SweetSunday
Trådstartare
Min tollare fyller 2 år i slutet av mars. Han är en underbar hund med mycket energi och glädje. Vårt (eller egentligen mitt) problem är att den här energin och glädjen är lite svårstyrd och kan gå över till någon typ av stress (antar jag) eller iallafall en stor impulsivitet. Vi tränar stadga regelbundet och i träningssituationer funkar det super, han sitter kvar när jag kastar dummies eller leksaker. Han kan behärska sig när han vet att "snart får jag". Dvs om vi ska träffa hans syster har han inga problem att sitta kvar fint, för han vet att han kommer få hälsa om han gör det.
Problem 1:
I andra hundmöten har vi större bekymmer. Sätter jag honom vid sidan av gångbanan, stirrar han ut den andra hunden och börjar så småningom skrika (typ "tollarskrik") och vilja framframfram till den andra hunden. Fortsätter jag gå med honom i "nära" (ett något mer avslappnat fot, typ jaktfot) så kastar han sig framför eller bakom mig i riktning mot den andra hunden och skriker. Längre avstånd funkar bättre (jag vet att jag alltid bör ta ut avståndet, men går man på gångbanan påväg till skogen är det svårare även om jag brukar traska in i skogen vid sidan av så brukar det vara försent, för har han sett hunden låser han sig och jag får i stort sett släpa honom efter mig in i skogen och han stretar för fullt åt andra hållet).
Problem 2:
Han funkar oftast okej numera när vi möter cyklar, gångare och joggare. Även barnvagnar funkar numera. Men några gånger i veckan gör det inte det och jag kan oftast inte se något särskilt med de situationerna... Oftast är det joggare eller cyklar han kan kasta sig mot (jag antar att det är någon typ av jaktinstinkt eller att han ser hastigheten som hotfull) i dessa fall. Men idag skulle vi gå ut på morgonens kissrunda och en granne slängde soporna. Vi gick förbi, trodde jag, men min hund kastade sig mot henne (i detta fall tolkade jag det som ett otroligt intensiv hälsning) fast jag precis innan hade förmanat honom att vi skulle kissa inte hälsa (hon gick förbi när han stod och kissade innan och sen gick vi förbi henne vid soptunnorna). Han kan nog uppfattas som ganska otäck av andra människor av den anledningen (om inte människorna är hundvana) och ffa av hundrädda skulle han nog kunna ses som riktigt läskig. Jag vill ju att han ska förstå att han inte får, men vet inte hur jag ska träna detta. Jag försöker att ha honom i "nära" när vi transporterar oss längs vägar osv. Men precis utanför lägenheten är han oftast lite friare för att han ska kunna kissa ect. direkt när vi kommer ut. Ofta har han lite extra energi precis när vi kommer ut också så det brukar de första fem minutrarna av promenaden vara svårare att få honom att gå fint för han är så glad och uppe i varv.
Problem 3:
Besökare... När någon kommer hem till mig blir de totalt överfallna av en superlycklig hund som är totalt uppe i varv och hoppar och studsar. Han kan få igång någon slags kamp-/brottningslek med besökaren. Om besökaren är min familj vet de ju detta och de sätter sig på huk och hälsar lugnt. Min pojkväns mamma tycker det är lite för kul när han blir glad så där är det riktigt illa eftersom hon omedvetet uppmuntrar det och jag kan nästan bli lite rädd att någon av dem ska skada sig samt att stressen inte känns särskilt hälsosam överlag. När vi bor hemma hos mina föräldrar (ex över jul) så gör han likadant på deras gäster, vilket resulterat i att han oftast fått ha koppel första halvtimmen när de kommit för att han ska hinna lugna sig. Jag vet inte hur jag ska lösa detta, det är onödigt att han ska stressa upp sig så mycket. Det kan inte vara nyttigt för honom. När jag kommer hem blir han liknande men i mycket lugnare format. Han kan studsa lite på mig med och vill såklart hälsa, men det som sker med okända människor alternativt familj, vänner osv är i en intensitet som är 200% högre.
