lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
Hur vet man att man INTE vill ha barn? Det tycker jag är en svårare fråga när man är i din sits. Det känns som om risken för att man ångrar att man inte skaffade barn är större än risken för att man ångrar sina eventuella barn. En annan svår fråga är Hur vet man att man att det är dags att försöka just precis NU? Även om man vill på ett långsiktigt plan kan det bära emot att ta beslutet och behöva sätta bollen i rullning.
Hur vet man att man INTE vill ha barn? Det tycker jag är en svårare fråga när man är i din sits. Det känns som om risken för att man ångrar att man inte skaffade barn är större än risken för att man ångrar sina eventuella barn. En annan svår fråga är Hur vet man att man att det är dags att försöka just precis NU? Även om man vill på ett långsiktigt plan kan det bära emot att ta beslutet och behöva sätta bollen i rullning.
Sv: Hur vet man?
Du kan inte bara byta p-medel? Ett enkelt sätt att göra det lättare för sig OM du bestämmer dig för att pröva
Du kan inte bara byta p-medel? Ett enkelt sätt att göra det lättare för sig OM du bestämmer dig för att pröva
lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
Jag har alltid varit tvärsäker på att jag inte vill.
Såpass att jag inte tvekade en sekund när jag gjorde abort på min 18-årsdag = därav funderingarna såhär års. Trots motstånd från den då blivande pappan.
Jag är inte så mycket för att ångra saker, så den risken oroar jag mig inte för.
Det är väl kanske möjligen mer själva beslutet som är så enormt stort.
Man kan ju lugnt påstå att det är livsförändrande.
Sen att jag funderar extra mycket nu är att morsan är i så dåligt skick och jag vet att jag skulle må hemskt dåligt om jag väl bestämde mig för att skaffa barn efter att hon dött och så att säga lura henne på det. Inte för att jag någonsin skulle skaffa barn för någon annans skull men jag tror ni kanske förstår tanken? Samma sak med farmor, även om hon lär leva längre än min mamma. Mormor har redan ett barnbarnsbarn på G så hon klarar sig
Jag har alltid varit tvärsäker på att jag inte vill.
Såpass att jag inte tvekade en sekund när jag gjorde abort på min 18-årsdag = därav funderingarna såhär års. Trots motstånd från den då blivande pappan.
Jag är inte så mycket för att ångra saker, så den risken oroar jag mig inte för.
Det är väl kanske möjligen mer själva beslutet som är så enormt stort.
Man kan ju lugnt påstå att det är livsförändrande.
Sen att jag funderar extra mycket nu är att morsan är i så dåligt skick och jag vet att jag skulle må hemskt dåligt om jag väl bestämde mig för att skaffa barn efter att hon dött och så att säga lura henne på det. Inte för att jag någonsin skulle skaffa barn för någon annans skull men jag tror ni kanske förstår tanken? Samma sak med farmor, även om hon lär leva längre än min mamma. Mormor har redan ett barnbarnsbarn på G så hon klarar sig
lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
Kan inte äta p-piller, får fruktansvärd migrän av den "pillerfria" perioden
Sen vet man ju inte hur länge man är fertil heller, har problem med sköldkörteln och mensen uppförde sig synnerligen underligt innan jag började med sprutorna igen, ägglossning hade jag ( ) men ändå. Har också haft en omgång klamydia, osäkert hur länge, visserligen borde man väl må dåligt om man nu fått upp infektionen i äggstockarna men ändå.
Bah.
Kan inte äta p-piller, får fruktansvärd migrän av den "pillerfria" perioden
Sen vet man ju inte hur länge man är fertil heller, har problem med sköldkörteln och mensen uppförde sig synnerligen underligt innan jag började med sprutorna igen, ägglossning hade jag (
) men ändå. Har också haft en omgång klamydia, osäkert hur länge, visserligen borde man väl må dåligt om man nu fått upp infektionen i äggstockarna men ändå.Bah.
Sv: Hur vet man?
Vad bra ni skriver!!
Personligen tror jag inte att jag började längta efter barn förrän vi bestämt oss att (av de rationella skälen som Ameo skriver om) sluta med p-piller och försöka bli gravid men det aldrig hände något. Då blev jag en aning rabiat och gick till botten med det hela. 1 år och 9 månader senare hade vi en liten dotter.
