Hur står man ut med varandras olikheter?

[lil-sis]

Jag vet inte om en uppdelning hjälper, men vad som helst måste vara bättre än detta. Jag vill ju inte gå omkring och sura och gnälla liksom. Jag vill inte reta mig på han jag älskar.

Gård låter helt övermänskligt för mig. Beundrar er som fixar det. Jag skulle inte orka att bo i radhus.

Kan ni komma fram till att du städar och är nöjd och han gör något annat som behövs?

(När man kan leva i röran så är gård okej ).

 

[escodobe]

Vi bor ihop för att vi trivs med att umgås ofta Vi bor inte ihop för att storhandla, städa eller tvätta ihop med någon annan.

Ja jag tyckeratt TS borde bli särbo igen.

Jag och min sambo är extremt olika på många plan. Han kan köpa tre flaskor tvättmedel "så att det finns hemma om den första tar slut, det blir så jobbigt annars". Jag köper nytt nåt det gamla tar slut. Missar man det och måste tvätta och inte kan köpa nytt går det utmärkt att tvätta med såpa. Är det kris kan man alltid skölja upp underkläder i tvål eller diskmedel; )
Visste ni om att det inte bara är viktigt att besticken ligger rätt fack utan att det även finns en viss ordning i besticklådan de ska ligga i? Det gjorde inte jag innan vi flyttade ihop.
Vi grälar inte om det och det är nog så att han fått anpassa sig mest.
Det märkliga är att det just nu är stökigare än vi bägge trivs med. Han påstår att det beror på att han har svårt att hitta en bra jämnvikt när jag kom med min anarki.

Jag kan å min sida bli oehört frustrerad när han kommer hem med margarin när jag bett honom köpa smör. "Är det någon skillnad...?"
Är det viktigt för din partner att resa? Det är det inte för min,h även om han brukar tycka det är trevligt när han väl reser. Så ska vi resa så är det jag som står för all planering av det. Han behöver i princip bara packa sin väska (efter en detaljerad lista han ägnat två kvällar åt att skriva) Å andra sidan så kan jag räkna antalet toarullar jag köpt sen vi flyttade ihop. Jag hinner ju inte komma ned till tre rullar innan ett nytt paket mystiskt materaliserat sig.

 

[Sleepy]

Jag ska nog köra ett experiment och strunta i allt sådant i ett par veckor, skippa inköpslistor, strunta i matlagning och se hur ångesten utvecklar sig.

Perfekt. Så kan du bryta ihop sen och så kan ni ha ett storgräl om det hela och så kan han få skulden för att du mår dåligt och...

Dålig idé. Prata om det nu istället - inte när det blir bråk om det. Resonera som vuxna kring era olikheter, förklara hur du känner, försök acceptera så mycket det går och diskutera fram hur ni kan jämka och synka så att båda ska må bra. Skratta åt hur olika man kan vara men visa viljan till samarbete.

Och aldrig någonsin ska du "projektleda" i hemmet.

 

[Katti]

Aha, då fattar jag. Men kan inte han helt enkelt rycka upp sig och gå och handla de dagar han ska laga mat - eftersom han nu inte vill handla tillsammans eller vara "med på matlistan"? Det borde ju inte vara ditt ansvar tänker jag, där gör du det du kan och struntar han i det är det ju hans problem den dagen han ska laga mat? Låter segt oavsett, att vara så olika.

Jo, nog kan han laga mat. Jag måste nog strunta i matlagning oftare och låta honom fixa det på sitt sätt. I min värld äter man lagad mat på bestämda tidpunkter, men jag får väl släppa på det. Man kan ju ta ett mallanmål om man är tokhungrig när man kommer från jobbet. I dagsläget har vi inga speciella matdagar. Vi brukar sms:a varandra under dagen och fråga när den andre kommer hem. Oftast lagar jag mat. Jag har ingen lunchrestaurang i närheten av mitt jobb så jag vill gärna ha matlåda med mig nästa dag, så det har lite med det att göra också. Men ja, jag måste släppa på kontrollen. Man kanske inte behöver ha en hemlagad matlåda med sig till jobbet varje dag heller.