Vi har egentligen även ett fjärde problem men jag tror att alla problemen hör ihop och detta är något som händer riktigt sällan. Detta är ett beteende som uppkommer när han blir överraskad eller rädd, men jag tror att detta är något jag bara får acceptera. Det sker aldrig mot mig då jag vet vad som triggar det samt att min hund nog aldrig någonsin ser mig som ett hot på det sättet han kan känna osäkerhet mot andra. Vid några få tillfällen har han uppvisat ett aggressivt beteende (nej, menar inte att han är aggressiv, hundar överlag är inte aggressiva, men i dessa situationer kan beteendet bli aggressivt i någon typ av självförsvar.). Exempel är att han var hos hundvakt i somras som råkade trampa honom på en tass (tror jag det var) när han låg och sov och hon fick då två hugg i handen. Mycket hundvan hundvakt som har min hunds syster så det blev inget mer allvarligt av det sedan utan de gick på promenad ruskade av sig "konflikten" och var sedan goda vänner igen. Hon är inte rädd för honom idag och han har aldrig bitit någon efter det. Detta hände i maj 2018. (Under hösten 2018 morrade han åt mig vid två tillfällen då jag lyfte honom, detta är jag dock säker på berodde på smärta då han har IBD och under den perioden hade mått något sämre (testade just då ny medicin som funkade dåligt) och båda tillfällena han morrade sammanföll med att jag höll på hans mage som då lära ha gjort ont, så detta räkna jag inte som något allvarligt alls, bara en smärtsignal (nu mår han såvitt jag kan bedöma bättre igen då vi har kontinuerlig kontakt med veterinär).)
Den andra gången jag tänker på var hemma hos min pojkvän då han lagt sig på gardinen (lång gardin som min pojkvän inte brytt sig om att lägga upp) och risken är då att gardinstången ramlar ner så min pojkvän sa typ "nej, bort, där borta kan du ligga" pekar på filten. Min pojkvän var inte arg men han inte-arga-ton utan tydliga låter nog ändå argare än han är van vid (jag blir väldigt sällan arg). Tillsammans med den pekande armen, samt att min pojkvän var i sängen och min hund på golvet gjorde nog att min hund kände sig hotad och han morrade, skällde och högg i luften. Min pojkvän blev inte rädd, men jag blev väldigt ledsen då jag blir väldigt berörd av att se min hund så pass osäker. Jag vill ju att han ska känna sig trygg. Det är bara dessa tillfällen som detta har hänt så tydligt. Annars kan han ibland bli överdrivet intensiv vid lek och hugga i luften och skälla om man leker med honom med en boll på golvet eller liknande (ffa om en man (ex min bror, pojkvän, pojkväns bror ect.) gör detta och de retas mycket och själva går upp i energi. Vid dessa tillfällen låter han nog farligare än det är, det är nog lek, men den blir kanske lite väl intensiv (han kan låta så när han leker med sin syster med, men då brukar de ligga på gränsen till bråk för 2 sekunder senare kan det slå över till att de bråkar och är osams (vilket är lätt att avbryta och avstyra och de kan leka lugnt sen igen, de har inget ihållande agg och de skulle aldrig skada varandra).
Han är känslig för min sinnesstämning. Reser jag mig snabbt från en stol för att potatisen håller på att koka över kan han kasta sig upp ur sin sömn skällandes och kasta sig mot mig. Tror att han tror att jag reagerar på något farligt. Man gör alltså inget mot mig i sig, utan han kastar sig skällandes mot mig men han försöker inte skada mig så tycker inte att det egentligen verkar riktat mot mig.
Han får endast, endast äta sitt torrfoder (RC anallergenic) pga sin sjukdom IBD (kronisk tarminflammation, äter även kortison för detta), vilket försvårar träning i många situationer då torrfoder duger när vi inte har störningar. Men vid störningar (hundar ect.) duger det oftast inte. Leksak funkar bra, speciellt hans favorit frisbee, men drar ju upp honom i sinnesstämning. Kampleksaker funkar generellt vid svårare störningar än godis gör, men inte vid hundmöten. Frisbeen är ju lite svår att distrahera honom med när han är kopplad.
Blev världens längsta text. Sorry för det! Vill ha alla råd ni har! Han aktiveras i lagom mängd såvitt jag kan bedöma, men kan berätta kring hur vår vardag ser ut också, tänker att inlägget blir långt bara, så fråga gärna om ni undrar över något! Vill tillägga att största delen av vår vardag ändå är glädje, mys, lek och bus och att dessa händelser är en ganska liten del av vår vardag trots allt (då jag väljer att gå i skogen där inte många andra går osv, för att slippa hundmöten osv). Problemen orsakar mig mycket huvudbry och jag blir frustrerad och ledsen över dem nästan varje dag (men vi har bra dagar också!), men jag anpassar våra dagar så att den mesta av vår träning och lek blir positiv och inte påverkas av våra problem!
