Hur tar jag mig vidare?

[MM]

@Magiana

Andas!
Kommer du ihåg när du lärde mig hur man gjorde över Skype? När jag hade mina panikattacker och du var lugnet själv?
Använd dig av den övningen du lärde mig. Den funkade bra för mig så den hjälper säkert dig också.
Kan du andas kanske du kan tänka lite klarare

Jag säger det här som din vän. Du låter deprimerad. Även om vården inte kunde hjälpa dig då så finns det inget som säger att dom inte kan hjälpa dig nu.
Gå till din vc. Man brukar få 10 samtal hos en kurator där. Jag ber dig inte att gå i terapi utan att gå dit och bolla med någon om situationen, och som kan lotsa dig vidare.
Du tror inte på mediciner utan yoga.
Men det ska jag säga att utan mina mediciner vore jag död. Dom fungerar. Våga testa.

Du har mig på fb. Skicka PM där, eller här om du känner att du vill prata. Jag finns för dig.

 

[tanten]

Jo, jag vet att det bara var ett ord. Samtidigt så har jag aldrig blivit hjälpt av terapi heller.

Det tar en jäkla tid - och en liten portion tur - att hitta en bra terapeut.

jag hade en fantastisk. Sedan flyttade han till Halland.....

Ge det en chans till?
Så sagt - sådär kan du inte må. Punkt.

 

[Lampan]

Det var inte ens mamma som skickade sms. Det var min ena syster. Men de åkte tillsammans då de skulle åt samma håll.

Och hur som helst borde de ha sagt något om att de var på väg att åka. De tordes ju i alla fall fråga om hur länge jag skulle vara i stallet så de var ju inte direkt rädda för att prata med mig. För min del blev det "jaha, de tog reda på hur lång tid de hade på sig för att packa och dra".

Din mamma och systrar beter sig väldigt illa åt, mot dig.
Så falskt och gräsligt att gå bakom ryggen på dig och smita iväg på det viset.
Tyvärr hjälper det nog inte att prata med din mor eller syster. Om dom hade insett att dom haft fel, då hade dom inte betett sig som dom gör.

Lägg din energi och tankar på det som gör dig glad och lycklig. Du är ju stark.

 

[Inglorion]

Och jag skulle säga att jag aldrig någonsin skulle vilja vara så kategorisk med min familj. Finns massa saker de kan göra som jag lackar ur över men om de bor hos mig och min mamma försöker snällt hjälpa till så skulle jag inte börja gasta om oacceptabelt beteende. För mig är det här SÅ främmande (och väldigt mycket en buke-grej), att man ska se så himla svartvitt på sina relationer. Här bannlyser man folk och säger upp kontakten.

@Magiana Jag säger som jag sa i förra tråden: Du mår uppenbart inte bra. Gå inte i några konflikter med din familj som du sedan kan få ångra, konflikter som egentligen handlar om ditt mående och inte er relation. Jag är övertygad om att din mamma gjort saker som är lite småpuckade men samtidigt har du ju själv visat att du har otroligt kort stubin - och blir arg över att du behöver flytta grejer pga en katt. Skulle min syrra komma hit skulle jag gladeligen städa undan halva bohaget så hennes katt kunde vara med (om hon hade nån).

I och med att du vet att du är trött, slutkörd, ilsk och har kort stubin så kan jag bara råda dig att välja dina strider och försöka satsa på ditt mående nu istället. Ta det här med familjen sen. Om du verkligen vill ta det nu så hade jag hört av mig och sagt att "tack för att ni kom, det var jättetrevligt, förlåt om jag var kort men jag mår inte bra. Och jag blev faktiskt lite ledsen att ni åkte utan att säga till först, jag ville ju umgås med er". Typ så.

Om man som i mitt fall ett antal gånger har vänligt förklarat för personen att specifika grejer ej får flyttas och varför det inte får göras, och det fortfarande görs, så är det definitivt ett oacceptabelt beteende i mina ögon. Det är varken ett snällt beteende och hjälper definitivt inte till (det finns gånger då hon gör det med, och då är det ok). När man gjort det väldigt klart på ett snällt och trevligt sätt vart man har sin gräns och personen på flit går över den så ser jag inte hur det kan vara överdrivet? Varken så svartvitt eller elakt som du försöker få det att låta.

Det finns oerhört många andra anledningar till att jag skulle kunna bannlysa min mor ur mitt liv, de är varken särskilt snälla eller trevliga och hon har fått oerhört många chanser och mycket förståelse genom åren på bekostnad av mig själv. Ingen av de anledningar har att göra med att hon flyttar på grejer som hon har blivit tillsagd att låta bli (det är enkelt löst med att minimera hennes besök).