Jag är ingen allmänt barnkär person, tycker nog mest att andras barn är "ungar". Mina egna med för den delen rätt stor del av tiden, men dem älskar jag ändå. Mina är 3,5 och 6 år och helt ärligt längtar jag framåt lite i tiden då även den yngsta blir lite större och livet för oss alla lättare (är vad jag hoppas i alla fall). Men ångrar dem gör jag inte - men fler än två kommer det inte heller bli (två var en självklarhet för mig då jag har syskon och älskat det).
Men jag tror som någon annan skrivit att om du är bra på att ta hand om djur så har du grundläggande empatisk förmåga (vilket underlättar enormt) och det är klart du ska ha barn nu när tankarna kommit!
Det är förstås omöjligt att svara på. Man kan inte veta exakt hur det kommer att vara förrän man är där.
Hur vet man att man vill ha en häst? Hur vet man att man vill äga hus? Hur vet man att man vill resa till Thailand?
Vad bra ni skriver!!
Personligen tror jag inte att jag började längta efter barn förrän vi bestämt oss att (av de rationella skälen som Ameo skriver om) sluta med p-piller och försöka bli gravid men det aldrig hände något. Då blev jag en aning rabiat och gick till botten med det hela. 1 år och 9 månader senare hade vi en liten dotter.
Jag är ingen allmänt barnkär person, tycker nog mest att andras barn är "ungar". Mina egna med för den delen rätt stor del av tiden, men dem älskar jag ändå. Mina är 3,5 och 6 år och helt ärligt längtar jag framåt lite i tiden då även den yngsta blir lite större och livet för oss alla lättare (är vad jag hoppas i alla fall
). Men ångrar dem gör jag inte - men fler än två kommer det inte heller bli (två var en självklarhet för mig då jag har syskon och älskat det).Men jag tror som någon annan skrivit att om du är bra på att ta hand om djur så har du grundläggande empatisk förmåga (vilket underlättar enormt) och det är klart du ska ha barn nu när tankarna kommit!
lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
Inte_ung har tom lämnat ett av sina djur i min vård under en period
Sen jag kan lägga underliga andra saker i vägen, som att min hjärteponny ska visas på treårs nästa år. Jag måste ju faktiskt inte göra det själv, jag vet tom vem jag vill ska göra det åt mig i så fall. Eller att huset vi bor i är kaos. Och andra sådana där fåniga praktiska saker som löser sig förr eller senare iaf. Fast man kanske får göra de på andra sätt än vad som var tanken från början.
Inte_ung har tom lämnat ett av sina djur i min vård under en period
Sen jag kan lägga underliga andra saker i vägen, som att min hjärteponny ska visas på treårs nästa år. Jag måste ju faktiskt inte göra det själv, jag vet tom vem jag vill ska göra det åt mig i så fall. Eller att huset vi bor i är kaos. Och andra sådana där fåniga praktiska saker som löser sig förr eller senare iaf. Fast man kanske får göra de på andra sätt än vad som var tanken från början.
Sv: Hur vet man?
Jag får med migrän, upptäckte nu att det kom tillbaka under de piller fira perioderna med (gått från p-spruta till p-ring)
Men du kan inte prova t.ex. cerazette? Är inte lika starkt som en spruta men tar bort migränen iallafall för mig.
Jag får med migrän, upptäckte nu att det kom tillbaka under de piller fira perioderna med (gått från p-spruta till p-ring)
Men du kan inte prova t.ex. cerazette? Är inte lika starkt som en spruta men tar bort migränen iallafall för mig.
Sv: Hur vet man?
I mitt fall så vart han bara till!
Jag har aldrig känt något behov av barn,utan mest lutat mot att det inte skulle bli några. Mamma har tjatat om barnbarn länge,och varje gång har jag svarat att det får vi nog se om det blir några öht.
Men i Maj förra året plussade jag,helt oplanerat som sagt. Jag fick verkligen panik över hur jag skulle göra! Jag var ju osäker på om jag någonsin skulle ha barn,och där stog vi då,med värsta tänkbara tidpunkten,och var gravida.
