Hur vet man? Behöver man veta om man är redo?

[FlinkaFinkist]

Nu på sistone har jag börjat fundera oerhört mycket på barn!
Det är väldigt jobbigt, jag känner själv att jag har den kille jag skulle vilja se som pappa till mitt/mina barn. Han vill dock vänta, tycker att han vill leka av sig medan jag känner att jag i princip känner att jag gjort det jag är intresserad av.
Men jag är barnrädd när det kommer till andras barn, jag beundrar på avstånd, blir väldigt obekväm när dom gråter och vill inte gärna hålla av just denna anledning-dom känner väl min oro och nervositet skulle jag tro inte heller kan jag leka med småbarn utan att känna mig bortkommen och en smula udda och liksom "vad håller jag på med?" eller "hur ska jag prata med denna lilla person, som en vuxen, ska man köra lite bebisspråk eller skippa min lite onödigt ärlighet?" och då undrar jag ibland om jag verkligen skulle passa som mamma?
Samtidigt är jag faktiskt skiträdd för att få barn, för födseln, smärtan och lite grann också de kroppsliga förändringarna, är det normala funderingar och hur kände ni själva inför graviditeter innan resp. efter ni fått barn?

Behövde bara blotta dessa funderingar för någon.. tror min kära boyfriend skulle bli lite lätt nervös om jag sa någonting till honom ..

Så.. hur var era funderingar kring detta ämne innan det verkligen hände resp efter som sagt?

 

[Freyja_bus]

Sv: Hur vet man? Behöver man veta om man är redo?

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, eller ja, iaf sen jag träffade min man. Hade mitt hjärta och min kropp fått bestämma hade jag skaffat barn för länge sedan, det har varit en slags "kroppslig längtan" under flera år. Vi bestämde dock att jag skulle vara färdig med min utbildning innan vi skaffade ett barn, och i januari blev jag äntligen mamma (blev färdig med utbildningen två veckor innan My kom).

För mig har det som sagt känts i kroppen. Jag och min man har en fantastisk relation och vi har vetat helatiden att vi vill ha barn, så nu kändes det bara helt rätt. Det går liksom inte riktigt att beskriva.

Jag har alltid varit barnkär och inte speciellt osäker när det kommer till andras barn, så jag kan ju inte direkt sätta mig in i hur du känner, MEN, jag tror (eller är rätt säker) på att det är en ENORM skillnad mellan andras barn och ens eget/egna barn. Att du känner dig osäker inför andras barn är väl inte så konstigt, och självklart kan man också känna sig osäker som nybliven mamma, men just hanteringen av och tillvaron med sitt barn faller sig så naturligt. Jag lovar! Också det sitter liksom i kroppen =)

Angående förlossning och kropp så är det klart att en graviditet är en påfrestning för kroppen och att förlossningen är jobbig, men det är också så jäkla HÄFTIGT! Jag kan lätt säga att föda barn slår ALLT jag gjort med hästlängder! Det är mitt livs största upplevelse att föda fram mitt barn! Och att vara gravid och gå och längta efter det lilla livet i nio månader är också det en upplevelse. Visst är det jobbigt ibland, och alla graviditeter och förlossningar är ju individuella (så vissa kan ju ha de sjukt jobbigt naturligtvis) så det är ju svårt att säga att det bara är helt underbart, men att skaffa barn är garanterat något av det mest omtumlande och fantastiska man kan vara med om!

Självklart förändras kroppen efter en graviditet, för vissa mindre och för andra mer. Nu kan jag bara tala för mig själv när jag säger att hur min kropp ser ut just nu har oerhört liten betydelse i relation till vad jag har fått! Herregud, jag är stolt över vad min kropp har klarat av och därför spelar det ingen roll om den blir lite degigare än tidigare! Självklart förstår jag att de som får jättemycket lös hud eller mängder av bristningar kan må dåligt av det (det skulle nog jag med gjort), men jag själv är rätt lyckligt lottad (iaf efter den här graviditeten, man vet ju aldrig med nästa).

Lyssna på din kropp och dina känslor är mitt råd, och prata med pojkvännen =)

//Julia

 

[Kallebus]

Sv: Hur vet man? Behöver man veta om man är redo?

Jag var en sån som tyckte att barn det kunde andra ha.
Jag passade gärna ett barn en kortare stund men lämnade gärna tillbaka dom till föräldrarna igen.
Efter elva år ihop så tyckte vi att det var nog ändå dax att skaffa en liten så det gjorde vi.
Jag var väl ganska bestämd på att jag skulle lämna mycket av ansvaret till min sambo för han var mycket mer barnkär än mig men ack så fel man kan ha.
Det är min lille "Pyssling"!
Allt bara föll sig naturligt när han kom, ha nog aldrig haft någon ångest över att ha blivit mamma (som jag trodde att jag skulle få)
Däremot fick nyblivna pappan ångest och ville helst inte bli lämnad ensam med lilleman men med några samtal men en specialist på ämnet så kom han in på rätt spår.

Min kropp mådde sådär under graviditeten men inte värre än att man överlevde.

Förlossningen gick ganska snabbt och om du är rädd för smärtan så finns det bedövning, man känner inte ett smack, jag lovar!

Har du tur som jag så är du tillbaka i dina favoritjeans på en månad.

Börja prata lite runtomkring ämnet med din pojkvän.
När vi bestämde oss så var det faktiskt en kompis som tog upp att det kanske var dags. Vi kom liksom inte till skott av oss själva