Hur står man ut med varandras olikheter?

[cirkus]

Jag och sambon har lite olika ordningssinne, vi har löst det så att han har fullkomligt fritt spelrum på vissa ställen i huset och där sätter jag inte min fot. Det märkliga är att han har grynkoll på varenda märklig pinal i kaoset, själv vill jag bara hyra en container och slänga allt om jag ser skiten, så jag vistas inte i hans utrymmen alls. Det funkar utmärkt just när det gäller den biten.

 

[tott]

Jag skulle gärna vara särbo, men då får jag ge upp min dröm om familj och det går helt enkelt inte.

Men om du inte kan ha det sådär då måste du ju börja om med någon som både städar efter sig (på din nivå), planerar (på din nivå) och som du kan bilda familj med.
Din sambo och du har helt enkelt inte samma syn på städning och hålla ordning. Jag bryr mig själv inte ett dugg om det ligger en brödsmula på köksbänken en dag eller två.

 

[tott]

Jag har inte tagit upp det på ett sådant konkret sätt, men vid flera tillfällen när jag har varit ledsen och trött så har han själv nästan exploderat i gråt och varit ledsen över att han är så rörig och tankspridd osv. osv. Så jag antar att jag borde påminna mig själv om att det inte handlar om respekt. Han är bara sådan och det är jobbigt för honom också att vi har det såhär.

Måste känna jobbigt för honom, jo, att aldrig göra tillräckligt. Jag tror nog han försöker, men jag ÄR inte sån som du (vill att han ska vara)

 

[escodobe]

Men det är ju inte omöjligt att ha barn även om man inte bor ihop? Det finns ju mängder med barn vars föräldrar inte vore ihop. Det underlättar ju säkerligen saken om man redan från början är överens om att man inte ska bo ihop permanent. Han klarade ju uppenbarligen av att ta hand om sig när han bodde ensam. Ni kanske kan få tag på lägenheter nära varandra?

 

[lil-sis]

Jag tänker att du ska sluta curla honom. Han är vuxen. Han får ta sitt ansvar för sina matdagar och sin tvätt och andra delar av dina åtaganden så får ni jämkas med det nu måste göra gemensamt.

Sen hitta ett sätt att prata om det utan att det blir gråt och tandagnisslan.

@cirkus
Jag läste upp delar av tråden för min sambo och nu har jag skrattkramp. Han påstår bestämt att han INTE handlar diskmedel när flaskan är halvfull utan när först det bara är en tredjedel kvar. Jag hänvisar till att han alltid brukar gömma en reservflaska i understa kökslådan. Eftersom vi bara använt en fjärdedel av Yes flaskan såfanns dettyvärr ingen i lådan blev det oavgjort i diskussionen även om jag egentligen tycker jag vann. Det fanns nämligen TVÅ flaskor handtvål i lådan.

Han framförde dock att det han faktiskt stör sig mest på är att han så ofta måste köpa tvättmedel (just nu har vi fyra flaskor) "eftersom du gömmer flaskorna någonstans under tvättberget"
Jag tycker visserligen att det är mer logiskt att tvättmedlet är där än i städskåpet men jag får väl skärpa mig lite

Men alltså. Vi snackar om en person som hänger upp sina kläder på torktstället efter färgnyans...
Samtidigt som han påstår att han "inte ser att det är dammigt" och som gärna skulle kunna äta samma burkköttfärsås till varje mål i hel vecka.

Då får han leva med att min kläder ligger över golvet i klädkammaren och att jag har både hund, ödla och skalbaggar.

Men det är skillnad på damm och färgordning, det senare är både enkelt att se och att ordna och blir tydligt.

Vårt hus är kaos men det är ordning i badrummet, det finns alltid tvättmedel, sköljmedel, tvål, toapapper, rena kläder/handdukar/sängkläder och mjölk

 

[Sleepy]

Nu när du börjar prata om panikångest pch ditt behov av rutiner så låter det nästan som att du behöver få hjälp med hur du mår först, och ta tag i arbetsfördelningen hemma sedan?