Vill tillägga att jag är alltså aldrig rädd för min hund, utan är rädd och ledsen för hans skull, var att han är stressad och för att han ska skada sig (eller andra). Jag vill bara att han ska må bra.
Problem 1:
I andra hundmöten har vi större bekymmer. Sätter jag honom vid sidan av gångbanan, stirrar han ut den andra hunden och börjar så småningom skrika (typ "tollarskrik") och vilja framframfram till den andra hunden. Fortsätter jag gå med honom i "nära" (ett något mer avslappnat fot, typ jaktfot) så kastar han sig framför eller bakom mig i riktning mot den andra hunden och skriker. Längre avstånd funkar bättre (jag vet att jag alltid bör ta ut avståndet, men går man på gångbanan påväg till skogen är det svårare även om jag brukar traska in i skogen vid sidan av så brukar det vara försent, för har han sett hunden låser han sig och jag får i stort sett släpa honom efter mig in i skogen och han stretar för fullt åt andra hållet).
Problem 2:
Han funkar oftast okej numera när vi möter cyklar, gångare och joggare. Även barnvagnar funkar numera. Men några gånger i veckan gör det inte det och jag kan oftast inte se något särskilt med de situationerna... Oftast är det joggare eller cyklar han kan kasta sig mot (jag antar att det är någon typ av jaktinstinkt eller att han ser hastigheten som hotfull) i dessa fall. Men idag skulle vi gå ut på morgonens kissrunda och en granne slängde soporna. Vi gick förbi, trodde jag, men min hund kastade sig mot henne (i detta fall tolkade jag det som ett otroligt intensiv hälsning) fast jag precis innan hade förmanat honom att vi skulle kissa inte hälsa (hon gick förbi när han stod och kissade innan och sen gick vi förbi henne vid soptunnorna). Han kan nog uppfattas som ganska otäck av andra människor av den anledningen (om inte människorna är hundvana) och ffa av hundrädda skulle han nog kunna ses som riktigt läskig. Jag vill ju att han ska förstå att han inte får, men vet inte hur jag ska träna detta. Jag försöker att ha honom i "nära" när vi transporterar oss längs vägar osv. Men precis utanför lägenheten är han oftast lite friare för att han ska kunna kissa ect. direkt när vi kommer ut. Ofta har han lite extra energi precis när vi kommer ut också så det brukar de första fem minutrarna av promenaden vara svårare att få honom att gå fint för han är så glad och uppe i varv.
Problem 3:
Besökare... När någon kommer hem till mig blir de totalt överfallna av en superlycklig hund som är totalt uppe i varv och hoppar och studsar. Han kan få igång någon slags kamp-/brottningslek med besökaren. Om besökaren är min familj vet de ju detta och de sätter sig på huk och hälsar lugnt. Min pojkväns mamma tycker det är lite för kul när han blir glad så där är det riktigt illa eftersom hon omedvetet uppmuntrar det och jag kan nästan bli lite rädd att någon av dem ska skada sig samt att stressen inte känns särskilt hälsosam överlag. När vi bor hemma hos mina föräldrar (ex över jul) så gör han likadant på deras gäster, vilket resulterat i att han oftast fått ha koppel första halvtimmen när de kommit för att han ska hinna lugna sig. Jag vet inte hur jag ska lösa detta, det är onödigt att han ska stressa upp sig så mycket. Det kan inte vara nyttigt för honom. När jag kommer hem blir han liknande men i mycket lugnare format. Han kan studsa lite på mig med och vill såklart hälsa, men det som sker med okända människor alternativt familj, vänner osv är i en intensitet som är 200% högre.
