Hur tar jag mig vidare?

[Hyacinth]

Det där är ju så svårt. Jag har nog inte tålamod att prova en massa och tycker att jag bör kunna hantera mig själv hyggligt ändå. Jag vet ju hur jag funkar och ser mig som ganska smart så behövs det en lösning på något så hittar jag den (om jag bara är tillräckligt motivera.) Fast å andra sidan, skulle jag bli destruktiv och börja sabba för mig själv medvetet, så löser jag ju det inte. Men jag är inte i det läget. Det är bara tankarna som kan kännas destruktiva ibland.

Men det känns verkligen som du är i en ond spiral.
Jag tycker ju att du verkar behöva antidepp, en längre ledighet och en en bra terapeut/psykolog.
Jag skulle säga att just att veta hur man funkar är en del av problemet, det blir svårare att hjälpa någon som anser sig ha lösningen. Men oavsett så funkar det ju inte så bra just nu?

 

[Sonic76]

Nu blev jag nästan lite gråtfärdig. Får jag skicka en kram till dig?

Jag har ju ätit mediciner förr. Då var jag tvungen. När jag försökte sluta med medicin så blev resultatet att jag låg och skakade på sängbotten av ångest. Men sedan några år äter jag inte mediciner. Jag har inte ångest som styr mig längre. I de sällsynta fall som jag ändå kan få ångest, så blir den inte särskilt kraftig och jag vet hur jag kan ta mig ur det.

Men jag har en lite negativ läggning och dippar ibland humörmässigt, oftast förutsägbart efter årstid. Så samtidigt som jag kan se vitsen med att prata med någon så tänker jag också att jag överdriver. Borde jag inte bara kunna ta mig i kragen och sluta vara så negativ?

Kuratorn här på vc är helt fantastisk
Så ge honom en chans tycker jag

 

[Sonic76]

@Magiana Det är så synd att du inte kan ha djur! Tror nämligen att en liten katt eller hund hade gjort susen för ditt mående . Det finns ju till och med vetenskapliga belägg för husdjurs positiva effekter på sina mattar och hussar. Men jag förstår ju att det är svårt i och med att du måste åka iväg ibland. Synd att vi bor så långt ifrån varandra, annars hade jag gärna ställt upp som djurvakt...

Jag kan alltid hjälpa till i så fall

 

[Lampan]

Jag har gått upp 4 kilo sedan vi träffades. Jag är inte okej med det. Så därför känns det obehagligt när det uppmärksammas av andra.

Jag försöker så gott jag kan att ha ett fungerande liv, men det verkar inte som om jag lyckas så bra. På vissa områden kanske, men på andra områden är jag usel.

Varför har andra rätt att ifrågasätta dina matvanor och ditt utseende?

Jag blir också så trött på när andra kommenterar vad jag äter och hur jag ser ut. Ingen annan har med den saken att göra öht.
Det är integritetskränkande när andra försöker talar om för en hur en ska se ut och leva oavsett vad det gäller.
Punkt!

 

[Magiana]

Men det känns verkligen som du är i en ond spiral.
Jag tycker ju att du verkar behöva antidepp, en längre ledighet och en en bra terapeut/psykolog.
Jag skulle säga att just att veta hur man funkar är en del av problemet, det blir svårare att hjälpa någon som anser sig ha lösningen. Men oavsett så funkar det ju inte så bra just nu?

Nä, just nu funkar jag inte så bra. Men i liknande lägen har jag pushat vidare och på något sätt ändå löst det. Jag vet inte om jag borde sluta försöka så mycket hela tiden. Men det är ju också en metod jag provat. I höstas slutade jag försöka få till regelbunden yoga. Det kändes bara som något jag skulle hinna/orka (förutom allt annat jag skulle hinna/orka). Jag tänkte att jag återupptar det när lusten att yoga återkommer. Den har inte riktigt gjort det men jag har ändå yogat ibland. En gång i veckan har jag det schemalagt på arbetstid, så det är enda gången jag egentligen gör det för att jag ska göra det.