Blev lite dundersam jag också. Vad är hönan och vad är ägget? @Katti

 

[ekra]

Nu när du börjar prata om panikångest pch ditt behov av rutiner så låter det nästan som att du behöver få hjälp med hur du mår först, och ta tag i arbetsfördelningen hemma sedan?

Fast det är nog starkt bidragande till måendet att behöva styra upp saker i hemmet för att få vardagen att gå runt utan att behöva oroa sig för grundläggande saker som att det inte finns mat hemma när man tränat för att sambon kanske glömt att det var hans tur att handla. Eller att behöva diska undan sambons disk för att kunna laga mat och ha något att äta på. Det är ju rätt enkla och grundläggande behov som klart förenklar vardagen om man redan har det stressigt.

 

[Squie]

Här har vi det också olika i hur vi ser saker. Jag är den i förhållandet som har lägre smärttröskel innan det "brinner" när det gäller saker o skit som ligger framme. För oss har lösningen varit att söndag fm är det städning. Jag behöver inte trigga under veckorna o han får det lugnt o skönt. Bäst för oss båda. Tvätt sker när kläderna börjat ta slut i garderoben och det gör vi vanligtvis tillsammans. Den ena av oss föredrar att sköta själva tvättningen och den andre tork och vikning. Så det brukar lösa sig. Disk o annat vanligt gör den som har lust o den som "ser" behovet.

Har haft det på ett helt annat sätt förut o det skavde rejält o det förhållandet höll heller inte.

 

[Azalea]

Fast det är nog starkt bidragande till måendet att behöva styra upp saker i hemmet för att få vardagen att gå runt utan att behöva oroa sig för grundläggande saker som att det inte finns mat hemma när man tränat för att sambon kanske glömt att det var hans tur att handla. Eller att behöva diska undan sambons disk för att kunna laga mat och ha något att äta på. Det är ju rätt enkla och grundläggande behov som klart förenklar vardagen om man redan har det stressigt.

Det är nog olika. Jag föredrar helt klart ordning, men lite stök stör mig inte särskilt om jag mår bra. Är jag däremot i en period då jag har ångest så gör minsta oordning att allt känns katastrofalt och jag får panik.

Jag tror att det är viktigt att reda ut var ångesten bottnar för att komma fram till hur man ska tackla problemet, vilket man enklast gör med terapeut. Jag tror att det bästa vore om TS själv gick till en terapeut själv först, och senare när hon fått lite hjälp med sin ångest prova parterapi så att dom kan lära sig kommunicera på ett bra sätt.

 

[ekra]

Det är nog olika. Jag föredrar helt klart ordning, men lite stök stör mig inte särskilt om jag mår bra. Är jag däremot i en period då jag har ångest så gör minsta oordning att allt känns katastrofalt och jag får panik.

Jag tror att det är viktigt att reda ut var ångesten bottnar för att komma fram till hur man ska tackla problemet, vilket man enklast gör med terapeut. Jag tror att det bästa vore om TS själv gick till en terapeut själv först, och senare när hon fått lite hjälp med sin ångest prova parterapi så att dom kan lära sig kommunicera på ett bra sätt.

Ja kanske det.

 

[Kattennizze]

Jo, absolut. Det finns nog saker, stora som små, som man helt enkelt inte står ut med. Det finns garanterat måååånga grejer som min sambo stör sig på när det gäller mig och vad jag gör.

Synd att man inte kämpar mot samma mål bara. Vore kul klart underlättande om båda tyckte att det fanns någon vits att t.ex. ta bort tandkräm i handfatet innan det har torkat fast.. Det är en av de grejer som stör mig mest just nu: att handfatet är fullt av torkad tandkräm och hår från när min sambo har rakat sig. Jag kan knappt först hur man kan gå in i vårt badrum utan att reagera över det..

Men kära nån. Du ska inte gå i parterapi, du ska ta hand om dig själv först och främst. Om du inte kommer upp på morgonen ibland pga ångest då måste du söka vård själv först. Det är jätteviktigt att du mår bra. Sen kan du ta tag i relationen och dess problem.
Jag och min partner lever i snusk och misär. Vi blir alltid galna över det men ingen av oss har förmågan att städa och ha ordning. Vi har frontallobsdemens helt enkelt. Ingen av oss hade kunnat leva med någon som är ordningssam eller pedantisk, inte för att det är fel egenskaper alls, utan för att man måste synka ihop sig.
Jag tycker att du TS ringer din vårdcentral imorgon bitti och bokar in en tid för samtal kring ditt mående. Det måste du göra. SEN kan du lösa relationsproblemen. En sak i taget.

