Hur tar jag mig vidare?

[Lovisaleonora]

Jag har inte ens fått den minsta lilla hint om att det skulle vara på gång. Snarare tvärt om. Det här kom verkligen som en total överraskning.

Fast om jag ska vara ärlig, så kommer det inte som någon överraskning för mig att folk väljer att hålla sig undan när jag är lättirriterad, har kort stubin och mår kass. Det är snarare något jag nästan förväntar mig, för jag känner andra som mig själv.

 

[Magiana]

Om de brutit med dig hade de väl inte sms-at om att de åkte?

Lillsyrran gjorde inte det. Hon ändrade sina resplaner utan att meddela mig. Jag skulle ha kört henne till tåget på eftermiddagen. I stället bad hon min inneboende om skjuts till Örebro där hon sedan fick skjuts vidare. De andra två berättade inte heller i förväg att de skulle åka.

 

[EmmaBovary]

Jag har inte ens fått den minsta lilla hint om att det skulle vara på gång. Snarare tvärt om. Det här kom verkligen som en total överraskning.

Men du, kan du inte alls se det ur deras perspektiv? Att det kan finnas skäl till missförståndet och att de kanske inte alls menat att säga upp kontakten? Det finns alltid flera sidor av en historia, det innebär inte att förminska det du känner, men det kanske hjälper dig att inse att det kanske inte rör sig om ett så stort svek.

Att ändra resplaner och att bara skicka ett sms, är nog inte för de flesta liktydigt med att säga upp kontakten.

 

[Magiana]

Fast om jag ska vara ärlig, så kommer det inte som någon överraskning för mig att folk väljer att hålla sig undan när jag är lättirriterad, har kort stubin och mår kass. Det är snarare något jag nästan förväntar mig, för jag känner andra som mig själv.

Fast hör det inte till någon grundläggande artighet att säga att man ska åka hem?

Jag kom ju bara hem till ett tomt hus.

 

[ainasoja]

Lillsyrran gjorde inte det. Hon ändrade sina resplaner utan att meddela mig. Jag skulle ha kört henne till tåget på eftermiddagen. I stället bad hon min inneboende om skjuts till Örebro där hon sedan fick skjuts vidare. De andra två berättade inte heller i förväg att de skulle åka.

Skulle dom åka den dagen dom åkte?

 

[Lovisaleonora]

Fast hör det inte till någon grundläggande artighet att säga att man ska åka hem?

Jag kom ju bara hem till ett tomt hus.

Jag har skrivit ungefär samma svar i den andra tråden (denna är nog snuddande nära dubbelpostning).

Jag tycker faktiskt inte det är konstigt att de åkte som de gjorde, efter att du har beskrivit vad som förevarit. Sedan kan du tycka vad du vill att de borde ha gjort, men jag har viss förståelse för att de avvek som du beskrivit med tanke på situationen.

Just nu verkar du mest intresserad av att fördela skuld och försöka få dem att inse att allt är deras fel och ansvar. Jag tror inget gott kommer ur det.

 

[mandalaki]

Nej, inte i förväg. Fast du hade ju fått ett sms där de förklarade att de blivit klara tidigt med packningen och därför åkt (jag kollade inlägget nu).

Om de passade på att åka när du inte var hemma kanske det beror på det jag var inne på förut: de märkte att du inte mådde bra, det gjorde dem osäkra och därför betedde de sig lite klumpigt.

 

[Magiana]

Men du, kan du inte alls se det ur deras perspektiv? Att det kan finnas skäl till missförståndet och att de kanske inte alls menat att säga upp kontakten? Det finns alltid flera sidor av en historia, det innebär inte att förminska det du känner, men det kanske hjälper dig att inse att det kanske inte rör sig om ett så stort svek.

Jo, jag vet att jag inte varit särskilt kul att umgås med. Men man säger väl ändå hej då innan man åker?

 

[Magiana]

Skulle dom åka den dagen dom åkte?