 

[Magiana]

Varför har andra rätt att ifrågasätta dina matvanor och ditt utseende?

Jag blir också så trött på när andra kommenterar vad jag äter och hur jag ser ut. Ingen annan har med den saken att göra öht.
Det är integritetskränkande när andra försöker talar om för en hur en ska se ut och leva oavsett vad det gäller.
Punkt!

Jag känner så också. Min vikt - min ensak. Att klampa på och hullbedöma är respektlöst.

 

[Magiana]

Jag kan alltid hjälpa till i så fall

Tack . Jag är egentligen mest intresserad av höns, men har ju tänkt även på kanin och kanske katt. Kaniner är ju ganska enkla djur och går att ta med sig om det kniper. Men jag vet inte alls var det landar. Jag tycker det känns läskigt med ansvaret.

 

[Sonic76]

Tack . Jag är egentligen mest intresserad av höns, men har ju tänkt även på kanin och kanske katt. Kaniner är ju ganska enkla djur och går att ta med sig om det kniper. Men jag vet inte alls var det landar. Jag tycker det känns läskigt med ansvaret.

Bara att säga till vet du

 

[MJLee]

Tja äldre släktingar är som de är, när min moster kommer och hälsar på köper hon ekologisk torsk och oliver. Oliver äter jag ytterst sällan (jag använde dem i en sallad jag gjorde när en vän var på besök) torsken fick min katt . Jag städar en vecka innan mamma kommer, det första hon gör är att vandra runt med en trasa och dammtorka. Men det är så hon är och även om jag säger att det är onödigt så blir jag inte sur. Man får acceptera att det är så de är, att de inte kommer att ändra sig och att jag kan kosta på mig att låta dem göra något som de blir glada över.

Jag har dessutom varit på andra sidan, när man är gäst hemma hos någon även om det är en i familjen är det vanligt hyfs att hjälpa till och inte låta den stackars personen dra hela lasset. Jag bodde hemma hos min syster, köket såg för överjävligt ut, jag diskade och satte undan alla grejor på ett vad vad jag tyckte var ett uppenbart logiskt system. Vi har uppenbart inte samma logik eftersom det sedan ofta hördes ett klagande från köket, 'men vad har du gjort av XXX' Jag förklarade var det fanns och varför det var logiskt att lägga det just där - jag tycker fortfarande att det är logiskt med bakformar och ugnsformar på samma ställe men uppenbarligen ska ugnsformarna ligga med stekpannorna.

Du skrev tidigare i Katt hur irriterad du var på en av din familjs katter var upp på/försökte hoppa upp på spisen så ni måste ha nät över och uttryckte att det skulle vara så skönt när de åkte. Nu vet jag inte om du sa något, men om jag kände att min katt var ett problem skulle jag få dåligt samvete och åka så fort som möjligt.

Jag tror att du ska låta den värsta upprördheten lägga sig lite, få lite distans. Att du uppfattar det som att de brutit med dem, kanske inte alls är vad de menar. Varför inte skicka ett neutralt SMS: roligt att se er här, vi hörs senare.

Och är det så att du brutit med dig för att du inte mår bra och de vet det, ja då är de inte så mycket att ha, familj eller inte.

 

[Magiana]

Tja äldre släktingar är som de är, när min moster kommer och hälsar på köper hon ekologisk torsk och oliver. Oliver äter jag ytterst sällan (jag använde dem i en sallad jag gjorde när en vän var på besök) torsken fick min katt . Jag städar en vecka innan mamma kommer, det första hon gör är att vandra runt med en trasa och dammtorka. Men det är så hon är och även om jag säger att det är onödigt så blir jag inte sur. Man får acceptera att det är så de är, att de inte kommer att ändra sig och att jag kan kosta på mig att låta dem göra något som de blir glada över.