 

[Vallmo]

Ts sambo låter som min.
Det blir inte bättre, kan jag säga. Vi har varit tillsammans 15 år.
Efter vi fått barn har det blivit ännu värre.

Jag är av och till skitless.
Har mått dåligt psykiskt (inte pga det) och det har inte fått honom att skärpa sig heller. Jag har varit hemma på permissioner från sjukhuset och varit tvungen att röja/städa/tvätta .

Jag tjatar och blir arg ibland. Då skärper han sig och gör lite mer några dagar och sen är det likadant igen efter ett tag.

Naturligtvis har han andra kvalitéer. Annars skulle det ju vara totalt omöjligt.
Och det är inte en katastrof, men det är tillräckligt för att jag ska påverkas negativt av det.

Mitt råd till Ts blir att verkligen tänka en vända till när det gäller den här mannen. Samboskapet blir inte enklare när man fått barn.
Dessutom är det svårare att gå isär när man har barn tillsammans. Både ekonomiskt och känslomässigt.
Och kärleken övervinner inte allt heller.

 

[Azalea]

Mitt råd till Ts blir att verkligen tänka en vända till när det gäller den här mannen. Samboskapet blir inte enklare när man fått barn.
Dessutom är det svårare att gå isär när man har barn tillsammans. Både ekonomiskt och känslomässigt.
Och kärleken övervinner inte allt heller.

Jag tycker verkligen inte TS borde tänka mer just nu, utifrån inläggen tycker jag att det är tydligt att hon tänker väldigt mycket och känner sig vilsen i tankarna. Tror hon främst behöver hjälp av någon att reda ut dom med, och sedan ta resten som det kommer.

 

[Liran]

Det gick mig inte förbi, men jag förutsåg inte hur svårt jag skulle ha för att acceptera det som jag alltid annars har tänkt på som löjliga bagateller (dålig städning t.ex.). Sedan trodde jag kanske att vi skulle kunna komplettera varandra. Naivt, jag vet, men jag trodde att vi skulle kunna hjälpa varandra på något sätt och att om jag bara fortsatte att städa & fixa så skulle även vårt gemensamma hem vara lika fint som mitt egna. Jag trodde kanske att man kunde ta lite bra och lite dåligt från varandra och att det skulle bli något jättebra av det. Typ så. En del saker var han ju dessutom mycket bättre på när han bodde själv. Matlagning t.ex. När vi sov hos honom lagade han alltid mat och när vi sov hos mig stod jag för den biten. Nu är det jag som lagar mat på vardagarna och min sambo fixar eller så äter vi ute på helgen.

Ni kan inte anlita någon utomstående städtjänst en eller ett par gånger i veckan? Då behöver ingen av er städa någonsin. Så har personer jag känner löst (det stora) problemet med olika föredragen lägstanivå på hemmets prydlighet. Om du orkar leva med oförmågan att fatta beslut och planera kan det vara en väg.

 

[Pontevecchio]

Han får väl lite ångest över min påse och jag himlar lite med ögonen inombords(när jag inte postar det på Facebook!) över hans trekanter men det är ett lätt pris att betala för det i det stora hela praktiska arrangemang det är för oss att vara sambos.

Känner igen mig här så väl även om det gäller andra grejer.

Hos oss har vi delat upp det, jag städar och sambon diskar. Vi tvättar varannan gång, den andra får inte lägga sig i. Jag tror vi alltid kommer tjafsa om småsaker såsom om det är nödvändigt att spara på allt och dra ut alla sladdar varje kväll. Men samtidigt, skönt att det inte är värre grejer vi bråkar om!

 

[Fibusen]

Varning för en lång skriva-av-sig-tråd...