 

[tanten]

För min del blev det "jaha, de tog reda på hur lång tid de hade på sig för att packa och dra".

Övertolka inte!!

Det finns alltid två sidor av saker. Även de mest illvillliga kan göra oöverlagda mindre välbetänkta saker som INTE är illvilliga.

När man är i affekt så ser man lätt signaler överallt.

jag har ju haft - har - en konflikt med en kollega. Han har varit oacceptabel i sitt beteende.
Efter tre veckors julledigt kommer han tillbaka och redan första förmiddagen hinner han kläcka ur sig att jag är elak jämt. När jag säger att et är jag inte så replikerar han - i sin vanliga oavbrutna svada att min avkomma ju är det och vi är i princip samma person. Sedan kläcker han ur sig att jag pratar hela tiden.

Sagt av en annan person hade det passerat som plumpa skämt. Sagt av honom så sved det. Hårt. Jag blev rejält störd.

Skit i det som hänt.
Ägna så lite tankemöda åt det som du kan. (lätt sagt).
Försök hitta vägar till att må bättre.

Och VAR LITE SNÄLL MOT DIG SJÄLV! Du slår dig själv ganska hårt nu. Allt du inte orkar, allt du inte hinner, allt du borde. De där kilona som borde väck (och du är inte ens tjock- eventuellt lite normalt mullig). Massor av krav och måsten.

Försök åtminstone tycka så bra om dig som vi andra gör.

 

[Efwa]

Din mamma och systrar beter sig väldigt illa åt, mot dig.
Så falskt och gräsligt att gå bakom ryggen på dig och smita iväg på det viset.
Tyvärr hjälper det nog inte att prata med din mor eller syster. Om dom hade insett att dom haft fel, då hade dom inte betett sig som dom gör.

Lägg din energi och tankar på det som gör dig glad och lycklig. Du är ju stark.

Tänk på att hur tunn du än gör en pannkaka har den alltid två sidor. Vi har bara en sida av pannkakan i TS inlägg.

 

[As_Vegas]

Men vad du får till det helt baklänges. De var här några dagar var.

Eh, jag köpte hus i år. Jag har inte direkt bett dem att hjälpa till med det. Det var frivilligt. Och julfirandet skulle ju just vara kravlöst.

Du har inte sett min andra sida.

Men ja, jag är ganska trött. Senaste året har varit påfrestande.

Att städa undan saker (gömma dem) så att jag sedan får leta utav bara helvete, helst när jag är stressad också och behöver något direkt, är att inte visa respekt för mig. Om man inte vet var sakerna ska vara frågar man eller så rör man inte grejerna. Man möblerar inte om på eget bevåg.

Nej, det var inte av jäkelskap men missriktat var det verkligen. Det ökade min stress.

Jag citerade ett urval av inlägg. För mig låter det bara mer och mer som om din familj bara vill dig väl, om än ibland på klumpiga sätt, men att de börjar få slut på ork och drar sig undan.
Men, du verkar inte öppen för att ta in din familjs sida av historien just nu. Och det är okej. Ibland har man så mycket med sig själv att man bara inte kan tänka på andra, det betyder inte att man är en dålig person på något sätt. På samma sätt så är det okej att inte orka stötta en familjemedlem.
Såklart ska man stötta och hjälpa sin familj, men det finns en gräns när man inte orkar längre och ger upp. Och det måste få vara okej.

 

[Magiana]

@Magiana

Andas!
Kommer du ihåg när du lärde mig hur man gjorde över Skype? När jag hade mina panikattacker och du var lugnet själv?
Använd dig av den övningen du lärde mig. Den funkade bra för mig så den hjälper säkert dig också.
Kan du andas kanske du kan tänka lite klarare

Jag säger det här som din vän. Du låter deprimerad. Även om vården inte kunde hjälpa dig då så finns det inget som säger att dom inte kan hjälpa dig nu.
Gå till din vc. Man brukar få 10 samtal hos en kurator där. Jag ber dig inte att gå i terapi utan att gå dit och bolla med någon om situationen, och som kan lotsa dig vidare.
Du tror inte på mediciner utan yoga.
Men det ska jag säga att utan mina mediciner vore jag död. Dom fungerar. Våga testa.

Du har mig på fb. Skicka PM där, eller här om du känner att du vill prata. Jag finns för dig.

Nu blev jag nästan lite gråtfärdig. Får jag skicka en kram till dig?

Jag har ju ätit mediciner förr. Då var jag tvungen. När jag försökte sluta med medicin så blev resultatet att jag låg och skakade på sängbotten av ångest. Men sedan några år äter jag inte mediciner. Jag har inte ångest som styr mig längre. I de sällsynta fall som jag ändå kan få ångest, så blir den inte särskilt kraftig och jag vet hur jag kan ta mig ur det.