 

[escodobe]

Jo, jag veckohandlar och ibland, oftast inte, gör vi det ihop. Det innebär att jag köper ingredienser till de maträtter som jag har tänkt laga i veckan och att jag köper in basvaror som vi kan tänkas behöva. Det blir en del att släpa på och vi har ingen bil. Men det är ok. Det krångliga är att trots att jag i regel brukar fråga om han inte vill lägga till något till listan så brukar det inte tillkomma så mycket mer än något extra mjölkpaket typ. Och då finns det liksom inga ingredienser ordnade till "hans" matlagning. Jag lagar i allmänhet vegetarisk mat från grunden med linser och sådant. Det är ingenting man kanske bara snor ihop om man inte går efter recept eller har för vana att laga vegomat. Min sambo brukar hur som helst konstatera att han inte kan laga mat eftersom "vi inte har någonting hemma". Han är mer en sådan som steker korv liksom. Om jag veckohandlar blir det därför lite som att gräva sin egen grav eftersom det också innebär att jag måste laga veckans mat p.g.a. att jag bara handlar sådant som jag själv kan använda. Så lösningen är väl att jag också köper hem korv etc.. alltså ingredienser som han kan använda. Jag borde börja med det. Det är väl det med matsvinn och skit som har hindrat mig, men jag ser ju nu att det finns en enkel lösning och att det bara är att skärpa sig.

Om han inte kan laga mat för att det inte finns något hemma får han väl gå och handla eller beställa pizza? Det är hans ansvar att lösa mat på hans matdagar.

 

[Katti]

Om han inte kan laga mat för att det inte finns något hemma får han väl gå och handla eller beställa pizza? Det är hans ansvar att lösa mat på hans matdagar.

Jo, han brukar göra det och jag borde väl få honom och låta honom göra det oftare.

 

[Katti]

Perfekt. Så kan du bryta ihop sen och så kan ni ha ett storgräl om det hela och så kan han få skulden för att du mår dåligt och...

Dålig idé. Prata om det nu istället - inte när det blir bråk om det. Resonera som vuxna kring era olikheter, förklara hur du känner, försök acceptera så mycket det går och diskutera fram hur ni kan jämka och synka så att båda ska må bra. Skratta åt hur olika man kan vara men visa viljan till samarbete.

Och aldrig någonsin ska du "projektleda" i hemmet.

Nej, jag har aldrig påstått att jag kommer att kasta mig över honom och anklaga honom för det sedan. Men det är ju uppenbart att jag vill ha för stor kontroll i hemmet och att jag måste släppa på det. Jag mår dåligt av oordning och smuts, men som med det mesta andra kan man kanske äventyra den tanken och upptäcka att det inte var så farligt när man har levt i den ett tag. Jag är van vid att ha det rent och prydligt omkring mig, men kanske kan jag vänja mig vid att det går lika bra att ha det stökigt och smutsigt.

Jag tror absolut att vi måste prata om våra problem på ett mer konstruktivt sätt än de gråtfester som har varit hittills. Om det kommer att leda fram till något? Tveksamt. Vi är olika. Och som det redan har kosntaterats kan man inte ändra på det.

 

[Katti]

Ja jag tyckeratt TS borde bli särbo igen.

Jag och min sambo är extremt olika på många plan. Han kan köpa tre flaskor tvättmedel "så att det finns hemma om den första tar slut, det blir så jobbigt annars". Jag köper nytt nåt det gamla tar slut. Missar man det och måste tvätta och inte kan köpa nytt går det utmärkt att tvätta med såpa. Är det kris kan man alltid skölja upp underkläder i tvål eller diskmedel; )
Visste ni om att det inte bara är viktigt att besticken ligger rätt fack utan att det även finns en viss ordning i besticklådan de ska ligga i? Det gjorde inte jag innan vi flyttade ihop.
Vi grälar inte om det och det är nog så att han fått anpassa sig mest.
Det märkliga är att det just nu är stökigare än vi bägge trivs med. Han påstår att det beror på att han har svårt att hitta en bra jämnvikt när jag kom med min anarki.

Jag kan å min sida bli oehört frustrerad när han kommer hem med margarin när jag bett honom köpa smör. "Är det någon skillnad...?"
Är det viktigt för din partner att resa? Det är det inte för min,h även om han brukar tycka det är trevligt när han väl reser. Så ska vi resa så är det jag som står för all planering av det. Han behöver i princip bara packa sin väska (efter en detaljerad lista han ägnat två kvällar åt att skriva) Å andra sidan så kan jag räkna antalet toarullar jag köpt sen vi flyttade ihop. Jag hinner ju inte komma ned till tre rullar innan ett nytt paket mystiskt materaliserat sig.