Hur lika måste man egentligen vara i en relation? Jag har en relation sedan drygt 4 år tillbaka med en man som jag verkligen har sett som mannen i mitt liv. Jag älskar honom. Det finns ingen som är så omtänksam, genomgod, rolig och romantisk som han. Föra cirka ett år sedan flyttade vi ihop. Jag förstod att det skulle bli en omställning, men det har verkligen varit svårare än vad jag hade trott. I alla år då vi har varit särbo så gick det an att vara olika. Det kunde i princip passera som gulligt. Men nu står jag knappt ut.

Vi har helt olika syn på "allt" här hemma. Jag hatar att behöva tjafsa om hushållssysslor och det låter så löjligt nu när jag skriver det, men ändå. Jag har alltid varit strukturerad och organiserad. Det faller sig naturligt för mig att hålla ordning och att ha det prydligt och rent omkring mig. För mig krävs det en aktiv handling att lägga saker på fel plats, att undvika att planera saker i förväg, att lämna stök och smuts efter mig. Min sambo är tvärtom. Han försöker att "göra sin del" hemma, men han kan inte. I många fall bryr han sig helt enkelt inte heller. Det är inget problem för honom att ha det lite smutsigt omkring sig eftersom han inte störs av det. Vi har helt klart olika trösklar när det gäller smuts och för mig är det jobbigt att vara den som måste leva i detta icke självvalda stök. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag torkar av diskbänken efter mig när jag har spillt något. Det räcker med att min sambo är i köket i 5 s och brer en macka så är det smulor och smör på diskbänken igen. Och vad ska jag göra då? Torka upp det? Leva med det? Båda alternativen får mig att må dåligt. I slutändan är det hur som helst nästan alltid jag som åker dit och får göra den hushållssyssla som behöver göras. Sedan fattar jag att det å hans sida är jobbigt att städa och hålla på eftersom han knappast skulle göra det regelbundet eller ofta om det inte vore för mig. Jag önskar att vi kunde mötas halvvägs, men hur..?

Det stannar inte vid städningen och oordningen i sig. Det är hela den där inställningen, generellt, att saker och ting ska skjutas upp och att ingenting ska planeras i förväg. För mig är det helt främmande att ha det så rörigt. Jag vet t.ex. inte hur man orkar springa till affären var och varannan dag och småköpa enstaka grejer som fattas. Varför inte bara investera 3 min åt att skriva en inköpslista så att man kan veckohandla? Jag ser inte poängen med att springa till tvättstugan när underkläderna har tagit slut bara för att upptäcka att nästa tvättid är typ lör kväll eller söndag kl 6.30. Varför inte bara boka en tvättid i god tid innan så att man kan välja en bra tvättid som inte krockar med annat man vill göra? Typ så. Jag hittar liksom INGA rationella argument till att leva som min sambo gör. Det är det som gör det så svårt för mig att acceptera att han är den han är - och att han alltid kommer att vara sådan.

Det går också ut över vårt liv på andra sätt. Det är t.ex. konsekvent så att våra ledigheter och semestrar bara försvinner för att han inte kan/vill planera saker i förväg. Jag gav honom en weekendresa till ett ställe när han fyllde jämnt för mer än ett halvår sedan och den har fortfarande inte blivit av eftersom att han inte har orkat kolla upp något bra datum. Jag har tjatat så mycket att jag inte orkar göra det mer. Det var tänkt som en present liksom. Det känns inget kul att tjata sönder den.

Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans. Det är bara det att jag inte förstår riktigt varför... För jag ser det såklart som att om vi bara levde enligt mitt system så skulle vi få mycket mer kvalitetstid och pengar över som vi kan ägna åt annat. Och det är det som är så svårt. Hur skulle vi någonsin kunna mötas liksom? Jag kommer aldrig att kunna göra om honom. Man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag försöker verkligen att släppa på kontrollen och att skaka av mig saker, men det är svårt. Jag tycker knappt om att komma hem längre. När jag bodde själv kom jag hem till ett hem som var ett hem och där jag kunde koppla av och vara mig själv. Nu kommer jag hem till en arbetsplats där jag vill springa omkring och städa och fixa hela, hela, hela tiden, för att jag får ångest och inte kan koppla av av att ha det rörigt och otrevligt omkring mig. Jag vet inte om jag kan ha det såhär hela livet. Det finns liksom ingenting hemma som jag kan stå för längre. När folk är på besök så skäms jag rent av. Och det känns så ledsamt och sorgligt att inte kunna ha några gemensamma projekt ihop, typ resor då. Det finns andra projekt som jag innerst inne drömmer om: barn, bostad.. Men hur skulle det gå till? Bara att glömma. Jag är ensam projektledare i vårt hushåll och det går liksom inte att skaffa barn under de förutsättningarna.