Men jag har en lite negativ läggning och dippar ibland humörmässigt, oftast förutsägbart efter årstid. Så samtidigt som jag kan se vitsen med att prata med någon så tänker jag också att jag överdriver. Borde jag inte bara kunna ta mig i kragen och sluta vara så negativ?

 

[Raderad medlem 6459]

Varken så svartvitt eller elakt som du försöker få det att låta.

Jag har inte sagt att det är elakt och din relation till din mamma har jag ingen uppfattning om. Men - du klampar in i en tråd där TS uppenbart inte mår helt bra och ska elda på om att bannlysa folk och att de beter sig oacceptabelt. Jag kan inte se att det hjälper TS. Alls. Hon är redan arg och upprörd och känner sig sårad, jag tror inte nåt blir bättre att vi ska lägga ytterligare på det. Särskilt som vi inte vet någonting om hur TS mamma betett sig eller hur hon tänkt. Att din mamma är elak och otrevlig är en sak, men vi vet ingenting om huruvida TS mamma är det.

Jag skulle aldrig rekommendera någon att bryta med sin förälder bara för att föräldern flytta på hens saker. Det är vansinne.

 

[Lampan]

Tänk på att hur tunn du än gör en pannkaka har den alltid två sidor. Vi har bara en sida av pannkakan i TS inlägg.

En dotter som mår dåligt.
En mor som sticker.
Tydiligare blir det inte.

 

[Lampan]

Jag har inte sagt att det är elakt och din relation till din mamma har jag ingen uppfattning om. Men - du klampar in i en tråd där TS uppenbart inte mår helt bra och ska elda på om att bannlysa folk och att de beter sig oacceptabelt. Jag kan inte se att det hjälper TS. Alls. Hon är redan arg och upprörd och känner sig sårad, jag tror inte nåt blir bättre att vi ska lägga ytterligare på det. Särskilt som vi inte vet någonting om hur TS mamma betett sig eller hur hon tänkt. Att din mamma är elak och otrevlig är en sak, men vi vet ingenting om huruvida TS mamma är det.

Jag skulle aldrig rekommendera någon att bryta med sin förälder bara för att föräldern flytta på hens saker. Det är vansinne.

Att påstå att det är fel på TS när hennes närmaste familj beter sig illa.
På vilket sätt hjälper det TS?

 

[Monstermom]

Borde jag inte bara kunna ta mig i kragen och sluta vara så negativ?

Tycker du att andra som mår dåligt bara borde ta och skärpa sig? Eller är du mycket hårdare mot dig själv? Var minst lika generös och förstående mot dig själv som du är mot andra.

 

[MM]

Nu blev jag nästan lite gråtfärdig. Får jag skicka en kram till dig?

Jag har ju ätit mediciner förr. Då var jag tvungen. När jag försökte sluta med medicin så blev resultatet att jag låg och skakade på sängbotten av ångest. Men sedan några år äter jag inte mediciner. Jag har inte ångest som styr mig längre. I de sällsynta fall som jag ändå kan få ångest, så blir den inte särskilt kraftig och jag vet hur jag kan ta mig ur det.

Men jag har en lite negativ läggning och dippar ibland humörmässigt, oftast förutsägbart efter årstid. Så samtidigt som jag kan se vitsen med att prata med någon så tänker jag också att jag överdriver. Borde jag inte bara kunna ta mig i kragen och sluta vara så negativ?

Klart du får det vännen
Det är inte överdrivet att någon gång i livet behöva lite vägledning och då är det bra att vc snabbt kan bistå med 10 ggr hos en kurator. Så det tycker jag absolut du kan göra. Alla kan tappa fotfästet mer eller mindre och blir det mer är det bättre att få bättre fäste så snabbt som möjligt igen innan man faller helt.
Angående medicin så tänker jag att en antidepp är inte en dödssynd att ta ett litet tag tills du klarar dig själv igen. Din hjärna verkar vara i obalans och det finns mediciner som kan balansera upp dig. Så se inte medicin som något negativt utan som något positivt! Du behöver inte ta den hela livet, men nu när ditt liv är lite upp och ner vore det kanske inte så dumt att få lite hjälp på traven.
Det är inte starkt att vara ensam. Det är starkt när man vågar be om hjälp och tar emot den och går emot sina principer

 

[Magiana]

Övertolka inte!!

Det finns alltid två sidor av saker. Även de mest illvillliga kan göra oöverlagda mindre välbetänkta saker som INTE är illvilliga.