Jag har dessutom varit på andra sidan, när man är gäst hemma hos någon även om det är en i familjen är det vanligt hyfs att hjälpa till och inte låta den stackars personen dra hela lasset. Jag bodde hemma hos min syster, köket såg för överjävligt ut, jag diskade och satte undan alla grejor på ett vad vad jag tyckte var ett uppenbart logiskt system. Vi har uppenbart inte samma logik eftersom det sedan ofta hördes ett klagande från köket, 'men vad har du gjort av XXX' Jag förklarade var det fanns och varför det var logiskt att lägga det just där - jag tycker fortfarande att det är logiskt med bakformar och ugnsformar på samma ställe men uppenbarligen ska ugnsformarna ligga med stekpannorna.

Du skrev tidigare i Katt hur irriterad du var på en av din familjs katter var upp på/försökte hoppa upp på spisen så ni måste ha nät över och uttryckte att det skulle vara så skönt när de åkte. Nu vet jag inte om du sa något, men om jag kände att min katt var ett problem skulle jag få dåligt samvete och åka så fort som möjligt.

Jag tror att du ska låta den värsta upprördheten lägga sig lite, få lite distans. Att du uppfattar det som att de brutit med dem, kanske inte alls är vad de menar. Varför inte skicka ett neutralt SMS: roligt att se er här, vi hörs senare.

Och är det så att du brutit med dig för att du inte mår bra och de vet det, ja då är de inte så mycket att ha, familj eller inte.

Jag sa aldrig nåt om de vilda katterna som klättrade överallt, men suckade och svor nog en del åt nätet när det var i vägen. Till slut bad jag de vilda katternas ägare att hjälpa till med att hålla igång vedspisen.

 

[Magiana]

Jag citerade ett urval av inlägg. För mig låter det bara mer och mer som om din familj bara vill dig väl, om än ibland på klumpiga sätt, men att de börjar få slut på ork och drar sig undan.
Men, du verkar inte öppen för att ta in din familjs sida av historien just nu. Och det är okej. Ibland har man så mycket med sig själv att man bara inte kan tänka på andra, det betyder inte att man är en dålig person på något sätt. På samma sätt så är det okej att inte orka stötta en familjemedlem.
Såklart ska man stötta och hjälpa sin familj, men det finns en gräns när man inte orkar längre och ger upp. Och det måste få vara okej.

Är du på riktigt?

Menar du på fullt allvar att min lillasyster och mamma skulle bli helt överansträngda och knäckta av att hjälpa mig frivilligt några dagar under sommaren?

 

[Kilauea]

Tack . Jag är egentligen mest intresserad av höns, men har ju tänkt även på kanin och kanske katt. Kaniner är ju ganska enkla djur och går att ta med sig om det kniper. Men jag vet inte alls var det landar. Jag tycker det känns läskigt med ansvaret.

Kaniner kan bli oerhört sociala om de bara får chansen (dvs inte bara sitter i sin bur). Jag har haft mina kaniner fria dagtid och bur nattetid (inne). Visst får man kaninsäkra lite (sladdar tex) men det är otroligt mysigt när de kommer skuttande och vill sitta med i soffan eller smaka när man sitter vid bordet

 

[Raderad medlem 6459]

Menar du på fullt allvar att min lillasyster och mamma skulle bli helt överansträngda och knäckta av att hjälpa mig frivilligt några dagar under sommaren?

Jag tror inte hon talar om fysisk hjälp.

 

[dobbis]

@MJLee Din syster har rätt

 

[MJLee]

@MJLee Din syster har rätt

Nope!!!

 

[Vallmo]

Men det känns verkligen som du är i en ond spiral.
Jag tycker ju att du verkar behöva antidepp, en längre ledighet och en en bra terapeut/psykolog.
Jag skulle säga att just att veta hur man funkar är en del av problemet, det blir svårare att hjälpa någon som anser sig ha lösningen. Men oavsett så funkar det ju inte så bra just nu?