Orkar inte.
Någon som varit med om något liknande och har något konstruktivt förslag på hur man kan få det att unka att leva ihop trots att man mer och mer börjar känna att man blir ledsen av den andre?

Jag hade samma problem, tänkte år efter år att "ja,ja..."

Sen blev vi oplanerat gravida, behöll, och plötsligt hade jag två barn att ta hand om.

Jag bad, "tvingade", ställde ultimatum osv,men nej.

Bägaren rann över när (fd) svärmor hälsade på oss på vårsidan och frågade om vi var nöjda med dammsugaren vi fått i julklapp,och han säger: Jodå, vi har inte använt den så mycket än.

Vi hade två,ibland tre hundar, och barn. Jag dammsög dagligen,städade,plockade,mMen han varken såg det,eller hjälpte till. Hela hans sett var bara så....nonchalant!

I dag skickade jag in det sista på skiljsmässan...

 

[Vallmo]

Jag tycker verkligen inte TS borde tänka mer just nu, utifrån inläggen tycker jag att det är tydligt att hon tänker väldigt mycket och känner sig vilsen i tankarna. Tror hon främst behöver hjälp av någon att reda ut dom med, och sedan ta resten som det kommer.

Tja, det kan man tycka väldigt olika om.

Jag tror varken du eller jag vet hur Ts känner sig och vad hon behöver.
Det tror jag är bäst om Ts själv får redogöra för.

Ts efterlyste i sitt inlägg om det fanns andra som hade liknande erfarenheter och hur man hade löst det.
Jag svarade utifrån mina erfarenheter och berättade hur det blev för oss.
Jag uppfattade att det var just sån information Ts var intresserad av eftersom hon tänker steget längre med barn och familj i framtiden.

Ts efterfrågade specifikt förslag och mitt förslag var att tänka en vända extra.
Jag förstår helt enkelt inte ditt inlägg.

 

[Azalea]

Tja, det kan man tycka väldigt olika om.

Jag tror varken du eller jag vet hur Ts känner sig och vad hon behöver.
Det tror jag är bäst om Ts själv får redogöra för.

Ts efterlyste i sitt inlägg om det fanns andra som hade liknande erfarenheter och hur man hade löst det.
Jag svarade utifrån mina erfarenheter och berättade hur det blev för oss.
Jag uppfattade att det var just sån information Ts var intresserad av eftersom hon tänker steget längre med barn och familj i framtiden.

Ja, jag skrev ju vad jag tror och tycker, det är ju ett diskussionsforum och man spinner ju vidare på olika saker som kommer upp, helt enkelt.

 

[Vallmo]

Ja, jag skrev ju vad jag tror och tycker, det är ju ett diskussionsforum och man spinner ju vidare på olika saker som kommer upp, helt enkelt.

Nej, du skrev vad DU tror att Ts behöver.
Och talade om för mig att mitt svar var olämpligt.

 

[Azalea]

Nej, du skrev vad DU tror att Ts behöver.
Och talade om för mig att mitt svar var olämpligt.

Ja, jag sa ju det..? Att jag skriver vad JAG tror? Min uppfattning är att i en situation där en person är så ångestfylld som TS verkar vara, att man nog ska undvika att tänka ännu mer just då, om man inte har hjälp av någon att nysta i det där trasslet av tankar och känslor. Man behöver ju börja i någon ände, och - enligt mig -, är det bra att hantera ångesten innan man nystar vidare i själva relationens vara eller icke vara.

Det var tråkigt att du tog illa upp. Jag anser mig definitivt inte ha rätten att avgöra vad som är lämpligt och inte för TS, jag lägger bara fram min synvinkel på det hela.