Lillsyrran skulle det, fast en annan tid än hon åkte. De andra hade inte informerat om hur länge de skulle stanna.

 

[As_Vegas]

Jag har inte ens fått den minsta lilla hint om att det skulle vara på gång. Snarare tvärt om. Det här kom verkligen som en total överraskning.

Det är inte ovanligt att när orken och tålamodet är slut så är det slut, PANG, bara sådär.

Jag bröt kontakten med en familjemedlem för någon månad sedan, och det du skriver påminner väldigt mycket om hen. Vår relation fungerade så länge jag orkade anpassa mig och hade tålamod att ha överseende med personen. Jag pratade med henom om situationen, men fick inget som helst gensvar. När min ork till sist tog slut så sa jag bara "Nu räcker det" och så gick jag. För hen var det definitivt en överraskning, men det berodde ju på att hen inte lyssnat när jag försökt prata och framförallt inte varit emottaglig för min upplevelse och mina känslor.
I det läget vi är nu så är hen väldigt besviken och sårad över att jag bara gick och övergav hen. Hen kan inte se att hen har gjort något större fel, och absolut inget som förtjänar att bestraffas med att bryta kontakten (Känns det igen?). Hen är inte öppen för att förändra sig själv eller sin egen situation, och då finns det inget jag kan göra. Den dagen hen är redo för förändring så finns jag där så fort hen sträcker ut en hand och ber om hjälp. Kan det vara så för din familj?

 

[EmmaBovary]

Jo, jag vet att jag inte varit särskilt kul att umgås med. Men man säger väl ändå hej då innan man åker?

Fast det gjordes ju i smset på sätt och vis. För dig verkar det som ett underligt sätt att säga det på, men för många är det ett vanligt sätt att kommunicera. De kanske ville undvika en konflikt när de märkte att du inte mådde så bra, för att undvika att det skulle bli spänt mellan er efteråt. Nu blev det ju absolut inte så, men jag ser det inte som orimligt att det var intentionen.

 

[Magiana]

Just nu verkar du mest intresserad av att fördela skuld och försöka få dem att inse att allt är deras fel och ansvar. Jag tror inget gott kommer ur det.

Det är av just den anledningen som jag inte kan skriva till dem. Jag kommer inte att kunna låta bli att vara anklagande. Och jag vet att det är dödsdömt.

 

[Kilauea]

Jag har inte läst andra tråden, men rent spontant tänker jag att om du mår dåligt kanske du missuppfattar deras mening. Jag vet att när jag mår dåligt tar jag allt negativt, jag hör det på det sättet oavsett om den som säger nåt menar det eller ej (oftast menar de inte alls som jag tar det).
Det är svårt, har jag förstått, som anhörig när en i familjen mår dåligt. Det har tagit flera års acceptans för mig mamma att liksom erkänna att hennes dotter (dvs jag) är sjuk.

Brev eller telefonsamtal där du enkelt säger att du vill fortsätta hålla kontakten, som förslaget @mandalaki lade upp, tror jag är en bra väg att gå.

 

[tanten]

Hur orkar man ens ta kontakt med någon som har sårat en så hårt?

Jag har ju en ganska tråkig historik med en massa elände (vilket ju fick mig att krascha vid 13 års ålder), så min tilltro till människor har alltid varit väldigt låg. Jag tror per automatik att om folk får chansen så kör de över mig, pratar illa om mig eller skadar mig på något sätt. Många gånger känns det som om det skulle stå "idiot" i pannan på mig när folk beter sig respektlöst. Så det tar emot att ta kontakt. Har det här hänt en gång kan det hända fler gånger. Så det känns tryggare att inte ha kontakt.

Kanske är det ett av problemen.
Du blir uppfattad som ilsk och avig. Fast du kanske inte alls är sådan. Så kan du emellanåt framstå här på buke

Jag kan tänka - utan att ha DEN MINSTA ANING - att jag i motsvarande situation skulle kunnat lämna, för att jag kände mig ovälkommen och trodde att min närvaro besvärade dig. Att du helt enkelt inte ville ha mig där.