@Magiana är också lite inne på samma sak som @Hyacinth
När jag fick min depression så tog den sig först uttryck i att jag var arg, irriterad, och hade noll stabil.
Jag var arg på allt och alla.
I efterhand känns det fruktansvärt att tänka på att min familj (barn + sambo) blev utsatta för det.

Sen blev jag ledsen och då var det bara som att öppna en stor kran och allt bara kom över mig. Jag blev jättesjuk.

Jag tror också du behöver antideppressiva och även sjukskrivning.
Inte för att jag känner dig och vet vad du behöver, snarare att jag vet hur det var för mig och vad jag behövde.

Vid depression kan man dessutom ha viktuppgång eller viktnedgång.
Så det tycker jag dessutom är något att beakta i ditt fall.

Ta hand om dig och sök hjälp. Ensam är inte stark.

 

[Magiana]

Kan ni sluta med sånt som är helt OT?

 

[Magiana]

Kaniner kan bli oerhört sociala om de bara får chansen (dvs inte bara sitter i sin bur). Jag har haft mina kaniner fria dagtid och bur nattetid (inne). Visst får man kaninsäkra lite (sladdar tex) men det är otroligt mysigt när de kommer skuttande och vill sitta med i soffan eller smaka när man sitter vid bordet

Ja, har har ju haft kanin förut, men mest var det ute då jag födde upp angorakaniner. Några har varit inomhuskaniner.

Jag tror inte hon talar om fysisk hjälp.

Då har jag ingen aning om vad hon menar.

@Magiana är också lite inne på samma sak som @Hyacinth
När jag fick min depression så tog den sig först uttryck i att jag var arg, irriterad, och hade noll stabil.
Jag var arg på allt och alla.
I efterhand känns det fruktansvärt att tänka på att min familj (barn + sambo) blev utsatta för det.

Sen blev jag ledsen och då var det bara som att öppna en stor kran och allt bara kom över mig. Jag blev jättesjuk.

Jag tror också du behöver antideppressiva och även sjukskrivning.
Inte för att jag känner dig och vet vad du behöver, snarare att jag vet hur det var för mig och vad jag behövde.

Vid depression kan man dessutom ha viktuppgång eller viktnedgång.
Så det tycker jag dessutom är något att beakta i ditt fall.

Ta hand om dig och sök hjälp. Ensam är inte stark.

Jag har nog varit svajig i alla år egentligen. Ofta har jag fått en humördipp i augusti-september. Men den hoppade jag över sist för jag "hade inte tid med det". I stället körde jag på med sådant jag var tvungen att göra. Och det jag var tvungen att göra var ganska stressande.

Jag har aldrig sökt hjälp när jag dippat utan jag har tagit mig igenom på egen hand. Det förväntar jag mig att göra nu med. Jag vet helt enkelt inte skillnaden mellan ett mående jag tar mig ur själv och ett där jag behöver hjälp.

 

[Gnist]

Jag vet helt enkelt inte skillnaden mellan ett mående jag tar mig ur själv och ett där jag behöver hjälp.

Det känns ju som att du inte kan ta dig ur det här måendet på egen hand, att du inte lyssnat på kroppens signaler, gjort för mycket under för lång tid, så varför inte uppsöka läkare, berätta hur du haft det, hur du mår, hur det påverkar både dig och de omkring dig?

Hjälpen kan vara medicin och då nödvändigtvis inte bara antidepp, det kan vara kuratorkontakt eller något annat, men hjälp finns ju att få, så varför inte ta emot den?

 

[Sleepy]

Jag vet helt enkelt inte skillnaden mellan ett mående jag tar mig ur själv och ett där jag behöver hjälp.

Med fysiska skador antar jag att du har den gränsen klar för dig. Ett skrapsår, så sätter du på ett plåster. Bryter du benet, så åker du till akuten.

Hur ska du ta reda på var den gränsen går, när det gäller att söka hjälp med ditt inre mående?