Varning för en lång skriva-av-sig-tråd...
Hur lika måste man egentligen vara i en relation? Jag har en relation sedan drygt 4 år tillbaka med en man som jag verkligen har sett som mannen i mitt liv. Jag älskar honom. Det finns ingen som är så omtänksam, genomgod, rolig och romantisk som han. Föra cirka ett år sedan flyttade vi ihop. Jag förstod att det skulle bli en omställning, men det har verkligen varit svårare än vad jag hade trott. I alla år då vi har varit särbo så gick det an att vara olika. Det kunde i princip passera som gulligt. Men nu står jag knappt ut.
Vi har helt olika syn på "allt" här hemma. Jag hatar att behöva tjafsa om hushållssysslor och det låter så löjligt nu när jag skriver det, men ändå. Jag har alltid varit strukturerad och organiserad. Det faller sig naturligt för mig att hålla ordning och att ha det prydligt och rent omkring mig. För mig krävs det en aktiv handling att lägga saker på fel plats, att undvika att planera saker i förväg, att lämna stök och smuts efter mig. Min sambo är tvärtom. Han försöker att "göra sin del" hemma, men han kan inte. I många fall bryr han sig helt enkelt inte heller. Det är inget problem för honom att ha det lite smutsigt omkring sig eftersom han inte störs av det. Vi har helt klart olika trösklar när det gäller smuts och för mig är det jobbigt att vara den som måste leva i detta icke självvalda stök. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag torkar av diskbänken efter mig när jag har spillt något. Det räcker med att min sambo är i köket i 5 s och brer en macka så är det smulor och smör på diskbänken igen. Och vad ska jag göra då? Torka upp det? Leva med det? Båda alternativen får mig att må dåligt. I slutändan är det hur som helst nästan alltid jag som åker dit och får göra den hushållssyssla som behöver göras. Sedan fattar jag att det å hans sida är jobbigt att städa och hålla på eftersom han knappast skulle göra det regelbundet eller ofta om det inte vore för mig. Jag önskar att vi kunde mötas halvvägs, men hur..?
Det stannar inte vid städningen och oordningen i sig. Det är hela den där inställningen, generellt, att saker och ting ska skjutas upp och att ingenting ska planeras i förväg. För mig är det helt främmande att ha det så rörigt. Jag vet t.ex. inte hur man orkar springa till affären var och varannan dag och småköpa enstaka grejer som fattas. Varför inte bara investera 3 min åt att skriva en inköpslista så att man kan veckohandla? Jag ser inte poängen med att springa till tvättstugan när underkläderna har tagit slut bara för att upptäcka att nästa tvättid är typ lör kväll eller söndag kl 6.30. Varför inte bara boka en tvättid i god tid innan så att man kan välja en bra tvättid som inte krockar med annat man vill göra? Typ så. Jag hittar liksom INGA rationella argument till att leva som min sambo gör. Det är det som gör det så svårt för mig att acceptera att han är den han är - och att han alltid kommer att vara sådan.
Det går också ut över vårt liv på andra sätt. Det är t.ex. konsekvent så att våra ledigheter och semestrar bara försvinner för att han inte kan/vill planera saker i förväg. Jag gav honom en weekendresa till ett ställe när han fyllde jämnt för mer än ett halvår sedan och den har fortfarande inte blivit av eftersom att han inte har orkat kolla upp något bra datum. Jag har tjatat så mycket att jag inte orkar göra det mer. Det var tänkt som en present liksom. Det känns inget kul att tjata sönder den.
Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans. Det är bara det att jag inte förstår riktigt varför... För jag ser det såklart som att om vi bara levde enligt mitt system så skulle vi få mycket mer kvalitetstid och pengar över som vi kan ägna åt annat. Och det är det som är så svårt. Hur skulle vi någonsin kunna mötas liksom? Jag kommer aldrig att kunna göra om honom. Man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag försöker verkligen att släppa på kontrollen och att skaka av mig saker, men det är svårt. Jag tycker knappt om att komma hem längre. När jag bodde själv kom jag hem till ett hem som var ett hem och där jag kunde koppla av och vara mig själv. Nu kommer jag hem till en arbetsplats där jag vill springa omkring och städa och fixa hela, hela, hela tiden, för att jag får ångest och inte kan koppla av av att ha det rörigt och otrevligt omkring mig. Jag vet inte om jag kan ha det såhär hela livet. Det finns liksom ingenting hemma som jag kan stå för längre. När folk är på besök så skäms jag rent av. Och det känns så ledsamt och sorgligt att inte kunna ha några gemensamma projekt ihop, typ resor då. Det finns andra projekt som jag innerst inne drömmer om: barn, bostad.. Men hur skulle det gå till? Bara att glömma. Jag är ensam projektledare i vårt hushåll och det går liksom inte att skaffa barn under de förutsättningarna.
Orkar inte.
Någon som varit med om något liknande och har något konstruktivt förslag på hur man kan få det att unka att leva ihop trots att man mer och mer börjar känna att man blir ledsen av den andre?