Skönt att höra om ett par som det funkar för trots olikheter. Jag önskar att jag vore lite mer som din sambo. Han har inga goda råd att komma med?

 

[Och_Aye]

Jo, nog kan han laga mat. Jag måste nog strunta i matlagning oftare och låta honom fixa det på sitt sätt. I min värld äter man lagad mat på bestämda tidpunkter, men jag får väl släppa på det. Man kan ju ta ett mallanmål om man är tokhungrig när man kommer från jobbet. I dagsläget har vi inga speciella matdagar. Vi brukar sms:a varandra under dagen och fråga när den andre kommer hem. Oftast lagar jag mat. Jag har ingen lunchrestaurang i närheten av mitt jobb så jag vill gärna ha matlåda med mig nästa dag, så det har lite med det att göra också. Men ja, jag måste släppa på kontrollen. Man kanske inte behöver ha en hemlagad matlåda med sig till jobbet varje dag heller.

Tjaaa, det beror nog på hur man är. Jag och min sambo är väl hyfsat ostrukturerade båda två. Alltså, middag äter vi hemlagat oftast (den som orkar/har hittat på vad som ska ätas lagar typ tror jag) men tiderna varierar ju. Jag jobbar natt och ofta har jag middag klar när han kommer från jobbet, om jag inte sover, men ibland är jag inte alls sugen på att laga mat just då och då kan väl han ta en macka om han är superhungrig - eller börja med maten. Hade nog blivit knäpp i huvudet till slut om han störde sig på sådana saker.
Ibland orkar ingen laga mat så då käkar vi ute eller hämtar hem mat.

 

[Katti]

Kan ni komma fram till att du städar och är nöjd och han gör något annat som behövs?

(När man kan leva i röran så är gård okej ).

Vi kan nog dela på tvätten och städningen faktiskt. Jag ska ta upp det när han kommer hem. Det finns säkert en lösning som är bättre än den hopplösa vi kör med nu.

 

[Katti]

Tjaaa, det beror nog på hur man är. Jag och min sambo är väl hyfsat ostrukturerade båda två. Alltså, middag äter vi hemlagat oftast (den som orkar/har hittat på vad som ska ätas lagar typ tror jag) men tiderna varierar ju. Jag jobbar natt och ofta har jag middag klar när han kommer från jobbet, om jag inte sover, men ibland är jag inte alls sugen på att laga mat just då och då kan väl han ta en macka om han är superhungrig - eller börja med maten. Hade nog blivit knäpp i huvudet till slut om han störde sig på sådana saker.
Ibland orkar ingen laga mat så då käkar vi ute eller hämtar hem mat.

Ja, har man olika tider så blir det såklart lite annat. Vi har också några dagar när vi inte äter middag tillsammans. Det beror på att vi tränar rätt seriöst på olika håll och att det var rent praktiska skäl är enklast att äta utanför hemmet. Annars är vi nog lika petiga med mattider båda två egentligen. Han är ännu mer känslig än mig för svängningar i blodsocker. Hehe. Så det blir inga supersena middagar eller så här.

 

[starcraft]

Jo, jag veckohandlar och ibland, oftast inte, gör vi det ihop. Det innebär att jag köper ingredienser till de maträtter som jag har tänkt laga i veckan och att jag köper in basvaror som vi kan tänkas behöva. Det blir en del att släpa på och vi har ingen bil. Men det är ok. Det krångliga är att trots att jag i regel brukar fråga om han inte vill lägga till något till listan så brukar det inte tillkomma så mycket mer än något extra mjölkpaket typ. Och då finns det liksom inga ingredienser ordnade till "hans" matlagning. Jag lagar i allmänhet vegetarisk mat från grunden med linser och sådant. Det är ingenting man kanske bara snor ihop om man inte går efter recept eller har för vana att laga vegomat. Min sambo brukar hur som helst konstatera att han inte kan laga mat eftersom "vi inte har någonting hemma". Han är mer en sådan som steker korv liksom. Om jag veckohandlar blir det därför lite som att gräva sin egen grav eftersom det också innebär att jag måste laga veckans mat p.g.a. att jag bara handlar sådant som jag själv kan använda. Så lösningen är väl att jag också köper hem korv etc.. alltså ingredienser som han kan använda. Jag borde börja med det. Det är väl det med matsvinn och skit som har hindrat mig, men jag ser ju nu att det finns en enkel lösning och att det bara är att skärpa sig.