Jag har också väldigt lätt att känna mig ovälkommen eller avskydd utan att det kanske finns någon orsak till mina känslor.

Vet en situation för en massa år sedan. Vi var en delegation som var iväg på en nationell sammankomst. Jag fick efteråt höra att de andra klagat på att jag var osällskaplig och inte kom fram och satte mig hos dem på de lediga stunderna.
Jag skulle aldrig kommit på tanken att gå och sätta mig i det sällskapet utan att vara uttryckligen inbjuden. Jag förutsatte att de hade det trevligare utan mig.

En av mina vänner har ett stort kontaktnät. När vi är ute tillsammans så går hon glatt fram till alla hon känner och hälsar ordentligt. Jag gör det inte. Förvissad om att ifall folk till äventyrs skulle vilja tala med just mig så skulle de komma till mig, inte tvärtom. Jag vill inte störa folk.

Min tanke i detta långa bludder är att du uppfattar folk på ditt sätt, och inte vet hur de uppfattar dig.

 

[Monstermom]

Jo, jag vet att jag inte varit särskilt kul att umgås med. Men man säger väl ändå hej då innan man åker?

Kanske inte, om man lärt sig att akta sig för den korta stubinen... Det var ju jul och ledighet för dem med, de ville kanske inte behöva ta en konflikt till?

Hade gäster passat på att åka när jag var hemifrån vill jag tro att jag i alla fall funderat på vad jag gjort för att driva dem ur huset. Med det menar jag inte att du är en skurk och de är änglar, bara att din reaktion inte verkar helt rimlig. Kanske du skulle ta @mandalaki s tips om en lite neutral tråd, fokusera på att själv må mycket bättre, och se på situationen igen när du kommit dit?

 

[Magiana]

Det är inte ovanligt att när orken och tålamodet är slut så är det slut, PANG, bara sådär.

Jag bröt kontakten med en familjemedlem för någon månad sedan, och det du skriver påminner väldigt mycket om hen. Vår relation fungerade så länge jag orkade anpassa mig och hade tålamod att ha överseende med personen. Jag pratade med henom om situationen, men fick inget som helst gensvar. När min ork till sist tog slut så sa jag bara "Nu räcker det" och så gick jag. För hen var det definitivt en överraskning, men det berodde ju på att hen inte lyssnat när jag försökt prata och framförallt inte varit emottaglig för min upplevelse och mina känslor.
I det läget vi är nu så är hen väldigt besviken och sårad över att jag bara gick och övergav hen. Hen kan inte se att hen har gjort något större fel, och absolut inget som förtjänar att bestraffas med att bryta kontakten (Känns det igen?). Hen är inte öppen för att förändra sig själv eller sin egen situation, och då finns det inget jag kan göra. Den dagen hen är redo för förändring så finns jag där så fort hen sträcker ut en hand och ber om hjälp. Kan det vara så för din familj?

Situationerna är inte liknande. I somras när jag träffade två av dem senast var jag fortfarande i hyfsat skick. Stressad ja, men inte otrevlig mer än att jag blev sur på morsan som gick över sina befogenheter i mitt hem. Lillsyrran var däremot super och var hjälpsam utan att någonsin vara respektlös. Jag var bara glad över hennes hjälp men lite ledsen att vi inte hann umgås så mycket egentligen. Vi jobbade mest på med att fixa saker. I augusti märkte jag själv att jag började bli överansträngd så sedan dess har jag försökt bromsa. Men vilan fick tyvärr vänta eftersom jag var tvungen att fixa vissa saker utan dröjsmål.

 

[Gnist]

Fast hör det inte till någon grundläggande artighet att säga att man ska åka hem?

Jag kom ju bara hem till ett tomt hus.

