag kommer aldrig ångra barnet som aldrig blev.

 

[LenaH]

Sv: Hur vet man?

Man känner det med samma övertygelse som man känner att man älskar någon, att man är hungrig eller behöver gå på toaletten?

Eller så är det inte så tydligt för alla.

Jag har aldrig förstått varför man måste ha en så klar inställning i frågan - för mig är det som i Petruskas fall ungefär lika abstrakt som i akvariefiskfallet.
Visst kan jag fundera på hur det skulle vara men med ungefär lika stort engagemang som om jag funderar på hur det skulle vara att ha en sportbil.

 

[escodobe]

Sv: Hur vet man?

Ju det förstod ju jag också. Det är bara det att själva jämförelsen haltar så fruktansvärt. Önskan att få barn sitter ju på ett helt annat plan än önskan att få guldfiskar.

Fördelarna med guldfiskar är att tröttnar man och det inte blir som man tänkt kan man skänka bort dom på blocket.

 

[No1]

Sv: Hur vet man?

Eller så är det inte så tydligt för alla.
.

Därav frågetecknet, jag utgick ifrån mig själv, jag som verkligen visste och har vetat.
Jag har inga problem med att känna mina övertygelser, de är rena från förvirrande dimma. Jag kan alltså säga att jag vet när jag vet.
Annars säger jag att jag inte vet eller att jag tror mig veta men är inte säker.

Vet jag inte vad jag vill i en fråga men vill veta - då tar jag reda på vad jag vill.

Det gäller inte bara barnfrågan utan allt i livet.

 

[Kattennizze]

Sv: Hur vet man?

Hur tog din sambo det? Valde han att lämna dig eftersom du inte ville ha barn?

 

[No1]

Sv: Hur vet man?

Hur tog din sambo det? Valde han att lämna dig eftersom du inte ville ha barn?

Han hamnade i tvivel, som under längre tid genomsyrade vår relation, som ledde till att vi gick isär, som ledde till att han drog en slutsats, som ledde till att vi nu är sambos.


Han inger ett väldigt övertygande intryck när han idag berättar för den babyboomande omgivningen samt barnälskande släkten att det blir inga barn.
När han krävs på argument så radar han upp ett gäng han anser vara fördelar med att välja bort barn.
För varje nytt barn som presenteras i bekantskapskretsen och han ser hur vänners liv/relationer påverkas verkar hans övertygelse växa, det hade lika gärna kunnat få motsatt effekt så jag är tacksam.

Å andra sidan är han man. Om tjugo år kan han fiska upp en yngre kvinna att skaffa barn med om vi inte skulle hålla eller om han ångrar sig.

 

[lady_vip]

Sv: Hur vet man?

Jag har ingen barnönskan, förvisso är jag bara 27 år, men jag har hittills inte sett att barn har en plats i mitt liv. Däremot skulle jag kunna tänka mig att bli avlastningshem eller liknande för andras barn.

För mig grundar det i att jag är en ganska egoistisk person. Jag vill hålla på med mitt. Det här gullandet och omhändertagandet gör jag med hundarna och det räcker bra för mig. Sen hade jag i många år en stort skräck för vad en graviditet kan göra med kroppen, det har släppt nu, men även det kan vara ett argument.

(Sen är jag en stor förespråkare för mitt eget förslag att de som inte skaffar barn borde få ta ut nån slags föräldraledighet så att de går i pension tidigare )

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur vet man?

(Sen är jag en stor förespråkare för mitt eget förslag att de som inte skaffar barn borde få ta ut nån slags föräldraledighet så att de går i pension tidigare )

Jo för att vara föräldraledig är ju rena semestern...

 

[lady_mike]

Sv: Hur vet man?

Ouch... Den var tung.

Men du... Det räcker väl med två? En flicka och en pojke.

Vansinnigt irriterande när folk lägger sej i.

En kollega väntade sitt 6:e barn och ALLA hade åsikter om den saken..

*tv är en klassiker.
*ska ni satsa en gång till efter en tjej? (hon hade 5 pojkar)
* Är det inte nog nu?/Nu måste det väl ändå va den sista?

Jag hörde den sista och högg genast in "ungar kan man aldrig få nog av"....
(fast jag själv är nöjd efter två och en av varje)

 

[Brandgul]

Sv: Hur vet man?

Undra hur många tom skulle ta ut den ledigheten med det inkomstbortfallet, minskad pension osv. Tar man dessutom ut det precis innan pension blir det väldigt uppenbart.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur vet man?

Nu så är det ju så att barnalstrande är bra för samhället och skall stimuleras.
Så det är tvärt om.
För varje barn som man förser samhället med så borde man få ett extra år av pension.

 

[lady_vip]

Sv: Hur vet man?

Jo för att vara föräldraledig är ju rena semestern...

Apselut! Nä, men jag tänker ju att det sparar pengar för skolgång osv också och att man då skulle ha sparat samhället lite stålar så att man förtjänar att pensioneras lite tidigare

Om man ska vara lite seriös så är det ju överlag väldigt konstigt att det tydligen är alla andras sak att lägga sig i om man ska ha barn/när man ska ha barn/hur många barn man ska ha. Jag har själv en faster som uppenbarligen är dum i huvudet eftersom det enda hon snackar om är när jag och min syster ska skaffa barn. Hon kan ringa upp mig och efter att ha pratat kort om hur läget är så säger hon i anklagande ton hur förfärligt det är att jag och syrran bor 10-15 mil från våra föräldrar, "för det blir ju så långt till barnbarnen".

 

[lady_vip]

Sv: Hur vet man?

Nu så är det ju så att barnalstrande är bra för samhället och skall stimuleras.
Så det är tvärt om.
För varje barn som man förser samhället med så borde man få ett extra år av pension.

Jag kanske måste förtydliga att det är ett skämt som jag spunnit vidare på för att få tyst på puckon som ska lägga sig i mitt barnafödande.

 

[Petruska]

Sv: Hur vet man?

Jo för att vara föräldraledig är ju rena semestern...

Ja, det tyckte jag.

Jag kan inte se hur det skulle kunna vara särskilt jobbigt att ta hand om en (1) bebis, om plutten är frisk, utvecklas normalt och sådant. Vilket ju är det vanligaste.

Jag gick långa promenader med bebis i bärsele och hunden jag hade då, satt på kaféer, plockade med mitt när bebis sov. Samtidigt var jag så pass känslomässigt till mig över bebisen, att jag inte tyckte att det blev långtråkigt eller enahanda.

 

[lil-sis]

Sv: Hur vet man?

Jag har varit barnflicka åt även rätt små barn och sover de och är överlag nöjda små bebisar så är det ju inte så jobbigt. Men alla är ju inte så...