Fast där tycker jag att ni verkar krångla till det. Du gillar att veckohandla = du gör det, du skriver din lista och handlar så ofta eller så sällan du vill (jag hatar att handla så jag förstår dig - jag gör det så sällan som möjligt och beställer gärna hem maten, mitt ex och nuvarande för den delen oxå handlar lite mest hela tiden, men det gör ju bara att jag säger att han får fixa inköpet på egen hand). När han ska laga mat och det inte finns saker hemma får han vackert åka och handla om han inte kan planera? Svårare än så är det väl inte? Det ska väl inte bli du som lagar mat då? Om du inte hade veckohandlat hade han ändå vart tvungen att handla, eller?

Jag tycker inte du ska ändra på dig så att du inte trivs med dig själv. Det tycker jag är ett väldigt högt pris att betala för att få bo med någon annan. Det är min värsta fasa i ett förhållande, att jag ska börja tumma på mig själv för mycket. Trivs du själv däremot inte med att ha koll på allt och planera då kan du göra något åt det och jag skulle rekommendera att söka proffshjälp.

 

[escodobe]

Fast där tycker jag att ni verkar krångla till det. Du gillar att veckohandla = du gör det, du skriver din lista och handlar så ofta eller så sällan du vill (jag hatar att handla så jag förstår dig - jag gör det så sällan som möjligt och beställer gärna hem maten, mitt ex och nuvarande för den delen oxå handlar lite mest hela tiden, men det gör ju bara att jag säger att han får fixa inköpet på egen hand). När han ska laga mat och det inte finns saker hemma får han vackert åka och handla om han inte kan planera? Svårare än så är det väl inte? Det ska väl inte bli du som lagar mat då? Om du inte hade veckohandlat hade han ändå vart tvungen att handla, eller?

Precis! Vi har till exempel två system för gamla påsar här hemma. Han viker ihop sina i pyttesmå trekanter och har dom i en kökslåda bredvid spisen och jag tar mina och knör ned i en pappkasse under köksbänken.

 

[escodobe]

Precis! Vi har till exempel två system för gamla påsar här hemma. Han viker ihop sina i pyttesmå trekanter och har dom i en kökslåda bredvid spisen och jag tar mina och knör ned i en pappkasse under köksbänken.

Han får väl lite ångest över min påse och jag himlar lite med ögonen inombords(när jag inte postar det på Facebook!) över hans trekanter men det är ett lätt pris att betala för det i det stora hela praktiska arrangemang det är för oss att vara sambos.

 

[Katti]

Fast där tycker jag att ni verkar krångla till det. Du gillar att veckohandla = du gör det, du skriver din lista och handlar så ofta eller så sällan du vill (jag hatar att handla så jag förstår dig - jag gör det så sällan som möjligt och beställer gärna hem maten, mitt ex och nuvarande för den delen oxå handlar lite mest hela tiden, men det gör ju bara att jag säger att han får fixa inköpet på egen hand). När han ska laga mat och det inte finns saker hemma får han vackert åka och handla om han inte kan planera? Svårare än så är det väl inte? Det ska väl inte bli du som lagar mat då? Om du inte hade veckohandlat hade han ändå vart tvungen att handla, eller?

Jag tycker inte du ska ändra på dig så att du inte trivs med dig själv. Det tycker jag är ett väldigt högt pris att betala för att få bo med någon annan. Det är min värsta fasa i ett förhållande, att jag ska börja tumma på mig själv för mycket. Trivs du själv däremot inte med att ha koll på allt och planera då kan du göra något åt det och jag skulle rekommendera att söka proffshjälp.

Ja, jag vet inte hur man ska tänka. Ibland har jag liksom tänkt tanken att borde boka tvättider åt honom, påminna honom om att städa osv. osv. Men jag lever ju med en vuxen karl, inget litet barn. Så det har stannat vid tankar. Jag vill inte köra över honom utan faktiskt försöka få honom så involverad som han kan/vill vara i hushållssysslorna. Behandla honom med respekt liksom. Och på något sätt känns lite larvigt att göra en seriös storhandling och bara strunta i de varor som han kan tänkas vilja ha för att de saknas på inköpslistan.. För jag VET ju att han inte orkar använda en lista. Men det är klart. Det är ävl lite förminskande att handla åt någon också, så jag borde kanske bara lämna det åt honom.