För några år sedan var jag och en vän nere på Älvsjömässan över en helg. Tanken var att vi skulle åka hemöver nån gång mitt på dan, men vi vaknade båda tidigt och kände att nä vi kan lika gärna åka nu, så vi tog helt sonika hundarna och åkte så syster + sambo vaknade till ett tomt hus.

Blev ingen direkt reaktion från syster annat än "jaha, ni åkte tidigt".

Jag, som många andra ser båda sidorna och vi ser något annat än vad du ser.

 

[Magiana]

Kanske är det ett av problemen.
Du blir uppfattad som ilsk och avig. Fast du kanske inte alls är sådan. Så kan du emellanåt framstå här på buke

Jag kan tänka - utan att ha DEN MINSTA ANING - att jag i motsvarande situation skulle kunnat lämna, för att jag kände mig ovälkommen och trodde att min närvaro besvärade dig. Att du helt enkelt inte ville ha mig där.

Jag har också väldigt lätt att känna mig ovälkommen eller avskydd utan att det kanske finns någon orsak till mina känslor.

Vet en situation för en massa år sedan. Vi var en delegation som var iväg på en nationell sammankomst. Jag fick efteråt höra att de andra klagat på att jag var osällskaplig och inte kom fram och satte mig hos dem på de lediga stunderna.
Jag skulle aldrig kommit på tanken att gå och sätta mig i det sällskapet utan att vara uttryckligen inbjuden. Jag förutsatte att de hade det trevligare utan mig.

En av mina vänner har ett stort kontaktnät. När vi är ute tillsammans så går hon glatt fram till alla hon känner och hälsar ordentligt. Jag gör det inte. Förvissad om att ifall folk till äventyrs skulle vilja tala med just mig så skulle de komma till mig, inte tvärtom. Jag vill inte störa folk.

Min tanke i detta långa bludder är att du uppfattar folk på ditt sätt, och inte vet hur de uppfattar dig.

Tyvärr kanske jag är ilsk och avig. Till vardags kan man nog säga envis. Och att jag vet vad jag vill. De senaste 2 månaderna har jag varit hemsk med kort stubin, men jag försökte att det inte skulle gå ut över andra. Jag misslyckades.

Och jag tror inte att jag egentligen har någon förmåga att vara trevlig. Så det är ju också en anledning att inte ta kontakt. De har det bättre utan mig.

 

[mandalaki]

Tyvärr kanske jag är ilsk och avig. Till vardags kan man nog säga envis. Och att jag vet vad jag vill. De senaste 2 månaderna har jag varit hemsk med kort stubin, men jag försökte att det inte skulle gå ut över andra. Jag misslyckades.

Och jag tror inte att jag egentligen har någon förmåga att vara trevlig. Så det är ju också en anledning att inte ta kontakt. De har det bättre utan mig.

Deras sms slutade med "vi hörs". De vill inte bryta med dig.

 

[EmmaBovary]

Situationerna är inte liknande. I somras när jag träffade två av dem senast var jag fortfarande i hyfsat skick. Stressad ja, men inte otrevlig mer än att jag blev sur på morsan som gick över sina befogenheter i mitt hem. Lillsyrran var däremot super och var hjälpsam utan att någonsin vara respektlös. Jag var bara glad över hennes hjälp men lite ledsen att vi inte hann umgås så mycket egentligen. Vi jobbade mest på med att fixa saker. I augusti märkte jag själv att jag började bli överansträngd så sedan dess har jag försökt bromsa. Men vilan fick tyvärr vänta eftersom jag var tvungen att fixa vissa saker utan dröjsmål.

Men du, det låter lite beklämmande att du blev sur på din mamma för att hon "gick över sina befogenheter" i ditt hem (jag hade inte heller gillat det, men i kontexten till allt annat låter det inte som att det var en helt bekymmersfri visit då heller), och att det gick bra med systern för att hon var hjälpsam och inte respektlös.