Vi hade ett hus som blivit alldeles för dyrt till salu,men som aldrig vart sålt,skulle vi hinna få det sålt tills det var dags att gå hem på föräldrarledighet och fick ännu mindre pengar varje månad.
Gammelvovven var dålig,massa pengar,tid,och rehab behövde han.
Jag stog med en häst som jag hade tänkt att rida in under sensommaren/hösten.
Jag drömde mardrömmar och var ett vrak i flera dagar,men hur jag än vred och vände så insåg jag att jag skulle inte klara av att ta bort det heller,resten fick lösa sig helt enkelt.
Graviditeten var upp och ner,och ärligt talat undrade jag måååånga gånger på vad fan jag gett mig in på,och oroade mig över att jag inte skulle älska mitt barn när han väl var född. Ofta så kände jag att alla andra var gladare över barnet än vad jag själv var,och det kändes jättejobbigt. Medans vissa dagar,speciellt senare delen av graviditeten ville jag bara att lillen skulle titta ut så jag kunde pussa och säga hur mycket jag älskar honom. Dom första sparkarna var en stor vändpunkt för mig,för då insåg jag att jag vart faktist helt överlycklig av att känna dom. Men som sagt så funderade jag mycket hela tiden,men absolut mindre i slutet.
Förlossningen var aldrig något som jag var orolig för,faktist,utan jag var bara orolig att allt skulle bli svårt och jobbigt efteråt,att jag inte skulle bli en bra mamma,att jag inte skulle känna kärlek till mitt barn osv.
Han var planerad till 18 Januari,men när värkarna drog igån den 22 December så vart jag orolig,efter att vi varit in på förlossningen för koll den 23 December,och vi vart rekomenderade att sova kvar så hade jag kaos i hela kroppen,orolig för honom,och orolig för hur det skulle bli. Jag hade ju bearbetat mig till att vi skulle få barn i mitten/slutet av Januari,inte nu!
På morgonen efter hade det stannat av,och vi fick åka hem och fira jul. Naturligvis drog det igång runt lunch igen,men då var jag lugnare,det var som om kroppen hade hunnit ställa in sig på att vi faktist skulle bli föräldrar tidigare än vi trott.
den 25/12 kl 08.56 vart vi föräldrar,något som inte alls var planerat från början,något som jag inte ens hade vetat om jag någonsin skulle bli,en roll som skrämde mig på ett sätt...
MEN,kärleken som sköljde över en när dom lade upp han på bröstet är obeskrivlig! Jag skulle gå genom eld och vatten för honom,jag kommer skydda han med allt jag har genom hela livet,jag älskar verkligen denna lilla krabat så otroligt mycket,och han är den absolut viktigaste lilla personen i hela världen för mig!
Så,det jag vill säga är att det finns fler som inte vet om dom ens vill ha barn,och att man t.o.m kan tveka under hela graviditeten,MEN,när man väl har lill*n på utsidan så känner du sån stark kärlek som du aldrig tidigare upplevt.
Jag skulle inte ha det ogjort om jag fick välja igen,han är det bästa som hänt mig,och det finaste jag har!
Det enda jag ångrar är att ja var så orolig och negativ under graviditeten,att jag aldrig kunde känna riktigt den där lyckan hela tiden som dom flesta gör... Nu i efterhand så skäms man över tankarna man kunde få att man hade ångrat sig,att man skulle nog ha gjort abort endå... Börjar ju nästan gråta av tanken på att INTE ha honom här nu.
Det är som jag sa till mannen,att skulle jag inte bli oplanerat gravid,så skulle jag nog aldrig bli det,för jag skulle nog aldrig säga att "nu ska vi försöka få barn tycker jag".
Sen är det klart att det inte alltid är en dans på rosor,jag sover ca 1-2 timmar MAX i steck nu,ibland bara skriker och skriker han och är helt otröstligt,det är massa bajs och spyor hela tiden,man måste anpassa sig helt och hållet över denna lilla människa,äta mat gör man när man har tid,inte när man är hungrig,och det består oftast av något man kan kasta i sig i farten,men vet du,det är det värt!
I mitt fall så vart han bara till!