Jag tror att jag måste ändra på mig, vare sig jag vill det eller inte. Det går nog inte att leva med en sådan som mig. Om det är rätt eller fel eller om jag borde söka hjälp eller inte vet jag inte. Jag vet bara att man normalt sett inte får någon hjälp på typ vårdcentralen så i sådana här problem står jag ensam och just nu måste jag nog testa vad jag kan för att försöka få det här förhållandet att hålla.

 

[Raderad medlem 6459]

Det går nog inte att leva med en sådan som mig

Varför skulle man inte kunna leva med någon som du? Vi verkar vara lika och jag är högst levamedbar . Min partner är likadan så vi har noll friktion vad det gäller hemmet.

 

[Araminta]

Jag kastar ur mig ännu en liten fråga: varför är temat så laddat att ni i princip bryter ihop av att diskutera det? Ligger det andra konflikter/osäkerheter bakom eller är det samma konflikt som blivit så irriterad att ni inte klarar av att hantera den?

För jag förstår att ni inte kommer någon vart om det urartar "gråtfester" varje gång diskussionen kommer upp. Någonstans måste ni nog hitta neutral mark och ett utrymme där inte känslorna tar över så fullständigt. Parterapi vore kanske en väg att gå?

 

[athena_arabians]

@Katti: En tanke (och jag tycker väl kanske att den egentligen inte är så jäkla bra) men kan du ha ett utrymme i er bostad där det bara inte får vara oordning? Något som kan vara din oas sas? Där det är ordning helt enkelt.

Annars, vad tror du skulle hända om du pratade med din partner om att du håller på att gå sönder som det är? För helt ärligt, det är så dina inlägg ser ut för mig. Ingen kan ändra sig helt och hållet men i ert fall verkar ingen kunna anpassa sig tillräckligt. Jag kan givetvis ha fel men det är så jag läser dina inlägg.

Givetvis menar jag också att en sådan eventuell diskussion ska tas upp när båda är lugna och inte i affekt.

 

[ekra]

Måste det vara så svartvitt? För mig är det såpass viktigt med mat att jag nog hade tagit kontrollen över i vart fall min egen mat och sagt ifrån att det inte funkar för mig att planera en separat mat för honom, och storhandla till båda och bära hem ensam (Om han inte äter det du äter) Så får han springa och handla så ofta han vill. Kanske planerat någon gemensam middag i veckan eller två. Men på det stora hela så MÅSTE en eventuell sambo till mig klara av att ta hand om sig själv. Minimum ta ansvar för att bli mätt och ha mat hemma. Jag orkar inte serva.

Du ska inte behöva sköta hemmet ensam.

Ni behöver nog reda ut det här.

Har man aldrig behövt ta fullt ansvar för saker och ting är det lätt att glömma bort, och bara inte tänka på att någon ju måste göra det. Men det är ju inte ok! (Som det där med att bara lämna smörklet och disk till dig)

Jag hade inte brytt mig om han glömde boka tvättider, utan sagt att vi testar att var och en ansvarar för sin tvätt, så slipper du stressen över att dina plagg kanske inte är rena när du behöver dem. Och han kanske så småningom får in rutiner för tvätt.

Jag gillar inte heller att leva i smuts och sunk. Jag tror inte att det blir bra att bara ignorera problemen.

Jag blir lika upprörd varje gång jag stöter på folk som bara öser över vardagsfixet på sina partners!! Man ska ju dela och hjälpas åt. Inte vara servicepersonal till varandra.

 

[Sleepy]

Ibland har jag liksom tänkt tanken att borde boka tvättider åt honom, påminna honom om att städa osv. osv. Men jag lever ju med en vuxen karl, inget litet barn. Så det har stannat vid tankar.

Jösses. Ja, du ska inte "mamma" honom, projektleda eller uppfostra honom.

Jag tror att jag måste ändra på mig, vare sig jag vill det eller inte. Det går nog inte att leva med en sådan som mig... just nu måste jag nog testa vad jag kan för att försöka få det här förhållandet att hålla.

Nej, du ska inte ändra på dig för att få förhållandet att hålla. Varför skulle du? Oändligt många är de som förhandlat bort sig själva i förhållanden och sen dragit en lättnadens suck efter separationen.

Man kan anpassa sig till varandra en aning, för att båda ska trivas. Men inte mer än så. Vare sig att ge upp sig själv eller försöka ändra den andre är rätt väg att gå. Det ska vara lätt att leva tillsammans. Framför allt ska det vara lätt att prata om saker och ting.