När man är i affekt så ser man lätt signaler överallt.

jag har ju haft - har - en konflikt med en kollega. Han har varit oacceptabel i sitt beteende.
Efter tre veckors julledigt kommer han tillbaka och redan första förmiddagen hinner han kläcka ur sig att jag är elak jämt. När jag säger att et är jag inte så replikerar han - i sin vanliga oavbrutna svada att min avkomma ju är det och vi är i princip samma person. Sedan kläcker han ur sig att jag pratar hela tiden.

Sagt av en annan person hade det passerat som plumpa skämt. Sagt av honom så sved det. Hårt. Jag blev rejält störd.

Skit i det som hänt.
Ägna så lite tankemöda åt det som du kan. (lätt sagt).
Försök hitta vägar till att må bättre.

Och VAR LITE SNÄLL MOT DIG SJÄLV! Du slår dig själv ganska hårt nu. Allt du inte orkar, allt du inte hinner, allt du borde. De där kilona som borde väck (och du är inte ens tjock- eventuellt lite normalt mullig). Massor av krav och måsten.

Försök åtminstone tycka så bra om dig som vi andra gör.

Jag har gått upp 4 kilo sedan vi träffades. Jag är inte okej med det. Så därför känns det obehagligt när det uppmärksammas av andra.

Jag försöker så gott jag kan att ha ett fungerande liv, men det verkar inte som om jag lyckas så bra. På vissa områden kanske, men på andra områden är jag usel.

 

[bettysmatte]

@Magiana Det är så synd att du inte kan ha djur! Tror nämligen att en liten katt eller hund hade gjort susen för ditt mående . Det finns ju till och med vetenskapliga belägg för husdjurs positiva effekter på sina mattar och hussar. Men jag förstår ju att det är svårt i och med att du måste åka iväg ibland. Synd att vi bor så långt ifrån varandra, annars hade jag gärna ställt upp som djurvakt...

 

[Magiana]

Tycker du att andra som mår dåligt bara borde ta och skärpa sig? Eller är du mycket hårdare mot dig själv? Var minst lika generös och förstående mot dig själv som du är mot andra.

Det där var svårt. Jag tycker nog att jag borde kunna skärpa till mig, men eftersom jag inte har andra människors historia eller är insatt i hur de fungerar mellan öronen så att säga, så har jag ingen rätt att döma. Jag har ju inte gått i deras skor.

 

[Hyacinth]

Jo, jag vet att det bara var ett ord. Samtidigt så har jag aldrig blivit hjälpt av terapi heller.

Jag gick i terapi för mina ätstörningar i flera år utan resultat. Sen träffade jag rätt terapeut. Man måste hitta någon man klickar med, i mitt fall någon som var smartare än mig.

 

[Magiana]

@Magiana Det är så synd att du inte kan ha djur! Tror nämligen att en liten katt eller hund hade gjort susen för ditt mående . Det finns ju till och med vetenskapliga belägg för husdjurs positiva effekter på sina mattar och hussar. Men jag förstår ju att det är svårt i och med att du måste åka iväg ibland. Synd att vi bor så långt ifrån varandra, annars hade jag gärna ställt upp som djurvakt...

En hund skulle jag kunna ha, men jag pallar inte riktigt ansvaret. Jag hade ju en hund en gång, en labrador-boxer-blandning som blev 15 år. Hon krävde mycket omvårdnad p.g.a. sin diabetes, men jag blev med åren också ganska less på att behöva gå ut och rasta hunden i skitväder. Visst, jag bet ihop och gjorde det 4 gånger per dag, men det är inget jag önskar göra idag. Att åka till stallet i skitväder några gånger per vecka räcker.

 

[Magiana]

Jag gick i terapi för mina ätstörningar i flera år utan resultat. Sen träffade jag rätt terapeut. Man måste hitta någon man klickar med, i mitt fall någon som var smartare än mig.

Det där är ju så svårt. Jag har nog inte tålamod att prova en massa och tycker att jag bör kunna hantera mig själv hyggligt ändå. Jag vet ju hur jag funkar och ser mig som ganska smart så behövs det en lösning på något så hittar jag den (om jag bara är tillräckligt motivera.) Fast å andra sidan, skulle jag bli destruktiv och börja sabba för mig själv medvetet, så löser jag ju det inte. Men jag är inte i det läget. Det är bara tankarna som kan kännas destruktiva ibland.

 

[Kilauea]

Tänk på att hur tunn du än gör en pannkaka har den alltid två sidor. Vi har bara en sida av pannkakan i TS inlägg.

Det är nog ingen idé att förklara, vissa användare går ut för att irritera, typ .