Jag har aldrig känt något behov av barn,utan mest lutat mot att det inte skulle bli några. Mamma har tjatat om barnbarn länge,och varje gång har jag svarat att det får vi nog se om det blir några öht.
Men i Maj förra året plussade jag,helt oplanerat som sagt. Jag fick verkligen panik över hur jag skulle göra! Jag var ju osäker på om jag någonsin skulle ha barn,och där stog vi då,med värsta tänkbara tidpunkten,och var gravida.
Vi hade ett hus som blivit alldeles för dyrt till salu,men som aldrig vart sålt,skulle vi hinna få det sålt tills det var dags att gå hem på föräldrarledighet och fick ännu mindre pengar varje månad.
Gammelvovven var dålig,massa pengar,tid,och rehab behövde han.
Jag stog med en häst som jag hade tänkt att rida in under sensommaren/hösten.
Jag drömde mardrömmar och var ett vrak i flera dagar,men hur jag än vred och vände så insåg jag att jag skulle inte klara av att ta bort det heller,resten fick lösa sig helt enkelt.
Graviditeten var upp och ner,och ärligt talat undrade jag måååånga gånger på vad fan jag gett mig in på,och oroade mig över att jag inte skulle älska mitt barn när han väl var född. Ofta så kände jag att alla andra var gladare över barnet än vad jag själv var,och det kändes jättejobbigt. Medans vissa dagar,speciellt senare delen av graviditeten ville jag bara att lillen skulle titta ut så jag kunde pussa och säga hur mycket jag älskar honom. Dom första sparkarna var en stor vändpunkt för mig,för då insåg jag att jag vart faktist helt överlycklig av att känna dom.
Men som sagt så funderade jag mycket hela tiden,men absolut mindre i slutet. Förlossningen var aldrig något som jag var orolig för,faktist,utan jag var bara orolig att allt skulle bli svårt och jobbigt efteråt,att jag inte skulle bli en bra mamma,att jag inte skulle känna kärlek till mitt barn osv.
Han var planerad till 18 Januari,men när värkarna drog igån den 22 December så vart jag orolig,efter att vi varit in på förlossningen för koll den 23 December,och vi vart rekomenderade att sova kvar så hade jag kaos i hela kroppen,orolig för honom,och orolig för hur det skulle bli. Jag hade ju bearbetat mig till att vi skulle få barn i mitten/slutet av Januari,inte nu!
På morgonen efter hade det stannat av,och vi fick åka hem och fira jul. Naturligvis drog det igång runt lunch igen,men då var jag lugnare,det var som om kroppen hade hunnit ställa in sig på att vi faktist skulle bli föräldrar tidigare än vi trott.
den 25/12 kl 08.56 vart vi föräldrar,något som inte alls var planerat från början,något som jag inte ens hade vetat om jag någonsin skulle bli,en roll som skrämde mig på ett sätt...
MEN,kärleken som sköljde över en när dom lade upp han på bröstet är obeskrivlig!
Jag skulle gå genom eld och vatten för honom,jag kommer skydda han med allt jag har genom hela livet,jag älskar verkligen denna lilla krabat så otroligt mycket,och han är den absolut viktigaste lilla personen i hela världen för mig! Så,det jag vill säga är att det finns fler som inte vet om dom ens vill ha barn,och att man t.o.m kan tveka under hela graviditeten,MEN,när man väl har lill*n på utsidan så känner du sån stark kärlek som du aldrig tidigare upplevt.
Jag skulle inte ha det ogjort om jag fick välja igen,han är det bästa som hänt mig,och det finaste jag har!
Det enda jag ångrar är att ja var så orolig och negativ under graviditeten,att jag aldrig kunde känna riktigt den där lyckan hela tiden som dom flesta gör...
Nu i efterhand så skäms man över tankarna man kunde få att man hade ångrat sig,att man skulle nog ha gjort abort endå... Börjar ju nästan gråta av tanken på att INTE ha honom här nu. Det är som jag sa till mannen,att skulle jag inte bli oplanerat gravid,så skulle jag nog aldrig bli det,för jag skulle nog aldrig säga att "nu ska vi försöka få barn tycker jag".