Vi har egentligen även ett fjärde problem men jag tror att alla problemen hör ihop och detta är något som händer riktigt sällan. Detta är ett beteende som uppkommer när han blir överraskad eller rädd, men jag tror att detta är något jag bara får acceptera. Det sker aldrig mot mig då jag vet vad som triggar det samt att min hund nog aldrig någonsin ser mig som ett hot på det sättet han kan känna osäkerhet mot andra. Vid några få tillfällen har han uppvisat ett aggressivt beteende (nej, menar inte att han är aggressiv, hundar överlag är inte aggressiva, men i dessa situationer kan beteendet bli aggressivt i någon typ av självförsvar.). Exempel är att han var hos hundvakt i somras som råkade trampa honom på en tass (tror jag det var) när han låg och sov och hon fick då två hugg i handen. Mycket hundvan hundvakt som har min hunds syster så det blev inget mer allvarligt av det sedan utan de gick på promenad ruskade av sig "konflikten" och var sedan goda vänner igen. Hon är inte rädd för honom idag och han har aldrig bitit någon efter det. Detta hände i maj 2018. (Under hösten 2018 morrade han åt mig vid två tillfällen då jag lyfte honom, detta är jag dock säker på berodde på smärta då han har IBD och under den perioden hade mått något sämre (testade just då ny medicin som funkade dåligt) och båda tillfällena han morrade sammanföll med att jag höll på hans mage som då lära ha gjort ont, så detta räkna jag inte som något allvarligt alls, bara en smärtsignal (nu mår han såvitt jag kan bedöma bättre igen då vi har kontinuerlig kontakt med veterinär).)
Den andra gången jag tänker på var hemma hos min pojkvän då han lagt sig på gardinen (lång gardin som min pojkvän inte brytt sig om att lägga upp) och risken är då att gardinstången ramlar ner så min pojkvän sa typ "nej, bort, där borta kan du ligga" pekar på filten. Min pojkvän var inte arg men han inte-arga-ton utan tydliga låter nog ändå argare än han är van vid (jag blir väldigt sällan arg). Tillsammans med den pekande armen, samt att min pojkvän var i sängen och min hund på golvet gjorde nog att min hund kände sig hotad och han morrade, skällde och högg i luften. Min pojkvän blev inte rädd, men jag blev väldigt ledsen då jag blir väldigt berörd av att se min hund så pass osäker. Jag vill ju att han ska känna sig trygg. Det är bara dessa tillfällen som detta har hänt så tydligt. Annars kan han ibland bli överdrivet intensiv vid lek och hugga i luften och skälla om man leker med honom med en boll på golvet eller liknande (ffa om en man (ex min bror, pojkvän, pojkväns bror ect.) gör detta och de retas mycket och själva går upp i energi. Vid dessa tillfällen låter han nog farligare än det är, det är nog lek, men den blir kanske lite väl intensiv (han kan låta så när han leker med sin syster med, men då brukar de ligga på gränsen till bråk för 2 sekunder senare kan det slå över till att de bråkar och är osams (vilket är lätt att avbryta och avstyra och de kan leka lugnt sen igen, de har inget ihållande agg och de skulle aldrig skada varandra).
Han är känslig för min sinnesstämning. Reser jag mig snabbt från en stol för att potatisen håller på att koka över kan han kasta sig upp ur sin sömn skällandes och kasta sig mot mig. Tror att han tror att jag reagerar på något farligt. Man gör alltså inget mot mig i sig, utan han kastar sig skällandes mot mig men han försöker inte skada mig så tycker inte att det egentligen verkar riktat mot mig.
Han får endast, endast äta sitt torrfoder (RC anallergenic) pga sin sjukdom IBD (kronisk tarminflammation, äter även kortison för detta), vilket försvårar träning i många situationer då torrfoder duger när vi inte har störningar. Men vid störningar (hundar ect.) duger det oftast inte. Leksak funkar bra, speciellt hans favorit frisbee, men drar ju upp honom i sinnesstämning. Kampleksaker funkar generellt vid svårare störningar än godis gör, men inte vid hundmöten. Frisbeen är ju lite svår att distrahera honom med när han är kopplad.
Blev världens längsta text. Sorry för det! Vill ha alla råd ni har! Han aktiveras i lagom mängd såvitt jag kan bedöma, men kan berätta kring hur vår vardag ser ut också, tänker att inlägget blir långt bara, så fråga gärna om ni undrar över något! Vill tillägga att största delen av vår vardag ändå är glädje, mys, lek och bus och att dessa händelser är en ganska liten del av vår vardag trots allt (då jag väljer att gå i skogen där inte många andra går osv, för att slippa hundmöten osv). Problemen orsakar mig mycket huvudbry och jag blir frustrerad och ledsen över dem nästan varje dag (men vi har bra dagar också!), men jag anpassar våra dagar så att den mesta av vår träning och lek blir positiv och inte påverkas av våra problem!
Vill tillägga att jag är alltså aldrig rädd för min hund, utan är rädd och ledsen för hans skull, var att han är stressad och för att han ska skada sig (eller andra). Jag vill bara att han ska må bra.