Sen är det klart att det inte alltid är en dans på rosor,jag sover ca 1-2 timmar MAX i steck nu,ibland bara skriker och skriker han och är helt otröstligt,det är massa bajs och spyor hela tiden,man måste anpassa sig helt och hållet över denna lilla människa,äta mat gör man när man har tid,inte när man är hungrig,och det består oftast av något man kan kasta i sig i farten,men vet du,det är det värt!
lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
De praktiska bitarna med småbarn är jag inte rädd för, jag har ju haft hand om andras och det är ganska trevliga vuxna med egna barn nu
Det är väl det där med att det aldrig ingått i min livsplan. Inte för att jag har haft någon, jag har mest tja åkt med. Och det fungerar ju det också.
De praktiska bitarna med småbarn är jag inte rädd för, jag har ju haft hand om andras och det är ganska trevliga vuxna med egna barn nu
Det är väl det där med att det aldrig ingått i min livsplan. Inte för att jag har haft någon, jag har mest tja åkt med. Och det fungerar ju det också.
Sv: Hur vet man?
Så gjorde jag med,åkte med bara,ett jobb som är helt ok,hade mina intressen,trivdes bra med livet som det var,dagarna och åren rullade på fint,sen helt plötsligt så vändes allt upp och ner,men nu med facit i hand så rullar det på lika fint nu med,bara att nu har man lite extra grädde på moset.
Så gjorde jag med,åkte med bara,ett jobb som är helt ok,hade mina intressen,trivdes bra med livet som det var,dagarna och åren rullade på fint,sen helt plötsligt så vändes allt upp och ner,men nu med facit i hand så rullar det på lika fint nu med,bara att nu har man lite extra grädde på moset.
Sv: Hur vet man?
Aha, då är det kanske risk för migrän vid försök också. nåja.
I övrigt vet jag inte hur man vet, det blev långsamt ett alltmer gångbart alternativ och till slut ett beslut som då var odramatiskt och enkelt. (Från min sida, min man ville ha och hade nosat runt ämnet ett par år, inte tjatat.).
Aha, då är det kanske risk för migrän vid försök också. nåja.
I övrigt vet jag inte hur man vet, det blev långsamt ett alltmer gångbart alternativ och till slut ett beslut som då var odramatiskt och enkelt. (Från min sida, min man ville ha och hade nosat runt ämnet ett par år, inte tjatat.).
Liknande trådar
Senast: Blyger
·
Senast: strawberrysylt
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Etappseger för ridsportens krav i Riksidrottsförbundet - förslag på nya regler för ökad trygghet och hästvälfärd- Hästnyheter Äntligen En början och med lite handlande utifrån detta, som jag verkligen hoppas går igenom, så kanske kanske det är dags att inte sky...
- Shaggy
- Svar: 1
- Visningar: 64
- Hästnyheter
-
Henrik von Eckermann säker på tronen- Hästnyheter Henrik von Eckermann förlänger sin rekordsvit när det står klart att han blir kvar ytterligare en månad som världsetta.
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 40
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Vad gör vi? Del CCIV
- Tjatter Tack så mycket 🤗
- Fjordfrälst
- Svar: 1 456
- Visningar: 40 575
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Målbilder för trubbnosar.- Hundavel & Ras För vissa raser, kanske. Men som jag skrev tidigare, jag har åtminstone hos boxer sett ganska stor variation inom en och samma valpkull...
- Linda_A
- Svar: 237
- Visningar: 12 384
- Hund
-
Oseriös avel 2023- Hundavel & Ras Notera även att veterinären håller till i Motala som ligger rätt många mil ifrån söder om Linköping.
- Kajsalisa
- Svar: 1 121
- Visningar: 114 114
- Hund
Hästrelaterat
-
Reklamera häst- Ekonomi & Juridik Ja men verkligen. En av mina förra åkte jag av pga något som jag inte såg, krossade två ryggkotor. Världens snällaste häst, men om han...
- SiZo
- Svar: 236
- Visningar: 10 218
- Hästmänniska
-
Uppsittningspall?!- Utrustning Jag kom över en begagnad i somras. Jag tyckte 1000 kronor sved, men vi älskar den. Nu när jag ser vad de kostar nya, var kanske min ett...
- prinsessfeminist
- Svar: 21
- Visningar: 699
- Utrustning
